Hur har ni det med fiskeplanerna för sommaren? Blir det det vanliga stället eller kommer du att leta en ny spännande fiskeplats? Problemet som alltid infinner sig är just den frågan. Dra till den gamla beprövade platsen, där man vet var fisken står. Där man känner sig trygg, eller ska man ”offra” en fiskevecka på ett letande, med osäkerhet och allt vad det innebär.

   Jag är alltid tudelad av den tanken, även om jag anser att den härligaste känslan ändå är att den nyupptäckta platsen var så bra som man innerst inne hade hoppats. Personligen tycker jag att alla fisketripper är bra resor, oberoende av fiskafänget.

   Jag märker på mailen att ni håller på att vakna därute i landet. Frågor om fiskevatten är det vanligaste, därefter kommer flugvalet och kommunikationerna. Den omöjliga frågan som alltid kommer är; Vi är tre grabbar som vill fara till fjälls och fiska, helst stor öring, harr och röding. Var ska vi åka? Helst inga mygg! Om ni skickar en fråga så uppge alltid hur ni vill färdas, med bil, flyg eller vandra.

   Varje år får jag något mellan 700-1000 mail i ärendet, en kaosartad föreställning på min stackars dator. Om ni har för avsikt att flyga kan det vara lämpligast att kolla på flygets hemsida och sen ringa dit.

   Hur har du det med planeringen? Drar du till fjälls, till skogs eller till havs? Blir det gamla beprövade vatten eller nytt?  

För några av våra laxälvar gäller premiäröppningen den 19 juni, bland andra min egen älv Råneälven i Norrbottens län. Motiveringen har bl a varit den svaga populationen av lax, där intentioner naturligtvis finns att få en starkare stam. Jag säger ingenting om det utan tycker att det kan vara helt riktig.

Men problemet är att vi fiskare får fiska på andra fiskar, som exempelvis gädda, där Råneälvens nedre delar är ett begrepp.  Hela gäddperioden ligger före premiäröppningen av lax, vilket i sin tur betyder att jag kan åka upp tillbästa laxkulperna den 2 juni och fiska, med motiveringen att jag fiskar gädda och inte lax. Får jag ngn lax ska den naturligtvis släppas tillbaka, vilket jag har svårt att tänka mig att alla gör. Nu är jag ingen laxfiskare så det här vara bara ett exempel.

Sedan några år tillbaka har det också förekommit diskussioner vid älven, eftersom ortsbor helt bryskt har förvisat sportfiskare från laxplatserna, före den 19 juni. Här tycker jag att både ortsborna och sportfiskarna har rätten på sin sida. Bara för att vi har en laxpremiär den 19 juni betyder inte det att älven är stängd för annat fiske. Men det slår hela tiden fel, eftersom alla egentligen har rätt. Å andra sidan tycker jag att en laxpremiär ska vara en premiär, dvs ingen har fiskat på platsen innan den 19 juni.

Hur ska vi nu bära oss åt för att komma till rätta med tolkningarna av reglerna? Antingen öppnas laxfisket direkt efter islossningen, som i många andra älvar, eller så tar vi ett generellt fiskeförbud fram till den 19 juni. Men det skulle aldrig jag och andra gäddfiskare godkänna, eftersom vi då spolierar vårt gäddfiske, bl a i trakterna av Råneå.

En annan idé skulle kunna vara att man förbjöd fisket på de hetaste laxfiskeplatserna, en åtgärd som tarvar bättre tillsyn, vilket kostar. En annan variant skulle vara att älven uppströms exempelvis Gunnarsbyn lades i träda fram till den 19 juni, där de flesta laxkulperna finns, men att resten av älven fick vara öppen för turist- och gäddfisket?

Ett annat problem med laxfisket i Råneälven är bl a att Fiskeriverket aldrig kan kartlägga fångsterna. Ingen vet med bestämdhet hur många laxar som tas på spö/år, vilket naturligtvis inte är bra. För säsongen 2009 går rykten om allt från 150 laxar till 20. Vet man inte hur mkt lax som tas på spö kan myndigheterna inte skapa bättre förutsättningar och styra åtgärderna.

Fiskeriverket går nu ut med dekret om ett vidare skydd av harr och öring, framför allt i norra Sverige och särskilt efter Kalixälven och Torneälven. Det är bra tycker jag men åtgärden kommer, enligt mitt förmenande, minst 20 år för sent.  Förslagen innebär en skärpning av lagen, som redan införts i Bottenviken, och kommer även att gälla älvarna. Fiskeriverket förslår att minimimåtten höjs, att fredningstider införs och förlängs. Om förslagen kommer att godtas tas lagen den 1 juni 2010. Det är ett förnuftigt steg av Fiskeriverket och jag vet att Länsstyrelsen och Hushållningssällskapet i Norrbotten under många år har arbetat med havsöringens och öringens tillbakagång i länet.

Råneälven.

Jag behöver bara tänka på min egen älv, den oförlikneliga Råneälven, som börjar intill Dundret vid Gällivare och rinner ut nedströms Råneå i norra Bottenviken.  Nu finns risken att jag blir en domedagsprofet, även om jag inget annat vill än att delge en personligt formad studie av ”min egen älv”. När jag kom till Råneå 1972 förundrades jag över vilket strålande harrfiske det var i strömmarna mitt i byn. Till yttermera visso under sådana förhållanden att stenarna i strömmarna var kala och inte halkiga av alger.

Lekande storsikar.

Varje höst lekte hundratals stora råneälvssikar (storsikar) på nackarna i Norr- och Sörforsen i byn. Som lärare tog jag mina elever till platserna och vi förundrades över naturens generositet. I höstas såg jag en sik som gjorde allt för att leka med sig själv. Så har det varit nu under flera år.

Harrbestånden som drog.

Harrbestånden har trutit, trots att det finns en och annan kvar. När jag för några höstar sedan upptäckte att både Norrforsen och Sörforsen var till bristningsgränsen överväxt med alger och med så kallade hårslingor, förstod jag att här kan absolut ingen harr eller sik leka. Av detta gjorde vi också ett ögonbrynshöjande reportage i NSD.

Sista öringen.

Jag kan utan omsvep säga att jag har minst femtio fiskedagar i älven varje år. De mest minnesvärda harrarna togs under sjuttiotalets senare hälft och att min senaste öring togs i Klingerselet uppströms Gunnarsbyn nådens sommar 1980? Sen dess har jag inte sett röken av en öring…och jag har verkligen talat om förhållandena för alla möjliga institutioner.

Biälvarna intakta.

Jag vet att experter talar om utfiskning av arter och det har naturligtvis sin riktighet. Men hur har vi det egentligen med geografiska och ekologiska insikter? Storälvarnas fiskbestånd av sik och harr, även öring, tryter anmärkningsvärt. Men biälvarna Kaitumälven (Kalixälven) och Lainioälven (Torneälven) har betydligt mer med fisk och för harrens del kan sägas att dessa biälvar ligger i världsklass gällande just dessa arter…men knappast moderfloderna?  Vad har hänt?

Kemisk och mekanisk påverkan.

När jag tänker på sikarnas och harrarnas tillbakagång i min älv kan jag enbart konstatera att vi människor påverkar fiskpopulationer på flera olika sätt. Vi fiskar upp dem och roffar numera också på kapitalet. Förutom detta har vi kemiskt (försurningar och övergödningar) och mekaniskt (vattenkraften) påverkat bestånden ända sedan industrialismens födelse. Här tror jag att vi har pudelns kärna.

Vi kan alltid sätta ut fisk, alltid reglera med nya lagar, men vem tar hand om den kemiska destruktionen, den kraft som till slut kommer att ta knäcken av många fiskbestånd? Hur ska vi få bort tonvis med hårslingor från sikens lekplatser i Norr- och Sörforsen i Råneälven? Är inte det viktigaste i den ekologiska kråksången att fiskar får chansen att leka? Vem tar hand om dioxinet?       

Det har varit lite tyst på bloggen ett tag men det beror på att jag har varit på långresa till södra Argentina. Naturligtvis var det världens största havsöringar som lockade, fiskar som bland annat simmar i älven Rio Gallegos ett par hundra mil söder om Buenos Aires, i en trakt som kallas Patagonien. Det blev en härlig resa, inramad av fantastiska naturupplevelser, en blandad kompott av möten mellan intressanta människor, susande flugspön och explosiva havsöringar.

I min krönika den 9 februari kommer jag att berätta om äventyret, och möjligtvis också i nästkommande krönika för den 23 februari.

Hasta luego///Gunnar.