Nu sitter jag ombord på ett Lufthansaplan med destination München. Landning sker om sisådär sju timmar. Därefter bär det av mot Stockholm och vidare mot Luleå innan landning på måndagens kvällskvist.

Jag har för avsikt att komma med ett lite längre summerande inlägg, men kan ju säga så här mycket: USA är ett väldigt intressant land. Kanske borde det inte ens vara ett land, utan många små.

Ganska snabbt upptäckte jag att skillnaderna staterna emellan var stora. Och det kanske inte är så konstigt, när en inrikesflygning kan vara i sex timmar. Men inte bara avstånden är stora. De ekonomiska förutsättningarna varierar: Från fattiga småsamhällen i Kentucky till lyxiga Los Gatos i Kalifornien, där hotellpersonalen inte parkerat bara en Porsche Panamera, utan två. Samma kväll.

Jag kommer att landa hemma med timmar av inspelade intervjuer, utskrivet råmaterial och närmare 3 000 bilder. Och om en månad eller så är det tanken att ni läsare ska få se resultatet av mina tre månader i USA.

/Hans

Som ni kanske kunde utläsa av mitt tidigare inlägg från när jag anlände till Anchorage i Alaska så var jag lite sådär måttligt imponerad. Men när jag började resa ut från storstaden Anchorage till de mindre platserna ökade imponatorfaktorn ju längre bort jag kom.

Planen var att från Anchorage besöka kuststäderna Seward och Homer och sedan åka norrut mot Talkeetna. Men riktigt så långt kom jag inte.

Jag åkte till Seward, och där blev jag kvar i ett par dagar. Stället fångade mig. Och det kanske inte är så konstigt med tanke på omgivningarna:

Ett bra sätt att se Alaskas kustpartier är att åka på en dagskryssning. Just det gjorde jag på denna skuta:

Och så här stiligt var det i trakterna kring Seward:

Några späckhuggare bjöds det på:

Havsutter:

Bergsgetter:

Och grandiosa vyer!

/Hans

Sedan tiden för min senaste rapport har jag hunnit ta mig längre norrut längs USA:s västkust. Ganska mycket längre norrut, faktiskt.

Efter Oregon kikade jag runt några dagar i Seattle, Washington och nu har jag tagit mig några timmars flygresa längre norrut. I torsdags landade jag i Anchorage, Alaska, där det i det närmaste rådde Kiruna-vår. Alltså den tid mellan underbar vårvinter och lövsprickning, då min uppväxtort är fruktansvärt tung-grå, slaskig och oinspirerande. Den tid då hundbajset tinar fram längs alla gångvägar.

Den här bilden visar hur Anchorage välkomnade mig.

Men, det gjorde inte så mycket. För dagen innan gav jag mig ut på en vansinnigt vacker resa i Washington (delstaten, alltså). Jag körde norrut från Seattle innan jag svängde av mot Deception pass, två bergsklyftor över vilka man kan ta sig bil- och fotledes över två broar.

Och jag kan förstå varför de jag pratade med innan resan insisterade på att jag skulle promenera över broarna.

Här kan ni se hur den ena av de två broarna löper i Deception pass. Dagen då jag passerade var nog snudd på perfekt, det blåste så kraftigt att jag kände mig tvungen att hålla i mig rätt ordentligt i det - i alla fall för en relativt lång person - ganska låga räcket. 

Om det skulle vara så att ni har vägarna förbi Seattle kan jag varmt rekommendera denna lilla utflykt. Utsikten från bron är svår att fånga på bild, och utan att överdriva, magnifik.

Nu ska jag inte på något sätt få er att tro att Alaska är särskilt mycket mindre imponerande. Men vädret har varit lite tråkigare här. Dock klarnade det något när jag i dag körde de cirka två timmarna från Anchorage till den lilla kuststaden Seward.

Ungefär så här ser det ut, när vädret tillåter:

I går hann jag också med att besöka en ännu mindre kuststad - Whittier, som också kallas porten till Prins Williams sund - ni vet, där Exxon Valdez gick på grund.

För att ta sig till Whittier landledes krävs det att man passerar en järnvägstunnel. Tidigare kunde man köra upp sin bil på tåget, men det har nu ändrats. En gång i timmen åt vardera hållet tillåts biltrafik. Att köra på järnvägsspåren var en minst sagt intressant upplevelse.

Whittier är dessutom en mycket intressant plats. Den största delen av stadens befolkning bor, som jag förstått det, i ett enda höghus, som lämnades kvar sedan den tidigare rätt stora militärnärvaron minskades.

Jag ska nu tillbringa ytterligare några dagar i Alaska innan det är dags att åter resa mot de nedre 48 staterna.

/Hans

Jag befinner mig nu i Oregon, norr om Kalifornien längs USA:s västkust. För den som inte besökt staten vill jag bara säga: Gör det. Helst precis just nu.

Oregon är fantastiskt vackert och väldigt speciellt. För den som dessutom gillar bra mat och goda drycker är det svårt att se att det skulle finnas något bättre resmål än detta.

Om ni inte är övertygade ännu lär den här bilden fixa det.

Svensk hushållsost i en liten ostbutik i Eugene, Oregon. Snacka om oväntat. Västerbottensost hade jag förstått, men hushållsost? Nåväl, det var en välkommen smak av Sverige i detta annars väldigt, av dålig kvalitet, misshandlade ostland.

/Hans

Ett av mina många intressen genom livet - kanske till och med det största - har varit mat. Under mina sena tonår andades jag i princip mat. Jag visste att jag skulle bli kock. Så var det bara.

Bilden jag målade upp av mig själv som vuxen var att jag skulle stå i en prisad gourmetrestaurangs kök. Iklädd hög mössa och förkläde skulle jag varsamt låta kniven bryta igenom ett ankbrösts krispiga yttre för att blotta den rosaröda kärnan. Med trygg hand skulle jag föra den transcherade fågeln till ett väntande fat, redo att möta den förväntansfulla publiken vid borden utanför.

Jag skulle fundera ut recept som trollbinder och skapa mig ett namn inom den ädla kulinariska konstformen.

Riktigt så blev det inte. Jag jobbade visserligen i kök ett tag, först som köksbiträde, och sedan som kock. Jag var ganska hyfsad på vissa saker.

När jag var 19 år gammal var jag inte byggd för ett liv som kock. Jag var fjompig. Jag uppskattade inte pressen och stressen. 

Nu, helt plötsligt, jobbar jag som journalist, ett bitvis minst lika stressigt yrke. Och jag älskar det.

Var vill jag komma med den här lilla berättelsen? Jag tänkte att den skulle leda oss vidare in på mitt flagranta utnyttjande av den här resan för att äta mig igenom USA. Jag får visserligen betala för maten, men bara möjligheten att geografiskt befinna mig i samma område som flerfaldigt stjärnbelönade restauranger är mycket stort.

I kväll ska jag testa en grekisk restaurang, Dio Deka, i Los Gatos, cirka en halvtimmes bilfärd härifrån. Restaurangen har en stjärna i Michelins röda restaurangbibel, ett högt betyg. Det blir också min första gång att äta på en stjärn-restaurang. Förhoppningen är att jag ska hinna med åtminstone något ställe till innan jag lämnar San Francisco-området.

Men nu: En kort genomgång av lite av det jag ätit hittills. Vi kan kalla den här lilla berättelsen för: "Från Pizza till Wagyu".

Det här är den enda "skräpmaten" jag kommer att ge er i det här inlägget. Den här slicen kommer från kedjan Goodfellas i Lexington, Kentucky. Omdöme? Ordentligt med pålägg, en rejäl laddning ost och rätt bra smak. Inte så pjåkigt.

Men, låt oss hastigt åka vidare mot Arizona och bergsstaden Flagstaff. Här ligger den fantastiskt trevliga restaurangen Brix.

Det här kan faktiskt vara det bästa jag ätit hittills. Ankbröst från Sonoma i Kalifornien, cavatelli-pasta, blomkål, svamp och hemgjord pancetta. Magiskt gott. Såsen är en gastrique med smak av rödbetor.

Just den kraftigt syrliga gastriquen är en av mina favoritsåser till lite fetare rätter. Det var inte ens märkvärdigt dyrt med tanke på nivån, runt 190 kronor plus dricks.

Här kommer en recension av fyrrätters som jag åt på väg hit. Restaurangen, Sierra Mar, ligger i anslutning till ett fantastiskt hotell, Post Ranch Inn, i Big Sur längs den kaliforniska kusten. Området är fantastiskt vackert.

Så här ser gångstigen upp till restaurangen ut.

Restaurangen är känd för den magnifika utsikten. Gissa om jag blev besviken när vädret tillintetgjorde den. Detta var allt som syntes.

Nåväl. Man kan inte låta sig nedslås av moder naturs nycker. Jag beställde in den fyra rätter långa fasta meny som erbjöds.

Innan den första rätten serverades en amuse bouche (aptitretare, om man så vill).

Laxtartar och laxrom på potatischips. Serverad med ett smör gjort på crème fraiche och gräslök och en babyrädisa. Gott, även om tartaren legat för länge på chipset och gjort det lite segt.

När jag fick in min första rätt blev jag lite fundersam.

Jag beställde tonfisktartar på tre sätt. Till min förvåning serveras den också med potatischips. Om kocken hade ägnat det en lite längre tanke kan man tycka att en annan aptitretare än i princip samma sak som jag skulle äta direkt efteråt varit på sin plats. Nåväl.

Den mellersta tartaren, som var smaksatt med olivolja, salt och jalapeno och som serverades med ett rått vaktelägg, var den bästa. De andra två, smaksatta med sesamolja/apelsin och yuzu/wasabi, var inget vidare. Smakerna var överdrivet kraftiga.

Tyvärr hade kocken slarvat med den godaste, och en tredjedel var oätlig på grund av all seg "silverhud" som lämnats kvar på flera bitar.

Rätt två: Buffelmozarella med proscuitto, kronärtskocka, mintpesto och rostade pinjenötter. Gott, men buffelmozzarellans egen smak slogs snudd på ut av alla andra smaker. Den här rätten hade tjänat på tonas ner lite.

Grillad Wagyu-entrecôte och revbensspjäll som brässerats i 42 timmar. Potatisgratäng, sparris, choronmousseline och rödvinsreduktion.

Potatisgratängen var god. Wagyu-entrecôten, som enligt personalen var av den allra högsta klassificeringen, A5, var något bränd och ganska seg. Revbensspjället var heller inte särskilt spännande.

Efterrätten var en smulpaj med äpple, vaniljglass och en karamellsås. Smuldegen saknade sötma medan äpplena var så söta att de tappat sin äppelsmak. Glassen var god, men karamellen omärkvärdig.

Tyvärr var den här maten också ungefär fyra gånger så dyr som det magnifika ankbröstet. 

Nåväl. Jag tar nya (grekiska) tag i kväll!

/Hans

Min resa norrut längs USA:s västkust har nu på allvar börjat. För tre dagar sedan lämnade jag Los Angeles. Första dagens stopp blev Santa Maria, för att sedan ta den magnifika Pacific Coast Highway förbi Big Sur upp hit dagen efter.

Och låt mig säga så här mycket: Allt gott ni har hört om just denna sträcka av Highway 1 är sant. Det tar ett par timmar att köra, vägen är smal och på de flesta ställen finns inga omkörningsfiler. Men det är väl värt besväret, om man nu vill se det som ett besvär.

Längs vägen går det bland annat att se dessa stränder som sjöelefanterna gjort till sina bostäder. Om ni klickar på bilden får ni den i större format.

Området kring Big Sur kan kanske lättast liknas med Höga Kusten i Sverige. Hisnande utsikt, kargt landskap och ögonbedövande vackert.

Nu kommer jag att befinna mig här i trakterna i ett par dagar. Jag ska bland annat hinna med att göra lite grejer till NSD:s helgbilaga innan jag åker vidare.

/Hans

I stället för att ta vänstersvängen och köra västerut mot Los Angeles blev riktningen en helt annan. Jag kastade om lite i schemat och hamnade i Las Vegas, ni vet, den där staden som aldrig riktigt sover.

Snabbomdöme om detta syndens näste? Det berör.

Efter mitt första dygn i Vegas var jag redo att överge staden och aldrig se den igen. Listan kan göras lång över de saker som jag ogillade. Här är några:

1. Folk röker överallt inomhus.

2. Mitt hotell erbjöd vanvettigt dålig service när jag klagade över att mitt rökfria rum luktade som de flesta svenska krogar dagen efter att rökstoppet införts. Jag rekommenderar inte att bo på Stratosphere.

3. Ultrakommersialismen. Jag är inte emot att folk tjänar pengar – snarare tvärt om, men jag ogillar att känna att folk ler falska leenden och ställer frågor för att få mig att öppna plånboken. Ni är antingen genuint intresserade av att höra vad jag har att säga eller så är ni inte det.

Jag skrev ett litet klagande inlägg på Facebook och konstaterade att Las Vegas inte var något för mig. Vissa höll med mig, men flera personer vars omdöme jag litar på gjorde inte det. Så jag tänkte: Okej. Jag ger dig en till chans, Las Vegas. Så med öppet sinne drog jag ut i natten för att uppleva det andra gör när de kommer till staden. Jag ville testa allt.

Jag såg det storslagna Las Vegas på The Phantom of the Opera-uppsättningen på The Venetian, fick en gnutta glamour på stekiga (som i subkulturen med skrytiga yngre personer som slänger ut mycket pengar, som de sällan egentligen har) nattklubben Pure i Caesars Palace. Jag testade mitt i natten-frukost på smått legendariska The Peppermill och jag besökte till och med en gentlemannaklubb (med andra ord, strippklubb) i form av ännu mer legendariska Spearmint Rhino.

 Restaurangen The Peppermill, som serverar utmärkt frukost mitt i natten.

Men: Innan ni, kära läsare, hoppar upp på er säkerligen tämligen höga moral-hästar och fördömer mig helt, så gjordes detta enbart i rent studiesyfte. Jag var nykter, besökte klubben i hela sex (6) minuter och avböjde tydligt alla erbjudanden från kvinnorna där inne om närgångna danser.

Är det då inte dumt av mig att gynna en industri (jag var tvungen att betala inträde) som med svenska ögon inte alltid ses med blida ögon, trots dess absoluta lagtrogenhet både i Sverige och USA?

Nattklubben Pure.

Kanske det. Kanske skulle jag helt ha struntat i att besöka klubben. Men då skulle jag inte ha vetat vad jag vet nu, och jag hade inte tyckt särskilt bra om mig själv som journalist.

Till att börja med: Ni behöver inte gå dit. Så, nu har jag orsakat större ekonomisk skada för klubben än vad mitt inträde gynnade den.

Men ärligt talat.

Det är precis så obehagligt och otäckt som man kan föreställa sig, trots att besökarna är unga (sisådär kring 25-årsåldern) och i blandade gäng (uppskattningsvis en femtedel av besökarna var kvinnor).

Jag vill dock inte gå så långt som att döma ut en industri som sysselsätter många tusental och omsätter miljarder dollar. Det handlade i allra högsta grad om vuxna människor som uppträdde på klubben. Jag frågade inte, men kanske gillar de sina jobb lika mycket som jag gillar mitt. Jag tror inte att de tvingats dit, i alla fall inte under hot. Kanske på grund av en brist på andra sätt att försörja sig. Och i så fall är det ju så klart inte bra.

Det "fina" Vegas. Middag på restaurangen Top of the World, 106 våningar upp.

Kanske kommer mitt strippklubbsbesök att föranleda stora rubriker i journalistpressen. Kanske bryr sig ingen. Kanske får jag sparken (nej mamma, jag tror inte att jag kommer att få det). I vilket fall som helst ångrar jag inte att jag gick dit.

Den som önskar intervjua mig kring detta kan med fördel höra av sig på +1 202 390 9877 eller hans.olofsson@nsd.se. Jag svarar gärna på alla frågor.

Vad vill jag få sagt med detta? Jag vet inte. Jag känner mig splittrad kring Las Vegas och mitt omdöme blir därefter. Las Vegas kan vara väldigt bra och samtidigt väldigt, väldigt dåligt. Och då har jag inte ens berättat om de dussintals personer som står längs "Strippen", den kasinotäta delen av Las Vegas Boulevard, och delar ut reklam för några av de otaliga eskortfirmor som levererar en kvinna till ditt hotellrum.

Och jo, förresten: Strippklubbarna är inte bara kvinnor som dansar för män. Det motsatta finns och frodas också i Las Vegas.

/Hans

Min plan för den gångna helgen var att besöka och rapportera från musikfestivalen Coachella i Indio, Kalifornien. Jag bokade hotell i närbelägna Palm Springs, ansökte om pressackreditering och laddade för den stora musikfesten.

Men planerna gick om intet. Festivalledningen godkände mycket få ansökningar och att betala ett antal tusenlappar för en biljett på andrahandsmarknaden kändes inte intressant.

Hotellet gick dock inte att boka av, så en helg i Palm Springs skulle det bli i alla fall. Och ska sanningen fram väntade jag mig inte mycket. Känslan var att Palm Springs skulle vara övergivet då alla var på festivalen.

Men icke. Så här såg det ut på lördagen:

Lite förvånad över uppslutningen fick jag ganska snart klart för mig att många väljer att inte köpa biljetter till festivalen och i stället bara väljer att festa på hotell. Många halvkändisar från Los Angeles musikscen drar sig ut i öknen och träffar andra likasinnande.

Om någon timme sätter jag kurs mot Los Angeles där jag ska vara ett par dagar. Jag återkommer om en liten stund med ett kulinariskt inlägg!

/Hans

Min resa till Texas handlade inte så mycket om ämnet för den här resan – gruvbrytning. I stället skulle jag besöka journalistutbildningen Schieffer School of Journalism vid universitetet TCU i Fort Worth för att prata med lite människor där.

Organisationen som gett mig det här stipendiet samarbetar med en rad olika universitet och skickar stipendiater till olika delar av landet för att se amerikansk kultur på nära håll. Och även om jag inte någon gruvbrytning att tala om i Texas var besöket ändå väldigt givande.

Inte minst med tanke på det seminarium som hölls precis samtidigt som mitt besök.

Jag fick möjlighet att träffa och lyssna till några av USA:s främsta politiska reportrar.

Från vänster till höger: John Harris, nättidningen POLITICO, Norah O'Donnell, som är den reporter som ansvarar för tv-kanalen CBS bevakning av Vita huset, Bob Schieffer, legendarisk politisk reporter vid CBS - och moderator för seminariet, Jake Tapper, Vita huset-reporter vid ABC News och Chuck Todd, ansvarig för NBC:s bevakning av Vita huset och själv reporter för NBC i Vita huset.

Ämnet var det kommande presidentvalet, och dagen innan hade Rick Santorum beslutat sig för att lämna rejset för att bli republikanernas presidentkandidat, vilket innebar att Mitt Romney blev ensam kandidat och alltså den som utmanar Obama till hösten.

Texas bjöd också på en hel del kultur. Fort Worth är något av en kulturhuvudstad och har bland annat flera framstående muséer och en världsberömd konserthall.

I det historiskt viktiga slakthusområdet Stockyards finns en liten grupp Texas longhorn-boskap som drivs längs gatorna, till de besökande turisternas glädje. 

Kanske inte särskilt autentiskt, men icke desto mindre imponerande djur.

Nu är jag i södra Kalifornien, och jag har planer på att besöka ett par gruvor i området. Mer om detta senare!

/Hans

Nu är jag på väg att lämna Arizona bakom mig. Gårdagen innehöll både besök till Grand Canyon och till Navajo-indianernas reservat.

Jag fick också en ganska ordentlig stråldos då jag besökte en övergiven urangruva i området.

Brytningen av uran för kärnvapen i Navajoindianernas reservat pågick fram till 60-talet innan efterfrågan sjönk så pass mycket att det inte längre lönade sig.

De flesta, upp till 95 procent, som arbetade i gruvorna tillhörde Navajostammarna. Få kunde läsa och visste ingenting om uranets skadeverkningar.

På 60-talet hade många av de tidigare gruvarbetarna fått cancer.

Navajoindianen Jimmy Walker, som var den som berättade om gruvorna för mig, hade en pappa och syster som båda drabbades. Först på senare tid har de ansvariga erkänt ansvar och kompenserat några av de drabbade familjerna.

Men många problem kvarstår, och fortfarande finns alltså gruvor som inte tagits omhand.

Jag ska nu skutta ombord på planet mot Texas, men återkommer med lite bilder från urangruvan!

/Hans

Ett av de bästa ställena att träffa nytt folk på och få uppslag till saker att skriva om är barer. Så i måndags kväll satt jag på en bar i centrala Phoenix (kanske också lite för att University of Kentucky spelade final - och vann!).

Det var faktiskt i just den baren där jag började prata med en person om uranbrytningen här i staten och där såddes alltså fröet till vad som förhoppningsvis ska bli ett intressant reportage i NSD lite längre fram.

I vilket fall som helst så hörde jag plötsligt bekant musik. Genom väggen trängde ståbas-toner fram. Jag avslutade min nota och gick vidare.

Där, i samma byggnad som ett hotell, hade ett gäng "ungdomar" i min ålder samlats för att dansa swingdans.

Jag gillar att dansa, så jag försökte mig på ett par danser, men de saker jag plockat upp under nybörjarkurserna i Lindy hop i Luleå var som bortblåsta. Men musiken var bra, och människorna trevliga, så lika kul hade väl jag för det (eller nästan, i alla fall).

I går gjorde jag ett nytt försök, denna gång med en liten nybörjarkurs först. Tyvärr gick det inget vidare, men efter en timmes övande på hotellrummet tror jag att jag börjat knäcka Lindy hop-koden.

Det som sabbar för mig är det såkallade trippelsteget, där man under två takter tar tre steg, alltså steg på 1 - paus - 2. Komplicerat i text, och mina fötter vill inte riktigt lyda.

Just swingdans av olika slag verkar locka en stor publik i USA och jag kommer nog att göra nästa försök redan på fredag, när det spelas livemusik på lokal här i Phoenix.

/Hans

Det är, minst sagt, en annan typ av omgivning här än i Kentucky och West Virginia. Borta är floddalarna, de grönskande ängarna och betande hästar.

I går körde jag från Phoenix till Tucson, närmare den mexikanska gränsen. Det var en ofattbart vacker resa (i alla fall när jag tog den längre vägen genom öknen på mindre vägar, än den kortare längs motorvägen).

I morgon ska jag åka norrut - mot Grand Canyon och indianreservaten. Där är förhoppningen att prata med några människor som drabbats av uranbrytningen i området.

Urangruvorna som tidigare utgjorde en storindustri har helt förbjudits, och företagen lobbar för att åter få tillåtelse att börja bryta.

Här i centrala Tucson, längs 4th avenue, hittade jag till min förvåning en stor grupp så kallade hipsters, den utmärkande kulturfattiga subkultur som inte minst är synlig i centrala Stockholms södra delar.

De verkade trivas stort i området - som var utmärkande hipsterhomogent. Ett sätt att bedöma områdens värde är i mina ögon att äta den lokala maten. Så jag ställde mig och googlade fram ett till synes bra matställe.

Och även om gatan som sådan var trevlig, levererade tyvärr den kraftigt hajpade hamburgerrestaurangen Lindy's on Fourth inte alls.

Burgaren som serverades var torr och trots lökringar fanns ingen skillnad i konsistens. Här vinner snabbmatsstället Shake Shack i Washington D.C. på knock-out. 

/Hans

I går spelade University of Kentucky:s herrbasketlag semifinal i collegebasketens stora slutspel, March madness.

University of Kentucky (förkortas UK) har haft ett rykte av sig att ha ett av de bästa lagen, och man rekryterar ofta spelare som stannar i ett år för att sedan gå vidare till NBA-basketen.

Lexington, där största delen av University of Kentucky ligger, var självklart på tårna. Jag dror mig mot en av de många barerna i universitetsdistriktet, och jag passade på att filma lite hur det såg ut mot slutet av matchen (och lite av vad som hände efteråt).

Som ni säkert förstår var det helt galet. Även om det bara var en semifinal som spelades så var motståndaren University of Louisville, som också ligger i Kentucky, bara en och en halv timmes bilfärd bort. Ett riktigt derby, med andra ord.

I morgon bär det av mot en hel annan del av landet, Arizona, längst i söder.  Väderrapporterna talar om 25 grader och strålande sol i öknen. Jag återkommer!

/Hans

Helt plötsligt var de bara där, mitt bland Walmarts alla gångar.

Kanske inte de allra mest kvalitativa svenska produkterna (jag kikade på innehållsförteckningen på Annas), men ändå!

/Hans

Nu har jag äntligen kommit igång med den ursprungliga journalistiska tanken med den här resan - att träffa människor med anknytning till gruvindustrin.

I dag styrde jag kosan mot östra Kentucky, den del av staten där kolgruvorna är som flest, och staden Pikeville. Men vem jag träffade, och varför, det får ni läsa om i reportageform. Personen i fråga är i alla fall väldigt intressant, på många sätt.

På vägen mot Pikeville fick jag min allra första "Oj. Vad i hela friden"-upplevelse i det här landet. Plötsligt såg landskapet ut så här.

Avbrutna träd överallt. Kullen i bakgrunden är ett enda myller av trädstammar.

Det tog en ganska lång stund innan jag faktiskt förstod var jag var. Vad det var som hade hänt.

För tre veckor sedan drog en serie tornador in över Kentucky. 24 människor dödades och som ni kan se var de materiella skadorna omfattande.

När jag passerade arbetade frivilliga med att städa upp efter virvelstormarnas framfart. Utanför den raserade kyrkan i området stod ett stort plakat med texten. "Livet gör ont. Vi bygger upp på nytt.".

Jag blev oerhört djupt berörd av omfattningen av katastrofen som drabbat den här delen av USA. Kanske för att folk här är bland de fattigaste i landet.

/Hans

Dagens resa var lite drygt fyra timmar lång. Start: Morgantown, West Virginia. Mål: Charleston, West Virginia - med en omväg via den nya floden, New River, och dess magnifika bro som stod klar 1977.

Här står NSD:s USA-reporter (alltså jag) framför New River Gorge Bridge, en av världens högsta broar för fordon, och världens längsta bågbro i stål i ett spann. Den sammanbitna minen visar hur spännande detta är.

Innan man tar sig ner till utsiktsplatsen där bilden är tagen måste man göra sig av med eventuella tända cigaretter.

Sen är det ett par hundra meters promenad ner för trappor som gäller.
 

Belöningen är en minst sagt maffig utsikt.
New River är, namnet till trots, en av världens absolut äldsta floder.  Att den kallas för "Den nya floden" har att göra med att de västerlänningar som först utforskade atlantkusten inte upptäckte floden.
Längre till höger ligger bron. 

Strandskydd? Nja.

Efter att ha lämnat New River Gorge åkte jag vidare mot lite mindre vägar mot Charleston. Så här såg det ut efter att jag åkt i en skarpt nedåtgående spriral  i ett par mil, och alltså kommit ner till flodnivå. Oklart dock om detta är New River eller någon av de andra floderna som rinner i området.

Ett par mil från Charleston, längs flodbanken, började tydliga tecken på statens kolbrytning att synas.

Och så anlände jag då till Charleston, som från mitt hotellrum ser ut så här:

Nu ska jag gå till hotellets gym, cykla en stund och sedan ska jag spana in "Hunger games" på bio och utforska Charleston lite mer.

/Hans

Till frukosten nu på morgonen läste jag den lokala dagstidningen Dominion Post, som har en upplaga ungefär motsvarande Norrbottens-Kuriren (alltså lite drygt hälften av NSD).

I tidningen fanns en hel del intressant läsning. Exempelvis detta:

Namn och ålder på alla som gripits eller dömts för något i lokalområdet. Det verkar som att man tar minderårigas drickande på allvar här.

Dominion Post är en ganska gammaldags tidning annars. Trycket är visserligen i färg, men inget att imponeras över. 

Det jag reagerade över är hur svårt det är att läsa tidninar i det här formatet:

Jag är tydligt bortskämd med våra väldigt lättlästa svenska tabloider. Men jag läser hellre fler sidor än att försöka vika avancerad origami av tidningen i frukostbordet.

Enligt Wikipedia var de stora tidningsformaten (exempelvis broadsheet) något som skapades efter högre brittiska skatter på tidningar med fler sidor. Någon sådan skatt finns ju inte längre (inte vad jag vet, i alla fall).

Nu lämnar jag Morgantown och åker västerut i West Virginia, mot statshuvudstaden Charleston. Det blir dock en liten avstickare mot ett av områdets absoluta landmärken - The New River.

/Hans 

Det är lätt att som svensk tänka på hela USA som ett land som är svårt drabbat av en fetmaepidemi. Att den stora massan amerikaner sitter i soffan och trycker i sig chips och sockrade läskedrycker.

Det jag har sett hittills bekräftar dock inte den bilden. I Washington DC kändes det som att var och varannan person joggade, åt hämtsallader till lunch eller använde stadens hyrcyklar.

Här i Morgantown har jag heller inte sett några tecken på det stora problem som landet lider av. Men det innebär å andra sidan inte att det inte finns.

Morgantown är en universitetsstad och långt ifrån en av de fattigaste i West Virginia, som annars är en stat som har bland den mest underutvecklade ekonomin av alla i USA.

Jag kommer säkert att få anledning till att återkomma till amerikanernas hälsofixering, eller brist därav. Vilket det nu må vara.

Detta för mig dock osökt in på det jag tänkte berätta lite om nu - bristen på vitt raffinerat socker.

Så här såg min frukost ut i morse. Det var tyvärr ingen kulinarisk höjdare, men pannkakorna var goda. När jag skulle hälla på lönnsirapen upptäckte jag dock något.

Ingen lönnsirap här, inte. Nej. Här är de huvudsakliga ingredienserna majssirap och spjälkad majssirap (High fructose corn syrup). 

Jag har tidigare läst en del om detta, den amerikanska industrins främsta sötningsmedel i olika typer av färdigmat. Och tillåt mig bekräfta bilden som sprids i väst: i princip allt i USA innehåller High fructose corn syrup.

Majssirapen används istället för bet- eller rörsocker för att söta saker då majsprodukter ges ett statligt stöd. Priset blir mycket lägre än vanligt raffinerat socker, och då vill få företag använda det.

Majssirap bedöms som säker av amerikanska myndigheter, men många undviker den. Bland vissa grupper anses det att majssirap bidragit till att göra amerikanerna överviktiga.

I småbutikerna här får man leta länge för att hitta godis, skinka eller läsk som inte sötats med High fructose corn syrup.

Jag struntade i att använda frukostsirapen på mina pannkakor och tog i stället vanligt socker. Men det var inte det lättaste att hitta. Ungefär så här ser det ut på de flesta amerikanska restauranger. Tre sorters artificiella sötningsmedel - och om man har tur, lite vanligt socker.

Jag brukar försöka undvika de allra mest kemiskt framställda matvarorna. Vanligt vitt socker känns ofarligt i jämförelse med pressad majs, där enzymer tillsätts för att ombilda en del av stärkelsen till fruktos.

Kanske är det bara jag som är en fjant. Men jag kommer nog fortsätta försöka undvika denna majssirap så långt det är möjligt.

/Hans