Harald Rensfeldt fyllde 88 i juni och är mycket vigulant för sin ålder.

- Man får vara nöjd med hälsan, säger han då vi närmar oss målet.

Stigen från förr har växt igen och sista biten promenerar vi genom storskogen. Plötsligt ser vi Kråkhed i en öppning mellan träden:

- Lagårn var där i buskarna, det är svarta vinbär som växte vilt i skogen. Och där var ingången till huset. Vi grävde ut och gjorde en källare med nedgång från farstun.

KEJSARKRONAN

Ruiner i all ära men nog är mammas trädgård trevligare att återse.

- Det är ovanligt mycket blommor i år. Titta på kejsarkronan, den blir högre här än i min trädgård i Långsel. Och här har vi en nyponros, det var mamma som tog hem alla blommorna och buskarna.

Genom åren har Harald kunnat konstatera att skogen tar igen det den förlorat, i synnerhet på gårdstunet.

- Här fanns inte ett träd på 1940-talet. Men titta, här har vi borstnejlikan! Den är tvåårig men har överlevt sedan 1945 då flyttlasset gick från Kråkhed.

Favoritträdet var en vacker hägg men den har älgen snaggat. Och den ståtliga rönnen i skogsbrynet håller på att ruttna ned.

Plötsligt skiner Harald upp och sätter ned foten på en jämn, kvadratmeterstor sten.

- Det var bron till bagarstugan. Här var skönt och svalt att sitta, ta igen sig då man kom från slåttern.

Stenen är kilad som det heter. Tillhörde ett större stenblock någon kilometer från gården och fanns här innan familjen Rensfeldt flyttade hit.

- Renströms som bodde här då hade borrat en massa hål i stenen och kilat så den sprack. Det var så den fick sin perfekta form. Det var en konst att förstå sig på stenen.

Av själva bagarstugan finns bara rester kvar av den raserade ugnen.

- Här bakade mamma tunnbröd och mjukkakor varje höst och vår. Och till midsommar flyttade vi alltid ut i bagarstugan.

Främmande kossa

Av häbbret återstår bara jordkällaren som fanns under golvet, och rester av slipstenen bakom väggen.

- Dom yngre barnen vevade och dom äldre slipade. Ibland kunde vi vara två som vevade.

Många svettdroppar sparades genom att ha vassa redskap. Lien exempelvis användes på en liten odling och en äng vid gården, och framför allt vid myrslåtter och bäckslåtter vid Tuvbäcken.

I mitten av 30-talet skaffade man slåttermaskin i Kråkhed men höet räckte inte till egen häst:

- I stället lånade vi häst, märren Grållan. Vi hade arbetsbyte med Udden i Långsel.

Som regel hade man två kor samt får, höns och kanin. En gång kom en främmande kossa till Kråkhed.

Kanske sinade de egna kossorna för gårdsfolket passade på att mjölka kon, något som egentligen var ett brott och som man säkert skämdes för.

- Jag kan tänka mig att kon var från Krokträsk. Man kände ju igen närmaste grannarnas kor till utseendet. Min äldre syster sa att det var bergkärringens ko. Det var väl förmildrande, kan jag tänka.

En sommar hade man en trevlig och intelligent griskulting som påminde om Emils kelgris Griseknoen.

- Han fick var med oss överallt. Då vi plocka bär åt han upp bären på tuvorna. Men det blev gott fläsk.

Medan vi värmer varm korv på spritköket berättar Harald att anfadern kom från norra Tyskland till Stockholm. En ättling till mannen blev organist eller kantor i Råneå.

BÅDA DOG I TYFYS

Vårvintern 1918 flyttade familjen Rensfeldt från Långsel till Kråkhed.

- Jag är född här, i kammaren. Vi var tre syskon, egentligen fyra. Inge Harald dog i lunginflammation när han var bara två veckor. Han, Evert och Dagny föddes i Långsel, bara jag är född i Kråkhed.

Mamma Frida, som var döpt till Elfrida, hade dessutom fyra barn i sitt första äktenskap. Maken August Karlsson för till Canada 1911 för att gräva guld men dog i tyfus efter sex månader.

Frida gifte om sig med Arvid Rensfeldt men han dog redan 1919, också han i tyfus.

- Han var min pappa och jag var bara fem månader då han dog. Jag minns att alla sju barnen i Kråkhed fick påssjuka nästan samtidigt. Då var jag inte gammal, kanske fyra år.

Halvbröderna Evert och Albin fick dra ett tungt lass då Haralds pappa dött.

- Då var dom bara 13-14 år men det var karlaarbete i den åldern. Dom var i skogsdikning, hade ackord och tjäna en del.

- Nog var det knapert men vi svalt inte. Bröderna sköt mycket topptjäder på vintern. Man vek in huvudet under vingen, vek ihop tjädern som ett paket och sålde den i Råneå.

Albin var först av barnen att flytta från Kråkhed. Han var 25 år och for till Canada som sin pappa.

CENTRALT

Medan kaffet klarnar fortsätter Harald Rensfeldt att berätta om livet i Kråkhed.

- Det var viktigt att ha vackert omkring sig och Kråkhed blev berömt för sina blommor. Mamma hade köksväxter också, särskilt spenat men även gräs- och charlottenlök. Spenatstuvning var gott.

- Vi hade hallon, jordgubbar och svarta vinbär; en ruta med smultron också. Alla odlingar måste vara instängslade med sniahagar.

Kråkhed var ett så kallat bolagsställe, först under Munksundsbolaget och sedan Domänverket.

- Vi hade 50-årigt servitut. Fick ta sju träd i genomsnitt per år till sågen som vi hade här. Vi fick även ta virke till lador och stängsel, och hässjevirke.

Harald och de andra kråkhedsborna tyckte att stället låg centralt.

- Vi hade ju bara två kilometer till Torpet, två till Renholm och två till Lillberg som var översta gården i Bjurådalen. Vi brukade vara upp till Lappselberget och se midnattsolen, och där hade vi ett litet potatisland också.

Det finns ingen sjö i närheten av Kråkhed men det fanns andra plusfaktorer som gjorde gårdsstället attraktivt.

- En stor fördel var att det är frostfritt. Snön kommer tidigt och blåser inte bort, utan blir som ett skyddande täcke.

Vid det här laget har Kråkhed varit öde i 62 år. Mangårdsbyggnaden timrades ned och flyttades till Krokträsk där den blev fritidshus.

Harald byggde hus i Långsel 1946 men uthuset tog han med sig från Kråkhed. Efter att ha varit flottare jobbade han som virkesmätare till pensionen. Hustrun ???dog 1992.

Hela livet har Harald varit intresserad av blommor. De gröna fingrarna han ärvde av mor Frida har kommit till flitig användning hemma i Långsel.

- Jag är extra stolt över att ha kungslilja. Den luktar fantastiskt gott då den blommar.

Blomsterprakten hjälper honom att minnas sina rötter. På köksväggen hänger en trätallrik där en kringresande konstnär målat barndomshemmet och bagarstugan:

- Vi hade varsin tallrik och det här var äldsta systern Ainas.

Förr om åren brukade Harald besöka Kråkhed med barnbarnen Ingela och Jonas från Luleå.

- Dom tyckte det var roligt att vara med morfar. Numera går jag upp till Kråkhed varje sommar mest för att se blommorna.

Men varför heter det Kråkhed?

- Ja, det är märkligt. För då vi bodde här såg vi aldrig en kråka, däremot skator och svalor.