Fredag eftermiddag, jobbar och om några timmar ska vi gå hem.

"Vi" ska gå hem, för i dag har jag haft hjälp i jobbet av tioåringen (prao).

Otroligt lärorikt för mig, förhoppningsvis för henne också:).

I helgen jobb, jag tänker mig att det ska gå att kombinera med joggande, helst båda dagarna.

Kanske får jag med mig maken?

Min vana trogen ställer jag förväntningarna högt och blir sedan förvånad och förnärmad (i nämnd ordning) när det inte går fullt så bra som jag hade tänkt mig.

Sedan kommer jag att komma på (läs; hitta på) ursäkter till att jag inte är så bra som jag tänkt mig och alltihopa kommer att landa i att det inte är mitt fel.

Allt beror så klart på att joggande är en hopplös syssla.

Mitt dåliga humör kommer att dra över innan jag ens duschat klart och jag kommer att utbrista "åååå så skönt det är, det här måste jag göra om i morgon".

Det är underbart att vara inne på 43:e året:

Jag känner mig själv så bra:).

Ha en finfin fredag och helg!

I går kväll, sista zumban för säsongen, nu har jag sommarlov från dansen.

Det är en gång kvar, men då jobbar jag och därav detta tidiga lov.

Det är både-och-känsla över det:

Tråkigt, för zumban är så olik annat jag håller på med, så rolig och så bra för flåset!

Roligt, för det öppnar dörren för något annat eller mer av något jag redan gör och det är skönt att motionera utomhus.

Bäst; innan vi vet ordet av är det höst och zumba-start igen.

Mina skor som är runda under fötterna (sulorna är runda undertill) är återfunna.

Jag glömde dem efter zumban söndagen veckan före söndagen i går.

Jag var så fullstädigt slut, att jag bara gick utan att betänka att jag vanligen inte går hem i inneskorna och när jag upptäckte det var jag redan hemma.

Skorna, som är ganska nya och fräscha, var kvar där jag glömde dem och i går kväll hade jag sinnesnärvaro nog att komma ihåg att ta på mig dem också.

Endera morgonen sitter de på fötterna, den dörr som öppnats för något annat innebär (mer) joggande.

Ha en finfin dag!

Kompenserade viss slöhet i mitten av förra veckan med att chocka kroppen på söndagen; inledde dagen med Milon och avslutade densamma med Zumba.

Det blir inte mer kontrastrikt än så, tänker jag.

Milon i fullständig tystnad, ingen att prata med, inget att fundera på, bara göra.

Jag ökade på vikterna och kände mig mycket mör - och nöjd - efteråt.

Trött i kroppen men utvilad i själen.

Zumban i glada vänners lag, fullt fokus på proffsiga Annelie men tid för erfarenhetsbyte före och efter och jag var så uppvarvad när jag gick hem att jag glömde skorna i sporthallen.

Nej, jag gick inte hem i strumplästen, jag gick hem i inneskorna och märkte ingenting förrän jag hunnit hem:).

Trött i kroppen men uppsluppen i sinnet.

Variation är modellen, i alla fall för mig, och endera dagen alldeles snart ska den variationen stavas jogga.

Om jag bara hittar mina skor:).

Ha en finfin dag!

Jobbar i dag och tänkte i går kväll:

"Om jag vaknar tidigt av mig själv i morgon, då ska jag jogga innan jobbet."

Om jag vaknar tidigt, av mig själv.

På 43:e året känner jag inte mig själv bättre än så.

Jag vaknar aldrig tidigt av mig själv, om jag inte råkar vara sjuk och då kan jag ju ändå inte jogga.

I morgon bitti, också arbetsdag och jag ska ställa klockan lite tidigare för att hinna röra på mig innan jobbet.

Det är inte så stor skillnad på att kliva upp kl 4.45 i stället för 5.30, eller hur?

Jag ska få det att hända, i stället för att hoppas på ett underverk:).

Underverk händer förvisso, men inte allt för ofta.

Nu jobba vidare, ha en finfin söndag!

"Hur går det med motionerandet?" undrade en vänlig människa jag träffade i dag.

"Jag läser din blogg, förstår du" fortsatte vederbörande.

"Vad roligt! Nja, jag har joggat två gånger nu och det är som det är" svarade jag.

Varför svarade jag så?

Varför är det så svårt att heja lika mycket på sig själv, som på andra?

Vad betyder för övrigt "det är som det är"?!

Den gångna veckan har jag dansat zumba, joggat, motionscyklat och kört Milon.

Veckan dessförinnan var lika bra, och veckan dessförinnan ännu bättre eftersom det var årets sista på skidor så det blev ett par svängar med dem också.

Jag har inte misslyckats förrän jag har gett upp och det händer inte.

Nu sitter jag här och mumlar för mig själv "det går alldeles utmärkt, tackar som frågar" och hoppas att något fastnar i knoppen:).

I helgen jobb, ska kombineras med jogg:).

Ha en finfin fredag och helg fina du!

Vad är det bästa med våren?

Jag har haft anledning att fråga människor det i jobbet i dag och jag vill verkligen veta.

Jag har svårt att formulera ett eget svar, jag tycker det är ledsamt att vintern bokstavligen rinner i väg och det vackra vita förvandlas till vatten i stinkande diken.

Nu är det ju för all del ingenting att sura över, vintrar kommer och går och om jag anstränger mig lite så finns det fördelar med våren.

Äldsta tösen fyller år alldeles snart, det är en jättekul grej med våren!

Elräkningarna blir mycket mindre, det är en annan bra grej med våren.

Apropå våren så har joggingskorna varit på och mött asfalten, jag har också kört Milon, zumba och motionscykeln de senaste dagarna.

Jag joggar och mannen springer och det finns inte många likheter i det förutom att vi - när så är möjligt - gör det tillsammans.

Vi ses på slutet - om han sticker i väg på en betydligt längre runda än mig.

"Känner du vad tungt det är att springa igen om du stannar upp och går en stund" säger han och jag svarar som alltid "nöden har ingen lag".

Det är bara att gneta på.

I kväll; rörelse i någon form.

Ha en finfin dag!

Veckans bästa dag är här, ledig helg står för dörren.

Veckan som gick får godkänt i motionshänseende; motionscykel, Milon och jogging (i går, i skönt vårregn) och i morgon blir det Milon igen.

Första joggingturen för säsongen är alltid speciell och i det här sammanhanget är speciell inte en positiv beskrivning.

Det blev mycket powerwalk mellan joggandet och stön och stånk och pust.

Inte hann jag tre kilometer på samma tid som maken rusar fem kilometer, heller.

Så för att göra en kort summering:

Det var precis som det brukar vara när joggingskorna möter asfalten första gången för säsongen och vad vore apriljoggande utan muttrande?

Som midsommar utan midsommarstång, om du frågar mig.

Planen är åtminstone två tillfällen i joggingskor, och Milon, kommande vecka.

Ha en skön fredag och helg!

Skidstadion i går kväll, barnen har skidskola och mannen och jag passar på att använda tiden till egen motion.

Självförtroendet är lite sargat efter måndagskvällens vurpor så det är på aningens darriga ben jag närmar mig nedförsbackarna.

"Lite darriga ben är bättre än hybris" intalar jag mig själv och så klart går det bra, så klart står jag upp hela varvet och så klart blir det en underbar stund i spåret.

Barn och ungdomar susar förbi i spåret, småttingar tar sina första skär och en bit bort ser jag en dam med två små hundar.

Många vuxna åkare, lika många olika målsättningar som individer, någon vill ha en avkopplande stund med måttlig puls och någon tränar för ett lopp.

Skidor är verkligen en sport för alla, för den går att utöva på så många sätt.

Tänka sig att med samma utrustning kan du göra allt från gå på tur med matsäck på vårisen till att åka Vasaloppet.

Helgen blir det skidåkning på Kalixälvens is, det har verkligen sin tjusning.

Det är batteriladdning i dess finaste form.

Ha en finfin dag!

Två varv på skidor på elljusspåret i går kväll.

Superhårda, perfekta spår.

Fantastiskt glid och uselt fäste.

Bra träning för armarna och en fest för den som är bra på stakåkning.

"Jag bromsade lite i backen längst bort" sade maken i förbifarten när vi möttes i spåret.

Det var ingen upplysning som dröjde sig kvar hos mig.

Väl framme vid längsta nedförsbacken tar jag sats.

"Det är härligt med fart" tänker jag och ser framför mig hastigheter som så när rycker mössan av knoppen.

Nästa stund ser jag skidspetsarna framför Hoppet.

Jag vet att det finns där, men jag har inte tänkt desto mer på det.

Jag hinner tänka "bara jag inte bryter skidorna" (det är inte kroppsdelar jag värnar i denna millisekund) och sedan kommer det stora Braket.

Skidor och stavar huller om buller, pust och frust, ena knät ömmar men allt är helt.

Jag kravlar mig upp, muttrandes, jag ser i denna stund inte lustigheten i hur hybris fick mig på fall.

50 meter senare, i uppförslöpa, står jag på näsa ordentligt igen och nu är det bara egot och humöret som sargas.

Det finns faktiskt en gräns för hur mycket man kan vältra sig i spåret och fortfarande ha ett leende på läpparna.

"Här håller man på tills både skidor och ben är bara skrot" orerar jag surt för mig själv.

Möter mannen på varv två (hans tredje) kort senare, berättar kort och torrt att det är mycket viktigt att bromsa i nedförsbacken längst bort.

Han vet.

I kväll; skidåkning.

Det lär vara hårda, perfekta spår som borgar för god fart i nedförslöpen:).

Nu jobba.

Ha en finfin dag!

Jag är svag för att testa nya grejer som säger sig ha egenskaper som är bra för min hälsa, och när ögonen fastnade på blåbärsbrödet som dessutom var märkt LCHF (lite kolhydrater, mycket fett) så var det brödet redan i korgen och på väg hem till oss.

Blåbär är ju något av det bästa vi kan äta, så givetvis säljer produkter märkta blåbär.

LCHF och bröd - verkligen?

Jag är medveten om att det finns allehanda recept på LCHF-bröd, men jag har aldrig stött på ett gott LCHF-bröd (därmed inte sagt att det inte finns).

Brödet, som var lite dyrare än bröd vanligen är, var lite svampigt i sin konsistens men smaken var helt ok.

Så när som på blåbärssmaken, som knappt anades.

Av innehållsförteckningen framgår att brödet, som har märkningen BLÅBÄR med stora bokstäver på påsen, innehåller hela 1,6 procent blåbär.

1,6 procent.

Håhåjaja.

Påsken har varit utmärkt på många sätt; mycket umgänge med nära och kära, vila och utevistelse.

Skidspåren på isen var perfekta, solen gnistrade från klarblå himmel och de första fräknarna landade på kinderna.

Veckan avslutades med ännu ett fantastiskt zumba-pass.

Den bästa tiden är nu.

Ha en fin dag fina du!

Umgås med familj och vänner, pimpelfiska på Kalixälvens is och muttra över utebliven fångst, åka skidor och ägna mig åt andra motionsaktiviteter, mysa vid brasa och äta bränd korv, åka skoter och nypa mannen i sidan för att jag tycker att han kör för fort, andas långa djupa andetag i skärgårdsmiljö, laga god och nyttig mat, äta gott och mestadels nyttigt, mumsa en och annan chokladbit i stearinljusens sken, spela sällskapsspel, vara uppe för länge, sova gott och länge och utan väckarklocka och fixa lite hemmavid - och en massa andra saker.

Det var en lång skrivning för vad som skulle kunna sammanfattas i ett ord.

Påsklov.

Efter i dag har jag det och så småningom kommer jag tillbaka till jobbet som en ny människa.

Jag kommer att vara teknikbefriad under den här tiden, när jag kommer tillbaka ska jag vara desto bättre på att blogga.

Då ska jag berätta för dig om det magiska blåbärsbrödet.

Avkopplad är det samma som nedkopplad för mig.

Vad är avkoppling för dig?

Nu jobba vidare.

Jag önskar dig en helt fantastisk påsk!

"Det är så här det är, när det är som roligast" tänker jag när jag svischar fram i spåret.

"Vilken fart" utbrister mannen som drar slutsatsen att jag just nu har bättre glid under mina skidor, än vad han har under sina skidor.

"Kanske, kanske inte" retas jag.

"Heja" ropar han och naturligtvis (?!) måste jag vända mig om (det är inte varje sekel jag får vända mig om för att säga något till honom i skidspåret:)).

Vad händer on kroppen färdas framåt och du plötsligt vrider den hastigt i sidled?

Du kommer att sitta på baken innan du vet ordet av.

Det blir ett sådant fall som känns, hörs och syns.

Det blir ett sådant fall som skulle kunna illustreras med "pratbubblan" PANG.

"Mamma, kolla gropen" säger ena tösen när jag har bökat mig upp på fötter igen.

Inga skador förutom lite ytliga skrapsår i egot, möjligen.

"Vilken grop?" låtsas jag, förgäves förstås.

Det finns inget bättre före, än det som nya spår och fem till tio minusgrader skapar.

Pigg kropp och bra glid kan göra den roliga upplevelsen fantastisk.

Det är någonting rättvist med att ömsom skylla på ömsom "credda" utrustningen:

Om jag skyller den långsamma motionsrundan i spåret på felvallat, är det väl klädsamt om jag förklarar framsteg på samma sätt, eller hur?

Det är bara ett problem med den sortens logik, och det är att den är så trist.

Jag står för mitt dåliga flås, mitt tjoande när det går för fort i backarna och min hawaii-stil men i gengäld vill jag kunna utbrista HEJA vad bra jag gjorde det i dag!

I övrigt har veckan som gick innehållit Milon (cirkelträning på gym) och flera mil på motionscykeln hemmavid.

"Pralinen i lådan" är förstås skidturen med familjen.

Välkommen finaste tiden, du är så efterlängtad kära vårvinter!

Ha en finfin dag alla fina!

Mina yantra-tofflor har fått flytta till jobbet.

Det kom sig inte att jag använde dem så kontinuerligt hemmavid.

På kontoret har jag dem mest hela tiden och jag rör mig ju här också; till skrivaren, till köket och toaletten.

Dessutom kan jag pressa fötterna mot golvet när jag, som nu, sitter och skriver eller för all del står och skriver (höj- och sänkbart skrivbord).

Hälsorådgivare gav tipset att använda dem så, om det gör vansinnigt ont att gå i dem.

Med anledning av fortsättningen på detta inlägg, kommer min virituella tränare Mad Max och andra skeptiker att få dåndimpen.

Så, det kan vara läge att sluta läsa NU.

"Tro det eller ej, men sen jag började använda tofflorna kontinuerligt har jag slutat hosta. Tänk bara, den envisa hostan har hängt med sedan i slutet av december, nu är den borta" berättade jag glatt för kollegorna i morse.

Breda leenden till svar.

"Har du hostat i tre månader så borde ju hostan ta slut när som helst ändå" tyckte den ena.

Förvisso, tänker jag, jag lämnar öppet för den möjligheten.

Jag lämnar också öppet för möjligheten att det handlar om zonterapi.

Jag tror att tofflorna gör skillnad.

I förrgår kväll; motionscykel en mil, i går kväll motionscykel två mil och i kväll skidåkning.

Nu knata in i köket och fylla på kaffemuggen och jobba vidare.

Ha en finfin dag alla fina!

Femton minusgrader i går när barnens skidträning skulle börja så den frös inne för deras del, en timme senare var det arton minusgrader - brrrr!

Kylan går att klä bort, jag har levt hela mitt (drygt) 42-åriga liv här och vet allt om "det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder".

Den kalla luften som de drar i sig är ett större bekymmer.

Det här är också den första vintern den är ett bekymmer för mig.

Förkylningen/flunsan som kommer och går hela tiden allt sedan årsskiftet gör uteaktiviteter i många kallgrader svårbemästrade, till och med aktiviteter med medelhög puls utlöser värsta hostattackerna och det liksom snörper ihop bröstet.

"Det låter som astma" sa en bekant under en av dessa attacker.

Jag tror inte det, jag tänker att det går väl över.

Så i går kväll fick det bli motionscykeln, igen.

Räddaren i nöden gång på gång på gång.

Jag kanske har sagt det förut, men jag säger det igen:

Om jag skulle rekommendera någon att köpa en enda hälsopryl så vore det varken skidor eller joggingskor (trots att skidorna är min favorit), det vore motionscykeln.

Den finns alltid där, oavsett väder och kläder, den sviker aldrig.

Den kräver inte att man passar någon tid och den kräver knappt något underhåll (ge den bara nya batterier då och då).

Ändå: På önskelistan finns en kväll med sisådär fem minusgrader och krispiga spår.

Nu jobba, i kväll ett pass på motionscykeln.

Ha en finfin onsdag alla fina!

På lördagen packade vi - jag och mannen - träningsväskorna för Milon.

Högeffektiv cirkelträning på gym, det är grejer det!

Två varv blev det och jag var helt slutkörd när de var över.

Alltså helt slutkörd som i helt slutkörd:

Väl hemkomna somnade jag på soffan.

Jag vaknade till av att någon snarkade högt och jag utgick från att det var maken.

Icke, meddelade han när jag en halvtimme senare gick upp, han såg på bandy.

Det lär ha varit mina egna grymtningar som väckte mig:).

Söndagen veks åt diverse hemmapysslande och utevistelse och på kvällen - zumba.

Det går inte att puffa tillräckligt mycket för denna härliga träningsform!

Jag gissar att den är lika konditionsuppbyggande som skidorna och likheten slutar väl där:

Jag åker helst skidor i tystnad, helst ensam, helst längs elljusspår, omgiven av skog.

Zumba vore inte zumba utan den proffsiga ledaren, ett härligt gäng att utöva den med och den medryckande musiken.

Veckorna som förflutit sedan senaste inlägget har i övrigt bjudit på lite skidor, lite Milon och lite motionscyklande hemmavid.

Om allt går som planerat blir det en timme på skidor i morgon kväll.

Ha en finfin måndag alla fina!

Jobbade i helgen och valde att gå och lyssna till en lysande föreläsning om stress.

Du kan läsa artikeln om den på sidan sex i dagens NSD.

Stressade barn är ett växande problem, fick vi veta, och det är bara vi vuxna som kan ändra på det.

Det är omöjligt att ta till sig informationen, utan viss självrannsakan.

I vår familj stressar vi emellanåt till skola och från fritids och till middagsbordet.

Vi stressar för det mesta för att vi ska på diverse kvällsaktiviteter.

Jag tror inte att vi är unika på något sätt, så här ser det ut i många familjer.

I andra vågskålen (det finns alltid en andra vågskål:)) finns viljan att barnen ska få ha fritidssysselsättning.

Det finns ingen som säger emot forskningens påståenden att barn som rör på sig mår bra av det, eller att barn som får förkovra sig i dans, musik, teater eller vad som helst, inte skulle må bra av det.

Jag minns min egen barndoms fritidsaktiviteter med ett leende.

Jag minns inte att de var förknippade med stress trots att båda föräldrarna jobbade, jag minns bara det roliga.

Hur tänker du kring stressen?

Ha en finfin dag alla fina!

"Hur är det möjligt?" tänker jag på förmiddagen i dag, när jag hör i radion att segraren i Tjejvasan har gått i mål.

Susanne Nyström har åkt de tre milen på 1.25.01.

En timme och 25 minuter alltså.

Fantastiskt!

Det mest fantastiska med Tjejvasan är ändå att jag och andra "åker-hellre-än-bra-åkare" startar i samma spår som Susanne Nyström och de andra vassa skidåkarna.

Jag höll på ungefär tre gånger så länge som Susanne Nyström och jag åkte så klart i motionsklassen, men visst är det ändå underbart att det finns lopp som på riktigt är för alla?

Det finns spår för dem som vill åka fort och spår för oss andra.

Det visste inte jag.

Grön pil betyder lugnare fart, röd pil betyder bråttom.

Det är skyltat och sagt och det har säkert jättemånga förstått.

Det hade undgått mig:).

Ganska sent in i loppet bytte jag spår (jag såg inga pilar och hade inte sett det fram till dess), "varför åker vi alla tätt inpå varandra här, när det är alldeles tomma spår där?" tänkte jag.

"Hej på dej du, du ska nog åka i det andra spåret" sade en vänlig kvinna bakom mig kort senare.

"Grönt betyder åker inte så fort" sade en annan kvinna intill mig då.

Jag bytte spår och mina röda kinder berodde inte bara på ansträngningen i snabba spåret:).

Jag och kvinnan som uppmärksammade mig på färgerna följdes åt en längre stund, vi stannade och lät lägga på valla på våra skidor, njöt av blåbärssoppan och bad om lite mer blåbärssoppa.

Det är vackert att det finns ett lopp som passar elitåkaren och livsnjutaren.

Nu jobba vidare.

Ha en finfin helg alla fina!

Det finns en gräns för hur mycket jag kan vila mig i form.

Det har jag kommit fram till, efter egna studier i samband med denna förkylning som nu är inne på sin femte (!) vecka.

Intensiteten har så klart varierat under den tiden.

"Jag är trött hela tiden" har jag beklagat mig och det har varit sant (är fortfarande sant).

Jag måste röra på mig, jag kan inte sova mig mindre trött.

I lördags körde vi (jag och mannen) Milon två varv, i går kväll var jag på zumba.

Milon är en fantastisk grej, cirkelträning när den är som mest effektiv, det känns i kroppen efteråt vill jag lova och ändå tar TVÅ varv inte mer än 35 minuter varav 16 minuter är ren konditionsträning.

Det är deppigt att vara "kraxig" så zumba-toner var precis vad jag behövde.

Jag har missat några lektioner och är lite efter (läs; helt bortkommen) i några nya låtar, men poängen är inte hur dansen ser ut utan hur den känns - och zumba är glädje (och jättemycket svett).

I kväll: Motionscykeln.

I morgon kväll: Skidåkning.

Lovely lovely lovely!

Mad Max oroar sig för att mina tankar spretar (se tidigare inläggs kommentar) och i egenskap av virituell tränare är han orolig för att fokus inte ligger på träning utan på bävrar och en massa andra saker.

Ingen anledning till oro, vill jag ha sagt, jag läser om kvällarna efter avverkad motion.

Tofflorna är på rätt fötter och de kommer att vara en pusselbit i det som kallas välmående.

Apropå nya kunskaper: Svägerskan ringde i helgen. "Har du inte ätit bäver" undrade hon - som har ätiti bäver. Den fanns på ett julbord med en massa annat vilt. Hon minns tydligt hur björn smakar, men bävern gjorde inte samma intryck och smakerna är glömda.  Hon har tämligen god smak så jag drar slutsatsen att jag inte missat något.

Nu jobba.

Ha en finfin dag alla fina!

Jägaexamen är ingen liten sak, det är många böcker att plöja igenom och kunskaperna ska dessutom fastna någorlunda i knoppen.

"Jag hör att du har lärt dig en hel del" sade maken häromkvällen när han utifrån en skiss fick (icke efterfrågad) föredragning av vilka djur jag utifrån min position skulle skjuta och vilka jag skulle avstå från att skjuta.

Mannen jagar sedan 20 år tillbaka, så det är inte för hans skull jag ger dessa spontana föreläsningar i jaktliga frågor.

Nej, de syftar till att jag själv ska känna att jag lär mig.

Jag låg skönt tillbakalutad och läste tyst vidare tills jag kom till stycket där bävern avhandlas.

"Ett mörkt, grövre kött.... bla bla bla...."

Stopp stopp stopp!

"MEN VAD ÄR DET HÄR FÖR NÅGONTING! Här skriver de om bäverkött, sen när äter vi bääääääääver" brölade jag högt i soffhörnet innan jag tog sats för att säga att jag förväntar mig mer av kurslitteratur.

"Vad äter bävern?" undrade maken roat.

"Gräs och löv och sånt, hur så?"

"Så då kan vi äta den, eller hur?" (rent teoretiskt, mannen har inte ätit bäver)

Hujedamig.

Mycket riktigt, en "googling" i ämnet ger svaret att redan för två år sedan serverade restaurangen som utsetts till världens bästa (finns i Danmark), förärad med två stjärnor i Guide Michelin, bäver.

"Mörkt, grövre kött" beskriver stjärnkocken.

Hujedamig igen.

Smaken är som baken men bäver blir det nog aldrig på vårt middagsbord.

Ha en finfin dag alla fina!

"Kan man verkligen "gå in" tofflor med piggar i" funderar jag samtidigt som jag smyger fram i mina Yantra-tofflor.

Jag spanade på dem en tid, önskade och fick dem av maken när jag fyllde år.

Jag kommer så småningom att kunna gå i dem rekommenderade 30 minuter om dagen, men jag är inte där ännu.

"Varför håller du på med sådant som gör ont, vad är det med dig egentligen?" undrar kompisen och jag har inget bra svar.

Jag visste bara att spikmattan måste jag ha (och den nöter jag inte ut minsann) och tofflorna är väl för hela mig vad spikmattan är för ryggen - fast bättre?

Jag är svag för reklam som riktar sig till välmående.

Jag kan inte värja mig - förr eller senare MÅSTE jag prova.

Somligt kunde jag väl ha hoppat över att släpa hem (läs; magiska magmaskinen) och annat är genialiskt (läs; motionscykeln) och där emellan finns allt från vetekuddar mot värk och massagespindlar till huvudmassagemojänger.

Förkylningen och hostan håller på att ge med sig, om inget oförutsett inträffar så väntar både Milon och zumba kommande helg.

OM den månadslånga förkylningen släpper mig nu (den har varierat i intensitet) så blir det hälsokosten nästa för att se vilket välmående :) jag kan inta för att bygga upp mitt immunförsvar.

Tillbaka till motionerandet:

Jag tänker mig att jag får med maken på Milon, det är kul att träna tillsammans!

Skidorna får vila den här helgen, eftersom luftrören helst undviker en massa kall luft nu när rösten precis har återvänt.

Motionera ute är oslagbart, men det är fantastiskt att ha alternativ att tillgå när det inte funkar.

Nu jobba.

Ha en finfin dag alla fina!