Tillbaka efter en helt underbar helg.

Tack alla för era mail, jag ska svara, men inte just ikväll. För trött.

Men era mail är så vackra och jag är så glad att jag har er.

Om ni någon gång mailar mig och inte får svar, maila igen, för många mail hamnar tyvärr i spam-filtret och jag "hittar" inte igen allt.

Jag svarar alltid på alla mail, era bokstäver är så värderfulla för mig.

Nu ska jag gå och sova, imorgon är det Luleå.

Mail: "Hej
Idag var det jag, en medelålders kvinna som satte morgonkaffet i luftstrupen
när jag läste om "gubbjäveln" (inte min vanliga vokabulär men nu nödvändig)
som kommenterat din mens-krönika.
Han är väl antagligen socialist antar jag då han läser nsd, förmodligen skulle
han säkert kalla sig jämställd också-men att få en inblick i en kvinnas allra
heligaste och då från vinkeln "inte ha råd med mensskydd" det klarar han inte,
fy skäms gubbe. Han vill säkert ha en krönika typ: så gör jag mig sexig för min man
 mitt i vardagsstressen (jo jo- generalisering- men nu känner jag mig förbannad).
Till dig Lina:
jag tycker du är kanon-vågar dela med dig av vardagen på ett härligt sätt och varför jag blir så
arg är nog för att jag känner igen mig i att inte ha råd med bindor."

Mail: "Hej och tack för att du skrev om mens så bra! Alla kvinnor kan nog känna igen sig. Jag hade själv ibland spec första åren kramp och kräktes. En gång tog jag bussen hem från gymnasiet för att det gjorde så ont och jag hoppade av bussen och la mej i ett dike och kräktes. Ja fy va jobbig mensen kan vara! Femal balans och ordentliga värk tabletter borde alla unga erbjudas. Med Femal balans slipper man värsta PMS topparna el dalarna och törs ge sig ut i livet även före mensen. Jag tycker att hälso kosten har mycket att erbjuda men det kostar också. Ha det bra! "

Mail: "Hej.
Glömde att tacka dig för den där "mensa värdigt"- artikeln.
Tack so hemskt mycket.
Du är en stark och modig kvinna.
Tack."

Mail: "Hej Lina!
 
Du skriver riktigt bra krönikor. Skit i gubben som satte kaffet i halsen. Han har aldrig stått där med ett par blodiga trosor!
 
Du kan skriva, du behöver inte vara rädd!!!"

Mail:"Underbara Lina,
det är ju pga dig som jag vågar ens nudda vid tanken att våga
göra något annat för världen än le och lyssna! Att våga
ifrågasätta, erkänna, sätta ord på, föra fram....
Tack för att du vågar!!!!!"

Mail :"Din "mensartikel" tycker jag var bra och det var modigt av dig att skriva om något som du (och säkert många andra upplevt) upplevt av ångest, rädsla och skam?. Jag... och som jag tror de flesta andra män som haft normala relationer med mamma, fru, kvinnliga syskon och döttrar tar inte anstöt av detta alls. Men jag förstår dina tankar, ångest och förnedring och hur du som tonåring fick uppleva det. Fortsätt skriva och ta död på skamfobier som alldeles för många framför allt i min 40- talist generation har kvar från sin barndom."

Mail: "Hej finaste Lina!
Sällan eller aldrig brukar jag reagera så pass att jag måste skynda till tangentbordet. Tänker då på de reaktioner du fick på förra krönikan. Själv säger jag som byrådirektörn i Karl-Bertil Jonssons jul: "det var tamejfan det bästa jag hört!". Det var så på kornet om hur det var att vara ung, gå på gymnasiet men inte kunna bo hemma och för mig, som för dig, badade man ju inte i pengar."

"

Nä men hörni, nu ska jag roa mig och tanka goda energier hela helgen med nära och kära.

Jag tar en kort bloggpaus.

Men vill ni umgås lite med mig iallafall, så finns jag ju i Helg i morgon.

Då skriver jag om vilken ångest jag kan ha, efter att ha skrivit.

Synes snart igen. Puss!

Martina Haag har ju fyra barn. Såklart vill man ju veta om man själv ska våga avancera från tvåbarnslivet.

Vad var jobbigast Martina, från noll till ett, eller från ett till två, eller två till tre, eller från tre till fyra barn (phu)?

- Helt klart från noll till ett barn. Från tre till fyra blev det nästan ingen skillnad alls.

Men alltså, vågar man skaffa så där många barn?

- Det är ju så olika för alla, vissa har ju jättejobbiga barn eller jättesjuka barn, hur många har du?

Två. Ganska snälla.

-Ja men då klarar du det.

Du har ju hund också...

- Ja. Två. Men jag är ingen hundmänniska. Absolut inte.

Är det Eriks fel ( Martinas man)?

- Ja, helt klart.

Obs Obs Obs Obs.

Jag fabulerar inte att jag har pratat med Martina Haag.

Jag har gjort det, på rikt. Hon ringde på min egen alldeles riktiga mobil och bara " Hej, det är Martina Haag".

Shit, Martina Haag ringde igen, trots att hon först fick vara med mig på toaletten.

Så här: Hon ska föreläsa i Gällivare till helgen, men jag kan inte åka dit. För jag ska på annat galej. Men klart ni ska gå och lyssna på henne, ni som kan.

Vad ska du prata om Martina?

- En del om mitt skrivande och mina böcker, men sen blir det mycket igenkänning och skratt och sånt...Alla kommer få överlevnadstips på hur man överlever som småbarnsmamma.

Kan du inte ge ett tips till mina bloggläsare?

- Nej nej...(skratt), de får komma och lyssna på mig. Sen har jag en to do list också, hur man peppar sig själv, du vet, det är ur sina misslyckande man växer. Hade jag inte varit sur på mina barn och min man i Bromma, haft en halvkass karriär som skådespelare och fått börja skrivit gnälliga krönikor hade jag inte varit där jag är idag.

Så det är bra att ha det tufft ibland?

- Precis. Jag fattar inte varför alla också är så noga med att hålla upp en fasad av att allt är perfekt. Tänk att du går på en fest och sitter brevid en tant.

Hon bara---åh jag har planterat blommor---och du snoooork.

Så tråkigt. Mycket roligare om hon bara "jag är så förbannad på min man". dåååå vill du lyssna! Det är lättare att möta någon som inte är perfekt, någon som inte...åh jag hämtar mina barn supertidigt på dagis och vi är sååå lyckliga alltid,  så är det.

Lycka till då Martina, kan vi ses nästa gång du är i Norrland, det var ju tack vare dig jag började skriva krönikor. Du var så kul, och jag tänkte, kan hon så kan väl jag testa!

- Är det sant! Vad kul. Då kan jag säga, jag har inspirerat kvinnor ha ha.

Klart vi kan ses nästa gång, jag ska hänga en del i Norrland.

Telefonen ringer .

- Hej, det är Martina Haag.

- Öh....hej.

Hur ofta ringer Martina Haag?

Mig har det aldrig hänt, förr.

Men vi var tvugna att sluta prata, för jag var tvungen att torka ett barn i rumpan.

Hon skulle ringa upp....

Och så har jag skinnhandskar!

Vilka djur har man dödat för att jag ska gå omkring och må då?

Skinnhandskarna är inte ens varma. Bara snygga.

Naken - jag måste börja gå naken.

Men det är garanterat också kriminellt.

Neeeeeeeej! Förlåt.

Det var inte torsk, det var hokifile jag åt till lunch igår.

2010 får man inte äta torsk, det är som att misshandla någon, eller får man äta torsk? Hur var det, hur var det inte?

Och så mina inköp av sockar med merinoull. Är det glada får? Merino, är det ok, inte ok? Har jag begått något kriminellt nu eller?

Och så kaffet. Jag lovar. Det är fairtrade. Just idag. Men hur var det med chokladen? Massa e-märkning? Massa k-märkning, q-märkning, misshandelsmärkning?

Vad har jag gjort?

Torsk med äggsås och potatis, att äta knöl är ett missbruk 2010.

Starkt kaffe med chokladbit till, att äta socker är ett missbruk 2010.

Koffein är missbruk 2010.

Gårdagens läsning i DN: Vickans bröllop.

Vad jag ser framemot stohejet.

Skrev ett blogginlägg om hur lycklig och tacksam jag är idag.

För idag har nya kronor trillat in på kontot. Lön, älskade lön, åhhhh lön, lön, lön.

Men allt raderades och jag tar det som ett tecken över att jag inte ska glädjas över sådana världsliga ting och absolut inte skriva om hjärtats glädjefnatt över  att kontot står på plus.

Jag köpte ganska dyra skinnhandskar, för jag ville vara vuxen kvinna med stil och klass och finess.

Det var snygga detaljer, så där som skvallrar om att de här vantarna kommer inte från HM. Minsann.

Maken märkte dem med efternamn och telefonnummer i fodret. Precis som man gör med barnens kläder.

Han gör alltid så med mina ytterkläder.

Nu är mina skinnvantar upphittade och jag får tillbaka dem nästa vecka.

/ SlarvmajaLina

Mössa från Wilma och Morris, tack en gång till Elin!

Här.

Klippan Elin mailade en bild på hennes barns mössa, en Wilma och Morris, precis sådan jag vill ha!

Nu ut på nätet och kika igen, nu har jag ett märke att gå på.

Tack!

Nu har jag letat efter vintermössa för flickor i hela Kiruna.

Och nu på nätet - jag hittar ingen.

Det ska vara knäppning under hakan och "fluff" runt öppningen, gärna päls/fuskpäls.

Tips någon please?

Skriver just nu en artikel som tjejer som skär sig själva.

Har du något att berätta?

Kontakta mer än gärna mig lina.nj@nsd.se

Vargavinter vargavinter - ge mig sommarfjärilar.

Ha ha ha ha haha....ha haha HAHAHHAHA

Jag jobbar jämt, och mailar ofta och det går snabbt och tangenter trycks ner medan barn drar i låren.

Ibland går det för snabbt (läs ofta).

Skickade just iväg ett mail där jag till en moderatkvinna skrev MUFF istället för MUF (Moderataungdomsförbundet).

Höll i tangenten M för länge och skickade mailet utan att korra (korrekturläsa).

Så hon får en onsdagsMuff av mig.

Treåringen säger Hej! till en okänd farbror på Coop.

Fyraåringen viskar förskräckt åt honom: Har du inte lärt dig än att man inte får hälsa på gubbar!

Vargavinter. Närmare minus trettio grader. Jag drömmer mig bakåt.

Till en varmare tid, en skön sommar.

Barfotadans med hjärtesystras nakna barn. En julikväll när allt var som det ska vara, när man är lycklig.

Utflykt till havet. För att samla snäckor och stenar. Några av dem ligger i dotterns rum nu. Efteråt tittade vi på Ernst och drack en stark kopp kaffe.

Gaffelkakor med billig jordgubbsaft. Surr från humlor och getingar.

Men nu är det vargavinter, vargavinter.

Carola talar ut om parfymen till fadderbarn i Haiti.

Bråddjup hade intressanta tankar. Tack för att du länkande!

Positivt om galan Carola är engagerad i : Expressen.

En tanke, det är som alltid:  De som inte gör något alls, de slipper kritiken. Men de som kliver fram, och eventuellt gör snesteg i försök att göra gott, de får kulorna på sig

Det är som alltid: Bekvämt att sitta på sin mjuka rumpa och titta på medan andra jobbar, samtidigt som man talar om hur de borde göra jobbet bäst.

En tanke till: Jag tror gott om Carola, men hon borde kanske skaffa sig en PR-konsult? Eller i alla fall byta PR-konsult om hon nu har någon.

Inga lyxbindor med vackra namn, lönen har inte kommit ännu.

Barnbidraget är slut, köpte kläder till barnen så de klarar vargavintern som aldrig tar slut.

Fyraåringen till treåringen: Du ska inte lyssna så mycket på vad pappa säger, lyssna istället på vad mamma säger.

Fötter och händer domnar bort när man går ut i vargavintern.

Jag och mitt osminkande ansikte får rejäla nyp av kung Bore och det gör ont att andas.

För att överleva den här vargavintern gick och shoppade åt barnen i går.

Sockar i 100 procent merinoull - bland annat.

För att överleva den här vargavintern krävs rejäl mat.

Raggmunkar och bacon.

Maria Johansson heter hon som gjort den fina tårtan och en läsare tipsade om länken till hennes hemsida. Tack!

...den förbjudna sjukdomen kommer handling.....

En 80-årig man ringde.

Han gillar mina krönikor och reportage.

Han har läst mig i många år nu, och vill gärna ses.

Såklart!

Så nu ska vi luncha ihop.

Jag: Äter du sushi?

Mannen: Nej. Absolut inget sådant!

Det finns ju gränser på hur modern man kan vara, eller hur?

Så här ska jag inte vara klädd, trots att det är vargavinter.

Outfiten hade jag när källaren rensades.

Det är inte bara jag som varit sjuk, avbokar massa möten.

Från en kvinna med massa barn:

"Jag måste tjuvröka, annars börjar jag knarka".

Skriver en artikel och konstaterar att jag inte alls varit så närvarande under intervjun som jag borde.

Blir glad över att vi kan duka fint till frukost med mumin.

Jag är så glad att det var igår söndag jag blev sjuk ( och inte idag, jobbdag) och att maken var hemma och kunde styra hemskutan.

Jag är ofta så otroligt avundsjuk på familjer som har hjälp i närheten.

Som kan föra barnen en timme till någon farmor på lördagen för att få vila,

som har en morfar som kommer och skottar uppfarten.

Själva grejer vi allt själv, jobb, barn, hus, mat, med mera och det krävs så lite för att orken ska ta helt slut för oss båda.

Jag är i vart fall tacksam för alla timmar sömn jag har fått.  Efter att ha vaknat till igår kväll var jag vaken två timmar, sen somnade jag om och vaknade i morse. Nu känner jag mig Ok.

Stuvade makaroner och falukorv.

Så gott.

Snott från blogg, (hej Maria;)

Gravidfrågor.

När fick du reda på att du var gravid?

Hej, jag heter Lina och vet knappt när barnen fyller år, så datum när jag fick reda på när jag var gravid är som att be månen bli sol.

Hur gammal var du?

24 och 26 år. Perfekt!

Hur tog din partner det?

Som jag, glad och chokad, båda gångerna.

Mådde du mycket illa?

Med dottern , ja.

Med sonen, nej, tack och lov.

Hade du mycket halsbränna?

Hade halsbränna med båda barnen i slutet. Kraftig sådan.

Var du känslig?

För mig fick livet en helt annan dimension när jag blev gravid  första gången ( sen har det hållt i sig ) och jag

upplevde världen som hotfull och ondskefull, samtidigt som jag fick ögonen för

hur mycket kärlek som snurrar omkring. Så ja, jag blev superkänslig.

När kände du bebisens första sparkar?

Båda barnen har jag upplevt tidigt, från vecka tolv, tretton tror jag.

Var du ofta orolig?

Första graviditeten var jag supernojig och hade ångest. Men andra gången var jag coolare och hade inte tid för nojor.

Sparkade bebisen mycket?

Dottern var otroligt rörlig i magen och är det fortfarande.

Sonen var lugnare, och är så än idag.

När började du läcka bröstmjölk?

Kring vecka 30, båda barnen. Jag var gjord för att amma.

Fick du bristningar?

Nej.

Blödde du någon gång?

Nej

Hur många Ultraljud gjorde du?

Ett per barn.

Hur ville du att din förlossning skulle se ut?

Jag tänkte nog inte på det.

Hur började din förlossning?

Värkar med båda barnen.

Hur många timmar tog din förlossningen?

24 h med dottern.

4 ,5  h med sonen.

Födde du vaginalt eller med kejsarsnitt?
Vaginalt

Hur mycket var du öppen när du kom in?

På något sätt känns den frågan privat.

Dragen med sugklocka?
Nej

Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen?
 

ingen aning.

Blev det komplikationer?

nej

Vad tyckte du var jobbigast?

med dottern: Att det tog så lång tid.

Med sonen: att jag totalt tappade kontrollen över kroppen och inte hann få någon smärtlindring.

Var du rädd för något?
Med första dottern var jag rädd för att krysta ut moderkakan och den "fobin" höll i sig även med barn nummer två.

Skrek du?

Inte med dottern, det var en utdragen förlossning så kroppen hann med, men med sonen skrek jag jättemycket. Var så rädd.

Hur många var inne i förlossningsrummet?

Minns inte, hade nog med att ha koll på mig själv.
Fick du sy?

Absolut. Lappad och klar.

Vilken vecka födde du i?

40

41

Vad var vikt och längd på bebisen?

Normalsmå fina ungar, men sonen var kort. 45 cm söt.

Ammar du?
Nej inte nu såklart.

Men ammade dottern 14 månader och sonen 10 månader.

Vad tyckte du om förlossningen?

Ge mig en förlossning igen!

När kommer nästa barn?

Vi har skaffat hund, Knut

Klockan tio i förmiddags gick jag och la mig och nu har jag vaknat.

Det var länge sedan jag mått så dåligt, så går det tydligen när man springer på barnkalas.

Det myllrar av onda bakterier överallt där barn är och jag hade inte med handsprit ( där har vi orsaken!)

 Tack och lov var maken hemma så jag kunde vila utan barn som sitter på ens huvud medan man sover (jodå, har upplevt det).

 Vattendammsugare.

Får man hyra.

När hunden.

Bajsat och kissat.

På alla mattor.

Och madrasser.

Snyggaste partytårtan ever.

Jag var fotograf.

Nu laddar vi för nästa stohej.

....förstod ni inte att det var ju Elin Lanto ni skulle rösta på igår i Melodifestivalen?

Jag tappande andan: vilken scenshow, vilka modiga blinkningar av Elin Lanto, vilka kläder, vilken låt!

Ja, jag röstade på Elin Lanto, modiga tuffa kvinnor älskar jag en lördag kväll

under yllefilten.

Sen somnade jag och drömde skumma drömmar.

Ok, ska man ta bort någon från Facebook som öppet stödjer Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson.

Kort här:

Läsare ett: Ja. för att markera att man inte stödjer såna åsikter, och för

att även själv ha rent mjöl i påsen. Arbetsgivare etc kan googla på en och man vet aldrig vad som kan komma upp.

Läsare två: Ja, om det inte är familj.

Läsare tre: Ska man gå och kolla upp alla sina vänner på FB nu eller?

Det går ju inte.

Krönikan

Läs även Lotta Nilssons krönika.

Träning är på ett sätt en seger för kvinnan och jämnställdheten.

Så wonderful krönika Lotta.

Jag har varit sugen på mockarutor sedan i december och igår kväll blev det äntligen bak.

Synd bara att något gick fel, inget bakpulver kanske?

Det blev iallafall Norrlands plattaste mockarutor. Och inte var de speciellt goda heller, även om gästerna fikade snällt till kaffet.

Dottern testar kläder inför ett av alla kalasen.

Underbar parfym.

Delar av plocket.

Knut har förbud att gå in i sovrummet numera efter att ha gjort tvåan därinne.

Dottern: Han kanske blir olycklig nu.

Jag: Vad är olycklig?

Dottern: Att man inte trivs med sitt liv.

Får mail från er att kommentarer om Sverigedemokraterna, BH:ar och dippar inte kommer in.

Jag vet inte varför det är så...kanske har ni skrivit något olämpligt..hi hi.

Men jag vet att webbavdelningen har supermånga kommentarer att hantera och de gör ett toppenjobb.

Så: skriv igen eller maila lina.nj@nsd.se

Puss!

Letar underställ i storlek 98-104.

Frågar en butik i stan om det har underställ i den storleken på lager.

- Jag tror inte det, säger personalen och går inte och kollar.

Nu beställer jag underställ på nätet istället.

Mötte en kvinna på Coop ( ja, jag bor på Coop).

Hon sa att hon skrattat jättemycket åt min menskrönika. Hon tyckte den var såååå rolig, själv hade hon alltid haft råd med bindor.

Jaså?

Vet du, jag skrattade inte alls när jag skrev den.

Jag skrattar inte nu heller.

Helt ärligt: Jag tycker menskrönikan är otroligt sorglig.

En gråtande sann text.

Idag har jag varit fru i fem år och det firas med nyinköpt BH.

I storlek 75 A.

Det måste vara därför jag har så ont i axlarna!

Var och storhandlade på Coop med barnen och många jag mötte bara

"Åh, du har mycket att hålla koll på". Såg jag jagad ut?

Ja, men prova själv då att handla för tusen spänn med två barn på tre och fyra år, varav båda vill sitta i vagnen och inte dra den lilla vagnen som de började ta med.

Barnen skötte sig egentligen bra, fram till kassan (naturligtvis) och då började de kivas.

Jag var trött, hade lågt blodsocker, var svettig och röt ifrån till mina arvingar.

Ja, jag ryter åt mina barn.

Och vet ni vad: Bettan har sagt åt mig att de föräldrar som vågar säga till sina barn i offentliga miljöer är modiga och bra föräldrar.

Så det så.

Gårdagens lunch. Oboyen är inte ens ordentligt rörd.

" Lina, vad gör man om en Facebook-vän är medlem i Ja till Sverigedemokraterna i riksdagen och fan av Jimmie Åkesson?"

Hej, allvetaren här.

Mitt spontana svar: Skicka meddelande där du talar om att FB-vännen ryker från din vänlista och varför.

Det vill säga: Att du inte kan tolerera Sverigedemokraterna eller Åkesson som står för mörka icke rumsrena åsikter som man inte vill ta i med tång.

Motargument: Vi har åsiktsfrihet.

Trots mitt allvetande svar: Vad göra? Vad göra?

Det går magsjuka på barnens förskola.

Intag: Vitpepparkorn och hälsofil.

Mina barn älskar att laga mat och ofta är vi i köket hela bunten.

Här hjälper sonen mig att fräsa potatis och purjolök (  Nej, man behöver inte vara supernojig mamma och vara tokrädd för att barnen ska bränna sig, de lär sig att vara försiktiga i köket om de fått vara med från start).

Dottern var professionell mozzarellaskärare. Och smakare.

Slutresultatet: Potatis-och purjolökssoppa med klämsmörgåsar.

Smörgåsarna var godare än soppan, tyckte båda barnen.

Men båda åt av soppan iallafall.

Mycket enkelt ( höfta med ingridienser, det gör alltid jag):

Enklaste soppan:

Fräs finstrimlad purjolök med potatis i kuber i lite smör. Det ska inte ta färg.

Häll över vatten och en till två grönsaksbuljongtärningar. Låt puttra tills potatisen är mycket mjuk, cirka en kvart.

Mixtra soppa efter tycke och smak. I med en tsk dijonsenap, lite grädde och smaka av. Eventuellt behövs mer senap eller buljong.

Puttra lite till, har du färska kryddor, som persilja klipper du ner det.

Klart!

Enklaste smörgåsen:

Smöra formbröd.

Sätt på mozzarellaost och kläm ihop till en dubbelmacka.

Värm i mackgrillen eller våffeljärnet.

Klart!

Jag behöver min man.

Det lyser rött i bilen, den där rutan som talar om att nu är det dags att tanka.

Jag tittar aldrig på termometern när jag går ut och rastar Knut eller åker med barnen till förskolan. Man känner ju hur kallt det är på ett ungefär i skinnet.

Idag nyper det rejält i näsan när man sticker den utanför dörren, det vill säga: Idag är det väldigt mycket minus.

Så mycket minus att fleecejackan, min gamla trotjänare, får åka på och värma min kropp medan jag producerar lite text.

Telefonsamtal klockan åtta på morgonen.

- Sover du?

Ha ha ha hahaha ha ha ha haha hahaha!

Klockan åtta på morgonen har jag:

§ Gett barn frukost och hund mat.

§ Duschat. Klätt på mig, fixat hyfsad makeup.

§ Torkat upp äckligt hundbajs som Knut har lämnat efter sig. Urk.

§ Lagt i en tvättmaskin.

§ Hängt upp en tvätt.

§ Gått en snabb morgonpromenad med Knut.

§ Dragit ut soporna.

§ Kammat barns hår och borstat tänderna.

§ Klätt på barn underställ, fleccekläder, overall. Phu.

§ Lämnat barn på dagis.

Mysig pappa.

Man kan inte amma på styrelsemöte - Nehej?

Det kan man visst - (väldigt ofta i alla fall).

Jag har ammat på åtskilliga möten med kreti och pleti- jag skulle kunna amma inför  vem som helst, inför kungen, drottningen, Tiger Woods, nej, kanske inte Tiger Woods, men alla andra.

Och om man nu inte kan amma på herrens styrelsemöten, så kan man väl i alla fall vara med på möten när man inte ammar.

Sist jag kollade slutar babyar suga tisse så småningom.

Jag behöver en man.

Källsorteringen svämmar över.

Hunden är understimulerad.

Familjen lider av vitaminbrist.

Snott från blogg ( Hej Elin;) )

Dagens humör: För jäkligt. Sur. Trött

Dagens mående: Huvudvärk

Dagens borde:   Se till att huset kommer i ordning. Skriva klart krönika.
Dagens frisyr:  Min favorit, Britney Spearstofs.
Dagens klädsel:  Svarta byxor, linne, rosa hoodtröja från Champion.
Dagens planer:  Baka. Men får se, beror på huvudvärken.
Dagens vill ha: Min man, alternativt en städerska, alternativt en kock, alternativt en snöskottare.
Dagens längtan:  Barnbidraget
Dagens tråkigaste: Att mina föräldrar bor så långt bort, hade behövt hjälp.
Dagens roligaste:  Att lyssna på barnens konversation - de har så roliga tankar.
Dagens låt: Lyssnar nästan aldrig på musik. Bortprioriterat. På radion går P1.
Dagens köp: Kontantkort från Halebop
Dagens Maträtt: Soppa med varma smörgåsar
Dagens Dryck: Vatten och kaffe

Mat idag:

Potatis och purjolökssoppa och

"klämsmörgåsar" på formbröd med mozzarellaost.

Torsdag: Wokad kyckling med grönsaker och glasnudlar. thaikryddad med ingefära, vitlök, fisksås, oystersås och lite buljong från thaishoppen.

Fredag: Ingen aning. Vi firar fem år som gifta. Vad äter man då?

Förslag?

Tidigare skrev jag matlistor för måndag till fredag.

Jag har blivit lite off där, hur är det med er? Har ni några sköna listor att maila eller skriva kommentar om? Eller kör ni hippievarianten?

Bild från förra söndagens middag.

Jag helstekte marinerad fläskkarre, serverade med kokt potatis, sås och sallad.

Jag måste säga att fläskkött inte är min favorit på något sätt.

Skriver meny för framtida fest.

skriver handlingslista för dagarna framåt och helg.

Plan: Baka mockarutor med barnen.

Kylskåpet är mycket tomt.

Trasan är rostig, säger dottern.

Uppfarten är oskottad.

Jag behöver en man.

Frukost: Kaffe,  havregrynsgröt.

Lunch: Tre grova smörgåsar med skinka. Kaffe och juice.

Mellanmål: Två kiwi

Middag: Spagetti och köttfärssås.

"Du är fantastisk. Du skriver så underbart ärligt och mänskligt att man får tårar i ögonen flera gånger i veckan! På ett bra sätt, ett sunt sätt, som man känner ända in i själen!"

Svar: Oj då. Det var så vackra fina ord. Tack. Fina.

Min själ är er, för ni är så snälla.

En gång ägnade jag mig åt riktig lyxkonsumtion.

Jag köpte en plastskål som var lite för dyr, i en liten inredningsbutik.

Jag köpte den till mig.

Bara mig.

Där skulle jag ha mina egna produkter, min bara min duschkräm och bodylotion.

Egoskål med egosaker.

Det var så en tid.

Men sen kom Knut.

Och han måste ju ändå ha sina leksaker någonstans.

Angående formkurvor ( se blogg längre ner).

Idag skulle jag också ritat den på topp - jag känner mig stark, som en bra mamma, toppenjobb.

Men skulle jag ritat kurvan i söndags, då skulle det vara en rejäl dimp.

Jag mådde illa av nervositet över krönikan (om mens och klasskillnader) och hade ångest över två kommentarer som jag uppfattade som ...elaka.

Jag ifrågasatte mig själv, varför är jag en idiot som skriver om djupt personliga saker, varför varför varför?

Men efter samtal med vänner och man, efter fina kommentarer från er, efter så fina mail, efter att förstått att jag ändå tillförde något med mina ord, efter att ha insett att jobb är bara jobb, inte ett liv, så vände det uppåt igen.

Så är det ofta för mig, upp och ner, och ner och upp och upp upp för att åka långt ner och sedan hundra höjdare igen.

Min livskurva skulle ge betraktaren åksjuka.

Maken måste komma hem snart.

Tvättstugan är under kritik.

All kritik.

Tänk om en man skrivit så, att frun måste komma hem för det är

rörigt i tvättstugan. Ha ha ha ha. Han skulle bli rejält vodooad.

Ska ni köra vodoo på mig, ska ni?

Efter att ha läst DN Söndag till morgonkaffet, så här på en tisdag, kom jag på en sak.

När personer som blir intervjuade i tidningar ska rita sin livskurva, sina toppar och dalar, är det alltid en topp för tillfället.

Ingen ritar en dal i nutid, bara i dåtid.

Mår vi alla bra, precis nu? Eller ljuger vi för oss själva? Eller för andra?

Eller är det först i backspegeln man vet hur det var?

Jag går omkring med massa små saker som måste göras.

De är i mitt huvud och pockar på.

En hel stressande hög.

Det känns som oövervinnerligt.

Men jag antar att det bara är att kavla upp armarna och ta en

sak i taget. Rensa huvudet från pressande stress.

Vi har det bra, jag och barnen medan maken är borta.

På ett vis blir det lugnare tempo i familjen, man har helt enkelt väldigt låg ambitionsnivå på mat, tvätt, städ.

All tid går till barnen och det känns så gott och varmt i hjärtat.

Jag hade ynnesten att få prata länge med min dotter igår innan hon somnade, det finns så mycket känslor i en 4:årings kropp, så många tankar.

Jag tackade henne för att jag fick hennes förtroende, fick lyssna på hennes värld.

Jag har just upptäckt Mensbloggen av Kitty  Jutbrink...eller?

Måste kolla ordentligare på bloggen för att se vem/vilka som ligger bakom

I vart fall, verkar vara en fint forum för tonårstjejer.

Natten var Ok. Upp tre gånger till barn, ut och rasta Knut en gång.

Jag klarade det, men tack och lov för att jag sa godnatt till världen klockan 20.00.

Det är mitt motto för att klara av barn och jobb i högt tempo.

Sova tidigt. Sova sova sova.

Jag går aldrig och lägger mig senare än 22.00. Aldrig.

Nina är modig och dödar skammen.

Den är inte hennes längre.

Att vara barn till en alkoholist var aldrig ett val. Utan ett faktum.

Läs och stötta henne nu. Det är inte lätt att öppna upp sin själ.

Ja, jag är fortfarande en supermamma. Morgonen gick hur bra som helst, utan gråt från barn eller mamma.

Knut blev rastad, barnen åt gröt, jag drack kaffe. Barn fick kläder på sig, mamma fick kläder på sig.

Ja, jag är fortfarande en supermamma.

Jag känner mig ostoppbar så fort jag får sova.

I natt har barnen bara vaknat tre gånger tillsammans. Det är rena rama paradiset i småbarnsland.

Jag är hög på upplevelsen.

...var jag på ett riktigt hästmöte.

Träffade Olle Lindström, Bodens kommunalråd i stallet.

Outfit: Min fleecejacka från 2004, håller än.

Minns inte märket på byxorna, men det är något känt utemärke i allafall.

Stövlarna är Tretorn ( syns ej, mycket synd), köpta på loppis för femtio kronor. Ett riktigt fynd.

Dottern vill vara en rockbrud och har fixat tatueringar.

Till dagis tog hon jeans och t-shirt. Solbrillorna fick hon lämna hemma hos Knut, som fick agera rockhund.

Ni kära hundvänner behöver inte vara oroliga. Knut går inte omkring med brillor jämt och ständigt.

Makens gamla rattkälke håller än. Drog barnen på den igår och idag.

Lördagen innehöll lite pulkabacke.

Idag var det lekpark. Man kan samsas fast man är syskon.

Knut. "Visst är han vår baby", sa dottern.

Tack fina rara vackra ni för ert stöd.

Ni behövs för min hudlösa kropp.

"din krönika; "Vad ska ni lära era barn?", har jag klippt ut och hängt upp på kylskåpsdörren.

Bra korv.

Obs- jag är ej sponsrad.

Jobbade igår när barnen sov, samtidigt som jag kikade på Melodifestivalen.

Imorse har jag levererat en krönika.

Jag gråter. Jättemycket.

Superjättemycket. Mammabloggen, det där var så...otroligt!

Helt otroligt. Du är så duktig, du kämpar så bra, du har orden, du har begåvning.

Du är  helt fucking amazing.

Du vet väl att kvinnor inte får svära?

Jag och barnen var på biblioteket igår, och hittade en ny favorit.

Galna katten Snurran. Hur har vi kunnat missa henne tidigare?

Idag har hörnen i huset blivit skrubbade, barnen klippta och vi har åkt pulka. Ska ladda över lite bilder.

Mail: "Sååå underbar krönika! (....) En annan gång satt jag i skolan och när jag reste mig upp var hela stolen röd. (....) ..hehe...stackars städerska;) "

Svar: tack ångest börjar lätta lite....jag har bollat texten med människor som står mig mycket nära. Det känns skönt.

"...du är en förebild för mig, en sund sådan både när det gäller åsikter men även när det kommer till familjelivet...."

Tack fina, tack tack tack fina!

Nafisa,  skickade filmen Frida åt mig som alla hjärtansdags present.

My god, vad minnen, vad minnen. Jag och Nafisa var de enda i biosalongen, vi såg porträttet av den mexikanska konstnären Frida Kahlo under kompakt tystnad och livet fick en ytterligare nyans, ett till djup.

Ett av de finaste minnen jag har, jag, Nafisa och Frida Kahlo. 

Om mens och klasskillnader.

Riktig mentalt jobbig krönika att skriva.

Mail: "Hejsan Lina!
Läste om att mensa värdigt och vill bara kommentera att det var förbannat bra skrivet. Även om jag (tydligen) tillhörde medelklassflickorna som hade råd att mensa värdigt då jag var ung, kändes det i kroppen och knoppen hur det skulle ha varit."

Svar: Tack tack. Så fint att få ditt mail du snälla. Kram.

Kompis: Vad gör du?

Jag: Lagar middag med barnen. Varma mackor.

Kompis: Sådan loosermiddag.

Höga krav på mig från omgivningen? Nej då.

Jag: Det är inte ens grovt rostbröd, utan supervitt.

Kompis: Ameh!

Krönikor, reportage, tv och arbetsdagar på 16 timmar, skit på er.

Det är ingenting.

Nu kommer kraftprovet.

Ensam med barnen i helg, och kommande vecka.

Nu kör vi. Jag är fucking stark.

Har jag sagt att ensamstående föräldrar är värd något pris?

Helst ska det ingå en miljon i det priset.

Skulle jag vara politiker skulle det vara mitt mission.

Dottern: Pappa, säg till mamma, hon kan ju inte äta hur många bullar som helst.

Har inte glömt er.

Men ni får förstå, det är inte helt lätt att vara slutkörd efter flera dagars intensivt tv-jobb och sedan komma hem till barn som inte tycker att det är alldeles strålande att mamma jobbar.

Jag har redan kört bullmuta och Pippifilm.

I`m so fucking perfect. 

Skottade snö med miljöpartiets ordförande Annika Eriksson och eldade i hennes stuga. Mysigt.

Vilka samtal man för när man kommer ut i naturen, samtal om liv och död.

Foto: Eva Sjögren, det var även hon som fotade mig och Jonas från Rättvisepartiet.

Kaffekoppen imorse har aldrig smakat så gott.

Upplevde helt nya aromer.

Lycklig. Idag är jag lycklig.

Så skönt att åka hem idag.

Saknar barnen så det gör ont.

Och så har jag vitaminbrist.

Att leva på vita frallor känns så 1998.

Just avslutat inspelning av ännu ett avsnitt av Politikern.

Känner mig som....en ....mycket trött människa.

Men som en mycket nöjd människa.

Där här skriver jag inte, det är alldeles för opedagogisk.

Men när barnen absolut inte lyder mig tar jag fram de stora hoten:

- Jag ropar på pappa om ni inte lyssnar nu!

Fotnot: Ja, maken är lite mer konsekvent i barnuppfostran än jag.

Ja, barnen lyder honom mer. Nej, han hotar aldrig med att mamma ska komma.

En semla- ok.

Två semlor- not ok.

Ameh - jag har i alla fall inte ätit tre semlor på en dag.

I morgon har H här på redaktionen lovat att komma med hembakta muffinsar åt mig. Med chokladkluttar i.

Det är liksom bäst att han håller sitt löfte.

Mammabloggen hade dagens skratt - läs om pung med två ben.

Jag har inga roligheter på lager, Mammabloggen - ge mig ett ämne, vad ska jag skriva om?  Ge mig vad som helst, jag lovar att anta utmaningen.

GeMigGeMigGeMigGeMigGeMigGeMigGeMig.

Jag-är-inte-desperat-det-bara-verkar-så-och-jag-har-jobbat-så-mycket-och-ska-jobba-ännu-mera-jag-är-bara-lite-trött-och-sliten.

Dock en klausul här: jag skriver inget som har med anal att göra, eller andra baktankar. Remember?

I´m a nun.

Rapport från hemmet.

Maken tar sig egen tid i tre minuter och viker tvätt nere i tvättstugan.

Så ser äkta fritid ut för hemmaföräldrar.

Hunden har bitit sönder min favoritmatta och sonen konstaterar glatt att nu kan man kika igenom mattan.

Mail angående bloggbilden med mig och Jonas:

 "Helvete vad liten du är!"

Nehej? Är jag? Det visste jag inte.

En ny sanning. Tack för informationen liksom.

Här går man och fixar frillan för 1500 kronor och så kammar man sig inte ordenligt när man fotas med Jonas Brännberg från Rättvisepartiet.

Skärpning Juuso!

Ok, nu kör vi igång dagen.

Kram på er.

- Vi vill också shoppa, knulla och jobba. Det är inget som försvinner, säger Amelia Adamo och kritiserar åldershetsen inom media.

Sitter och förbereder frågor inför tv imorgon.

Ännu en politiker att intervjua i serien Politikern.

Tv är så otroligt svårt. Man måste vara förberedd till tänderna, veta vilka frågor man vill ställa,

ställa frågorna på rätt sätt,  (så det låter bra i rutan,)

få svar som fungerar i tv-rutan ( inget långrandigt som ingen förstår).

Ingenting kan liksom "fixas till" i efterhand via ett telefonsamtal.

Allt ska klaffa på plats.

Jag har enorm respekt för alla som jobbar inom tv och tycker de gör ett fantastiskt jobb.

En kvinna inom tv-branchen sa till mig att inom tv får man aldrig ha en dålig dag på jobbet, man måste vara snygg, påläst och skärpt - samtidigt.

Jonas Gardell är kär.

I Dolph Lundgren och Gunde Svan.

Det kan man läsa i hans blogg.

Visst missar ni inte hans texter?

Fråga från Petra: "går med en fundering som maler och gör mig galen emmaljunga eller brio? emmaljunga eller brio ?? "

Svar: Jag hade en skitful begagnad Emmaljunga till första barnet.

Verkligen ful och dålig.

Sen köpte vi en ny Emmaljuga sittvagn och jag har varit nöjd.

Även nöjd med Emmaljuga syskonvagn, men jag är ingen expert över huvudtaget.

Känns skönt att ha lämnat vagnstadiet bakom sig, det gjorde vi redan när gossen fyllde två år.

Nina skriver att nappar ska sköljas under kranen och inte i munnen.

Ha ha ha...alla nappar vi har sköljs i munnen.

Och så har vi en tre:åring hemma som är nappberoende.

Kör vodoo på mig.

Har träffat en supersöt hund idag, Maja. Ni får foto på henne senare.

Hemma har vi en stor hundsamling, här är fyra av cirka hundra hundar.

Här är två vovvar till, varav en får lite Hallonsaft.

"Lina, fungerar verkligen vitpepparkorn mot magsjuka?"

Svar: Ja, jag tror det. För mig fungerar det i alla fall, hittills peppar peppar.

Tack för era fina mail om personporträttet.

"Fint personporträtt av dig! Var ska det publiceras?"

Svar: Anna Broberg gjorde intervjun som en del i hennes studier.

Jag och Åsa Ågren Wikström tog en fika på stan.

Foto Eva Sjögreen.

Hälsade på Ulrika Åström som jobbar för Röda Korset.

Fantastiskt inspirerande kvinna.

Läste en fantastisk text om analen i Aftonbladet Kultur i går kväll, men hittar tyvärr ingen länk just nu.

Tesen var att analen är jämnställd, kan ses som både män och kvinnors kön.

När jag var 19 år och skrev krönikor för NSDs ungdomssida hade jag en text om analen ur en feministisk vinkel.

Idag skulle jag inte ens våga stava till anal.

Har inga sådana baktankar.

Makens kommentar till artikeln Anna hade skrivit.

- Stökigt kök. Då kan jag inte ha varit hemma.

Nej. Så var det.

Jag har en bohemisk inställning till städning.

Hemma hos mig hittar man små lappar överallt, anteckningar, listor och installationer. Min dotter är kreativ.

En tårta uppifrån sett. Ljus är ditlimmade avklippta kritor.

Fyra inspirerande härliga möten idag. Känner mig peppad och taggad inför framtida jobb.

Nu ska göra en teleintervju och förbereda tv inför morgondagen.

Tror jag hämtar sushi till middag.

Sa jag att jag var sjukt stolt över middagsmaten igår.

Bestämde mig för att infria mitt miljölöfte att slänga mindre mat och rensade kylen.

Av kalla potatisen gjorde jag en potatissallad med purjolök.

Pastahjulen fick bli ihoprörda med rivna morötter, lite riven ost och majonäs.

Hur gott som helst.

Anna Brobergs intervju med mig, ett personporträtt.

Nu åker jag till Luleå, kram.

Lina Norberg Juuso är tvåbarnsmamman som kombinerar familjelivet med en karriär som krönikör, bloggare och tv-reporter.

Det är inte smärtfritt, ibland funderar hon på att hoppa av mediebranschen.

-          Jag kan fantisera om att bara vara med barnen och baka bullar, men skulle väl bli tokig efter några dagar, säger hon.

Lina Norberg Juuso är en människa som berör. När jag läser hennes blogg händer det att jag både gråter och skrattar högt. Ibland blir jag arg. När hon skriver att hon funderar på att sluta jobba för att bli bakande hemmafru, har jag haft den tanken eller när hon bekänner att hon tar godis i barnens påsar, då släpper mitt dåliga samvete för att jag precis gjort samma sak. Hon sätter ord på de små vardagsfrustrationerna när man vill sitta lugnt med barnen och pyssla men är smärtsamt medveten om städkaoset runtomkring och arbetet som väntar och hormonerna är i gungning. Hon beskriver hur det är att vara kvinna och vara för ödmjuk och ursäktande. Det känns som om Lina bearbetar livet med mig. Lina sätter ord på känslorna att vara rädd för livet men ännu räddare för döden och orden är förlösande. Jag beundrar hennes mod att vara så rätt fram, personlig och utlämnande, att sätta ord på känslor som fler än hon har.

-Det känns ångestladdat att skriva personligt om sig själv ibland, men på något sätt är det värt det ändå. Jag får mycket respons av främst andra kvinnor, säger hon om min ovanstående tanke.

Vi möts på frukostfika och är båda sena, det skulle kunna vara Kirunas kallaste dag. Lina har ljusblå, tjock dunjacka och hon småspringer före mig in i caféets söta bullvärme. Äntligen sitter vi där, längst inne i hörnet med kaffe och blåbärsbullar storlek large.

Lina har rena drag, långt ljust hår som hänger snyggt på ena sidan. Hon ser ut att vara frisk, stark och moderiktig med kraftigt markerande glasögon. Hon får ett telefonsamtal där hon ber att få återkomma. Svarar snabbt på något sms och ägnar sig sedan helhjärtat till vårt samtal. Proffsigt.

Hon säger att hon sätter upp mål och sedan genomför dem. Det är inte en tjej som utbildat sig till journalist och därefter fått jobb på en tidning, gift sig och skaffat två barn samt villa och Volvo. Det är inte en tjej som fått allt serverat på silverfat och därför lyckas med det hon företar sig.

Hennes uppväxt var i ett hem med knappa resurser. Hon berättar hur det var att komma in från byn där hon växt upp, till staden och skolan, där det inte var gott nog att komma från byn eller ekonomiskt svagare hem för vissa. Nu drivs hon av revanschlust och en vilja att bevisa att hon från arbetarklassen kan, att hon som kvinna klarar det hon sätter upp som mål.

Redan i grundskolan visste Lina att hon ville bli journalist och började efter skolan som praktikant på Kiruna Tidningen. Därefter fick hon ett vikariat på NSD där hon fortfarande har kvar en tjänst. Nu handlar det om att nå de så kallat unga vuxna, och Lina testar nya skrivgrepp som att ibland skriva utifrån sina känslor men ändå hålla sig till fakta. Hon har tjänstledigt från sin tjänst som allmänreporter och jobbar i projekt. Att utveckla journalistiken är tufft och kanske måste man vara van vid tuffa törnar för att klara av det?

-Visst är det bra att ha varit med om svåra saker i livet, då vet man att det jag gör just nu bara är ett jobb. Det är bra att försöka ta på sig stålhud och arbeta på, säger hon.

Att dessutom skriva om något personligt innebär en risk att få personlig kritik. Lina bloggar, gör tv och skriver krönikor som sticker ut.  Det kan handla om bröst, mens och spyor. Hon genomför det hon vill även när hon egentligen inte vågar, säger hon. Hon berättar att hon försöker ställa de udda frågorna, skriva om det obekväma. Hon bjuder på sig själv och sitt liv men bara till en väl genomtänkt gräns.

-Jag skriver nästan aldrig om min man eller mina barn på ett privat sätt. Jag hänger delvis ut mig själv, men inte min familj.

Under fikat säger hon att hon många gånger blundar och trycker på sänd när hon skrivit något som kan uppfattas som kontroversiellt som till exempel när hon skrev att hon hade ägglossning. Gränsen för vad hon väljer att delge flyttas fram men kan också dras tillbaka. Hittills har kritiken aldrig varit så hård att Lina ångrat det hon skrivit men hon funderar ibland länge om det är något hon står för då hon skriver, innan hon publicerar det.

På fritiden umgås familjen med sina vänner och försöker hinna vara ute mycket i naturen. Lina reser mycket i arbetet, vissa dagar är arbetsintensiva, men en del dagar hämtar Lina sina barn tidigt från dagis för att hitta på något kul med dem.

Hon verkar inte stressad, bara intresserad och fokuserad och det enda som vittnar om att hon jobbar sju dagar i veckan (åtminstone någon timme varje dag) och ändå försöker vara en rolig mamma och närvarande fru, är talet. Det går fort. Tanken lika så och jag blir lika intervjuad som hon men på ett proffsigt sätt. Inflikade frågor som leder vidare så finurligt.

Fast det är klart att allt inte alltid går som på räls. När vi skyndar från caféet för att hinna i tid till en intervju visar det sig att intervjun först är om en timme. Den lilla missen kan bero på att Lina tappat bort sin almanacka, vilket jag vet eftersom jag läser hennes blogg. Det innebär att vi hinner med en kopp te hemma hos Lina i deras mysiga, om än ganska stökiga, kök.

I Linas blogg stod det häromdagen att Lina läser aftonbön med sina barn varje kväll. På frågan om hon är kristen svarar hon ja och blir lite förvånad eftersom ingen någonsin ställt den frågan. Hon förklarar att de varje kväll tackar för det som varit bra under dagen. För det är Lina, tacksam. Tacksam att hon har sin familj, sina erfarenheter och att hon får vara med och påverka. Jag är så tacksam över mötet.

Anna Broberg

Firandet av en treåring som önskade sig en godistårta gick bra. 

Färgen om gossen själv får välja är pretty pink.

Och så fiskedamm så klart.

Tre-åringen fick så fina presenter, bland annat roliga pennor.

100 procent ekologiska chokladbollar. Sonens önskning, fast jag tror

inte att han brydde sig om att de var ekologiska.

Klockan kvart över nio har jag:

§ Skrivit klart menskrönikan

§ Gjort tips inför alla-hjärtans dag

§ Gräddat våfflor

§ Gjort mutmuffins.

Jag känner mig fucking unstoppable

Sitter och putsar lite på texter som har deadline i morgon.

I natt var en skitnatt, gossen hade växtvärk.

Idag: Försöka skrapa ihop tre stycken outfits till tv-inspelningar nästa vecka i Luleå.

Ska också lägga ut lite foton till er.

Godmorgonkram.

Vaknade 01.38 i natt av att hjärtat slog superfort och hårt.

Drömde att jag var anmäld till en yogakurs i Luleå, men ska inte tanken på yoga vara avslappnade?

Jag är så nöjd med min nya hårfärg, trivs jättebra och känner mig snyggare än på länge.

Frisören hette Louise Bergdahl, hon har nyss startat eget och finns på

0980 144 77.

Väl värd att stötta, man gick därifrån med ny energi.

Ni får en gammal bild som inte gör håret rättvisa, sovit en natt och inte fixat frisyren, men hinner inte ta en ny , för nu ska jag göra godistårta med två nybadade troll.

"Började läsa där jag slutade sist: spya, sen var det blod, sen snor och avslutas med fajitas, blåbärspaj och nyp. Känner inte direkt suget efter något av det efter detta hahahaha :o)"

Ha ha ha...och nu är det spya i krönikan i Helg.

Jag insåg med panik att krönikan om spyiga kalas publiceras samma dag som vi har kalas.

Det var riktigt dålig planering - men mina och sonens vänner läser väl inte vad jag skriver?

Fajitas och blåbärspaj i kväll.

Och vi förbereder ett litet kalas för sonen som snart fyller tre år.

Älska på i helg.

Ta ett nyp eller två.

Maken kom hem och hittade frun bloggandes. Huset var i ruiner. Barnen hade tagit sängkläderna till köket, men mamman märkte ingenting.

Barn och hund hade jättekul medan mamman funderade på hur man kunde använda ett W.

Vem har glömt att lägga in maten?

Hallå! Verkligen ropar.

Bloggrehab, finns det?

En duktig kvinna har skrivit en artikel om mig som en del i sin utbildning.

Jag har bett att få publicera delar av den här på bloggen, så nu håller vi tummarna för ett ja.

Hon ställde frågor ingen frågat mig tidigare.

Jag lovade mig själv att inte grina inför chefer när jag fyllde 30 år.

Hur det gick?

Att be mig sluta grina och få kriser är som att be det sluta snöa i Kiruna.

Men folk som inte har personliga stormar då och då brukar vara rätt ointressanta.

Liv innehåller snor.

Kvinnor som tycker att kvinnor inte kan backa bilar är verkligen helt insnöade!

Begåvade karismatiska Helena: Det kanske är så vi ska marknadsföra antalogin  Fan-bloody-tastic!

Jag har skrivit om mens till Mera kackel. Fan-bloody-tastic.

Jag fegade ur totalt i kommentaren där jag förklarade inlägget om kvinnlig bilkörning.

Egentligen borde jag ha skrivit att baserat på en mycket liten och intern

marknadsundersökning ( läs, mina kvinnliga vänner, få men outstanding) så är slutsatsen att kvinnor inte kan backa en bil.

De backar fel, backar inte alls, backar in i saker,  och sedan ropar de på mannen som kirrar läget.

Men så kan jag ju inte skriva, eller hur?

För då gör feminister vodoo på mig och det skulle inte vara kul att bli påhoppad av de egna.

För övrigt är det väl inget att skryta med att man kan backa en bil.

Prova krysta ut ungar genom snipphålet, spricka, bli klippt och så lite till.

Då kan vi börja diskutera kompetens.

I morgon har ni en klassisk Lina-krönika i Helg.

Om spya.

Mina överlevnadstips som ni kan klippa ut och spara.

Nästan helt oumbärliga råd om ni frågar mig.

Sen nästa lördag fortsätter jag och testar lite nya härliga sätt att använda

alfabetet på och då skriver jag om mitt andra favoritämne: Mens.

Från verkligheten i barnfamiljer:

Får sms från en kompis:

-Ja, vi kan ses. Om vi inte är sjuka.

Ringer en annan kompis ( ni ser, jag HAR vänner):

- Äh, vi gör inget. Mannen spydde nyss, men annars är det lungt.

Sen hör man kräkljud i bakgrunden och vi diskuterar lite mat.

Så här säger Jan Björklund i DN om Birgitta Ohlsson, minister och moderskap:

- En modern arbetsgivare stoppar inte duktiga kvinnor för att de föder barn. En modern arbetsgivare anpassar arbetet eller uppdraget.

Bra Björklund.

Samtidigt är jag mycket stolt över att NSD var modern då jag födde barn första gången 2005.

Äntligen är en av mina favoritkvinnor Birgitta Ohlsson minister.

Det tog sin tid, som jag väntat och längtat.

Följt debatten lite grann, om att hon borde vara hemma vid spisen och inte ta uppdraget nu när hon är gravid.

Gääääsp...det är 2010.

Mår man bra under graviditeten kan man naturligtvis jobba.

Jag är fullt övertygad om att Birgitta Ohlsson kan bedöma det där själv.

Och hur hon gör när babyn är född? Tja, jag litar till 100 procent att hon och hennes man är de två i världen som älskar babyn mest av alla på hela jorden och därför kommer lösa det på bästa sätt.

 (jag och min baby för snart fem år sedan!)

Själv började jag jobba när dottern var fyra månader, skrev en krönika och en artikel från hemmakontor.

Med barn nummer två skrevs krönikor och artiklar redan efter en vecka.

Har gått hur bra som helst ( nåja, visst har jag slitit något kopiöst, men det var värt det). Men jag säger abosolut inte att det är så man ska göra, jobba när man nyss fått barn. Alla måste känna efter hur man själv vill ha det.

Jag värjer mig emot tanken att kvinnor direkt efter att ha fått barn ska känna press att arbeta, att vara hemma med barn är ju helt utmattande.

Jag har varit hemma länge med båda mina barn samtidigt som jag velat och orkat skriva, det har varit en ynnest.

Kvinnor är i de flesta fall är fullt kompetenta att avgöra själva hur de ska kombinera yrke och mammarollen. Och de gör man bäst utan skuld.

Hej, vill du berätta din historia i Nsd Helg?

Allt är intressant. Driver du ett företag med glöd, är du före detta sjukskriven

som tog dit tillbaka till arbetsmarknaden, är du homo, ensamstående,

less på Norrbotten?

Maila mig så kanske vi ses?

lina.nj@nsd.se

Ps, du får tipsa om din kompis också.

Fortfarande har sakerna inte förts till Röda Korset.

Och så tvätten.

Jag hade få men viktiga regler för Knut när han kom.

Ett var att han inte skulle ligga i soffan.

Ps: Notera, ny hårfärg. Slingor lik min egen naturliga hårfärg.

Här sitter jag och äter frukostgröten och läser DN som värsta präktot, men ingen i huset har märkt att jag färgat och klippt håret och det kostade 1 500 kronor.

Det kostar på att vara långhårig och färga håret så att man ligger närmare sin egen hårfärg.

Detta är 2010 och jag undrar: Ska det vara så här?

Just när jag är helt och fast övertygad att kvinnor inte kan backa en bil,

när jag har skottat snö i för kalla skinnstövlar, när jag har tröstat barn i ovaraller där bak, när jag ringt till maken 20 gånger på mobilen utan svar, och när jag har svurit så änglar gråter och just när jag säger att:

- Kvinnor kan inte backa en bil, så kommer jag loss från snöhögen.

I made it.

Jag backade fast skitbilen i snön, men jag skottade och kom loss efter trettio mycket arga minuter.

Det är ett tecken. Ett omen.

Jag kommer att klara av det som nu ska klaras av.

Jag är stark.

2010: Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är!

Fyraåringen: Mamma, när jag blir stor ska jag bara ha ett barn.

Jag: Varför då?

Fyraåringen: Det är så jobbigt med två barn.

Ni vet va att det inte är mitt fel att jag inte kunnat uppdatera bloggen bättre?

Det är teknikens fel och det är Åhh så skönt att kunna skylla på någon annan.

Sommaren 2008. En ö i Göteborg skärgård.

Jag undrar vart Mia Skäringers hus är?

Inga bilar är tillåtna, kan det vara hennes gubbe och barn som åker flackmoppe måntro?

Jaha... ni ville se mer än mina sopor och kylskåpet)

Här är köket alldeles nyrenoverat, utan gardiner och dyl.

Det tog min knapsuman en vecka med svärfar, jag och barnen for på

semester.

Mina gardiner, från Syster Lycklig. För dyra för plånbokens bästa.

Här är fondväggen och koksbokshyllan.

Köksbordet står nedanför.

Vi kollar om jag kan ladda upp fler köksbilder nu då.

Mina sopor.

Knuts matskålar.

Kylskåpet har ni ju redan sett.

- Jag vet inte vem du ligger med!

Så sa en journalistkollega till mig när jag frågade henne vad hon tyckte om jobbet. Så bra svar.

Lite köksbilder är utlovat.

Mitt kylskåp.

Och kan inte ladda över fler bilder.

Datorn hänger sig hela tiden.

Återkommer.

När jag känner mig ledsen och trött och slutkörd tänker jag på vad en journalist sa till mig när jag återgick till att arbeta heltid som journalist efter föräldraledigheten.

Hon sa så här:

- Lina, småbarnsmammor ska egentligen inte vara journalister. Det är för tufft. Byt jobb.

Jaha. Sa jag. Och tänkte att det kanske var så.

Journalistkåren borde egentligen bara bestå av kvinnor och män med vuxna barn, feta rövar, sommarstuga och god ekonomi.

Invandrare som inte kan stava exakt rätt, kvinnor med arbetarklassbakgrund, män med babyar hemma och handikappade göre sig icke besvär.

Det blir så jobbigt om alla inte är som normen.

Jag inser det nu.

Jag har varit en idiot.

Hon hade så rätt, den där välmående kvinnan som tyckte att jag inte

hade något att tillföra branchen överhuvudtaget.

Maken säger att jag har haft på mig en vikingahjälm under de senaste åren och bara rusat med hornen rakt framåt, framåt, framåt utan att bry mig över alla stora stenblock som är i vägen.

Men jag undrar om jag inte glömde sätta på mig hjälmen?

Under hela konferensen satt jag tyst i ett hörn och sa inte ett ljud.

Precis som jag trodde. När högsta högsta chefen kom blev jag mensröd i hela ansiktet och tappade andan och fick ofrivilliga ryckningar i ansiktet.

Sen var tåget i exakt precis rätt tid, som alltid och när jag kom fungerade nsd.se och jag kunde blogga.

Och jag kunde lägga ut bilder eftersom jag har en mobilkamera som fungerar.

Åt tre marmeladsmörgåsar på raken och insåg att jag borde fått ångest giganto, för 2010 är socker knark.

Sen åt jag stekt bacon och insåg att jag borde bry mig om det var

kött från glada grisar och inte kött från gris-kannibaler som var olyckliga.

Men jag struntade i ångest socker och ångest gris, för jag har betydligt större demoner inombords att bekämpa.

Jag ska ju på konferens.

Hon frågade om jag tyckte om hennes bröstbild lika mycket som hon gjorde.

Vad svarar man liksom?

Ja.

Så nu har jag bröst i mobilen, hur många killar är avundsjuka?

Alla som säger att pengar inte är lycka ljuger.

Här står jag i mitt gamla kök för två år sedan och är sur.

I väntan på något nytt och bättre.

Efter renoveringen blev jag lycklig husmoder som bara drömmer om att

få rulla köttbullar dagarna i ända och struntar i jobb och karriär.

Frågade chefen om jag kunde hoppa av konferensen, det är ju så jobbigt med folk.

Att behöva le och säga hej på dig du.

Han sa nej.

Så nu går jag och packar min väska och sväljer min ångest och tänker

att jag kan säkert uppföra mig normalt.

När man får tuttbilder på sin mobiltelefon heter det MMS inte SMS- tydligen.

Hej 2010, jag heter Lina och kan ingenting.

Imorgon är det någon konferens som jag ska gå på och jag har ångest.

Fy vad jobbigt att träffa folk liksom, jag trivs allra bäst när jag är inlåst i källaren och får skriva massa nördiga bokstäver utan att behöva se någon i ögonen.

Mänsklig kontakt är helt klart överskattat.

Jag undrar om jag är den enda som har kompisar som sms:ar bilder på deras bröst?

Alltså kvinnliga kompisar.

Nej, ni får inget fotobevis.

Mail:

"

...är tuttkrönikan på plats.

Ska skriva en krönika om själva August Strindberg och läser min läxa.

Mycket kan man säga om Strindberg och ett är att han hade den

mest briljanta raggningsrepliken:

- vill ni ha ett litet barn med mig, fröken Bosse?’ , frågade han Harriet Bosse.

Hon neg och svarade Ja tack!

August visste sannerligen vilka trådar man ska dra i hos kvinnor.

Ibland känner jag mig extremt smart.

Som när ungarna är lite snoriga, då tar jag fram bortplockade leksaker

och barnen upplever det som lillajulafton.

Mensa - har ni plats för mig?