...bilden från Tjejvasan, kom med posten i dag.

Jag hade beställt en omåttligt fin, arbetad silverram till, nu återstår bara att hitta en plats för skrytmonumentet:), det är inte helt lätt kan jag säga:).

Jag hittar alltid platser för nya bilder på barnen, men på sig själv...

Hmm, kanske utanför bastun:)?

Tills vidare, som utlovat:

Här är jag; kobent (det ÄR för att jag skjuter ifrån just där), trött, småleende men inte alls så segerviss som jag faktiskt kände mig.

Bakläxa för fotografen som inte fångade ögonblicket med armarna i luften och jaaaaaaaaaaaaa! i stället.

I morgon påskbestyr och middagsgäster, hoppas att liten sjuk är frisk på fredag för nu är det lediga dagar och utevistelse som gäller.

Och motion - varje dag!

Skidor eller jogga? I en perfekt värld, lite av varje.

Det är en ny kvinna som återvänder på jobbet på onsdag.

Nåja, nästan i alla fall.

Ha en fantastisk onsdag kväll och glöm inte att vara generös mot alla påskgummor och påskgubbar som kommer i din väg i morgon!

Kvällens träning inställd, jag har liten sjukling och det går naturligtvis före allt annat.

Jag har fått på näbben för att jag skriver om skoterkörning längs vägarna i byn, och det är helt i sin ordning, alla upprörs inte över samma saker.

Tyck till om bloggen, det gör den levande och jag tål kritik.

Jag står för att jag tycker att det är en skandal; för fotgängare i alla åldrar, för bilister och för de unga skoterförarna själva som helt säkert inte kan överblicka konsekvenserna av att de - exempelvis - kör på en människa.

I morgon kväll målar vi ägg och klär påskris hemma hos oss.

Jag har köpt dels "äggmålarpennor", dels västar som man drar över de kokta äggen.

Vi målar ägg som vi sedan äter upp (de urblåsta skalen blir så sköra), vi äter jösses mycket ägg så vi kan lätt måla ett 20-tal.

Påskharen har varit förbi och lämnat tokigt stora påskägg väl gömda i förrådet, de ska fyllas med godis, russin och någon liten present.

Lite gula servetter, kanske lite snittblommor på bordet och gula ljus i kandelabern och vips - välkommen Påsken!

Svårare än så måste det inte vara, eller hur?

Jag ska vara ledig i dagarna sex och njuta av töserna, förhoppningsvis vara ute väldigt mycket - och åka skidor på elljusspår och kanske på isen.

Vårvintern är en härlig tid, det gäller att ta vara på den.

Slitet ansikte ser mindre slitet ut med lite solljus, och nya fräknar, på:).

Ha en fortsatt fin kväll alla fina!

...i dag, spännande dag på jobbet förutspås.

I går möte med människa som alltid inspirerar mig.

Jag är lyckligt lottad som har detta i min vardag, jag påminner mig ofta om det.

Nu göra barn och mig iordning.

I kväll har stora klubbmästerskap på skidor, lilla är förkyld och måste stå över.

Egen motion: Cykel och magövningar.

Ha en fin tisdag alla fina!

Joggingpremiären åtminstone till en del avklarad, det fanns bara en vägbana genom byn så jag fick söka mig till mindre trafikerad plats (Hästholmsvägen) och körde intervaller (springa-gå-springa) där.

När Lena Philisson klämde i med "Ont det gör ont" så var jag bara tvungen att stanna och gapskratta åt eländet:

Vem ger sig och och springer i snökaos?

Håller jag på att bli galen?

På plussidan: Vi var inte många fotgängare som trängdes längs vägen.

På Ytterbyvägen trodde jag inte mina ögon:

Tre skotrar i bredd gasade på, mitt på byavägen!

Instinktivt kände jag efter mobilen i fickan, men bara denna gång hade jag glömt den hemma och missade därmed en fantastisk nyhetsbild.

Ett dokument över hur det faktiskt går till numera.

På skidspår, längs gågator och numera också längs huvudgatan genom byn.

Ytterbyvägen kantas av tillfartsvägar till bostadsområdena, högerregeln råder och jag hade hjärtat i halsgropen:

INTE EN CHANS ATT KILLARNA SKULLE HINNA STANNA OM EN BIL TITTADE FRAM.

Igen: Ungdomarna har inte mognad nog för att föra fram de maskiner de har under sina rumpor.

Det bekräftas väl ytterligare av att en av dem passerade mig med kanske 30 centimeters marginal.

Jag vill inte tänka på vad som hade häng om jag halkat till? Om jag hamnat framför skotern? Med vilken rätt utsätts jag för den risken på öppen gata?

Eller, ve och fasa: Om ett barn inte syns bakom de höga snökarmarna?

Skotertrafiken flyttades snabbt till bandyplan och skolgården, ett stegkast därifrån ligger sammanlagt tiotalet små barn och försöker sova, men vem bryr sig?

Behöver jag säga att Nyborg är en kustby, två minuter bortom bandyplan finns hela skärgården med dess isar och oändliga vidder?

Jag var lika delar förbannad och rädd när jag damp ner på bänken i hallen.

Joggingskorna ställs tillbaka i hyllan och skidorna blir det stora påsknöjet, jag tror inte ett skvatt på att springa längs snöklädda vägar i byn.

Men det är en parentes för det mycket större problemet:

Jag fasar för när olyckan är ett faktum.

På joggingpremiären?

Med, låt säga, snö som vräker ner och har så gjort hela dagen.

Jag har laddat hela dagen och struntar faktiskt i väder och vind.

Jag har ett program, från senaste numret av Må Bra, och kvällens joggande blir att fastställa vilken nivå jag ska börja på.

Är jag otränad? Nä, det håller jag inte med om.

Men i joggingsammanhang? Kanske.

Är jag vältränad? Nä, det håller jag inte heller med om.

I joggingsammanhang? Absolut inte.

Således: Ska jag börja på nivån lära mig jogga två kilometer (för otränade) eller fem kilometer (för de medeltränade, dessutom den distans jag ska springa om två månader)?

Distansen för vältränade - TVÅ MIL - behöver jag inte ens överväga.

Två mil på skidor - absolut.

Två mil i joggingskor - inte en chans.

Nu fixa lite hemmavid och om sisådär två timmar:

Intervalljogga enligt schema.

Återkommer med rapport.

Bilder: Det visaste av de visa visdomsorden och lite pizza från häromdagen.

Ha en fortsatt fin söndag alla fina!

...om jag inte jobbade (då kunde jag ju jogga omkring mest hela dagarna:) fast jag älskar ju mitt jobb och vill för allt i världen inte byta ut det mot varjedagsjoggande), om jag inte tyckte att motion med konstant hög puls är bäst i mycket måttliga mängder, om jag var mer atletisk i stället för aningens...hm... mjuk och om jag verkligen drömde om att bli en riktigt bra sprinter.

"Vadan dessa filosofiska tankar" tänker du kanske.

Jag har mycket väl landat i att jag är och kommer alltid att förbli en medioker joggare (sämre än på skidåkning, där jag planerar att bli med mina mått ganska bra) men ändå...

Det vore kul med en uppenbar talang.

Typ "tänka sig, det år hon fyllde 40 upptäcktes att hon hade fallenhet för att xxxxxx".

I morgon är säsongspremiären i joggingskor och jag vet att den blir en prövning.

I dag jobb hela dagen, i Luleå på utbildning, och motionsvila i kväll i syfte att ha riktigt spruttiga ben i morgon.

Funkar det så? Att utvilade ben funkar bättre?

Jag är tveksam, men jag håller mig till den teorin.

Jag är inte säker på teorin, men jag tror stenhårt på att hålla mig till en teori:).

Jag återkommer med text och bilder (även från pizzabaket, jag har inte glömt).

Ha en skön lördag kväll alla fina!

...så enkla saker som att jogga flera kilometer utan att stanna.

Peppar mig själv inför söndagens säsongspremiär, joggingskorna står i hyllan och blänger på mig (längtar efter mig kanske?:)) och jag blänger - förlåt - längtar tillbaka.

Det är ömsom vin, ömsom vatten nu.

Förra säsongen var mer... oskuldsfull.

Joggandet var nytt och det var en humörmässig berg- och dalbana.

Jag hade ingen aning om hur svårt det skulle vara att börja springa, jag till och med hasplade ur mig "hur svårt kan det vara" på onödigt stöddigt vis.

Jo tjena.

Det hände att jag halvgrinande i hallen dammade i väg en joggingsko i väggen i ren frustration (jaja, inte så moget men spontana reaktioner är inte alltid det) efter ett pass som ännu en gång slutat med att jag efter sisådär 1,5 kilometer i för rask takt stod och flämtade vid någon lyktstolpe.

Nu vet vi var vi har varandra och det innebär idel fördelar.

Jag vet att jag måste hitta rätt fart för distansen (fem kilometer) och att framgångarna kommer.

MP3:n är laddad - nästan lika laddad som jag:).

Men i dag: Njuta av ledig dag med töserna.

Vi har i och för sig vaknat klockan sex men svassat runt i morgonstassen och ätit lång frukost.

Nu kläder och ut - Emilbacken nästa (pulkbacke i grannkvarteret).

I eftermiddag ska barnen få göra hemmagjord pizza med valfritt pålägg.

Jag hörde något om köttbullar:). Det blir spännande:). Bilder kommer.

Kompletterar menyn med varma fetaostgratinerade grönsaker, jag vill inte äta mig mätt på pizza (även om det råkas vara köttbullar på den:)).

Ha en skön fredag alla fina!

...i dag!

Jösses så vacker dag!

Jag vet inte hur det ser ut hos dig, men Kalix badar i solljus och kombinationen åtta minusgrader är fantastisk!

Jag är så fascinerad av vinterljuset!

Jag ser vinterljuset genom smutsiga fönsterrutor, jag jobbar hemifrån i dag.

På sätt och vis mer distraherande än att jobba på jobbet, faktiskt:

"Oj så smutsiga rutorna där är, putsades de alls i höstas?", "Snuskigt dammigt här i datorrummet, måste städa bättre" "När jag går och hämtar kaffe ska jag ladda tvättmaskinen" och "Hur länge tar det att göra middagsvåfflorna till töserna, ska smeten stå och svälla innan gräddningen och har jag köpessylt eller måste jag börja koka sylt också?!".

På plussidan är att här är alldeles tyst.

Dammigt, men tyst:).

Jag skriver om människor som verkligen lanserar vintern.

Människor som lever på att vi faktiskt har kyla.

Som klippt och skuret för en vintermänniska som mig.

Snart dyker reportagen upp i en tidning nära dig:).

I kväll cykel och magövningar.

"Blir du inte less" undrar du kanske.

Jag tänker inte så, jag bara gör.

Ha en fin torsdag alla fina - och glöm inte att fira Våffeldagen!

...så kände jag mig hela eftermiddagen i går, och när jag kom hem och satte febertermometern i munnen kom svaret:

38,8 grader.

Undra på att jag varit lite hängig och ur gängorna under arbetsdagen!

Så det blev in under filten och tidigt sänggående i går kväll (därav tystnaden på bloggen), och i morse var jag feberfri och glad igen.

Att barn får febertoppar är ju välkänt, men jag är väl i äldsta laget för att drabbas:)?

Jag är fortfarande förkyld, men inte på det sjuka viset så att tempen borde stiga.

Nåja, vad det än var så är det borta nu.

Kvällens planer: Cykla och magövningar.

Jag laddar för söndagens säsongspremiär i joggingskorna, det ska bli kul! Ja, man kan intala sig själv det och upprepat nog många gånger blir det till en sanning och inställningen är som bekant A och O.

Innerst inne tror jag att det blir en slitig upplevelse med mycket hög puls - men det hör liksom till sporten:) och det blir till att plocka fram en skopa jävlaranamma.

Dessutom: Vem har sagt att det ska vara lätt?

Ha en fin onsdag kväll alla fina!

...då ska man göra något annat.

Helt seriöst, plusgrader är skidornas fiende nummer ett.

Jag har så många fina skidminnen, inga av dem är kopplade till plusgrader.

Plusgrader gör det inte svårt att valla rätt, plusgrader gör det OMÖJLIGT att valla rätt (jaja, säkerligen inte för proffsen, men för mig).

I sämsta fall hasar man fram utan glid och utan fäste och det är i sådana stunder man kan tänka "soffpotatislivet har trots allt sina poänger".

Jag tror att det är nu det vedervärdiga klistret ska fram, och det befattar jag mig inte med, det är som taget ur en skräckfilm att åka med klister.

Det svajar kring noll grader här nu, så det blir ändrade planer:

Cykel i intervaller och 100 magövningar i kväll.

Jag har sagt det förr och säger det igen:

Tack och lov att jag har min cykel (och magdödaren, för all del:)).

När skidföret sviker och vägarna är för hala för joggande och gymmet känns långt borta; då är mitt vardagsrumsgolv sig likt och cykeln går EXAKT som sist (det är bara benen som är olika pigga vid olika tillfällen).

Ska du börja ett sundare liv och köpa en enda pryl:

Köp en motionscykel. Billigare än allt det andra (kostar som en bättre joggingsko eller en tredjedels skidutrustning eller en halv tågbiljett till Mora - ja du fattar) och funkar ALLTID och FÖR ALLA.

Tack Mad Max för kommentaren till krönikan, den var bland de finaste kommentarer jag fått och den värmde gott.

Jag är inte hjulbent på målfotot, jag är kobent på målfotot.

Jag ser inte alls ut som den vinnare som jag kände mig som.

Nästa år tar jag inte ner armarna från luften förrän fotografen är med på noterna:).

Widde: Ja, visst är det kul! Jag pratade med en gammal (gammal som i tidigare:)) skolkamrat och gratulerade henne till att ha åkt Öppet Spår (nio mil, Vasaloppsveckan) i år. Hon har väl alltid varit sund och i form, men det var en fantastisk prestation och vi enades skrattande (men ändå med allvar) om att långlopp på skidor är som en inre pilgrimsvandring.

Något som definitivt ger mersmak:).

I morgon jobba och jag håller tummarna för minusgrader i morgon kväll, efter barnens skidskola.

Jag längtar efter mina skidor:).

Och strax måste jag börja längta efter mina joggingskor, på lördag är det två månader till Vårruset och jag har inte börjat jogga ännu.

Sålunda: Jag gör samma misstag i år som i fjol - börjar sent.

Premiären är planerad till söndag och jag kommer att berätta om upplägget och hur det går (och inte går:)).

Ha en fortsatt skön måndag kväll alla fina!

...har jag lärt mig.

"Jag läser det du skriver, så duktig du är" sa en kvinna som jag mötte i dag ute på ett jobb.

"Tack, så roligt att höra! Ja, jag tycker också det" svarade jag.

Mitt gamla jag hade säkert sagt "äsch, det var väl inget, dessutom är jag inte så bra på bla bla bla bla bla bla bla bla bla".

Varför missa ett tillfälle att göra ner på sig själv:)?

"Det anstår mig inte att förminska mig själv" skrev/sa någon klok författare/poet/människa (jag minns faktiskt inte) och det var väl klokt.

Allvarligt talat:

Om det är någon jag skulle vilja skicka till månen med enkel biljett så är det Jante som hindrar oss från att sticka ut, ta plats, utvecklas.

Och, säga: Ja, det där gjorde jag bra.

Emellanåt gör jag ju mindre bra saker, så varför släta över det som faktiskt är bra?

Nu jobba, jag ska verkligen försöka göra det bra trots att solens strålar rycker och drar i mig:).

Ha en fortsatt fin söndag alla fina!

...i morgon kväll.

Äntligen!

Jag tröstar mig med det när jag nu sitter inomhus och skriver på artikel, från jobb som gjordes under gårdagen.

Nytt möte med intressanta människor x två i eftermiddag, så i dag blir en lång arbetsdag.

Men i morgon "bara" en vanlig arbetsdag och det kanske är lika härligt väder då.

Passa på att vara ute och njuta av en riktig vårvinterdag alla fina!

Barnen hade skidtävling på förmiddagen i dag, DM på Kalix skidstadion.

Minstingen var yngst i startfältet bland barn och ungdomar från stora delar av länet. De hade jättekul, om än tagna av stundens allvar med stor publik. Så mycket att titta på, och samtidigt åka skidor. Jag känner liksom igen mig:).

Nollgradigt och snöfall, bakhalt men kanonglid. Jag känner liksom igen mig:) igen.

Stora kom i mål sekunderna före lilla, vilket nog var tur för alla inblandade:).

De fick varsin pokal på prisutdelningen, och de är så klart omåttligt stolta.

"När är nästa tävling" undrar fyraåringen och jag sväller av stolthet.

Jag var med i starten och målgången, sen jobb för egen del.

Lättsamt och trevligt jobb i dag, men det tog hela dagen i anspråk.

Så nu, vänta på att barnen somnar och sen vila lite själv framför tv:n.

I morgon jobb, cykling och magdödarmaskinen.

Ja, den funkar.

Varje gång jag börjar om med den påminns jag om att jag förmodligen inte är totalt blåst av tv-shop (som sålde grejen) ändå.

Magmusklerna ger sig till känna, skulle man kunna säga.

Men åter igen: Situps kan du lika bra köra på golvet.

Och därmed spara sisådär 1 200 kronor.

Gratis tips från mig en helt vanlig lördag kväll!

Ha en fortsatt fin lördag alla fina!

...är bra.

Tålamod har jag dåligt av och min kompis Mad Max har inte heller överskott:) av den varan (läs föregående inläggs kommentar).

Jag SKA lägga ut målbilden, den är beställd via fotoföretaget som förevigade målgången men den har inte kommit ännu.

Det blir den nakna sanningen, alltså den kobenta stilen, jag är motståndare till att förändra bilder och agerar konsekvent:).

Det är bedrägeri att fixa bilder, även om det handlar om något så behjärtansvärt som att bli snyggare:).

"Behöver man beskrivning till hur man springer" undrar Mad Max vidare.

Nej, men man kan behöva en plan om hur man bäst kommer i gång för säsongen, jogga påminner på intet sätt om att åka skidor.

Dessutom är det där väl högst individuellt:

Någon hoppar i skorna och springer och någon annan behöver en PLAN.

Jag är denna "någon annan".

Utan plan stannar Sverige.

Och utan plan stannar jag:).

Kvällens plan: Cykel och magövningar, ett glas vin och lite nötter.

Helgens plan: Heja på töserna som har skidtävling (första gången för minstingen!) och jobba och cykla och göra magövningar.

Nu jobba färdigt.

Ha en fortsatt fin fredag alla fina!

...eller kanske tidningsförlaget:) - vem vet?

I går kom senaste numret av Må Bra i min brevlåda och som sänt från ovan - joggingspecial.

En utförlig beskrivning, pedagogiskt steg för steg, hur man bygger upp joggandet nu i vår för att vara en gasell lagom till Vårruset.

Haha, nej det där sista stod faktiskt inte i artikeln, det är min egen tolkning.

Däremot fanns det utförliga instruktioner för hur man bygger upp sig för att jogga två, fem, tio eller tjugo kilometer.

Hög av planeringsiver:) hoppade jag upp på motionscykeln, cyklade 40 minuter i rask takt och avrundade med 100 situps i min märkliga magmaskin.

I kväll liknande procedur.

Förkyld eller ej - nu gör jag det bästa av situationen.

Sen när har lite snörvlande fått stopp på mig?!

I morgondagens helgtidning har jag en krönika, jag hoppas att du vill läsa den.

Ha en skön fredag alla fina!

Jag behöver inte skärpa mig Mad Max, jag behöver bli av med förkylningen!

Jag har en happening knuten till joggingpremiären, så den kommer att gå som en dans (tankens kraft, tankens kraft).

Men så snart jag slutar snora (gör jag någonsin det?) så ska jag åka mer skidor först och främst, det är ju ännu kanonsäsong för det.

Lite mer krisp under skidorna, öva på stakningen, lite stavhäng och tjoho i backarna!

Jag har inte ramlat i dem sen gud-vet-när. Utveckling. Vackert ord.

Du har dock rätt i en sak: Tjejvasan lämnade ett tomrum efter sig.

Allt handlade om den, under så lång tid. Klart det känns tomt nu.

Men det är inte samma sak som att jag gett upp eller deppat ihop.

Nu jobba, i kväll cykla framför tv:n så svetten lackar.

Det kan man göra fast man är förkyld, så det så.

Ha en fin torsdag alla fina!

...är strax slut, jag ska hoppa i säng och få en lång natts sömn.

Fisksoppan som vi ska ha till middag i morgon har jag gjort i dag.

Sånt får mig att känna mig otroooooligt huslig.

I dag har jag och kollega varit ute på intressant jobb, vi har träffat spännande människor som berättat en annorlunda historia.

Reportaget kommer i en tidning nära dig:) så småningom.

Förkylningen har tagit fast och förhoppningsvis är jag helt återställd efter helgen.

Jag och mina skidor har varit åtskilda länge nog nu.

Ha en fortsatt fin onsdag kväll alla fina!

...och röra på sig.

Fina Lina efterlyser sådana.

Jag vet allt om bakens dragningskraft till soffhörnet, så jag har fått utveckla egna modeller för att lura kroppen och knoppen.

Det kräver sin kvinna att sitta stilla i flera decennium, utveckla njutandet som bara en kopp thé, lite (eller mycket) choklad, en mysig filt och ett gäng värmeljus kan ge - och sedan försöka övertyga sig själv om att svettas ofantligt i joggingskor är en mycket bättre idé och på sikt höjer livskvalitén.

Jag har inga vetenskapliga svar och jag är ingen expert, som vanligt är mina tips i stort sett bara testade på mig själv (fast många av dem har jag ju fått av andra).

Så ta dem för vad de är - försök som funkat på åtminstone en soffpotatis:).

Jag skriver ännu på krönikan till veckans helgtidning och där ska jag berätta hur jag gjorde (och ännu gör) för att motivera mig att hålla i gång. 

Jag hoppas att du vill läsa.

Ha en fortsatt fin tisdag kväll alla fina!

"Är du förkyld igen?" säger kollega förebrående per telefon.

"Ja, eh, jo, men inte precis sjuk" säger jag och hör hur fånigt det låter.

Stackars honom, få jobba dag ut och dag in med människa som aldrig tycks sluta hosta och snora, snacka om arbetsmiljöproblem.

Jag önskade skidåkning i kväll.

Jag fick ny förkylning.

I morgon är det jag som stövlar in på Hälsokosten "SNÄLLA, HJÄLP MIG, NÅGON, NU! JAG TAR VAD SOM HELST, GE MIG ALL SKÖNS ÖRTER!".

I kväll har jag skrivit på min krönika som kommer i kommande helgtidning.

Att skriva krönika påminner på intet vis om att skriva en nyhetsartikel eller ett reportage, mina "förlossas" pö om pö.

Den här veckan delar jag med mig av ett recept.

Nej, det finns ingen anledning till oro:), det är ingen kaka vi ska baka.

Vi ska röra ihop en annan smet.

Jag hoppas du vill läsa.

Nu ska jag och min däppta däsa dyka ner under täcket.

God natt, sov gott alla fina!

...solen strålar från klarblå himmel och det är fantastiskt vackert ute.

Det här med solens strålar är ju annars lite tu-delat.

Underbart i kombination med en riktig vinterdag.

Oslagbart.

Men men...

Snart smälter snön och den här vintern går mot sitt slut.

Så sorgligt.

Ersättningen stavas slask, vattenfyllda diken som luktar illa, hundbajs som tinar fram lite varstans och så småningom nästäppa (japp, pollenallergiker).

Positivt dock: Lättare att jogga.

Snart måste de fram, de sköna blå.

Joggingskorna alltså.

Jag hoppas att det finns liv kvar i dem, att de räcker den här säsongen också, för de var hutlöst dyra (inhandlades för två säsonger sedan och ägnade första säsongen åt att stå i hyllan och se snygga ut:)).

Jag vet inte hur det kommer sig att jag utan att knorra spenderat en förmögenhet på skidutrustningen, men känner motvilja inför att investera - jämförelsevis - en blygsam slant i nya joggingskor?

Månne en inställningsfråga:)?

Nå, snart vet jag, för snart är den här.

Säsongens premiär i joggingstassen.

Jag ska göra den till en "happening" för att hjälpa inställningen på traven. Det brukar funka för mig; det vill säga att koppla det mycket jobbiga till något lustfyllt i samma veva.

Exempelvis; jogga tidigt på kvällen och sen mysa med bubbel i badkaret och kanske skumpa i glaset.

Jag är en sann njutningsmänniska och kan gå med på sanna vedermödor om jag bara belönas efteråt:).

Nu jobba.

Ha en fin måndag alla fina!

...har jag känt i helgen.

Ni vet den där lukten som bebisar har, särskilt på huvudet?

Jag vet inte när den tar slut, men den tar slut.

En dag är den bara borta och ersatt av en rejäl kalufs, vanligt svettigt hår och man undrar vad som hände och häpnas över hur fort det gick.

I helgen har jag haft bebis igen:

Knubbiga armar runt min hals, talande ögon som bara en bebis utan språk har, liggvagn till byns butik, förvånade bybor:), blöjor och barnmat och en nio månaders bebis vingliga gång...

Hmm. Härligt. Påminner om att fyraåring nyss var bebis.

Tur att det bara är barnen som blir äldre:).

Fembarnsmamma - jag håller måttet ett dygn.

I längden - knappast.

OM jag hade fem barn skulle jag nog vara hemmafru.

Det är väldigt mycket fixande och trixande och tröstande och... ja, ni fattar.

Nu har jag mina två töser igen, de tre lånade barnen har åkt hem.

Ett trevligt och hektiskt dygn och jag säger bara:

Hatten av till er som har många barn alla veckans dagar.

Så roligt, så utvecklande, så inspirerande, så givande.

Så mycket kärlek.

Och: så mycket arbete:).

Vad mer? Nu är jag av med den envisa hostan! I morgon kväll skidåkning!

Ha en skön söndag kväll alla fina!

...därav min dåliga närvaro i dag.

Kvinna med fem barn bloggar väl inte? Jag skulle inte göra det.

Vi har haft, och har fortfarande, kul.

Intensivt men kul.

Läget är bitvis:) under kontroll, men fem smånäsor varav den näst äldsta är sju år kräver sin kvinna:).

Jag återkommer i morgon, ha en fin lördag kväll alla fina!

...för att gaska upp mig ordentligt.

Inte lopp som i jogga Vårruset (det är ganska långt fram i tiden) utan ett lopp som i skidlopp men utan tävlingsinslag.

Det finns lopp att välja på, men så jobbar jag ju den helgen...

Förra gången jag skulle jobba helg tog jag semester och åkte till Mora.

Den här gången må jag faktiskt jobba min helg.

"Gör ett reportage från skidloppet" föreslår kloka kompisen och kollegan L.

"Nej nej, hur ska jag kunna fotografera under loppet? Som att jag inte har nog med att åka skidor. Dessutom har min jobbkamera varit på lagning alldeles nyss, tänk om jag ramlar på den?" löd mitt svar.

Då glömde jag min egen kloka devis att säga ja oftare än nej.

Och: Särskilt säga ja när jag snabbt och tvärsäkert vill säga nej:).

Nu har min hjärna processat idén någon timme och varför inte?

Det kanske är genomförbart?

Kanske.

Nu jobba vidare och låta svaret komma till mig.

Ha en fortsatt skön fredag alla fina!

...vaknade jag med, minstingen ville mysa i min säng.

Det är tveksamt om man kan få en bättre start på dagen.

Jag känner mig som en drottning på att planera:

I kväll kommer syster med familj (i samma veva som jag kommer hem efter jobbet) och lasagnen gjorde jag i går kväll och en finfin sallad svänger jag ihop snabbt som ögat.

Men nu jobba!

Ha en skön fredag alla fina!

...och två vitblommande begonior (krukväxter) blev det på lunchen.

Lovely.

Inget gör så gott för humöret som blommor.

Nåja, nästan inget.

Nu jobba vidare, vi hörs mer sen.

...ska jag köpa till mig själv i dag, ett stort fång tulpaner.

Jag tycker om att få blommor (vem gör inte det?) och brukar se till att jag "får" det någon gång då och då.

Det kostar inte så mycket, men gör mycket för sinnesstämningen.

Jag passade på att kolla joggutrustningen i går (skorna, broddarna och kläderna) och försöker ladda mentalt för att dra på mig grejerna också:).

Jogga är, enligt min uppfattning, så kompromisslöst.

När benen slutar gå så joggar jag ju inte längre, medans jag per definition fortfarande åker skidor även när jag bara glider på dem.

Alltså: Ingenting är gratis med att springa.

På plussidan finns förstås enkelheten med att jogga, en timme från det att jag lämnat hemmet är jag hemma igen och oftast också duschad.

Plus också för den suveräna träningen det ger och känslan efteråt.

Alltså: Plocka ner negativa tankar i en låda och skicka den långt bort.

Idé: Visualisera Vårruset (motionslopp fem kilometer).

Jag vaknade utvilad (förstås, jag har gjort tidiga kvällar många kvällar i rad nu och sovit bra trots alla tatueringar jag skaffat nattetid:)) och gladare.

Nu jobba, i kväll städa.

Ha en skön torsdag alla fina!

Har jag det? Det är mycket möjligt.

Saker att se fram emot:

Lillasyster med tre barn kommer på fredag, hon och maken åker vidare och jag får låna sötisarna lördag till söndag!

Sålunda: Testa att vara fembarnsmor.

Töserna är friska och glada och trivs i förskolan och skolan.

Kul projekt i görningen på jobbet och ännu ett spännande uppdrag väntar kort efter det.

Så vadå, vadan missnöjet?

Jag behöver få röra på mig, jag blir irriterad av att vara krasslig och i stillhet.

I morgon kväll: Kuta omkring med dammsugaren.

Räknas det? Knappast, men jag må vara nöjd med det lilla just nu:).

Nu svälja en massa naturläkemedel och sova mig glad igen, god natt alla fina!

Jag är ur gängorna.

Ni vet, inte sjuk men inte frisk och lite... irriterad.

Jag har inte åkt skidor sedan Tjejvasan och jag störs över att förkylningen aldrig släpper sitt grepp samtidigt som det behagar vara kanonföre i spåren.

Jag tittar på joggingskorna och skidorna och tänker att det valet är som att ställas inför att välja mellan pölsa och oxfilé.

En inställningsfråga som måste bearbetas, bara inte ännu:).

Surandet går över, jag påminner mig om att jag har mycket att vara glad för.

Ett axplock: Barnen är friska och mår bra och på jobbet har kollega och jag spännande grej på gång och vädret är vackert.

Ha en fortsatt fin onsdag alla glada och mindre glada:)!

Åtta minusgrader och strålande sol när jag klev upp, härligt!

Sov en lång drömlös natt, alltså inga nya ritningar på kroppen när jag vaknade:).

Fortfarande förkyld och hostig så motionerandet får vänta, men jag kan förstås ta en promenad och få lite solljus i mitt bleka ansikte.

Det här är finaste delen av vintern och finaste delen av året.

Vinter och sol i kombination är underbart!

Först jobba dock.

I kväll har töserna skidskola och jag ska passa på att åka och handla under tiden, det börjar krävas en sann innovatör för att kocka från det som finns i vårt kylskåp:).

Vad kan man laga av lingonsylt, bostongurka, oliver och majs?

Skämt åsido, riktigt så illa är det inte, men nästan...

Ha en fin tisdag alla fina!

Jag har drömt flera nätter i rad att jag har skaffat tatueringar.

På vaden, på handledens insida, på axeln och i ryggslutet.

Jag vet inte vad de föreställt, men det spelar liksom ingen roll.

Jag tycker att tatueringar är fula och jag skulle aldrig skaffa en.

Så kom igen drömtydare, vad kan dessa drömmar betyda?

Jag tror stenhårt på att det finns en mening med (nästan) allt som sker och att det finns något i våra drömmar som går att överföra till vaket tillstånd.

Kan det betyda att jag är på vippen att göra något annat väldigt otippat?

Tiden får utvisa.

Nu göra mig redo för sängen (jo, jag är mycket kvällstrött dessa dagar när jag springer och skaffar nya tatueringar hela nätterna:)).

Jag ber om andra, roligare drömmar.

Sov gott alla fina!

Solen skiner, ett par minusgrader... härligt!

Det får bli en promenad på lunchen i dag.

Tidigare kollegan kom in på jobbet, hon åker skidor med tejp.

"Tejpen funkar visst" säger hon som har likadana skidor som jag och alltid har kört med vallatejpen.

Jaha.

Jag tycker att traditionell valla funkar bättre men var och en blir salig på sin fason.

Flunsan har nästan släppt sitt grepp och jag anar skidåkning om några dagar, tjoho!

Det vore trevligt med sisådär tio minusgrader då - jag är nämligen säkrast på vallandet när det är före för Blå Extra:).

Ha en skön måndag alla fina!

Tänk om jag hade börjat motionera och tänka på min hälsa när jag var 20 år, eller åtminstone 30 år, i stället för nästan 40 år?

Varför varför varför slutar så många unga tjejer idrotta i tonåren?

Jag gjorde det (jag spelade innebandy senast, fotboll dessförinnan, handboll ännu lite tidigare och allra först i min idrottskarriär var jag faktiskt isprinsessa:)), och många med mig.

Extrajobb, killar och gud-vet-vad lockade tydligen mer än ett fast träningsschema och bristen på fasta träningstider innebar - simsalabim - ingen motion alls.

Senare: Decennium som vuxen utan små barn, vad gjorde jag av all tid?!

Nåja, bättre sent än aldrig.

Min mission blir att uppmana den uppväxande generationen att aldrig sluta röra på sig.

Om jag varit ung i dag och lika klok som jag är nu:) (alltså jag är inte gammal men inte precis ung heller) hade jag satsat på att någon gång åka det stora Vasaloppet.

Tveklöst.

Nu satsar jag i stället på att bli allt snabbare på Tjejvasan, och det är förstås inte fy skam det heller.

Nästa gång ska jag åka det på cirka fyra timmar, det är en förbättring som heter duga men fullt genomförbar.

Nästa gång blir, om möjligt, nästa år.

"Var det så roligt?" undrade en bekant.

Det var mer än så, det var faktiskt alldeles fantastiskt.

Elisabeth, Marris, Skidåkaren K - ska vi anmäla oss redan nu:)?

Kram till dig fina lillasyster som kommenterat min krönika (under den)!

Ha en fortsatt fin söndag kväll alla fina!

Följer Vasaloppet nu på morgonen, har alltid gjort det (nåja, men i väldigt många år) och det är en mäktig syn med mer än 15 000 åkare som sätter i väg för att åka nio mil.

Jag är så imponerad över vilka idrottsmän och idrottskvinnor det finns, vilken bragd det är att åka Vasaloppet!

Den största av dem alla - utan konkurrens.

Det är extra kul i år när jag faktiskt har åkt en liten del (de sista tre milen) av det lopp som de åker.

Nu titta mer och spana efter vänner och bekanta som finns i myllret.

Ha en skön söndag alla fina!

Jag hostar mindre och mindre, tack gode gud, det finns ett slut på eländet!

Barnen är på symöte hos sin farmor och jag ska passa på att städa.

Bara blogga lite först:).

"Nästa människa som säger att vallatejpen funkar bra ska få den virad runt halsen" skäller Marris i telefonen, hon har premiäråkt sina nya skidor i dag. Hon är... inte så nöjd. Inte alls nöjd, när jag tänker efter.

Jag är som bekant inte en av dem som rekommenderat tejpen, så jag är inte i riskzonen för att få det annorlunda halsbandet:).

"Jag vet, jag vet. Jag har upptäckt att åtta av tio som sjunger tejpens lov ändå vallar sina skidor på vanligt vis" säger jag mellan fnissattackerna apropå hennes beskrivning.

Jag glömde att fråga vilken tejp Marris har, jag hade den blå (tunnare) och tydligen skulle den röda passa bättre eftersom den är tjockare och lär ha större temperaturspann.

Jag hoppas att ni vill läsa min krönika i helgbilagan i dag, där får ni följa med på Tjejvasan.

Nu städa (jo, det måste göras trots att solen strålar från härligt blå himmel).

Ha en fin lördag alla fina!

Rapport från Stafettvasan:

Tösernas far har åkt sina 2,4 mil på 1 timme och 50 minuter.

"Det gick inte så bra, det var väldigt strävt före" hade han mage att säga när jag gratulerade till den - i mina ögon - svindlande framfarten.

Han är rutinerad skidåkare och hela säsongen har han tagit tid på sig själv och blivit allt snabbare.

Han har förbryllat frågat hur jag vet att jag blir bättre när jag inte har särskilt bra koll på min tid (eftersom jag enligt egna påståenden som således inte har kunnat beläggas HAR blivit allt bättre).

"Det känns bättre och bättre" har jag svarat och jag är fullt medveten om hur provocerad en tävlingsinriktad människa blir av ett sånt svar:).

Det gör inte det hela mindre roligt:).

Sån tur att det finns plats för alla olika sorters skidåkare under Vasaloppsveckan!

Nu fortsätta lyxfredag med töserna; vi har shoppat på leksaksbutiken och ätit lunch på Kinarestaurangen, i eftermiddag kommer Marris med sin femåring och då är det bubbelbad, god middag och sova över som gäller.

Ha en fortsatt fin fredag alla fina!

Det är mindre än tre månader till Vårruset, visste du det?

Jag är ytterst medveten:):

Samma dag som jag åkte Tjejvasan var det på dagen tre månader tills joggandet ska utövas tämligen duktigt (fem kilometer).

Nästa vecka ska jag därför.... åka skidor:).

Skämt åsido, det ska jag göra så länge föret är vettigt (fram tills plusgrader är en återkommande ovana) bara för att det är roligt men jag ska varva åkandet med raska promenader för att om möjligt bättra på flåset.

Jag har bättre kondis än man kanske skulle kunna tro, men sämre än man skulle kunna hoppas:) (hur blev det där nu, egentligen?).

Om ett par, kanske tre veckor, är det dags att börja jogga så smått.

Håhåjaja - inte min favoritgren att utöva men effektiv motion, OSLAGBART skönt efteråt och förberedelserna är minimala.

En sak som jag inte lär sakna: Vallaburkarna i all sköns färger.

Dessutom: Ta hjälp med kosten för att få fart på viktminskningen igen.

Barnens far har i kväll anlänt till Oxberg (där Tjejvasan startade) och i morgon startar han tillsammans med fyra kompisar från jobbet i Stafett-Vasan.

Vi håller så klart tummarna för att det går bra!

Han - duktig skidåkare - åker längsta sträckan på 2,4 mil.

Jag lämnade ifrån mig lördagens krönika, i helgbilagan, häromdagen.

Läs gärna den, kom gärna med kommentarer!

Den här veckan får du, inte oväntat, hänga med på Tjejvasanloppet.

Den nakna sanningen, naturligtvis:).

Ha en fortsatt fin kväll alla fina!

Jag pratade med Tjejvasan-kompisen Elisabeth i morse.

Jag: "Min kropp kanske protesterar mot fysisk ansträngning, jag kanske egentligen inte tål så där mycket motion? Kanske därför jag blev sjuk?"

Elisabeth: "Nej, så kan det inte vara, du har ju tränat hur mycket som helst hur länge som helst innan loppet."

Redan efter loppet sa jag till henne att hon är absolut rätt sällskap på en utmaning som denna, när den andra personen är svajiga jag:

Ena morgonen vaknade jag övertygad om att jag skulle falla för repet, några timmar senare samma dag var jag övertygad om motsatsen - och med lite otur hann det svänga ännu en gång samma dag...

Med en lika instabil medlöperska vete sjutton hur det hade gått.

Nu blev jag lyckligtvis tagen ner på planeten jorden om och om igen.

Nu mysa med töserna och börja med middagen; köttbullar och spaghetti åt dem och köttbullar och wokgrönsaker åt mig.

I morgon lyxig ledig dag, då ska jag ta med tjejerna på Kina-restaurangen på lunchen (de älskar friterad kyckling) och sen till leksaksbutiken.

Var tredje fredag är vår lyxfredag (då är jag ledig), mycket uppskattad hos liten som stor.

Ha en fortsatt fin torsdag alla fina!

Solen skiner och det är åtta grader kallt = optimal vinterdag.

Det blir liksom inte bättre än så här, rent vädermässigt, inte på hela året.

Jag är hemma med sjuk tös igen, flunsorna går runt runt nu.

Vi har slöat på morgonen så nu är det race med bädda och ordna för ny dag som gäller, sen kanske en promenad till byns butik.

Apropå bilden som jag berättade om i gårdagens blogg:

Jag ska köpa mitt kobenta målfoto i alla fall, det kan inte hjälpas.

Det var ju så där jag såg ut just då, får jag motvilligt medge.

Jag får motstå frestelsen att fixa till bilden i Photoshop, manipulera kallas det och det är - även om ändamålet kan anses gott:) - omoraliskt (?), oetiskt, omoget, oförsvarbart och en massa andra saker som börjar på o.

Vi hörs mer sen, ha en skön dag och njut ute om du kan!

Jag berättade ju att jag hade tänkt staka i mål under devisen "I fäders spår för framtids segrar".

Det ser liksom proffsigt ut, eller hur?

Långa skär, man liksom flyger fram, ni ser det framför er va?

Det gick inte, dels vällde det in en massa tjejer i mål samtidigt som mig så det var rena köbildningen, dels (och kanske allra viktigast:)) hade jag inte mycket VOIMA kvar i mina armar.

Så det blev målgång medelst hasning (haha), nåja, medelst diagonalåkning.

Jag höll tummarna för att jag skulle få ett målfoto med armarna i luften, typ segergest, jag gjorde ju den mitt framför fotografen och allt:).

Hmmmmmmmpf. På mitt målfoto ser jag mest... trött och kobent ut.

"Det är ju för att du trycker ifrån just där" tröstar skidkompisen Elisabeth.

Kanske. Kanske inte.

Kanske var jag faktiskt så trött att mina ben börjat kröka sig i oanade vinklar?

Jag läste att drygt 7 300 tjejer gick i mål i Tjejvasan - vad i hela friden hände med övriga cirka 800?!

Jag vet inte hur många som inte kom till start, men jag hoppas så klart att de flesta kunde fullfölja loppet.

Hej igen Mad Max! Kul att du hänger med!

Jag tål att ifrågasättas, det vet du vid det här laget.

Jag är utifrån den dagens förutsättningar mycket nöjd med min prestation och det kan ingenting förändra.

Jag vet att jag var så risig att jag inte ens hade gett mig ut på ett träningspass hemmavid i den formen, men nu var jag ju inte hemma och detta var inte en dussindag som vilken som helst.

Priset jag nu betalar är hosta av värsta slaget, men det går ju över så småningom.

Tjejvasan-minnena kommer jag att åldras med:), dessutom har jag en tid att utmana mig själv vidare med.

Lägger in några bilder; en på mig och Elisabeth just innan start och en på henne i bussen på väg till starten.

Och ja, vi vet att mössorna inte är snygga.

Vi har båda nått den aktningsvärda ålder då man kan bortse ifrån det:) och förnumstigt säga "men den är skön och lagom tjock i alla fall".

Dessutom har mössan en ovanligt snygg logga - eller hur?

Ha en skön onsdag kväll alla fina!

Om jag får välja mellan minus tre grader och snöfall eller minus 20 grader och ingen nederbörd?

Då väljer jag kylan, lätt som en plätt, den går att klä bort.

Så kom åter vargavinter.

JAG KOM JUST PÅ ATT JAG INTE LAGT UT BILDER FRÅN TJEJVASAN PÅ BLOGGEN.

Jag har inte så många, men de jag har ska ni naturligtvis få se.

Jag ordnar det i kväll (om tekniken är med mig).

Nu sluta grubbla över saker utanför min kontroll (vädret) och i stället jobba vidare.

Nej, det tänkte jag inte när jag vaknade till ännu en dag när snön vräker ner.

OK, jag vet att jag i december när snön aldrig ville komma sa "det kan inte bli för mycket snö" men JAG HADE FEL OCH JAG ÅNGRAR MIG.

Det räcker nu, vi behöver inte en flinga till den här vintern.

Jag gjorde en rejäl vurpa på gårdsplanen i morse men klarade mig med blotta förskräckelsen.

Det tycks som att sedan jag lärt mig stå på skidor i nerförsbackarna (visst nämnde jag att jag fixade ALLA backarna i Tjejvasan?) så ramlar jag desto mer i bara skor.

Mitt balanssinne kan väl inte ha börjat bli sämre, inte redan väl?

Märkligt är det i alla fall.

Hur ta vara på tiden när jag inte kan motionera?

Ett alternativ är att städa förfallet hem, med start i kväll.

Det projektet lär för övrigt räcka i flera dagar och kvällar:).

Nu jobba.

Ha en fin onsdag alla fina!

Jag hade två tappra töser på skidträning i kväll, trots snöfall och vind stretade de på backe upp och backe ner.

För första gången någonsin lät jag minstingen åka i väg med sin grupp medan jag höll utkik på håll - och inte oväntat gick det jättebra.

Det tål att upprepas att jag har dem att tacka för att jag själv började åka skidor, det hade aldrig hänt annars.

Det lär dröja innan jag kan motionera igen, hostan har blivit värre.

Jag ger den några dagar till, sen är det dags att kolla upp om det kan vara något som måste medicineras.

Jag tror att jag hoppar över informationen att jag åkt skidor drygt fyra och en halv timme i ungefär det här tillståndet.

Jag hade inget val, men jag kan tänka mig att sjukvårdande instans ser det annorlunda.

Nu har töserna somnat och jag ska förbereda inför morgondagen.

Sedan: Tidig kväll och förhoppningsvis skön sömn.

God natt, sov gott alla fina!

...kommer så smått över mig.

Inte tomhet som i tomt i hela mitt liv, utan tomt som i tomt på egna utmaningar.

Vad ska jag nu göra? Var ska jag jogga eller åka skidor eller... vadå?

"Du kan väl bara åka skidor för din egen skull" föreslår klok kollega och det stämmer ju förstås men jag behöver MÅLET.

Är det möjligt att bli kick-beroende så här fort? Knappast.

Däremot är det bekvämt med ett lopp, ett datum, en tidspress:

"Om x månader ska jag jogga x kilometer."

Nåja, det finns skidlopp att välja på; Dundret runt, Skridfinnarloppet och Tornedalsloppet för att bara nämna några.

Dessutom är det nästan på dagen tre månader till Vårruset, och där har jag en fjolårstid att slå. Så häftigt så häftigt!

I kväll har töserna skidåkning och jag hostar vidare och hejar på.

Ingen egen träning förrän jag är helt frisk och det kan väl ta veckan ut.

Tack för alla fina kommentarer!

Nu måste målet vara att jobba vidare:)!

Ha en fin tisdag alla fina!

...är lycka som känns in i hjärteroten och livet blir sig aldrig exakt likt igen.

Hej kära vänner, som jag saknat er!

Just hemkommmen från Mora.

Lycklig, nöjd, stolt - allt på en gång.

Jag bad om minusgrader och sol, fick plusgrader och nysnö (det värsta jag vet) hade felvallat första milen uppför uppför uppför och var riktigt flunsig.

Det gick riktigt tungt i vissa partier, men jag hade aldrig en tanke på att bryta.

Jag plockade fram alla vänliga ord under all tid som gått och gick in i min egen bubbla (som på Vårruset) och efter andra kontrollen visste jag att jag fixar detta.

"Jag skulle vilja ta hela världen i min famn" sa jag till den vänliga kvinnan med vätska i Eldris (efter 21 kilometer) och hon svarade leende "kör på, det går bra" fastän tusentals som gick både bättre och snyggare (jodå, det blev fulåkning med armarna mest hela tiden) hade passerat.

Jag hoppades klara loppet på kring fyra timmar, nu blev det inte riktigt så.

Tid: 4.42.12.

Vad säga? Jag är nöjd.

För lite mer än ett år sedan kunde jag inte stå på skidor, nu har jag en medalj från Tjejvasan och minnen som är ovärderliga.

Fler än 1 600 tjejer var kvar i spåret när jag gick i mål, 20 av dem riskerade att falla för snöret som anger att du måste ha hunnit en viss sträcka på en viss tid.

Jag behövde stanna en massa gånger mellan kontrollerna och hosta, dricka, hosta och dricka igen.

Det tar tid, men nu var det nödvändigt för att överhuvudtaget åka skidor denna dag.

Så Mad Max: Vi styr inte över allt som sker, vi får bara gilla läget och bita ihop och utvärdera utifrån dagsformen.

Gjorde jag loppet så bra jag kan?

Ja, utifrån hur jag mådde och den jag är.

Jag stod på benen i alla backar, men många tjejer ramlade om och om igen.

Jag är inte, och kommer aldrig att bli, en människa som åker förbi utan att fråga hur det gick och byta något ord som kanske sporrar oss båda vidare i spåren.

Även om det kostar mig minuter som knuffar mig neråt i resultatlistan (observera, för motionärer).

Jag pratade skidor på tågresan hem, och noterade att de som tyckte att jag åkt sakta enligt egen utsago aldrig åker skidor, än mindre stått i ett startfält med 8000 andra skidåkare.

De har kanske aldrig haft lyckan att känna fjärilarna i magen och förväntningarna bubbla inombords, kanske aldrig utmanat sig själva till vad de innerst inne vet är på gränsen för vad de kan klara?

"Åk själv nästa år så kan vi prata mer efter det" sa jag och avfyrade mitt vänligaste leende.

Då kommer de, som ännu inte vet vad de pratar om, att få referensramar.

Nästa lopp är jag säkert helt frisk - och då har jag en tid att slå.

Min egen Tjejvasan-tid, minsann:).

Det finns så mycket fantastiskt att berätta, och jag återkommer förstås.

Kram på er, vi hörs mer senare alla fina!