I dag kom Förvaltningsrättens beslut att den slutna rättspsykiatriska vården av Sture Bergwall ska fortsätta.

Han anses av Säters överläkare samt av sakkunnig läkare vara fullständigt livsfarlig. Risken för allvarlig brottslighet vid en utskrivning anses som hög.

Exakt vad de grundar detta på är oklart. Sture Bergwall har vägrat att delta i vården sedan 2002. Sedan dess finns inte några journalanteckningar som tyder på en psykisk sjukdom.

Men det tog Förvaltningsrätten 19 minuter att fastslå att Bergwall, trots alla friande domar (snart är samtliga åtta morddomar undanröjda) är livsfarlig.

Förvaltningsrätten kommer runt denna märkliga slutsats med att slå fast att bedömningen INTE har med morddomarna att göra. Vad återstår då? Bankrånet från början av 90-talet? Och var inte Bergwall friskförklarad och redo att skrivas ut då han började erkänna mord?

Jag har fått tillgång till protokollet från förhandlingen (som jag givetvis kan mejla om någon är intresserad), samt Sture Bergwalls svar, som följer här nedan. 

"Till efterkommande av förvaltningsrättens föreläggande får jag, Sture Bergwall, anföra följande.

Jag har idag beviljats resning för samtliga åtta (8) mord som jag dömdes för under åren 1994-2001. För fem av morden är jag frikänd och de övriga tre är återförvisade till tingsrätterna där åklagare ska pröva om det ska bli rättegång eller om åtalet ska läggas ned.

Samtliga erkännanden rörande de åtta (8) morden tillkom under den terapi som tillhandhölls av Säters rättspsykiatriska klinik under de aktuella åren. Terapin kombinerades med en i det närmaste fri tillgång till narkotikaklassade läkemedel, framförallt bensodiazepiner, på daglig basis. Såväl terapin som förskrivningen av läkemedel upphörde under år 2002.

Som en följd av den medicinska vården på Säters rättspsykiatriska klinik utvecklade jag ett allvarligt beroende av narkotikaklassade läkemedel och drabbades av omfattande psykisk ohälsa. I dag är det klarlagt att de psykiska problem som uppkom under åren 1993-2002 är väl dokumenterade biverkningar av ett omfattande bruk av, framförallt, bensodiazepiner. Såväl beroendet som de psykiska problemen upphörde efter det att förskrivningen avbröts.

Således har den vård som tidigare tillhandahållits mig av Säters rättspsykiatriska klinik varit en starkt bidragande orsak till att jag förlorade verklighetskontakten och under inflytande av de psykiska problem som missbruket medförde lämnade falska erkännanden av mord i terapin och senare i polis- och domstolsförhör. Jag saknar mot bakgrund av detta helt förtroende för Säters rättspsykiatriska klinik och de personer som representerar institutionen.

I denna del kan även framhållas att sakkunnigläkaren, Peter Romare, inte förefaller särskilt initierad mot bakgrund av att han ser ”erkännandena och återtagandena” som ett problem avseende min tillförlitlighet, inte som ett problem knutet till den experimentella form av psykiatriska vård som praktiseras på Säters rättspsykiatriska klinik.

Därför bedömer jag att förvaltningsrätten saknar möjlighet att i nuläget ge mig en rättvis och objektiv prövning beroende på bl.a. det inflytande över processen som representanterna för Säters rättspsykiatriska klinik tillerkänns och den brist på  engagemang som präglar den sakkunnige läkarens sätt att utföra sitt uppdrag. Jag hänvisar därför till min tidigare skrivelse vad gäller inställning och önskan att inte närvara."

Min gissning är att Bergwall och hans advokater kommer att lägga ner all kraft på att få Bergwall från Säter så fort samtliga morddomar är upprivna.

Det ska bli en oerhört intressant kamp att följa. Att opartiska läkare granskar Bergwalls psykiska status är ett måste. Säter har allt för stor del i denna skandal.

/Johan Håkansson

Ibland har man inte en aning om vilka krafter man är i färd med att sätta i rörelse.

I går läste jag en viktig dom, där två poliser friades från ansvar trots att de lät en diabetessjuk person dö i arrestcellen.

När jag läste igenom domen för att förstå hur Hovrätten för övre Norrland hade resonerat lade jag märke till en lustig detalj: helt plötsligt dök ordet HEN upp.

Jag läste och tyckte att det var använt med stor stilkänsla. Hen fick helt enkelt ersätta "vederbörande", "personen" eller "han eller hon".

Denna detalj lade jag ut på Twitter.  Och plötsligt var anden släppt ur flaskan.

Jag insåg snabbt att det för vissa var något alldeles oerhört som hade hänt och att det med stor sannolikhet var första gången någonsin som ordet använts i det svenska rättsväsendet. 

Mitt inlägg spreds som en löpeld. Inte minst inom juristkretsar. När jag vaknade i morse hade över 150 personer retweetat (Twitterspråk för att sprida vidare) mitt inlägg). Och hela gårdagskvällen fick jag ta emot brev från männsikor som ville ha denna dom. Bland annat från SVT:s Kulturnyheter, vilket ledde fram till denna artikel:

När jag kom till jobbet hade hovrättsrådet Hans Sundberg, som brutit denna mark, intervjuats av nyhetsbyråer.

Jag hade också fått 30 nya följare på Twitter, vilket både är glädjande och lite skrämmande. Ser de mig nu som en förkämpe i hen-debatten? 

Vad jag själv tycker om ordet?

Jag har väldigt svårt att förstå att den här debatten blivit så laddad. Det könsneutrala ordet hen är oerhört praktiskt, vilket uppenbarligen hovrätten insåg. Inte minst när vi skriver händelsenotiser då vi inte ens vet om det är en man eller kvinna som är inblandad hade det varit rena drömmen att använda ordet hen.

Och om jag någon gång intervjuar en person som inte känner sig bekväm med att benämnas han eller hon så lovar jag att hen ska få vara hen.

Med detta drar jag mig tillbaka från debatten, lutar mig tillbaka och roat ska jag följa andens fortsatta vandring när den nu släppts fri från flaskan.

/Johan Håkansson

I går satt jag i Kulturens hus lilla sal och lyssnade på en föreläsning av Mattias Gardell (bror till Jonas), professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet.

Det var en fröjd att få lyssna till en sådan påläst och kunnig person som kunde sätta ord på saker man själv går och grubblar över och dessutom kunde sätta in allt i rätt sammanhang. Jag kommer här med ett mastodontlångt inägg, för att jag tycker att det han sa var så viktigt.

Varför växer hatet mot muslimer? Varför är partier som SD på frammarsch i Europa just nu? Hur kan en religion (islam) som har funnits i Europa i 1 400 år (betydligt längre än protestantismen) ännu pekas ut som "främmande" i vår kontinent?

Gardell tog oss med på en resa som började vid Anders Behring Breivik. Han förklarade dagens strömningar av isalmofobi, antifeminism och nationalism och där idealet är en värld där den starke styr över den svage, den rike över den fattige, den vite över den färgade och mannen över kvinnan.

- Trots att inte muslimer är en ras så fungerar islamofobin som en rasism. Det är en rasism som märks på arbetsmarknaden, i bostadskön och i hatbrottsstatistiken.

Gardell förklarade att svenska muslimer i dag byter namn till något som låter mer svenskt, precis som judarna gjorde i Tyskland på 20-talet. Man gör det för att lättare bli accepterad och det är precis vad de blir.

- Kvalitativa studier visar att att muslimer som byter till ett ickemuslimskt namn får jobb, de får högre inkomst, blir mer respekterade på arbetsplatsen, deras barn blir mindre mobbade och de får lättare att resa och gå genom passkontroller.

Enligt Mattias Gardell bygger rasism på några fundament:

1) En kunskapsdotkrin om skilland.

2) En tro på föreställda kollektiva gemenskaper. 

3) En uppsättning administrativa tekniker att kontrollera människoflöden, sortera invånare, tillskriva i olika grad privlegier, status och möjligheter.

Gardell berättade att den nya rasismen på ett sätt skiljer sig från den gamla.

Medan den gamla fokuserade på ras har den nya rasismen religion och kultur som utgångspunkt för skillnad.

- Vi har fått en rasism utan raser. Om de gamla rasisterna oroade sig för rasblandning, bekymrar sig rasisterna i dag för mångkulturism. Men det är samma strävan efter renhet där social harmoni tycks vila på likhet istället för på mångfald. Lika barn leka bäst, det är viktigt för Sverigedemokraterna.

Ett helt avgörande argument för partier som SD är att multikulturalismen har misslyckats.  Därför upprepas det argumentet med en dåres envishet och blir på så sätt "en sanning".

- Det som man vet är sant för att det stämmer med det man alltid hört och därmed vet. 

Gardell föklarade att trots, eller tack vare, att multikulturalism sällan preciseras kan den lyftas fram som förklaring för varje socialt missförhållande och problem i vårt land. Det viktiga är att man är emot.

Multikulturalism är inte en beskrivande term för människans mångfald för det faktum att många olika slags kulturer: ungdomskultur, raggarkultur, företagskulturer, arbetarklasskultur, småstadskultur, frikyrkokulturer, hårdrockskultur samexisterar i varje givet samhälle.

Multkulturalism är per definition betraktad som en -ism, som en ideologi, som är skapad för att underminera, konkurensutsätta eller hota att utrota den kultur som multikulturalismens kritiker konstruerar som ett hot.

- De politiska miljöer som befolkas av de här männen, men också kvinnor, tycker att de kommer från de familjer som byggde det här landet, ett land som nu tas ifrån dem. 

Enligt Gardell är det fel att prata om Sverigedemokraterna som ett högerextremt parti, vilket leder analyser i fel riktning och gör det svårt att föklara varför röda väljardisktrikt plötsligt blir bruna. 

I likhet med nazismen och fascismen på 20- och 30-talet bör de istället ses som auktoritära centristiska projekt, vars agenda innehålla krav som de tagit från både höger (gud, nation, tradition, lag och ordning) och vänster (pensioner, sjukvård, kvinnofrid).

- Det här är väldigt tydligt hos särskilt Sverigedemokraterna med deras folkhemsnostalgiska längtan tillbaka till ett tänkt 50-tal: hemmafruarnas förtrollade årtionde, då det varken fanns kriminalitet, muslimer, prideparader eller feministhäxor.

Den nya fascismen är sällan utklädda som Hollywoodnazister, utan hellre klär sig i kostym och slips för att markera att man är de goda och anständiga medborgarna. Man har även ersatt juden med muslimen som det som plågar våra länder.

Varför växer dessa typer av partier just nu? Enligt Gardell är det på grund av flera anledningar.

Den fria världens seger över kommunismen (Sovjetunionens förfall) meförde att det inte anses finnas något trovärdigt alternativ till marknadsliberalismen.

Det pågår inte längre någon konflikt mellan olika system. Politiken rör inte längre de grundläggande frågorna för den mänskliga existensen. Höger och vänster har reducerats till varianter på ett tema. Politik har blivit en förvaltningsteknologi och det politiska valet har blivit en fråga om vem som är den bästa administratören av denna ordning som är naturen.

Sovjetunionens kollaps gjorde att vänstern blev totalt förvirrad och närmade sig mitten. Det gjorde även högern, där Moderaterna utropade sig till det nya arbetarpartiet.

I denna mittengegga frodas Sverigedemokraterna av tre anledningar:

1) De kan med trovärdighet påstå att alla andra partier säger samma sak. Det är de som står för något annorlunda.

2) De har återinfört antagonismen till politiken, en konfikt mellan vän och fiende.

3) De har även återinfört passionen i en blodfattig politik, som annars handlar om Rut och Rot.

- En nation är en tänkt gemenskap. Vi föreställer oss att vi har något viktigt gemensamt med alla andra svenskar, trots att vi under vår livstid aldrig under vår livstid aldrig kommer att möta mer än en liten, liten minoritet av dessa alla andra svenskar. 

- Ändå kan vi på allvar känna en känsla av samhörighet med människor som är för oss anonyma, som bor på platser som vi inte ens kan peka ut på kartan, såna som levde för länge sen och såna som inte ens är födda än. Det visar på bärkraften i nationalismens idé.

- Det är viktigt att förstå att nationen inte föregår nationalismen. Tvärtom. Nationen produceras av nationalism. Det var först på 1800-talet som den svenska nationalismen på allvar slog igenom. Det är först då som svensken på allvar blev svensk.

Nationaldagen började firas på 1890-talet under namnet Gustavdagen. Du gamla du friska (som originalet hette) började anta karaktär av nationalsång. Och den blågula flaggan började användas allmänt. Innan kallades den kungaflaggan, användes i krig och sjöfart men var inte känd av allmänheten.

I dag, när Europa vacklar och eurokrisen är över oss, öppnar också banan för nationalismen.

I dag är det inte i Euorpa som framtidstron finns. 

- Om inte Europa får ordning på sin ekonomi och om inte vänstern kommer ur sin förvirring lämnas fältet fritt för den nya fascismen som ett alternativ till ett nytt Europa som ska återskapa den forna positionen.

/Johan Håkansson

I fredags fick jag Thomas Olssons (Sture Bergwalls advokat) svar på åklagarnas resningsansökan gällande Appojauremorden.

För er som har läst de tidigare resningsansökningarna från Olsson så är det ingen sensationell läsning. 

Allt följer känt Quick-mönster: tingsrätten blev vilseledd. Den fick en felaktig uppfattning om vilka uppgifter Bergwall lämnat under förundersöningen.

Illusionen förstärktes av vittnesmål från främst polisen Seppo Penttinen och rättsläkaren Anders Eriksson.

Olsson skriver sammanfattningsvis:

"Då tingsrätten inte haft tillgång till hela det material som varit nödvändigt för att göra en fullständig bedömning av erkännandets tillförlitlighet måste domen ansens grundad på ett relativt svagt och bristfälligt utredningsmaterial."

När det dessutom är åklagarna själva som lämnat in en resningsansökan är det här svaret närmast att se som en komplettering.

Att det tagit så lång tid för Olsson att lämna in sitt svar utgår jag ifrån beror på en hög arbetsbelastning. Men nu är den inlämnad vilket innebär ännu ett viktigt steg i denna resningsprocess.

Inom kort kommer dubbelmordet att läggas på en lokal åklagare som får till uppgift att granska fallet och sedan ta ställning till om det finns skäl att väcka nytt åtal.

Det finns det naturligtvis inte. Av alla domar mot Quick är nog Appojaure en av de mest märkliga. Min inte allt för vågade gissning är att Bergwall frias någon gång i början av nästa år.

Det innebär att två av Norrbottens mest traumatiska mord aldrig kommer att få någon lösning, något vi kan "tacka" Christer van der Kwast för. 

Som vanligt är jag beredd att skicka Olssons svar till alla som vill ha det. Mejla till johan.hakansson@nsd.se så kommer den.

/Johan Håkansson

Några har efterfrågat dagens fredagskrönika i papperstidningen angående mordhoten mot politiker.

Jag lägger ut den här:

I veckan förändrades livet för en av Luleås kommunpolitiker. Mitt under kommunfullmäktige i måndags kallades han till ett personligt möte med kommunens säkerhetschef. Det hade nämligen kommit ett mordhot.

Ännu ett.

Det är dags att vi öppet börjar prata om denna flodvåg av otäcka hot mot våra folkvalda och mot personer som arbetar med integrationsfrågor.

Visst, vill vi göra det väldigt enkelt för oss kan vi säga att det är en knäppgök i farten och att vi inte ska lägga någon större vikt vid det.

Men så finns det en verklighet också. Vi har ett samhälle där tonen hela tiden skärps, där gränser flyttas fram, där kommentarfälten på tidnigarnas webbar dränks med rent äckligt rasistiska kommentarer, där hetsen mot invandrare och flyktingar ökar, där Jimmie Åkesson står i TV och pratar om att Sverigedemokraterna ska bli ett stort stadsbärande parti och där en politiker i Luleå mår så dåligt att han har sjukskrivit sig.

För så ser sanningen ut. Luleåpolitikern ryckte inte på axlarna. Han blev bedrövad och kan inte komma ifrån tanken att någon eller några där ute vill se honom död.

Han har dock tillsammans med sitt parti tagit beslutet att ligga lågt och förbli anonym.

Jag kan till viss del förstå det. Det är inte roligt att blotta sin ångest och sin smärta och jag kan även tänka att man resonerar som så att man inte vill ge den person eller grupp som ligger bakom hotet onödig publicitet.

Samtidigt: det här har gått så långt att vi måste lyfta frågan och våga prata öppet om det. Det här hotet går det inte att se som en enskild isolerad händelse. Jag skrev ”flodvåg” tidigare och det är faktiskt precis vad det handlar om.

För bara någon vecka sedan blev Piteås kommunalråd Peter Roslund och Helena Stenberg fått i det närmaste identiska hot. Ingen text. Inget skrivet budksap. Bara urklippta bilder på jaktgevär, kikarsikten och ammunition.

Liknande brev har även skickats till minst tre anställda inom flyktingsamordningen i Piteå, till chefen för Migrationsverket i Boden och till en person vid studieförbundet Sensus.

Där har ni en bild av Sverige i dag, 2012. Rasismen, den verkliga och råa, är tillbaka och politiker hotas till livet.

Vi måste reagera med avsky. Det får aldrig bli vardag och normaltillstånd att våra folkvalda hotas i sin utövning. Det är en attack direkt mot demokratin.

Jag utgår ifrån att Säkerhetspolisen är inkopplad på den senaste tidens hot. Det är nämligen Säpos viktigaste uppgift – att skydda denna demokrati från de mörka krafter som vill terrorisera den.

Att hoten inte är helt enkla att gå till botten med förstår jag mycket väl, men det är viktigt att man gör det absolut yttersta.

Johan Håkansson

Har på morgonen läst Claes Borgströms debattartikel i DN. En artikel som mer påminner om ett desperat försvarstal. Borgström vill få oss att förstå hur trovärdig Bergwall var som mördare och hur omöjligt det var att genomskåda bluffen.

Mycket märkligt. Jag har aldrig tyckt att Bergwall var en särskilt god skådespelare. Många av rekonstruktionerna är ju faktiskt rent farsartade. 

Nåväl. Jag vill påstå att Borgström direkt ljuger vid ett par tillfällen. Dels när han säger att han inte märkte att hans klient var drogad. Visst, det kan bero på ren okunnighet, men även han måste ha märkt vad som pågick, alla piller som hans klient slukade, ja till och med vädjade om att få ÖVERDOSERA.

Men den stora lögnen är att Borgström vill få oss att tro att allt har gått rätt till med argumentet att han gärna vill se en ny rättegång mot Bergwall, för rättssäkerhetens skull.

Så här skriver Borgström:

Det är samma lögn som Christer van der Kwast och Göran Lambertz dragit tidigare. Alla dessa herrar vet att ingen åklagare i världen kommer att väcka nytt åtal mot Sture Bergwall. Därför är denna ståndpunkt så ofarlig, och kan få oss att tro att man inte har något att dölja.

Men låt oss leka med tanken att till expempel Appojauremorden ledde till nytt åtal. 

En åklagare ska försöka bevisa att Sture Bergwall genomförde de morden, med eller utan Johnny Farebrinks hjälp.

Kära nån, som Lambertz brukar säga.

En sådan rättegång skulle innbära att Bergwalls advokat Thomas Olsson med största sannolikhet hade kallat polisen Seppo Penttinen till vittnesbåset, liksom Christer van der Kwast, psykologen Birgitta Ståhle, minnesforskaren Sven-Åke Christiansson OCH advokat Claes Borgström. Även rättsläkare Anders Eriksson hade fått svettas rejält i vittnesbåset.

Det hade onekligen varit väldigt intressant att höra Penttinen svara på frågor om den avbrutna rekonstruktionen, om videokameran som stängdes av, lögnen om hur länge kameran var avstängd och vad som hände under det långa avbrottet.

Olsson hade även kallat de före detta poliserna Jan Olsson och Ture Nässén, som båda hade kunnat vittna om vad som hände under rekonstruktionen.

I en sådan rättegång hade även Johnny Farebrink fått komma till tals. Samt Farebrinks dåvarande sambo. Tyvärr hade inte Rune Nilsson kunnat höras, eftersom han hann dö innan hans namn var rentvått.

En sådan rättegång skulle vara förödande för samtliga inblandade i denna skandal. För det är exakt vad detta är. EN GIGANTISK RÄTTSSKANDAL.

När jag träffade Sture Bergwall på Säter i maj sa han att en ny rättegång var hans högsta önskan. En enda skulle räcka. 

Jag förstår honom. För då skulle det bli fullständigt uppenbart för alla hur illa skött detta är.

Men som sagt: det blir inga fler rättegångar, eftersom det inte är tillåtet för en åklagare att väcka åtal om hen inte tror på en fällande dom.

/Johan Håkansson

Nu har Sture Bergwalls advokat Thomas Olsson svarat på åklagarnas resningsansökan angående mordet på Charles Zelmanovits.

Olsson hade kunnat nöja sig med ett samtycke, men efter Lambertz intåg i debatten om hur åklagare lägger sig platt i resningsprocessen, verkar Olsson ha velat göra detta ordentligt.

Olssons yttrande är 194 punkter på 36 sidor, som i detalj pekar på det fullständigt orimliga i att Sture Bergwall ska ha dödat och styckat Charles Zelmanovits.

I och med Olssons svar borde det inte ta allt för lång tid innan en åklagare får Zelmanovitzfallet på sitt bord för att senare ta ställning till nytt åtal eller friande (även om Lambertz inte tycker att friande är detsamma som oskyldig...).

Ett par exempel ur Olssons svar:

Stor vikt i Olssons svar läggs vid "minnesforskaren" Sven-Åke Christiansson, en person som onekligen hade en nyckelroll i att Sture Bergwall lyckades bli fälld för sitt första mord.

Det är fascinerande hur denna "allvetande guru" kunde klampa in och få ett sådant inflytande över utredningen. En självutnämnd seriemördarexpert som slog fast att Sture Bergwalls minnen var äkta, liksom erkännandet. 

Jag har hela Olssons svar på pdf. Om ni önskar det så skicka bara ett mejl till johan.hakansson@nsd.se så skickar jag över den.

/Johan Håkansson

En viktig måndag i Quickskandalen.

Samma dag publiceras två skrifter, den ena är ännu en debattartikel av juridikens Bagdad Bob (alltså Göran Lambertz).

Lambertz skriver i Svenska Dagbladet i ett direkt svart till Sture Bergwalls försvarsadvokat Thomas Olsson:

"...det vore oroväckande om representanter för det svenska rättssystemet menade att det är i sin ordning att vilseleda domstolarna. Det är självfallet helt fel. Och om ett vilseledande är så flagrant att domstolen luras att fälla en oskyldig, är det utomordentligt allvarligt. Det är bara det att det inte finns något stöd för att ett sådant vilseledande har skett."

Jasså, finns det inte?

Som ett ödets ironi dröjde det bara några timmar innan fd statsåklagare Bo Ericsson kom med sitt beslut att lägga ner åtalet för mord på Gry Storvik och Trine Jensen.

Där skriver Ericsson:

”TQ:s erkännande saknade all trovärdighet. Om rätten fått del av mängden varierande och motstridiga uppgifter hade detta varit uppenbart.”

Den meningen sammanfattar Quickskandalen väldigt väl och kan vara det mest slagkraftiga som skrivts i hela resningsprocessen.

Hela Ericssons beslut är fullt av expempel på hur Falu tingsrätt vilseleddes. Ni kan läsa det här.

Det en välriktad käftsmäll på Göran Lambertz.

/Håkansson

Tjopp.

Som ett ödets ironi hann Gökboet precis ta beslutet att tvångsförflytta Sture Bergwall till ny avdelning innan glädjebeskedet kom:

Sture Bergwall frias från ännu två mord, de på Trine Jensen och Gry Storvik.

Beslutet var knappast oväntat. Statsåklagaren Bo Ericsson hade tidigare sagt att hans beslut skulle komma i slutet av september.

Men efter den senaste stormen, med Göran Lambertz korståg i färskt minne, känns det ändå tryggt att rättsväsendet håller huvudet kallt och bortser från HD-domarens tokerier.

Sture Bergwall är nu alltså friad från fem av de åtta mord han hann dömas för mellan 94-02. 

Nu återstår endast att riva upp de allra första domarna, de från Norrbotten.

1994 dömdes Sture Bergwall för mord på Charles Zelmanovits av Piteå tingsrätt.

1996 dömdes han för mord på Marinus och Janni Stegehuis av Gällivare tingsrätt.

Som jag skrev i en krönika i maj: Cirkusen återvänder till Norrbotten för att sluta en ond cirkel.

Än har jag inte fått Bo Ericssons beslut i min hand men jag gissar att det är en ganska skarp avrättning mot de tidigare utredningarna.

/Håkansson

Måndag morgon och innan andra kaffekoppen är uppdrucken är jag rejält upprörd.

Först över Västerbottens-Kurirens nyhet som ni kan läsa här om att kommunanställda tvingas redogöra för sitt sexliv och sina religiösa uppfattningar.

Jag hoppas att det blir ett jäkla liv om detta. Det finns faktiskt saker som en arbetsgivare inte har ett jäkla skit med att göra.

Detta borde anmälas. Till polis, JK och JO.

Så här står det nämligen i Regeringsformen:

2 § Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Inte heller får någon av det allmänna tvingas att delta i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen. Lag (2010:1408).

Bra jobbat, VK.

Nästa punkt var Gökboets (Säters) fortsatta trakasserier av Sture Bergwall.

2009 hade Bergwalls advokat ett möte med Gökboet där han framförde kravet att Bergwall skulle få byta klinik. Det var ohållbart att han var kvar på Gökboet eftersom Gökboet är så insyltat i den rätts- och vårdskandal som just nu vänder upp och ner på svenskt rättsväsende.

Gökboet vägrade dock har sedan dess gjort vad man kunnat för att psyka sin patient så gått det går.

I morse läser jag att Bergwall, mot sin vilja, tvångsförflyttas till en ny avdelning inom Gökboet. Detta gör man med följande motivering av chefsöverläkare Susanne Nyberg:

”Hej!

Du har ju påtalat att du önskat förflyttning. Det gjorde du när vi hade samtal med din advokat. Jag erbjöd redan då att du kunde få flytta till annan avdelning men du ville inte detta. Du har sedan via media fått fram att du vill förflyttas då bla du anser att personalen på avd behandlar dig annorlunda. Vi har då haft en diskussion läkare och avdelningsföreståndare och då kommit fram till att det bästa för Dig är då att byta avdelning inom kliniken.”

När Bergwall vädjar om att få lämna Gökboet svarar Gökboet alltså nej. Däremot tänker de riva upp den trygghet han har i det rum han haft i sisådär 17 år.

Maktmissbruk av cyniska och iskalla människor. Fy fan. 

Som sagt: jag är upprörd.

/Johan Håkansson

Den är krönikan om Göran Lambertz mejlkonversationer gick i dagens papperstidning. Jag publicerar den i sin helhet här på bloggen.

Mvh 

Johan

Jag hade faktiskt tänkt att det skulle dröja ett tag innan jag skrev ännu en krönika om Sture Bergwall och den enorma resningsprocess som pågår. Men Göran Lambertz bisarra korståg och det senaste avslöjandet om hans flitiga mejlande gör att det helt enkelt måste bli (åtminstone) en till.
Vi har alltså ett justitieråd som konspirerar med de han borde ha granskat. En domare i Högsta domstolen med en högst grumlig agenda.
Detta har gått så långt att frågan måste ställas: känner Lambertz att han av en eller annan anledning är tvingad att agera som han gör?

Expressen gjorde det geniala att begära ut Lambertz jobbmejl och det har säkert varit en läsfest för många.
Själv blir jag snarast förskräckt.
HD-domaren Lambertz pratar om ”våra” bevis. Han är en i gänget. Och han konspirerar och planerar ivrigt med denna sekt (ja, jag kallar samlingen så). Det pratas mediestrategier, innehåll i debattartiklar och att Lambertz ska ge sig ut i debatten. Ett korståg för att försvara dessa herrar som av många anklagats för direkt brottslighet.
”Christer, kan inte du senast måndag morgon skriva här hur du tycker att jag i korta ordalag skall försvara dig?”, skriver Lambertz i ett mejl till van der Kwast.

Att en HD-domare, en journalist, en åklagare, en polis och en advokat smider gemensamma planer i vårt mest uppmärksammade rättsfall måste gå till världshistorien.
Men vad som gör mig mest upprörd är att Lambertz faktiskt en gång i tiden, som JK, var satt att granska just dessa herrar.
Av någon anledning struntade han i det. Han valde istället att göra ett slarvjobb på en vecka, sedan gick han ut och förklarade att allt var i sin ordning. Han till och med kostade på sig att ge polis och åklagare rikligt med beröm. Därefter valde han, uppenbarligen, att ansluta sig till sekten.
Ett mejl från Lambertz till Quickpolisen Seppo Penttinen är så avslöjande.
Där skruvar Lambertz på sig, förklarar att det känns jobbigt att fråga, men att han måste. Ställde du någonsin ledande frågor till Thomas Quick?
Hallå, bäste HD-domare. Var det inte exakt det du skulle ha tagit reda på när du som Justitiekansler fick Quickutredningen på ditt bord 2006?
Är det inte exakt det som flera höga åklagare har kommit fram till i den långa resningsprocessen? Är det inte det som bevisats om och om igen? Johan Asplunds ”operationsärr” på magen förvandlades till en hudförändring ovanför skinkan är ett utmärkt exempel.

Men inte fullt så sensationellt svarade Penttinen att det inte förekommit några oegentligheter. Det var helt igenom utmärkt polisarbete – och med det lät sig Lambertz nöja.
I flera veckor har Lambertz slagits desperat, via debattartiklar och morgonsoffor, för att rädda hedern på sina mejlkompisar. Han har blivit utskälld, utskrattad, hånad och många (till expempel Leif Silbersky) har krävt att han ska avgå.
Säga vad man vill om Lambertz, men tapper är han i alla fall.
I ett Facebookinlägg slår han likt en juridikens Bagdad Bob fast att Quickmotståndet snart är nedkämpat och att det är dags för nästa fas.
Visst, vi kan skratta. Men vad menar HD-domaren med ”nästa fas?”.
Har han tänkt stoppa hela resningsprocessen? Eller vill han föreslå en Christer van der Kwast-staty i Kungsträdgården?

Korståget går alltså vidare och den stora och viktiga frågan med den: varför raserar Göran Lambertz hela sin karriär och sitt anseende för att försvara denna sammansvurna sekt?

/Johan Håkansson

I går sökte jag Leif GW Persson för att prata om den lista av kalla mordfall som han presenterat till rikspolischefen.
Men det blev även, suprise suprise, en hel den snack om Thomas Quick och Göran Lambertz. 
Det var väl mer löst prat än en intervju, men GW sa ändå några saker som var så intressanta att det är värt att nämna här.

GW var förkyld men mycket stridslysten.

I maj sa GW till NSD att han tänkte polisanmäla polisen Seppo Penttinen för grov mened. Nu verkar det som om det eventuella brottet är preskriberat, men GW säger att han har satt en jurist på fallet för att undersöka om det finns något brott som han kan anmäla Penttinen för i dag.
– Jag har fått olika bud om preskriptionstiden Det är en tjej som rotar i det där, nåt borde man hitta, tjänstefel eller nåt annat.
– Jag pratade med Jan Guillou för ett tag sedan och vi var rörande överens om att vi borde satsa några miljoner av våra förmögenheter för att fortsätta jäklas med Quickgänget. Det vore ett alldeles ypperligt sätt att använda pengarna på. Man ska komma ihåg att jag är en hygglig jävel. Men det finns en gräns och blir jag förbannad då blir jag också jävligt långsint. Gissa om jag kommer hitta allt jag kan för att jävlas med dem.

Vi pratade även om Göran Lambertz, som GW kort och gott benämnde som ”stollen”.
– Den jävla stollen kan inte ett dugg om ärendet (Theresefallet) eller om polisarbete. Men han hämtar ju sina uppgifter från stållepellarna (van der Kwast och Penttinen) och då råkar han ut för sånt här.
Jag frågade GW om han hade en uppfattning om vad som driver Lambertz att vara så aktiv i debatten huruvida Quickfallet är en rättsskandal eller inte.
– Man måste betänka att Lambertz är en naiv människa. Han har levt ett skyddat överklassliv. Min gissning är att han aldrig har sett en död människa. Frågan är om han ens har sett ett brottsoffer.

I övrigt rörde samtalet detaljer i de enskilda fallen. GW berättade ingående hur Pakistanspåret kom att bli den norska polisens hetaste spår i jakten på Therese.

GW var även inne på att det kan finnas gott om skadeståndsgrundande uppgifter i Quickfallet. Han syftade på bland annat på de personer som nämnts i domar som Quicks medhjälpare och i vissa fall även som medskyldiga gärningsmän. Dessa fick aldrig ens försvara sig i rättegångarna.

Slutligen frågade jag honom om han kände till tidigare fall där en hög jurist gett sig ut i debatten för att hävda att en friad person ändå förmodligen är skyldig.

- Det har aldrig hänt. Men Quickfallet är ju unikt på alla sätt.

Vill ni läsa NSD:s intervju med GW från maj och hela den artikelserie som vi publicerade då finns den på www.nsd.se/quick/

/Håkansson

Precis som många andra har jag med stor förvåning följt HD-domaren Göran Lambertz korståg i debatten där han försöker bevisa att Sture Bergwall förmodligen är skyldig, trots att han frikänns för mord efter mord.

Huruvida korståget är etiskt försvarbart eller inte överlåter jag till juristerna. Jag kan bara tycka att det är märkligt. 

Däremot kan man ju studera de "bevis" som Lambertz för fram och det är förvånande att han kommer dragandes med detaljer som redan har pulvriserats i den stora resningsprocessen. Lambertz agerar som om resningsprocessen över huvud taget inte hade ägt rum.

Lambertz vill med olika punkter bland annat slå fast att Sture Bergwall mycket troligt har dödat Johan Asplund. Som de insatta vet var det det allra första mordet som Bergwall tog på sig där på Säter.

Men när Lambertz med förbluffande iver lyfter fram det ena efter det andra kan jag inte låta bli att undra om HD-domaren över huvud taget känner till att en helt annan person dömdes i tingsrätten för att just ha rövat bort Johan.

Att han sedan friades i hovrätten handlade mer om teknikaliteter, att åtalspunkten ändrades till mord.

Jag har tingsrättsdomen från april 1985 mot mannen och det är oerhört stark läsning. 

Jag citerar från domen: 

"I ett mål som det förevarande, där åtalet grundar sig på en serie indicier av olika tyngd och där det är fråga om ett så allvarligt brott som människorov, får det inte finnas utrymme för minsta tvivel om XXs skuld. Tingsrätten finner emellertid vid en prövning av allt vad i målet förekommit att bevisningen har en sådan samlad styrka att det måste anses utrett att XX haft att göra med Johans försvinnande".

Personen dömdes till två års fängelse för olaga frihetsberövande, men två av nämndemännen var skiljaktiga. De ansåg att det fanns bevis för ett människorov:

"I likhet med majoriteten anser vi att bevisningen har en sådan styrka att det måste anses utrett att XX bemäktigat sig och bortfört Johan mot sin vilja, men vi är lika övertygade om att detta skett i avsikt att skada Johan till livet eller hälsan. Enligt vår mening kan XX därför inte undgå att dömas för människorov".

Ställer man detta mot Sture Bergwalls yrande om ett operationsärr som via ledande frågor förvandlades till en hudförändring på andra sidan kroppen så blir det än mer märkligt att en så respekterad person som Göran Lambertz med en dåres envishet fortsätter att driva tesen om Bergwalls skuld.

Jag har domen från 1985 på pdf. Vill journalister eller andra läsa den kan jag mejla över den. Bara att höra av er till johan.hakansson@nsd.se

Det allvarliga med Lambertz utspel är att fokus flyttas. Lambertz vill förvandla detta till en gissningslek. Skyldig eller inte? 

Och så länge gissningsleken pågår undviks de verkligt viktiga frågorna:

1) Hur i helvete kunde detta ske?

2) Har det skett brottsliga handlingar?

3) Hur stort ansvar faller på Säter?

/Håkansson

På midsommarafton publicerades denna krönika i NSD:s papperstidning. 

Fem unga pojkar söker sig ner till en hamn någonstans i Senegal. De kommer från grannlandet Guinea. Kanske har de mutat någon, eller så är de så fräcka att de på alldeles egen hand lyckas ta sig ombord.
De är beredda att fly allt och riskera allt. Vad lämnar de bakom sig? Vad ser de framför sig? Har de ens en vildaste aning om vart detta lastfartyg är på väg?
Fartyget tuffar sakta mot Kanarieöarna för att lastas av och på – och beger sig sedan rakt upp mot nordpolen, till Victoriahamnen i Luleå.

Av en händelse blev det just jag som fick på mitt bord att bevaka den minst sagt ovanliga händelsen.
Afrikanska båtflyktingar kom till Luleå, det har förmodligen aldrig hänt tidigare, och vid kajen stod de beredda: polisens piketbussar, kustbevakningen och tullen. Vi kan anta att det fanns en och annan brottsmisstanke, men en efter en avskrevs och till sist återstod bara att ta om hand och förhöra fem pojkar som jag gissar var både utmattade och en aning förvirrade.
Jag skrev en artikel om dramat där Luleå helt plötsligt kom närmare världen.

För mig är det här en historia som griper tag i hjärtat. Den ger oss perspektiv och det behövs ingen större fantasi för att sätta sig in i vad som krävs för att ta det steg som de fem pojkarna tog.
Nu sitter de omhändertagna av Invandrarservice och allt jag kan göra nu är att hysa en förhoppning om ett lyckligt slut någonstans.
I går gick jag in på min artikel på NSD:s webb för att läsa läsarnas kommentarer. Jag gjorde det i god tro, för jag trodde verkligen att jag skulle få läsa inlägg av människor som kände ungefär som jag. Jag var beredd på empati och värme – men möttes av iskyla.
Jag blev faktiskt alldeles förskräckt.

Inlägg efter inlägg handlade om ungefär samma sak:
Ta för fan inte emot dem!
Jag läser och hjärtat gråter:
”Varför lägger Sverige tid och resurser på detta spektakel? Båten ska väl tillbaka också? Kan man åka enkel väg kan man åka tur och retur.
Sen är det som sagt var Spanien som ska ha asylansökan. Sverige kan omöjligt vara slutdestination för precis alla människor som ’flyr i panik från en hemsk situation’.”
Jag skulle kunna fylla den här sidan med liknande inlägg – men ni förstår.
Och jag vet inte.
Antingen är det en organiserad verksamhet av Sverigedemokraternas vänner att bomba NSD:s kommentarfält, eller så har det verkligen hänt något hemskt med det här landet.
Att fem människor, ja MÄNNISKOR, lämnar allt de har för att ta sig ombord på en båt de förmodligen inte ens hade en aning om var den var på väg, i en desperat förhoppning om ett liv värt att leva, betraktas som ”spektakel”.
Det är så vidrigt att jag vill spy.

Det var som en vän sa när vi diskuterade krisen i Grekland och att nynazisterna var på väg in i ett parlament i ett land som levt under både nazistisk och fascistisk terror:
– Människan är en historielös varelse. Vi är som guldfiskar som simmar runt i en skål. När det gått några varv har vi glömt allt som varit. His-torien lär oss ingenting. Tidigare generationers illdåd har aldrig hänt.
Steget från att vi hetsar med ”kör ut dom”-snack mot fem båtflyktingar från Guinea till något betydligt otäckare är inte alls så långt som vi kan inbilla oss att tro.

/Johan Håkansson

I går skrev jag ett Twitterinlägg angående Johan Asplunds föräldrar Björn och Anna-Clara och det öppna brev de skrev till riksåklagaren i NSD i juli 1996.

Flera har velat läsa brevet i sin helhet. Tyvärr var detta innan jag ens visste hur internet fungerade.

Därför har jag nu hämtat den gamla tidningen och skrivit av brevet i sin helhet.

Här är det: och när jag läser det blir jag faktiskt bara sorgsen, eftersom deras dystra profetia blev 100 procent sann. Så mycket elände som hade kunnat förhindras och så mycket elände föräldrarna Asplund har tvingats genomlida.

Till riksåklagaren.

Tidningen Norrländska Socialdemokraten har de senaste dagarna publicerat en rad artiklar angående Thomas Quick under vinjetten ”Mördare eller mytoman?”.

Det är en relevant fråga.

Undertecknarna av detta brev känner nämligen en stark oro över att svaret kan vara det senare och att rättssäkerheten därmed är i fara.

Vi misstänker att Thomas Quick kan vara en mytoman som far med osanning.

Efter att ha granskat de två domar där Thomas Quick blivit dömd har vi hittat så många brister och frågetecken att det känns ytterst otillfredsställande att fallen stannar i tingsrätten.

Ett samhälle måste kunna lita på sina domstolar. Därför vore det bra om hovrätten, med högre krav på bevisföring, fick avge en dom i Quicks utomordentligt svåra pilotfall.

Thomas Quick har fortsatt att ta på sig mord över hela Norden. Men ingen av alla hans otroliga berättelser kan styrkas.

Han har aldrig kunnat peka ut en kropp, till exempel.

Ingen har heller sett honom.

Senaste exemplet är ”Fallet Therese” i Norge där de lagt ner oerhörda resurser på att kontrollera Quicks uppgifter. Resultatet blev dystert: Quick talar inte sanning.

Denna cirkus har pågått i snart fyra år nu.

Ändå väljer alla runt Thomas Quick att tro på honom; advokater, psykologer, poliser och åklagare.

Vi känner en rädsla för att det ska bli fler rättegångar i Sverige rörande Thomas Quick med samma scenario: en åklagare, en åtalad och en advokat som gemensamt slåss för Thomas Quicks skuld. Alla tvivel sopas under mattan och ingen överklagar till hovrätten.

Vi ber nu att det på riksåklagarens initiativ tillsätts en ny, opartisk, utredning som har som mål att räta ut alla frågetecken kring Thomas Quick.

Bland annat det smaspel som pågått mellan psykologer och åklagare.

Rättsväsendets trovärdighet står på spel.

Det borde inte Sverige ha råd med.

Högaktningsfullt

Anna-Clara Asplund, mamma till Johan Asplund

Björn Asplund, pappa till Johan Asplund

Astrid Holgersson, fil dr

P.S. Just Astrid Holgersson tycker jag bör lyftas fram som en av de stora kämparna mot den rättsskandal som pågick under så många år.

/Johan Håkansson

Säters roll i Quickskandalen måste inom en snar framtid belysas, för den är både omfattande och smutsig. Resultatet av en sådan granskning kan mycket väl bli så att man får bomma igen stället för gott.

Ett intressant kapitel är hur Säter agerat och behandlat Sture Bergwall (Quick) sedan han började nå framgång i resningsprocessen.

Svaret är sorgligt nog: man har på olika sätt försökt att knäcka honom.

De tog ifrån honom hans böcker och CD-skivor. De tog bort persiennerna. De började kroppsvisitera honom efter varje rastrunda. Besöken började övervakas av två vakter (Jag vet, jag har varit där).

Nyligen infördes ett krav att Bergwall var tvungen att be om hjälp för att rengöra sin egen toalett.

Dessutom har den enomra resningsprocessen mötts med kompakt tystnad. Som om den inte existerar.

Så: hur reagerade då Säter på att en chefsåklagare nu söker resning åt deras patient? En helt unik åtgärd i svensk rättshistoria.

Jo, genom att ÖKA säkerheten. När Sture igår fick besök av sin bror Örjan tvingades Örjan att bära ett överfallslarm. Örjan har hälsat på sin bror flera gånger, men aldrig behövt göra detta tidigare.

När infördes det här, frågade Örjan.

- I går, svarade Säter.

För varje morddom som Sture Bergwall frias ifrån ökar Säters vilja att visa upp honom som en mycket farlig person. Varför? VARFÖR?

Så länge han snällt var Säters favoritmördare fick han både ha böcker och obevakade besök.

Jag tar mig friheten att tolka det som att man till varje pris vill knäcka honom. Som om det inte var nog med att man i flera år nära nog dödade honom med narkotika.

Jag blir äcklad.

/Johan Håkansson

Det har blivit en bra diskussion om Quickskandalen på Twitter. Jag är väl ganska drivande där, får jag erkänna.

Följ gärna med. På Twitter heter jag jojonovic.

/håkansson

Hej, vänner.

Det har varit lite bloggande på sistone. Anledningen stavas Thomas Quick. Nån gång i början av april sjösatte NSD ett arbete att en gång för alla skildra den enorma rättsskandal som faktiskt har sitt epicentrum i Norrbotten.

Jag har tillsammans med reportrarna Tommy Lundqvist och Nils Johansson jobbat en dryg månad med detta.

Nu är det äntligen färdigt och det är en skön känsla av tillfredsställelse som infinner sig. Det blev bra. Om ni inte läst artiklarna finns de på vår webb samlade under http://www.nsd.se/quick/. 

Men det är givetvis inte över med detta. Inom kort räknar jag med att Sture Bergwall (Thomas Quick) beviljas resning i både Appojaure- och Zelmanovits-målet. Då är NSD givetvis på det igen.

Och den dagen han friats från samtliga åtta morddomar lovar jag att NSD kommer ligga i fronten för att utkräva ansvar från de personer som gjorde karriärer på denna härdsmälta.

När det gäller rättshaveriet Thomas Quick har NSD faktiskt en hel del att vara stolt över. Vi har förmodligen varit den mest Quickkritiska tidningen i världen. Det lovar jag att vi kommer fortsätta att vara.

/Håkansson

I dagens NSD har jag skrivit en krönika som handlar om civilkurage och vad vi kan tänkas förväntas göra om vi ser en människa bli brutalt misshandlad av flera män som uppenbarligen är kapabla att slå ihjäl en människa.

Jag har nu på förmiddagen haft en mejlkonversation med en läsare som hävdade att jag både var en fegis och en maktmissbrukare.

Eftersom jag villigt erkänner att jag hade varit skitfeg och skiträdd blev det inte mycket till debatt. Däremot försökte jag få ur honom ett svar på vad HAN hade gjort där inne på Shellmacken.

Det var svårare. Till slut kom svaret att han hade "bistått".

Han är alltså modig. Inte jag.

/Håkansson