Solljuset leker, och Celina får en laserblick. I natt har hon spanat efter allt som rör sig och sovit ute. De ljusa sommarnätterna med många varma grader är som ett lekland för äldre kattdamer. I natt har hon inte samlat ihop skogsmöss på altanen. Det tackar jag för. Det är inte min favoritsyssla att ha musbegravningar. Men att spana på mössen och vänta på att de kommer inom räckhåll, är Celinas.

När jag var tio så var detta den mest spännande dagen på hela året. Det var marknad i Algutsrum. Det är en kyrkby alldeles vid brofästet på Öland. Då var det byn som låg precis så långt bort som jag orkade cykla.

Jag for förbi tivolit utanför ishallen i Luleå och då mindes jag. Med rodnande kinder. Jag älskade marknaden, vi hade ju plockat jordgubbar och var rika, men jag hatade verkligen tivolit. Alla dessa åkmanicker som jag bara blev åksjuk och svimmfärdig i.

Jag sjöng och trampade på mot kyrktornet i fjärran. Planerade vad jag skulle köpa. Längtade efter att få bestämma själv. Det tog minst en och en halv timme att komma fram till de gamla stånden från 1700-talet. Tur för oss att varorna var lite modernare. Vad vi köpte? Ungefär samma saker som finns i stånden idag. Mest minns jag min fina portmonnä i kalvskinn. Den hade jag länge, länge.

Jag är övertygad om att mina minnen från Algutsrum finns kvar lika mycket tack vare den långa cykelturen som på grund av marknadsfesten

 Solen återvände.
 Förväntningarna var höga.
Utställningen invigdes med tal och såpbubblor.

Sarawut Chuwongpeti, från Bankok har konstruerat en vintervit installation. Jag upplever den som kall. Att knivarna i grenarna står för den vassa kylan. Han som aldrig levt i en Luleåvinter säger det är nästan så han har tänkt. Han ser installationen som hård och vass.

Jag låg i en säng på hotell Bern  i centrala Tallin och frös för tre år sedan. Det var den andra resan dit våren 2008. Efter skolresan i maj for vi dit med tåg och båt i juni igen. På vägen till båten gick jag in i en bokhandel i Helsingfors och hittade Naomi Kleins "The shock doctrine". Ingen hade varnat mig och nu låg jag och huttrade av feber och läste århundradets skräckberättelse.

Naomi Klein skildrar hur ekonomiska kriser används för att försämra människors möjligheter till ett värdigt liv. Hon tar fram fakta som visar hur olika samhällssektorer samverkar och att resultatat oftast blir en stor förlust för vanliga sparare och löntagare. Andra aktörer skyddas.  Hon ger dessutom flera exempel på att demokratin urholkas.

En god sammanfattning gjorde Lars Callmer, ekonomisk rådgivare, till Anders Borg, finansministern. när han hävdade att de stora banker i Frankrike och Tyskland som har lånat ut miljarder till Grekland borde betala när de tog så stora risker.

För tre år sedan var det svenska banker som hade lånat ut pengar till Estland, Lettland och Litauen. Både till staterna, privatpersoner och företag. Kommer ni ihåg hur marken gungade under bankerna? De hade tagit enorma risker och öst ut pengar till människor som inte förstod vad lånevillkoren innebar. En dag då för tre år sedan tog det stopp.

Fastigheter blev värdelösa. arbetslösheten växte till enorma tal och bankerna hade inte gjort ett enda fel, eller? Vanliga människor som lånat till att bygga ett hus eller att skapa ett eget företag förlorade allt. Och bara tre år senare är Estland en medlem av EMU och deras valuta är euron.

Det kanske är så att det är bankerna som ska betala och inte de vanliga löntagarna? Det kanske är så att för att alla ska få en framtid så måste alla kunna fortsätta leva ett värdigt liv.

Flera vill jämföra krisen i Grekland med vår kris 1992-97. Det är inte så många likheter men det finns en lärdom vi kan dra.

Pensionerna sänktes för att sänka statens utgifter i samband med 90-tals krisen. Då gav regeringen ett löfte om att de skulle höjas efter krisen. Men det väntar alla pensionärer på än.

Jag låg i en säng på hotell Bern  i centrala Tallin och frös för tre år sedan. Det var den andra resan dit våren 2008. Efter skolresan i maj for vi dit med tåg och båt i juni igen. På vägen till båten gick jag in i en bokhandel i Helsingfors och hittade Naomi Kleins "The shock doctrine". Ingen hade varnat mig och nu låg jag och huttrade av feber och läste århundradets skräckberättelse.

Naomi Klein skildrar hur ekonomiska kriser används för att försämra människors möjligheter till ett värdigt liv. Hon tar fram fakta som visar hur olika samhällssektorer samverkar och att resultatat oftast blir en stor förlust för vanliga sparare och löntagare. Andra aktörer skyddas.  Hon ger dessutom flera exempel på att demokratin urholkas.

En god sammanfattning gjorde Lars Callmer, ekonomisk rådgivare, till Anders Borg, finansministern. när han hävdade att de stora banker i Frankrike och Tyskland som har lånat ut miljarder till Grekland borde betala när de tog så stora risker.

För tre år sedan var det svenska banker som hade lånat ut pengar till Estland, Lettland och Litauen. Både till staterna, privatpersoner och företag. Kommer ni ihåg hur marken gungade under bankerna? De hade tagit enorma risker och öst ut pengar till människor som inte förstod vad lånevillkoren innebar. En dag då för tre år sedan tog det stopp.

Fastigheter blev värdelösa. arbetslösheten växte till enorma tal och bankerna hade inte gjort ett enda fel, eller? Vanliga människor som lånat till att bygga ett hus eller att skapa ett eget företag förlorade allt. Och bara tre år senare är Estland en medlem av EMU och deras valuta är euron.

Det kanske är så att det är bankerna som ska betala och inte de vanliga löntagarna? Det kanske är så att för att alla ska få en framtid så måste alla kunna fortsätta leva ett värdigt liv.

Flera vill jämföra krisen i Grekland med vår kris 1992-97. Det är inte så många likheter men det finns en lärdom vi kan dra.

Pensionerna sänktes för att sänka statens utgifter i samband med 90-tals krisen. Då gav regeringen ett löfte om att de skulle höjas efter krisen. Men det väntar alla pensionärer på än.

Jag låg i en säng på hotell Bern  i centrala Tallin och frös för tre år sedan. Det var den andra resan dit våren 2008. Efter skolresan i maj for vi dit med tåg och båt i juni igen. På vägen till båten gick jag in i en bokhandel i Helsingfors och hittade Naomi Kleins "The shock doctrine". Ingen hade varnat mig och nu låg jag och huttrade av feber och läste århundradets skräckberättelse.

Naomi Klein skildrar hur ekonomiska kriser används för att försämra människors möjligheter till ett värdigt liv. Hon tar fram fakta som visar hur olika samhällssektorer samverkar och att resultatat oftast blir en stor förlust för vanliga sparare och löntagare. Andra aktörer skyddas.  Hon ger dessutom flera exempel på att demokratin urholkas.

En god sammanfattning gjorde Lars Callmer, ekonomisk rådgivare, till Anders Borg, finansministern. när han hävdade att de stora banker i Frankrike och Tyskland som har lånat ut miljarder till Grekland borde betala när de tog så stora risker.

För tre år sedan var det svenska banker som hade lånat ut pengar till Estland, Lettland och Litauen. Både till staterna, privatpersoner och företag. Kommer ni ihåg hur marken gungade under bankerna? De hade tagit enorma risker och öst ut pengar till människor som inte förstod vad lånevillkoren innebar. En dag då för tre år sedan tog det stopp.

Fastigheter blev värdelösa. arbetslösheten växte till enorma tal och bankerna hade inte gjort ett enda fel, eller? Vanliga människor som lånat till att bygga ett hus eller att skapa ett eget företag förlorade allt. Och bara tre år senare är Estland en medlem av EMU och deras valuta är euron.

Det kanske är så att det är bankerna som ska betala och inte de vanliga löntagarna? Det kanske är så att för att alla ska få en framtid så måste alla kunna fortsätta leva ett värdigt liv.

Flera vill jämföra krisen i Grekland med vår kris 1992-97. Det är inte så många likheter men det finns en lärdom vi kan dra.

Pensionerna sänktes för att sänka statens utgifter i samband med 90-tals krisen. Då gav regeringen ett löfte om att de skulle höjas efter krisen. Men det väntar alla pensionärer på än.

Jag låg i en säng på hotell Bern  i centrala Tallin och frös för tre år sedan. Det var den andra resan dit våren 2008. Efter skolresan i maj for vi dit med tåg och båt i juni igen. På vägen till båten gick jag in i en bokhandel i Helsingfors och hittade Naomi Kleins "The shock doctrine". Ingen hade varnat mig och nu låg jag och huttrade av feber och läste århundradets skräckberättelse.

Naomi Klein skildrar hur ekonomiska kriser används för att försämra människors möjligheter till ett värdigt liv. Hon tar fram fakta som visar hur olika samhällssektorer samverkar och att resultatat oftast blir en stor förlust för vanliga sparare och löntagare. Andra aktörer skyddas.  Hon ger dessutom flera exempel på att demokratin urholkas.

En god sammanfattning gjorde Lars Callmer, ekonomisk rådgivare, till Anders Borg, finansministern. när han hävdade att de stora banker i Frankrike och Tyskland som har lånat ut miljarder till Grekland borde betala när de tog så stora risker.

För tre år sedan var det svenska banker som hade lånat ut pengar till Estland, Lettland och Litauen. Både till staterna, privatpersoner och företag. Kommer ni ihåg hur marken gungade under bankerna? De hade tagit enorma risker och öst ut pengar till människor som inte förstod vad lånevillkoren innebar. En dag då för tre år sedan tog det stopp.

Fastigheter blev värdelösa. arbetslösheten växte till enorma tal och bankerna hade inte gjort ett enda fel, eller? Vanliga människor som lånat till att bygga ett hus eller att skapa ett eget företag förlorade allt. Och bara tre år senare är Estland en medlem av EMU och deras valuta är euron.

Det kanske är så att det är bankerna som ska betala och inte de vanliga löntagarna? Det kanske är så att för att alla ska få en framtid så måste alla kunna fortsätta leva ett värdigt liv.

Flera vill jämföra krisen i Grekland med vår kris 1992-97. Det är inte så många likheter men det finns en lärdom vi kan dra.

Pensionerna sänktes för att sänka statens utgifter i samband med 90-tals krisen. Då gav regeringen ett löfte om att de skulle höjas efter krisen. Men det väntar alla pensionärer på än.

Jag låg i en säng på hotell Bern  i centrala Tallin och frös för tre år sedan. Det var den andra resan dit våren 2008. Efter skolresan i maj for vi dit med tåg och båt i juni igen. På vägen till båten gick jag in i en bokhandel i Helsingfors och hittade Naomi Kleins "The shock doctrine". Ingen hade varnat mig och nu låg jag och huttrade av feber och läste århundradets skräckberättelse.

Naomi Klein skildrar hur ekonomiska kriser används för att försämra människors möjligheter till ett värdigt liv. Hon tar fram fakta som visar hur olika samhällssektorer samverkar och att resultatat oftast blir en stor förlust för vanliga sparare och löntagare. Andra aktörer skyddas.  Hon ger dessutom flera exempel på att demokratin urholkas.

En god sammanfattning gjorde Lars Callmer, ekonomisk rådgivare, till Anders Borg, finansministern. när han hävdade att de stora banker i Frankrike och Tyskland som har lånat ut miljarder till Grekland borde betala när de tog så stora risker.

För tre år sedan var det svenska banker som hade lånat ut pengar till Estland, Lettland och Litauen. Både till staterna, privatpersoner och företag. Kommer ni ihåg hur marken gungade under bankerna? De hade tagit enorma risker och öst ut pengar till människor som inte förstod vad lånevillkoren innebar. En dag då för tre år sedan tog det stopp.

Fastigheter blev värdelösa. arbetslösheten växte till enorma tal och bankerna hade inte gjort ett enda fel, eller? Vanliga människor som lånat till att bygga ett hus eller att skapa ett eget företag förlorade allt. Och bara tre år senare är Estland en medlem av EMU och deras valuta är euron.

Det kanske är så att det är bankerna som ska betala och inte de vanliga löntagarna? Det kanske är så att för att alla ska få en framtid så måste alla kunna fortsätta leva ett värdigt liv.

Flera vill jämföra krisen i Grekland med vår kris 1992-97. Det är inte så många likheter men det finns en lärdom vi kan dra.

Pensionerna sänktes för att sänka statens utgifter i samband med 90-tals krisen. Då gav regeringen ett löfte om att de skulle höjas efter krisen. Men det väntar alla pensionärer på än.

Jag låg i en säng på hotell Bern  i centrala Tallin och frös för tre år sedan. Det var den andra resan dit våren 2008. Efter skolresan i maj for vi dit med tåg och båt i juni igen. På vägen till båten gick jag in i en bokhandel i Helsingfors och hittade Naomi Kleins "The shock doctrine". Ingen hade varnat mig och nu låg jag och huttrade av feber och läste århundradets skräckberättelse.

Naomi Klein skildrar hur ekonomiska kriser används för att försämra människors möjligheter till ett värdigt liv. Hon tar fram fakta som visar hur olika samhällssektorer samverkar och att resultatat oftast blir en stor förlust för vanliga sparare och löntagare. Andra aktörer skyddas.  Hon ger dessutom flera exempel på att demokratin urholkas.

En god sammanfattning gjorde Lars Callmer, ekonomisk rådgivare, till Anders Borg, finansministern. när han hävdade att de stora banker i Frankrike och Tyskland som har lånat ut miljarder till Grekland borde betala när de tog så stora risker.

För tre år sedan var det svenska banker som hade lånat ut pengar till Estland, Lettland och Litauen. Både till staterna, privatpersoner och företag. Kommer ni ihåg hur marken gungade under bankerna? De hade tagit enorma risker och öst ut pengar till människor som inte förstod vad lånevillkoren innebar. En dag då för tre år sedan tog det stopp.

Fastigheter blev värdelösa. arbetslösheten växte till enorma tal och bankerna hade inte gjort ett enda fel, eller? Vanliga människor som lånat till att bygga ett hus eller att skapa ett eget företag förlorade allt. Och bara tre år senare är Estland en medlem av EMU och deras valuta är euron.

Det kanske är så att det är bankerna som ska betala och inte de vanliga löntagarna? Det kanske är så att för att alla ska få en framtid så måste alla kunna fortsätta leva ett värdigt liv.

Flera vill jämföra krisen i Grekland med vår kris 1992-97. Det är inte så många likheter men det finns en lärdom vi kan dra.

Pensionerna sänktes för att sänka statens utgifter i samband med 90-tals krisen. Då gav regeringen ett löfte om att de skulle höjas efter krisen. Men det väntar alla pensionärer på än.

Jag låg i en säng på hotell Bern  i centrala Tallin och frös för tre år sedan. Det var den andra resan dit våren 2008. Efter skolresan i maj for vi dit med tåg och båt i juni igen. På vägen till båten gick jag in i en bokhandel i Helsingfors och hittade Naomi Kleins "The shock doctrine". Ingen hade varnat mig och nu låg jag och huttrade av feber och läste århundradets skräckberättelse.

Naomi Klein skildrar hur ekonomiska kriser används för att försämra människors möjligheter till ett värdigt liv. Hon tar fram fakta som visar hur olika samhällssektorer samverkar och att resultatat oftast blir en stor förlust för vanliga sparare och löntagare. Andra aktörer skyddas.  Hon ger dessutom flera exempel på att demokratin urholkas.

En god sammanfattning gjorde Lars Callmer, ekonomisk rådgivare, till Anders Borg, finansministern. när han hävdade att de stora banker i Frankrike och Tyskland som har lånat ut miljarder till Grekland borde betala när de tog så stora risker.

För tre år sedan var det svenska banker som hade lånat ut pengar till Estland, Lettland och Litauen. Både till staterna, privatpersoner och företag. Kommer ni ihåg hur marken gungade under bankerna? De hade tagit enorma risker och öst ut pengar till människor som inte förstod vad lånevillkoren innebar. En dag då för tre år sedan tog det stopp.

Fastigheter blev värdelösa. arbetslösheten växte till enorma tal och bankerna hade inte gjort ett enda fel, eller? Vanliga människor som lånat till att bygga ett hus eller att skapa ett eget företag förlorade allt. Och bara tre år senare är Estland en medlem av EMU och deras valuta är euron.

Det kanske är så att det är bankerna som ska betala och inte de vanliga löntagarna? Det kanske är så att för att alla ska få en framtid så måste alla kunna fortsätta leva ett värdigt liv.

Flera vill jämföra krisen i Grekland med vår kris 1992-97. Det är inte så många likheter men det finns en lärdom vi kan dra.

Pensionerna sänktes för att sänka statens utgifter i samband med 90-tals krisen. Då gav regeringen ett löfte om att de skulle höjas efter krisen. Men det väntar alla pensionärer på än.

Jag låg i en säng på hotell Bern  i centrala Tallin och frös för tre år sedan. Det var den andra resan dit våren 2008. Efter skolresan i maj for vi dit med tåg och båt i juni igen. På vägen till båten gick jag in i en bokhandel i Helsingfors och hittade Naomi Kleins "The shock doctrine". Ingen hade varnat mig och nu låg jag och huttrade av feber och läste århundradets skräckberättelse.

Naomi Klein skildrar hur ekonomiska kriser används för att försämra människors möjligheter till ett värdigt liv. Hon tar fram fakta som visar hur olika samhällssektorer samverkar och att resultatat oftast blir en stor förlust för vanliga sparare och löntagare. Andra aktörer skyddas.  Hon ger dessutom flera exempel på att demokratin urholkas.

En god sammanfattning gjorde Lars Callmer, ekonomisk rådgivare, till Anders Borg, finansministern. när han hävdade att de stora banker i Frankrike och Tyskland som har lånat ut miljarder till Grekland borde betala när de tog så stora risker.

För tre år sedan var det svenska banker som hade lånat ut pengar till Estland, Lettland och Litauen. Både till staterna, privatpersoner och företag. Kommer ni ihåg hur marken gungade under bankerna? De hade tagit enorma risker och öst ut pengar till människor som inte förstod vad lånevillkoren innebar. En dag då för tre år sedan tog det stopp.

Fastigheter blev värdelösa. arbetslösheten växte till enorma tal och bankerna hade inte gjort ett enda fel, eller? Vanliga människor som lånat till att bygga ett hus eller att skapa ett eget företag förlorade allt. Och bara tre år senare är Estland en medlem av EMU och deras valuta är euron.

Det kanske är så att det är bankerna som ska betala och inte de vanliga löntagarna? Det kanske är så att för att alla ska få en framtid så måste alla kunna fortsätta leva ett värdigt liv.

Flera vill jämföra krisen i Grekland med vår kris 1992-97. Det är inte så många likheter men det finns en lärdom vi kan dra.

Pensionerna sänktes för att sänka statens utgifter i samband med 90-tals krisen. Då gav regeringen ett löfte om att de skulle höjas efter krisen. Men det väntar alla pensionärer på än.

Jag låg i en säng på hotell Bern  i centrala Tallin och frös för tre år sedan. Det var den andra resan dit våren 2008. Efter skolresan i maj for vi dit med tåg och båt i juni igen. På vägen till båten gick jag in i en bokhandel i Helsingfors och hittade Naomi Kleins "The shock doctrine". Ingen hade varnat mig och nu låg jag och huttrade av feber och läste århundradets skräckberättelse.

Naomi Klein skildrar hur ekonomiska kriser används för att försämra människors möjligheter till ett värdigt liv. Hon tar fram fakta som visar hur olika samhällssektorer samverkar och att resultatat oftast blir en stor förlust för vanliga sparare och löntagare. Andra aktörer skyddas.  Hon ger dessutom flera exempel på att demokratin urholkas.

En god sammanfattning gjorde Lars Callmer, ekonomisk rådgivare, till Anders Borg, finansministern. när han hävdade att de stora banker i Frankrike och Tyskland som har lånat ut miljarder till Grekland borde betala när de tog så stora risker.

För tre år sedan var det svenska banker som hade lånat ut pengar till Estland, Lettland och Litauen. Både till staterna, privatpersoner och företag. Kommer ni ihåg hur marken gungade under bankerna? De hade tagit enorma risker och öst ut pengar till människor som inte förstod vad lånevillkoren innebar. En dag då för tre år sedan tog det stopp.

Fastigheter blev värdelösa. arbetslösheten växte till enorma tal och bankerna hade inte gjort ett enda fel, eller? Vanliga människor som lånat till att bygga ett hus eller att skapa ett eget företag förlorade allt. Och bara tre år senare är Estland en medlem av EMU och deras valuta är euron.

Det kanske är så att det är bankerna som ska betala och inte de vanliga löntagarna? Det kanske är så att för att alla ska få en framtid så måste alla kunna fortsätta leva ett värdigt liv.

Flera vill jämföra krisen i Grekland med vår kris 1992-97. Det är inte så många likheter men det finns en lärdom vi kan dra.

Pensionerna sänktes för att sänka statens utgifter i samband med 90-tals krisen. Då gav regeringen ett löfte om att de skulle höjas efter krisen. Men det väntar alla pensionärer på än.

Jag låg i en säng på hotell Bern  i centrala Tallin och frös för tre år sedan. Det var den andra resan dit våren 2008. Efter skolresan i maj for vi dit med tåg och båt i juni igen. På vägen till båten gick jag in i en bokhandel i Helsingfors och hittade Naomi Kleins "The shock doctrine". Ingen hade varnat mig och nu låg jag och huttrade av feber och läste århundradets skräckberättelse.

Naomi Klein skildrar hur ekonomiska kriser används för att försämra människors möjligheter till ett värdigt liv. Hon tar fram fakta som visar hur olika samhällssektorer samverkar och att resultatat oftast blir en stor förlust för vanliga sparare och löntagare. Andra aktörer skyddas.  Hon ger dessutom flera exempel på att demokratin urholkas.

En god sammanfattning gjorde Lars Callmer, ekonomisk rådgivare, till Anders Borg, finansministern. när han hävdade att de stora banker i Frankrike och Tyskland som har lånat ut miljarder till Grekland borde betala när de tog så stora risker.

För tre år sedan var det svenska banker som hade lånat ut pengar till Estland, Lettland och Litauen. Både till staterna, privatpersoner och företag. Kommer ni ihåg hur marken gungade under bankerna? De hade tagit enorma risker och öst ut pengar till människor som inte förstod vad lånevillkoren innebar. En dag då för tre år sedan tog det stopp.

Fastigheter blev värdelösa. arbetslösheten växte till enorma tal och bankerna hade inte gjort ett enda fel, eller? Vanliga människor som lånat till att bygga ett hus eller att skapa ett eget företag förlorade allt. Och bara tre år senare är Estland en medlem av EMU och deras valuta är euron.

Det kanske är så att det är bankerna som ska betala och inte de vanliga löntagarna? Det kanske är så att för att alla ska få en framtid så måste alla kunna fortsätta leva ett värdigt liv.

Flera vill jämföra krisen i Grekland med vår kris 1992-97. Det är inte så många likheter men det finns en lärdom vi kan dra.

Pensionerna sänktes för att sänka statens utgifter i samband med 90-tals krisen. Då gav regeringen ett löfte om att de skulle höjas efter krisen. Men det väntar alla pensionärer på än.

Idag krävs det ljus i köket. Ja, annars tror jag inte på att det är dag. I natt var det lika jämngrått som nu, men då rullade det inga bilar och radion var helt tyst.

När skillnaden är så här minimal då krävs det uppfinningsrikedom. När drömmen om hur en junimorgon ska vara och hur den är skiljer sig så mycket åt då måste jag ta till extraordinära grepp för att inte somna om.

Jag vet att jag slösar men det krävs minst elva lampor för att simulera dagsljus.

Stänkande blöttVissa dagar blir så där vardagligt grå. I alla fall de som kräver nio lampor i köket för att bli tillräckligt ljusa Då är det tillåtet att tända en eld i kaminen och lyssna till nostalgimusik. Här är en regnsång som jag gärna återvänder till. En annan är fylld av romantik.

Både musik, doften från en regnvåt syren och det intensiva gröna får mig att glömma att det är kyligt och rått.

Den här är det bara bara att sjunga med i. Då börjar jag alltid att le och glömma att mina fötter är våta och att jag har glömt mitt paraply. Och sen är det bara att dansa till Rihanna.

Jag har sällan läst en så arg, rasande och förbannad författare som Mons Kallentoft i Den femte årstiden. På varenda sida finns ilskan närvarande. Ilskan över sakernas tillstånd. Han utmanar oss som tysta bara ser på. Som inte tar ställning och som vänder ryggen till. Vi som sitter där på 40-årsmiddagen och skojar glatt trots att den som sitter mittemot har missbrukat sin ställning.

Ja, jag är skyldig, liksom de flesta som bär på lite social fernissa.

Berättelsen är en uppgörelse med fackledare som går på porrklubb, polischefer som torterar och utnyttjar unga flickor, jurister som inte utnyttjar alla medel för att utreda brott mot kvinnor och ojämlikheten i vårt folkhem.

Den femte årstiden är den femte boken om Malin Fors, utredare hos kriminalpolisen i Linköping. Ett Linköping där klasskillnader är tydliga mellan de som arbetar på Cloetta och de som är födda in i Östergötlands godsägarklass. Malin Fors är en nykter alkoholist, med en tonårsdotter och ett nytt förhållande med en kirurg på Universitetssjukhuset. Dottern, Tove, har i den fjärde boken tröttnat på att hennes mamma super och jobbat alldeles för mycket så hon har sökt och fått ett stipendium för att gå på Sveriges mest segregerade internatskola Lundsberg.

Redan här i Malin Fors privatliv finns alla de ingredienser som driver berättelsen framåt. De sociala skillnader och de olika sociala koder som vi alla möter i vardagen. Avståndet mellan de som föds med ett stort socialt kapital och de som kämpar för att skapa ett.

Jo, det är en polisdeckare. Jo, den är fylld med outhärdligt våld. Jo, deckargåtan är inte så svår att lösa.

Men.

Mons Kallentofts patos får hans berättelse att leva. Den vibrerar av ilska över hur vi alla låter Björn Rosengren leva i lugn och ro med sin nya fru på en stor herrgård i Mälaren. Fackordföranden som missbrukade medlemmarnas förtroende och använde deras pengar för att gå på porrklubb. 

Han är rent förbannad när han berättar att ingen tog DNA-prov på polischefen Göran Lindberg när han var en av de misstänkta. Då hade polischefen inte kunnat utnyttja fler unga flickor utan åkt fast flera år tidigare.


Kan vi fortsätta vara tysta och titta åt ett annat håll för att konfrontationer i umgängeslivet är pinsamma? Det är väl den frågan som Mons Kallentoft ställer och ger ett svar på.

Jag har kommit på varför jag irriterar mig på att reklamtevebolagen och kulturministern klagar på att publicservicebolagen gör underhållning. Det är för att jag anser att alla som vill ska kunna slippa titta på reklamteve och ändå bli roade.

Jag vill inte vara en vara.

De som inte vill vara underlag för tevebolagens inkomster av reklam ska slippa vara det. Då slipper de vara med och bidra till att reklamteve gör fler teveprogram anpassade efter reklammarknaden. Just nu är det högkonjunktur för reklam om bantning. Det syns i tevetablån. Hur många överviktiga och hur många olika bantningskurer kan man visa på en dag? Jag bara undrar.

Men det är inte alla som vill ge den svenska tevepubliken valfrihet. Vår kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har i dagarna lämnat ifrån sig ett uppdrag att utreda publicservice till en person, Martin Holmgren domare i Nacka. Hon vill inte ha med alla partier i en sådan utredning. Så nu får riksdagen ett förslag som de inte kan vara med att utforma.

Ett av direktiven som kom fram igår är att Radiotjänst i Kiruna skulle kunna omvandlas till en rundradiokassa. Dit ska en obligatorisk avgift betalas av alla hushåll. Det är inte innehavet av en tevemottagare som ska vara underlag för avgiften utan att du finns. Jag som förundrat har sett hur statliga myndigheter flyttat verksamheter från kommuner med låg personalomsättning och låga löner, till Stockholmsområdet undrar:

Var ska den myndigheten etableras?

(Idag är det lördag och Stenbeckssfären har vunnit auktionen på OS-sändningarna 2014 och 2016. TV3, TV6, TV8 och Viasat är de kanaler som kommer att tryffera slitet i skidspåren och övertrampen i diskusburen med reklam dyr som bara ... Vilket kap, förra OS levererade svenska folket fler än 2 miljoner tittare per finalsändning. En kvarts miljon kronor kostar teverättigheterna- vad kommer vinsten att bli?)

Idag slog alla mina förutfattade meningar in. Ja, när dansutbildningen i Piteå ska ta in nya elever till årskurs 7 godkänns inte en enda av de sökande. Det är utbildningsminister Jan Björklund som har förändrat antagningsreglerna. Juryn anser att inte en enda elev hade förutsättningar för att påbörja en dansutbildning. Hur ska detta lösas av utbildningsdepartementet?

Det är tur att det finns folkhögskolor. Både i Sunderbyn och i Haparanda finns flera olika konstnärliga utbildningar. En är unik. På Sverigefinska folkhögskolan finns en performancelinje . I dagarna fyra får, alla som tar sig till Haparanda och Torneå, chansen att möta både dans och performance.

IKRA- festival, dit längtar jag.

När jag växte upp var alla ord som började på ettöres goda, fina och eftertraktade.

Ettöreskola
ettörespiaster
ettöresleksak


Men 45 år senare är det inte kul med samma prefix

En ettöring höjer hon biblioteksersättningen med
vår
ettöresminister.

Det finns inget hopp alls om man lyssnar till vår statsminister. Fredrik Reinfeldt säger samma sak för femte året i rad. Att det enda som kan hjälpa Sveriges ekonomi är skattesänkningar.

Håkan Juholt vill ha svar på vem som har bett Fredrik Reinfeldt om att statens finanser och skattesänkningar ska gå före allt annat. Han föreslår modesta ändringar för en tiondel av nästa skattesänkning i debatten.

Jag tycker inte att förslagen räcker. Jag kan inte förstå varför människor med svåra sjukdomstillstånd inte ska få en chans att bli bättre innan de förlorar sin sjukförsäkring. Jag kan inte känna mig glad när jag möter människor som tvingas låna pengar privat för att kunna köpa mjölk.

Jag kan inte låta bli att plocka in liljekonvaljer från trädgården. Inte gå förbi, utan att lyfta upp de vita små klockorna, och känna doften av försommarskog och min barndom.

Då var det liljekonvaljdoft som fanns i små flaskor hos färghandeln. De var prydda med en vacker liten bild, blommorna och bladen låg i kors, och under skruvkorken fanns en liten plastplopp som nästan var omöjlig att öppna.

Är det någon som minns? Smaken av liljekonvalj i munnen, oavsiktligt söt och bitter, som kändes när jag bet upp platsskyddet, känns fortfarande på tungan när jag böjer mig ner mot vasen med blommor.

Sen upptäckte vi Diors version av skogsblomdoft, Diorissimo, och då var jag 15. Vi önskade oss den tjusiga flaskan och tjatade om att få åtminstone en tvål.

Min fina mormor kom med talk i en plåtburk från England. En burk som jag mycket länge hade vid sidan om min säng. Det var bara att ta lite talk i händerna, stryka lite på armarna och känna doften av skog och vår. Yardley tror jag att det stod på locket.

Drottningens hovleverantör av hygienprodukter enligt deras tjusiga reklam. Den fanns på asken med tvålar som min mamma bar hem från en resa till London. Tre, stora doftande, vita ovala, tvålar som länge fick ligga bland lakan och örngott.

Fortfarande ryser jag med välbehag när jag provar att spraya Diorissimo i parfymbutiken på flygplatsen. Det är som om det som jag minns med glädje stiger fram ur de dunkla vrår där minnen väntar. Det är doften av pepitarutiga tyger, platta skor, sidensjalar och pärlhalsband. Den känsla som Kerstin Thorvalls Boken till dig ger. En lätthet.

Vita tunna gardiner som sakta rör sig i vinden när den första sommardagen händer, när hela världen är grön.

Tack Jenny L för tipset. Vilken härlig musik. Nu känns det lättare att leva med saknaden efter värmen.

Livet här just nu innehåller så många stora kontraster att det är lättare att tänka på de små. Som att den orientaliska musiken svänger i sjukhusets entré och dansare framför sin föreställning med magdans.  Jag vara bara på ett snabbt besök men gladdes åt att kulturen finns där jag inte förväntar mig den.Gå in på länken och se den fantastiska bilden.

En annan kontrast är den som jag möter på vår hylla i hallen. Här samsas vantar, halsdukar, mössor med baddräkter och solhattar. För inte allt för många dagar sen var jag tvungen att ta på mig vantarna nere på Grundets strand.


Nu badar alla skolbarnen. Till och med i Gällivare.


Ja, vi talar om vädret varje morgon och varje kväll. Gör inte ni det? Vi kan inte annat. Känslan när vi kan gå ut och äta frukost, och sitta långt in på kvällen, på altanen, den är helt overklig. Nu hoppas vi på att alla väderrapporter är felaktiga så att ryssvärmen håller i sig. Här är helgens prognos.

Jag tassade ut på altanen vid halv sex. Plockade med mig laptoppen och satte mig i skuggan. Värmde händerna på den heta tekoppen och jobbade på. Fåglarna var huvudsaken till att börja med. Deras konsert var så intensiv att jag blev helt bedövad. Inget lyssnande på P1 eller prasslande med tidningen den första timmen av dagen .

Efter bara en liten stund fick jag lägga ifrån mig yllesjalen och ta fram den kalla apelsinjuicen, då var det redan varmt. Doften från liljekonvaljerna i vasen och pionerna på hyllan gav mig extra kraft.

Glädjen mellan hägg och syren det är något helt extra.

Kristofer Naess intervju med socialchefen Agneta Ekman i dagens NSD. " Vi letar inte syndabockar" säger socialchefen. Jag blir glad och läser rubriken som att de anställda som trots allt har anmält missförhållanden i kommunens äldreomsorg inte ska straffas som nu.

Men jag har helt fel. Jag tänker helt fel. Jag har inte förstått ett dugg.

Istället poängterar socialchefen attt personalen behöver mer utbildning i sekretess, inte i de regler som gäller när de ska anmäla enligt Lex Sarah.

I en av de artiklar som mina kollegor har skrivit framkommer det att Dagmar dör ensam i svår ångest trots att hon har begärt stöd. Hemtjänstpersonalen vädjade om ytterligare resurser men fick nej.

Ser ni vad Agneta Ekman svarar i klippet här ovanför?

"Det är en politisk fråga och det vill jag inte svara på".

Det svarar socialchefen trots att det är hon som har det delegerade asvaret för att alla konventioner, lagar och förordningar följs inom socialtjänsten i Luleå.

Hur hon ser ut. Så här:

Här är en länk till artiklar i Torbjörn Eks och Kristofer Naess artiklar om hur sekretessen används inom socialtjänsten i L

förstår äntligen varandra idag. När jag har pratat och sjungit, önskat och svurit på min haltande ryska under dessa sex år har inget skett. Igår ropade jag: Privjet! Då såg jag knopparna och nu med ryssvärmen har hela trädet exploderat i ett vitt moln av blommor.

Spasiba, kära träd. Nu får vi se vad som sker med de andra ryska vännerna. Idag ser det inte ut att bli en enda rosa blomma på Burgovskojeträdet eller på Ananaskanelträdet. Det verkar som om förra årets blomning tog andan ur dem.

Längs med planket klättrar den sibiriska klematisen så fort att det syns.

Och nere på marken slår alla perennerna ut.

Snabbt. Explosivt.

De sitter i knäna. Alla stegen igår på stengolvet mellan färgverkstan och emaljugnen.

Nu niger jag. Benen känns för korta. Men det är det värt. Känslan när luckan öppnas och de glödheta plåtarna kommer ut är svår att slå.



Vardagsmorgon med prasseltidning. Vardagsmorgon med P1 i ena örat.

Tapio Salonen professor i socialt arbete, presenterar Rädda Barnens undersökning som visar att regeringen fortfarande låter de barn som har det sämst leva kvar i fattigdom.

Maria Larsson, barnminister från KD, tar 1997 som utgångspunkt för sina resonemang. Det år då flest hade det dåligt i Sverige. På så sätt kan hon visa att andelen socialbidragstagare minskar, samtidigt som den ökar för varje månad sen 2006.

Hon talar om lagar och inte om de konsekvenser förändrade regler för bostadsbidrag ger. Ett av de reportage som jag har gjort rörde en kvinna med tre barn som fått bostadsbidrag i tio månader under studier och arbetssökande. När hon började arbeta fick hon betala tillbaka lika mycket som hennes lön var på. Bostadsbidraget räknas efter kalenderår och inte efter att människor behöver stöd innan de får ett arbete, om inte tiden stämmer med ett kalenderår.

"Akta er för bostadsbidrag" var denna kvinnas råd till alla med låga inkomster.

I morse prasslade jag fram till Johanna Koljonen i DN. ( Finns inte på webben än). Hon är så glad för att hon som jobbar 60 timmar i veckan kan låta andra städa hemma hos henne. Som höginkomsttagare har hon råd, även utan bidrag, men tar tacksamt emot de timmar som vi andra subventionerar. Hon funderar över att en hushållerska på heltid är billigare än att ha en hemmamake. Det är hennes lösning på att slippa tömma vaser med ruttnande snittblommor.

Jag funderar på om vi inte kunde ge lika många kronor till familjer med låga inkomster. Tänk om varje barn som lever under fattigdomsgränsen fick 3 000 kronor i bidrag per månad, liksom Johanna Koljonen.
Det skulle göra skillnad.