Det kom ett alldeles fantastiskt brev till redaktionen i dag. Läs det i sin helhet, för det här är till stor del vad hockey handlar om.

The botten is nådd?

Hej Pelle Johansson, sportbloggare i NSD!

Jag läste ditt blogginlägg "Ordföranden har ordet"

Bodens HF seniorlag gjorde en misslyckad hockeysäsong förra vintern. Vi är helt överens! Jag ger mig inte in i debatten kring mediabojkotten, den får andra ta.

I ditt blogginlägg sågar du J20-laget som kom "näst sist" i J20 Elit. Det stämmer - vi kom näst sist.

Det ingen nämner är att föreningen spelade i tre serier (J18, J20 Elit och Division 1A) med i stort sett två juniorlag. Ett fantastiskt gäng 16-20 åringar som älskar att spela hockey och satsar otroligt mycket tid på detta. De allra flesta är (var) inte mogna för att spela seniorhockey, men då seniorlagets trupp var alldeles för liten och samtidigt skadedrabbad hela säsongen så ställde vi upp. Ingen kan kräva mer av oss än det vi uträttade. Inte under givna förutsättningar.

Vi tränade stenhårt. Tyvärr dubbla pass för att träningsgrupperna skulle gå ihop.

De flesta juniorerna spelade matcher med 2-3 lag, ibland två matcher samma dag. Kombinerat med långa resor (Kiruna-Sundsvall). De allra flesta bekostade dessutom allting själva (deltagaravgifter, material, kost/logi, resor).

Förutom utmaningen att möta seniorlag med avlönade spelare fanns en mental press hela säsongen. Spott och spe, ständiga förluster, noll beröm. Ett självförtroende kört i botten.

Nu kallas vi "korplag" av föreningsungdom. Vi hånas i media av dig.

Du skriver bland annat "Jag skulle nog, utan att anstränga mig nämnvärt, kunna ringa ihop tio kompisar, ställa mig själv i kassen och vinna en träningsmatch mot Bodens a-lag kommande säsong"

Vi antar din utmaning!

Nämn tid och plats (helst inom fyrkanten) så möts vi i en riktig hockeymatch, 3x20 minuter, riktiga regler.

Om du är listig passar du på nu då vi inte varit på is på tre månader och är grymt nedtränade på grund av 5-12 fyspass i veckan.

Kanske inte lika hög nivå som dig och dina polare, men vi jobbar på det!

Matchen känns viktig - den handlar om heder.

Din heder.

Bodens HF J20 genom Stefan Lundström, Materialförvaltare och förälder.

Det här var en insändare, men eftersom den handlade om ett blogginlägg som en försvinnande lite del av våra pappersläsare sett fanns det ingen anledning att lägga in den i pappret. Däremot besvarar jag den gärna här och nu.

Käre Stefan. Uppriktigt och fullständigt icke-ironiskt tack för ditt brev. Min strid med Boden – om det nu ens kan kallas för en strid, jag vettefan – har alltid och enbart handlat om ordförande Ove och hans tveksamma beteende. Om du läser mitt första reportage berättar jag – förvisso i korta ordalag – om precis det som du nämner i din text: Att spelare från juniorlagen fått hatta och hoppa mellan olika trupper under hela säsongen.

Jag hyser den största respekt för dig och alla andra hockeyföräldrar och tränare i Bodens organisation, precis som jag hyser den största respekt för alla de juniorer som slet arslet av sig för att Bodens HF skulle ha lag på alla nivåer den gångna säsongen och alla de seniorer som faktiskt INTE lämnade laget under fjolåret.

Men: Resultatet blev, trots allt ert slit, ett sportsligt fiasko.

Det försökte jag gestalta med en liknelse. Den handlade inte på något sätt om att förringa ert arbete, er svett och ert blod, utan bara att sätta fingret på det bisarra i att en ordförande i en klubb på de sportsliga fallrepen beter sig som vore han president för Barcelona.

Eller nej, jag ändrar mig. Sandro Rosell skulle aldrig komma på en så bisarr idé som att sitta och granska allt som skrivs om Kataloniens stolthet.

Ni uppfattade min liknelse som ett hån. Den var allt annat. För det ber jag om ursäkt.

Så, till er utmaning. Heder har jag gott om, jag tror att det framgått för de flesta som träffat mig. Jag skulle gärna skramla ihop ett gäng glada gamänger för en hockeymatch men jag skulle ändå vilja mana er till lite eftertanke. Nästa säsong kommer ni att vara ett ungt, hungrigt gäng i tvåan på jakt efter avancemang.

Det bästa en sån match kan medföra är att ni vinner över en gubbtjock krönikör – och det vore väl fan om ni inte gjorde det?

Det sämsta som kan hända är att ni förlorar mot samma krönikör och utsätter er för… Tja, ”förnedring” är det bästa ord jag kommer på. Min egen hockeykapacitet är väldigt skral nu för tiden, men jag känner jättemånga människor som inte är det. Verkligen inte.

Jag går på semester nu, i drygt fyra veckor. Tänk efter tills jag kommer tillbaka. Känner ni er fortfarande så förorättade att ni vill ha fysisk hämnd kan jag komma och vakta kassen på en träning till hösten.

Ska vi nöja oss så?

Med de raderna är det tackågonatt för den här bloggen i drygt fyra veckor framöver. Inte fan vet jag om ni kommer att sakna mig, men jag lär sakna er.

Jag ska tänka på er vid de myggiga skogsälvarna, i potatislandet, vid bastutimringen och på en solstol vid havet.

Eller inte. Vi får se. Hörs i augusti.

Som journalist är det inte helt vanligt att bli bojkottad av idrottare. Mig har det bara hänt ett par gånger. Linus Omarks är väl den enda som är värd att nämna i sammanhanget, mest för att just den bojkotten bara varade en dryg timme.

Men nu är det dags igen.

Låt oss ställa upp ett hypotetiskt resonemang. Du är ordförande för en förening vars a-lag spelar i en serie som bäst kan beskrivas som gärdsgården. 

Samma förening har en juniorverksamhet som måste beskrivas som medioker. I fjol slutade det äldre juniorlaget på åttonde plats i J20 Elit Norra, en serie bestående av nio lag, och var bara bättre än Vännäs. Det yngre gardet var snäppet bättre och kom trea – elva pinnar bakom seriesegrande Kiruna på 14 matcher – i J18 Division I AB.

I det hypotetiska resonemanget ser det helt enkelt inte så jäkla bra ut.

Men: I föreningen finns ett lag med talangfulla killar som dessutom har en oerhört engagerad föräldragrupp – som dessutom innehåller svenska mästare samt rutin från både elitserien och allsvenskan – kring sig. Det laget ådrar sig visst journalistiskt intresse. Inte så mycket, naturligtvis – eftersom det trots allt rör sig om valpar – men ändå tillräckligt för att slå fast att allt inte är kris i föreningen.

Den största lokaltidningen gör ett genomarbetat reportage om grabbarna. Tidningen skriver om hur de sliter för sina framtida karriärer och hur föreningen skulle kunna dra nytta av en väldigt talangfull grupp spelare.

Så, för att travestera Howard Payne i Speed: Pop quiz, hotshot. Vad gör du nu?

1) Du blir jublande glad över att det finns någonting i din i övrigt rätt usla förening som faktiskt ådrar sig ett visst allmänintresse. Sedan läser du lite noggrannare och inser att både barn och vuxna i det här laget nog faktiskt har en del intressanta tankar att bidra med när det gäller föreningens arbete i stort. I förlängningen kanske du till och med kan hitta folk till styrelser, sponsorraggning, webbsändningar, kiosker eller annat i just den här gruppen – för att inte tala om spelare till a-laget.

2) Du blir sur för att en av grabbarna, en av alla dem som drömmer om en storslagen framtid i hockeyns tjänst, säger att han inte har någon lust att spela i föreningens division II-lag. Sedan sätter du dig och författar ett brev till samtliga ledare i föreningens olika ungdomslag där du slår fast att de inte får prata med media utan att be om lov från styrelsen. Dessutom påbjuder du att samma styrelse i framtiden ska granska eventuella artiklar innan publicering.

Låt oss lämna hypotesen och avslöja att Ove Nilsson, ordförande i Bodens HF, valde alternativ 2. Det är inte bara idiotiskt, jag misstänker också att det är ett brott mot svensk grundlag, meddelarfrihet och allt det där.

Men framför allt är det ju direkt löjeväckande.

Som ni vet ligger Bodenhockeyn på intensivvårdsavdelningen. I våras åkte ju Bodens HF ur hockeyns division I. Kommande säsong, 20 år efter att klubben varit en missad straff från elitserien, spelar a-laget i division II. Jag skulle nog, utan att anstränga mig nämnvärt, kunna ringa ihop tio kompisar, ställa mig själv i kassen och vinna en träningsmatch mot Bodens a-lag kommande säsong

Föreningens usla a-lag gjorde ingen glad under fjolårets säsong. I december intervjuade NSD-sportens Åke Åkerlund ordförande Nilsson, som bekymrade sig över att det bara kom 200 personer på matcherna.

– Av dessa betalar ungefär 50 entré. Tänk om det kom 500 till våra matcher. Det skulle betyda mycket ekonomiskt, säger Ove Nilsson.

Ja, Ove, tänk om. Undrar om det finns något som ordföranden kan göra för att skapa större intresse bland allmänheten i Boden för föreningen?

Den här situationen är som hämtad ur en Stefan och Krister-buskis, eller möjligtvis Hipp Hipp-grabbarnas komediserie ”Starke man”. Det finns mycket i historien som är direkt skrattretande, men Bodenhockeyns situation är allt annat.

Den är direkt tragisk – och frågan är om Ove Nilsson är rätt man att ändra på det.

Fan tro´t. 8 juli är det årsmöte för föreningen. Det återstår att se om det finns någon annan som vill ha Nilssons jobb.

Om inte?

Då kommer Bodens problem knappast att vara att tidningarna skriver för mycket om klubben.

Kamrater.

I tisdags träffade jag den nya kostymen på kansliet, VDn Stefan Enbom, för ett längre samtal om nutid, dåtid och framtid. 

Pappersversionen av den intervjun läser ni i morgondagens blaska, men redan nu kan jag ju bjussa på det som blev över, en lång jävla podcast i skriven form om ni vill.

Enboms karriär framstår som en ganska intressant historia. Allt började i ett arbetarhem på Skurholmen, pappa jobbade 30 år på valsverket och mamma var städerska.

I korthet lyder CVt enligt följande: IFK Luleås anfall, IFK Luleås innermittfält, IFK Luleås kaptensbindel, ekonomiutbildning, konsultbolaget KPMG, assisterande tränare för IFK, ekonomichef på SSAB i Luleå, personalchef på SSAB i Luleå, ekonomichef på SSAB Tunnplåt, produktionschef SSAB Luleå, VD Luleå Hockey.

Inte helt oväntat började vi där norrbottnisk fotboll slutade.

På Ruddalen 1992. Huuuu...

– Jag klarar ju mig, både jag och Jörgen lärde oss nog mycket som vi hade nytta av senare i livet. Men det var fruktansvärt tragiskt för killarna som inte fick chansen att visa vad de kunde. Det svider i hjärtat, säger Enbom.

Vad lärde du dig?

– När jag var tränare 1992 hade vi en superresa, vi vann serien – och så förlorade vi på Ruddalen. Det är klart att det var en katastrof, men vi hade haft en fantastisk säsong. Det måste man ta med sig. Det är inte bara det som händer sista veckan som är viktigt.

Vi brukar ju ofta säga att norrbottnisk herrfotboll dog där, på Ruddalen 1992. Vad hade hänt om ni gått upp?

– Vi hade åkt rakt ur igen, med dunder och brak.

Verkligen? Med det laget?

– Absolut. Vi var inte ens nära att ha den organisation som krävdes för allsvenskan. Herregud, jag och Jörgen stod ju och bredde mackor åt spelarna inför bortaresorna.

Som storsponsor – störstsponsor, rent av – har Enbom haft två käpphästar som skrivits in i sponsoravtalen med Luleå Hockey.

Ett: Bredd på ungdomssidan. Ingen tidig utslagning, ingen snabb elitsatsning.

– Vi brukar säga att det är bättre att bedriva ungdomsverksamhet så att alla blir kvar så länge som möjligt. Det föder ett hockeyintresse, de blir publik, om de startar företag kanske de till och med blir sponsorer. Om en massa ungdomars hockeyintresse offras för att få fram en bra spelare är det nog bättre att köpa in den spelaren. Våra anställda har barn som spelar hockey. I Luleå är det kanske en i var tredje årskull som kommer ens nära elitserien – börjar du med utslagningen för tidigt betalar du ett jävla högt pris.

Två: Hela Norrbotten ska få plats i Luleå Hockey. Tornedalen, Kalix, Piteå, Boden, Malmfälten...

– Det bottnar någonstans i min tid på SSAB. Under resans gång har jag förstått att anledningen till att järnverket finns är gruvorna i Malmfälten. LKAB tillverkar en pellets som gör att vi i Luleå kan vara världsbäst på att göra järn. Utan gruvorna skulle aldrig SSAB överleva. SSAB har i sin tur drivit på stenhårt för att få en teknisk högskola till Luleå. Utan SSAB är det tveksamt om vi haft ett universitet i dag. Vi hade inte haft Scania, vi hade inte haft Hardtech, vi hade inte haft Luleå Hockey, vi hade inte haft Coop arena. Vi hade inte haft ett kraftförsörjningsnät som gör att Facebook vill etablera sig här. Luleå hade varit en helt annan stad utan Malmfälten, när man börjar fundera i de banorna känner jag stor ödmjukhet. Allt bygger på samarbete och samverkan. Det är ingen slump att Kiruna IF är SSAB Luleås näst största sponsring. Vi sponsrar dem mycket mer än vi sponsrar IFK Luleå – och som du förstår är IFK något som ligger mig ganska varmt om hjärtat.

Kommer du att sakna bruket?

– Jag har lämnat det där bakom mig. Nu har jag viktigare saker att göra (skratt). Jag har sagt åt dem där ute att de fan får se till att sköta sig och dra in pengar så att de kan sponsra oss allt vad de orkar.

Som chef på bruket hade Enbom ansvar för att tusentals människor mat på bordet. Som chef för Luleå Hockey handlar det mer om skådespel än bröd – men känslorna är högst reella.

– Det är klart att det är ett ansvar att folk har ett jobb att gå till. Sen är det en ganska tuff verksamhet att göra stål, det finns alltid en risk att någon gör illa sig och så fort någon gör det får man en kniv i hjärtat. Det har varit en evig kamp för att höja säkerheten. I hockeyn är det otroligt mycket känslor. Många som är engagerade, många som vill mycket. Och väldigt offentligt, naturligtvis. Men vi har ju några starka kort som ansvarar för sporten, jag lär ju aldrig hamna i samma strålkastarljus som dem. Om Sami Sandell försvinner eller inte, såna frågor kommer ju andra än jag att hantera.

Om det är skillnaderna – vad finns det för likheter?

– Att bygga lag och visa ledarskap. Det är viktigt att ha ett starkt lag på rinken, men det är också viktigt att ha ett starkt lag runt rinken. Det får aldrig bli "vi på unga", "vi i a-laget", "vi på marknad"... Alla måste dra åt samma håll.

Det har ju varit så, en gång i tiden.

– Ja. Och det tycker jag att Luleå Hockey har jobbat jättebra med att få bort. Jag ska fortsätta den resan med att jobba ihop, som ett lag.

Den nya organisationen: Du i toppen. Under dig finns klubbdirektör Stöckel, en ännu okänd marknadsdirektör och ekonomichefen Stefan Erkki

– Det är inte helt klart hur rollen som marknadsdirektör ska se ut, det har vi en dialog om. Beroende på hur den rekryteringen går kan det bli så att vi anställer en event- och arenaansvarig. De frågorna måste någon hantera.

Men det kan vara samma?

– Det kan det, mycket beror ju på vem man hittar.

Kan det bli så att ni anställer en event- och arenaansvarig och du tar jobbet som marknadsdirektör?

– Vi får se. När det gäller de stora kontrakten – SSAB, LKAB och de andra – så är det något jag själv kommer att hålla i. Så är det.

Hur stora är de stora kontrakten för Luleå Hockey?

– Jag tänker absolut inte gå in på några summor. Men de är enormt viktiga kunder för Luleå Hockey. Vi hade inte haft ett elitserielag utan SSAB – så enkelt är det. Men det räcker inte med det. Det gäller att folk betalar för biljetter, det gäller att fansen bryr sig, det gäller att de frivilliga krafterna finns, de som står där på parkeringen varje match. Allt det där hänger ihop, alla är lika viktiga.

De senaste åren märker vi hur elitidrotten rör sig mot ett företagsklimat. Ditt intåg i föreningen är ännu ett tecken på det. Finns det en risk att man kommer allt längre ifrån folket och till slut tappar alla de där goda krafterna som du pratar om?

– Jag tror att en verksamhet som Luleå Hockey måste drivas väldigt professionellt. Men man får aldrig glömma bort rötterna, man får aldrig tappa föreningskänslan.

Men hur lyckas man med det rent konkret?

– Jag tror att det gäller att ha rätt människor, som förstår hur viktigt det är. Jag känner på något vis en trygghet när jag fört resonemang kring det här med Curt Johansson, han har det här i sig. Det gäller att få alla med sig, så att det inte blir konflikter. Glömmer man bort allt runt omkring går det åt helsicke, det tror jag är livsfarligt.

Ordförande Curt Johansson har aviserat att han – om han blir omvald på årsmötet, vilket han lär bli – ska sluta efter den här säsongen. Känslan är att du snarare blir hans efterträdare än avgående klubbdirektören Peter Jidströms.

– Det är lite grann så. Med den organisation som Luleå Hockey haft har ordföranden fått vara mer operativ än jag är van. Jag är van att ordföranden stöttar en ledning, tillsätter och avsätter VD, godkänner budget – men inte jobbar så mycket operativt.

...vilket Curt Johansson faktiskt har gjort.

– Ja, det har han. För egen del hoppas jag ju att han, med det här upplägget, orkar kämpa på ett par år till. Han är en trygghet för mig, han har varit med så länge i det här. Det känns skönt att ha det som bas för att ta nästa steg.

Hur lång tid kommer det att ta innan vi märker att Enbom är VD?

– Ja, du. Det kommer väl att märkas successivt. Inför nästa säsong är ju mycket redan klart, det är väl mer året därpå och de kommande tio åren. Det viktigaste är ändå att "Osten", Thor, marknadsgänget och alla andra känner en trygghet, att de får stöttning i sitt arbete.Få ihop ekonomi, få ihop budget, få ihop ett lag.

Hur kommer vi att märka att Enbom är VD, då?

– Jag kommer att ta med mig en del tankar från näringslivet, det är klart. Luleå Hockey kan inte bara sälja skyltar och exponering på matchtröjorna, vi måste fundera på hur vi jobbar. Det är en viktig fråga, vi ska hjälpa våra samarbetspartners att vara lönsamma, inte bara plocka dem på pengar för att det är roligt att gå på hockey.

Hur gör man det?

– Det handlar om att tänka igenom saker strukturerat och jobba väldigt hårt. Vad bidrar vi med? Jobba med en tanke bakom allt.

Jag kan förstå att små och medelstora företag ser ett reellt värde i att till exempel vara med i Luleå Hockeys affärsnätverk. Men för de stora företagen, till exempel LKAB och SSAB, ser jag inte riktigt det värdet. Finns det?

– Absolut. Stort värde. Vi på SSAB har ju försökt bygga upp en samverkan, där våra anställda känner en närhet och stolthet till Luleå Hockey. Vi har ju jobbat mycket med lagarbete, trivsel och arbetsglädje. Även om SSAB har sponsrat med enormt många miljoner genom årens lopp så är jag säker på att det varit lönsamt.

Men då handlar det snarare om personalvård än något annat?

– Absolut. Till 80 procent. Sen blir ju varumärket känt i Norden och Europa, det ger ju också någonting. Men huvuddelen är att personalen känner samhörighet och stolthet – och då gör man bra resultat.

I ett företagsklimat som blir allt mer inhumant – finns det utrymme för stora företag att tänka så även i framtiden?

–  Ja, jag tror ju stenhårt på det. Jag har ju drivit det stenhårt på SSAB. Alla har lika värde, vi jobbar tillsammans, vi hjälper varandra och är schyssta lagkompisar. Oavsett om någon är platschef eller jobbar på förrådet är ingen mer värd än den andre. Vi jobbar ihop.

Jag tror på att du tror på den devisen. Det finns inget som talar emot det, även om det låter lite väl tillrättalagt för en cyniker som jag. Samtidigt: Du fick gå som platschef efter sex år av den här inställningen.

– Ja. Men det har absolut inget med det att göra. Jag har varit sex år som platschef och det är ett oerhört tufft jobb.

...inte minst med tanke på att det har varit sex ganska tunga år för SSAB.

– Absolut. Är det sötebrödsdagar och miljonerna rasar in kan min 10-åriga grabb vara chef. Men när det är väldigt tuffa tider, när man hela tiden känner att vi måste bli effektivare och dra ner... Den där eviga kampen att klara det utan att någon blir uppsagd, som jag har i själen… Den är tung.

Lyckades du med det?

– Ja, och det känns otroligt härligt. Vi har gått igenom två jättekriser och dragit ner rejält på bemanningen – men ingen har blivit uppsagd.

Var det ingen som fick gå under Plannjakrisen?

– Nej. Vi klarade det. Vi klarade allihop.

Att tänka så känns ganska ovanligt i dagens företagsklimat.

– Jo, det är väl inte i alla lägen det är normalt att tänka så. Det är det inte. I vissa andra företag finns det ledare som ser det som en merit att sparka folk, men så är det inte hos oss.

Är det inte så på SSAB – eller är det bara du som tagit det beslutet.

– Det har i alla fall inte varit så på SSAB. Sen vet man ju aldrig vad som händer i framtiden. Men vi har en koncerndirektör – Martin Lindqvist – som har samma grundinställning. Men det kan komma nya människor, nya tider – även inom SSAB. Det händer saker...

Koncernen valde att tillsätta en gemensam chef för Borlänge och Luleå. De centraliserar styret, det finns en oro kring att Luleåkontoret tappar makt i koncernen – vilket i förlängningen kan påverka även Luleå Hockey.

– Jag känner, när det gäller SSAB:s sponsring av Luleå Hockey, att det finns en genuin förståelse – i Stockholm och hos vår koncernchef – för hur viktigt det här laget är för våra medarbetare. Så länge han är chef känner jag absolut ingen oro. Men om några år kan det komma en ny chef som tänker annorlunda, det kan man aldrig gardera sig emot.

Alla jag pratat med hyllar Luleå Hockeys värvning av dig. Det spelar ingen roll om det är elektriker på koksverket, Luleås fans eller journalistkolleger. Det låter lite för bra för att vara sant. Varför nu?

– Det där är fascinerande. Jag har funderat en del på det där. När jag och Jörgen Eriksson tränade IFK Luleå fick jag ett erbjudande om att börja som ekonomichef på SSAB – just när föreningen kände att det var dags att byta tränare. Sen går det 19 år, SSAB säger att de ska göra en omorganisation och att de gärna ser att jag tar ett nytt jobb – och just då behöver Luleå Hockey en ny chef. Jag har en jäkla tur.

Vad har du för visioner och galna idéer?

– Just nu snurrar ju hjärnan, jag har massa funderingar kring hur vi ska gå vidare. Men det känns som att det är jätteviktigt att prata med alla inblandade, att vi diskuterar igenom allt och sedan formulerar de eventuella "galna idéer" som kan användas. Vi ska formulera en bra strategi för att säkra Luleå Hockeys framtid.

Du framstår som väldigt öppen med dig själv, dina personliga intryck och åsikter – men när det gäller föreningen börjar du direkt prata vd-språk.

– Ja, nä, men... Jag tycker ju att det inte spelar någon roll vilka bra idéer jag har – det är våra gemensamma idéer som spelar roll. Alla ska jobba åt samma håll och jag vill sitta ner med gänget innan jag säger vad vi tycker är rätt.

Något kan du ju säga…

– Jag hoppas, vet och tror att vi fortsätter med den här vettiga ambitionen om att vara bland de fyra bästa år efter år, kontinuerligt. Mitt i allt smäller det till. Jag kommer ihåg hur fantastiskt roligt det var när de vann, det var jättekul att vara på plats i Karlstad och se Luleå vinna sista SM-semin i år. Men hockeyn börjar i augusti och håller på långt in på våren – det viktigaste är att våra supportrar och alla andra trivs längs hela resan. Det är klart att det är en jäkla skillnad på att vinna eller inte vinna SM-guld, just de veckorna. Men att kunna gå på Coop och se en hockeymatch i november, när det är mörkt, grått och trist, och gå därifrån med ett leende på läpparna... Vi får aldrig glömma hur viktig den biten också är.

Malin Aasa in.

Martina Stålvant ut.

Ajöss till EM för Stålvant.

Sveriges damer har inte spelat EM-slutspel sedan 1987. Kanske kommer slutspelen med högre frekvens i framtiden, det finns en del som talar för det, men lika mycket talar väl egentligen också för att det här var Stålvants sista chans.

Det går bra att rasa mot Lasse Johansson i det här fallet. Han har tagit ut en betydligt sämre spelare med betydligt mindre internationell rutin. Dessutom en spelare som han själv coachar i klubblaget Norrköping.

Det är klart att Lasse Johansson känner Aasas styrkor och brister, hennes personlighet, bättre än han känner Stålvants. Så funkar det. Men här kommer också problemet med Johanssons dubbla stolar i öppen dager - han har de facto tagit med en sämre spelare till EM för att han känner henne bättre.

Det är naturligtvis illa, framför allt för Stålvant, men också för Sverige.

Så här är det: Oavsett om det gäller Stålvant eller Aasa så kommer den spelaren att få försvinnande få minuter på parketten under EM. Lasse Johansson har valt att ta med en spelare som han vet är nöjd med att sitta på bänken på bekostnad av en spelare som hade kunnat vara med och göra skillnad - men också ville vara med och göra skillnad.

Han valde en glad skit istället för en bra spelare.

Om allt går väl så kommer det inte att märkas. Om allt inte går väl? Om det blir två-tre skador på eldebrinkare och annat löst folk? Då sitter nog Sverige i en kanot, längs Skitfloden, utan paddel.

Jag såg att Hockeysveriges NHL-orakel Linus Hugosson hade tagit ut sin trupp till OS 2014. Eftersom en stor del av min vakna tid just nu går ut på att kompensationsgäspa mig igenom dagarna för att jag varit uppe på nätterna och sett Stanley cup-hockey vill jag inte vara sämre.

Här är mina val för den svenska truppen till Sotji.

MÅLVAKTER

Henrik Lundqvist, Jhonas Enroth, Jacob Markström.

Kommentar: Kung Henrik är naturligtvis ohotad etta, hans kompetens har misshandlats alldeles för länge av ett uddlöst Rangers, samtidigt: Vem vill lämna Gotham frivilligt? Enroth måste vara tvåa efter ett starkt VM och en potentiell förstaspade i Sabres nästa säsong. Markström får åka med på Viktor Fasths bekostnad, eftersom han mycket väl kan vara vår nästa stormålvakt och behöver lära sig gången kring ett OS. Tredjekeepern lär inte spela i onödan och en glad skit är att föredra framför en kompetent målis.

BACKAR

Niklas Hjalmarsson–Erik Karlsson

Oliver Ekman-Larsson–Johnny Oduya

Niklas Kronwall–Jonathan Ericsson

Douglas Murray–Anton Strålman

Kommentar: Det råder ingen tvivel om var det är störst konkurrens om topplatserna. Det sprutar faktiskt kompetensta svenska backar i NHL. Mitt i allt den kompetensen blir pjäserna som inte är fullt så... eeehh... kompetenta, i alla fall inte offensivt, desto viktigare. Oavsett vilket vill jag ha med Douglas Murray till OS, främst på grund av att det inte finns någon annan svensk spelare som ens kommer nära att framstå som ett lika stort fysiskt hot - nej, Alexander Edlers knätacklingar räknas inte - för motståndarnas. Edler faller bort på grund av den förväntade tre matchersavstängningen, men det innebär faktiskt en bättre balans i och med att plats skapas för Johnny Oduya, som varit en defensiv klippa för Chicago. Anton Strålman, undrar ni? Hur många svenska rightbackar finns det egentligen, säger jag.

FORWARDS

Förstakedjan: Daniel Alfredsson–Henrik Zetterberg–Johan Franzén.

Andrakedjan: Daniel Sedin–Henrik Sedin–Loui Eriksson.

Tredjekedjan: Gabriel Landeskog–Nicklas Bäckström–Jakob Silfverberg.

Fjärdekedjan: Gustav Nyquist–Marcus Johansson–Carl Hagelin.

Extraforwards: Mika Zibanejad, Patric Hörnqvist.

Kommentar: Allt handlar ju om huruvida kapten Alfredsson bestämmer sig för ett år till. Med tanke på hur bra han varit för Ottawa i slutspelet hoppas jag verkligen det. Sina bästa säsonger i NHL har Zetterberg gjort tillsammans med en rightskytt och en kropp, med Holmström framför TVn får Franzén ta jobbet både i Red Wings och landslaget. Andrakedjan är intakt från VM, det finns ingen anledning att laga något som inte är trasigt. Med Bäckström, Landeskog och Silfverberg i tredje får Sverige en tredjelina som ska kunna tillföra poäng och i fjärdekedjan får Johansson vara klok gubbe bakom fartdårarna Nyquist och Hagelin. Jag tycker att Zibanejads säsong varit intressant och hans slutspel ännu intressantare. Nästa år lär han få ännu större roll i Senators och kan spela lite var som helst. Hörnqvist gillar jag egentligen inte - han framstår som en smula mjuk - men det sprutar inte högerskyttar på forwardspositionen heller.

Spelarna utanför NHL? Ingen av dem är tillräckligt bra. Släpp det där spåret nu, Mårts.

LULEÅ/ISHOCKEY

Den förlorade sonen kommer hem.

Det är inte första gången.

Per Ledin har sett sina bästa år som hockeyspelare – men det betyder inte att han är slut som artist.

Luleå Hockey behöver en ideologisk ledare, så varsågod, Per; Talarstolen är din.

Låt oss för det första slå fast en sak: Per Ledin är ingen spelare som man bygger ett lag runt. Han har aldrig varit det – i alla fall inte sedan vi spelade Lilla VM ihop 1993 – och han kommer aldrig att bli det.

Den bästa elitseriesäsong Per Ledin någonsin gjort klockade han in på 36 poäng, 16 mål och 20 assist. Det är hans mästerverk, hans magnum opus – och det är högst mediokert. Bara i år fanns det 15 spelare som gjorde fler poäng än så.

Så vad var det egentligen som gjorde att Färjestad värvade honom till sin guldmaskin i mitten av 2000-talet? Vad var det som gjorde att HV 71 snodde honom till sitt mästarbygge? Vad var det som fick HV:s sportchef Fredrik Stillman att ta fram, för att använda Lars ”Osten” Bergströms ord, jättefläsket Orvar när Ledin var på väg hem till Luleå förra gången?

Därför att Per Ledin är en tänkande brunkare.
Därför att Per Ledin är en arbetshäst med artistisk ådra.
Därför att Per Ledin är en dåre med ett bultande, blodrött hjärta.

Jag har pratat nyförvärv många gånger med Luleås tränare Jonas Rönnqvist.

Jag har aldrig hört honom ösa så mycket beröm över en spelare som i går.

– Det känns riktigt bra, på alla sätt och vis. Han är bra på det mesta, han är underskattad i offensiven och kan mer än han har fått utrymme för i HV. Jag har ju spelat med honom själv och vet att han fyller sin roll på alla plan.

En historia som nått oss är att Rönnqvist velat ha Ledin till Luleå under längre tid – så till den milda grad att han ringt och tjatat.

Och tjatat.

Och tjatat.

”Hur ser du på din roll i HV:s powerplay, Per?”

”Tycker du att du får tillräckligt med speltid, Per?”

”Är det inte dags att flytta hem snart, Per?”

Jag vet inte om det stämmer, men Rönnqvist erkände i alla fall att han haft kontinuerlig kontakt med Ledin medan han tränat Luleå.

– Jag gillar honom och det vet han om. Det är egentligen inga konstigheter, jag har pratat med honom och förklarat hur vi ser på honom i vårt spel.

Med det sagt: Det är relativt enkelt att hitta invändningar mot värvningen av Ledin.

Jag är inte ensam om att göra det – Luleås fans är oerhört delade i sina åsikter om värvningen.

I det ena lägret: De som ser Ledin som en framtida härförare, de som ser hans passion och tycker att den överskuggar allt.

I det andra lägret: De som minns killen som faktiskt valde pengarna någon annan stans före klubben i hemstaden – två gånger.

Jag har inget hjärta för Luleå Hockey, för mig är det relativt enkelt att se hockeyn som ett jobb, vilket som helst, och då är det inte konstigt att jobba för den som betalar bäst. Men jag inser också att det är en lyx som jag kan unna mig vid mitt skrivbord, jag förstår att utsikten är annorlunda från ståplatsläktaren.

Trots det handlar min tveksamhet inte om ekonomi eller klubbkänsla.

Den handlar om ålder.

Ledin är en energispelare som närmar sig medelåldern med stormsteg, en flipperkula som börjar tappa fart.

Den stora frågan lyder: Kan en 35-åring brinna som en 25-åring?

Jag är tveksam. Jonas Rönnqvist är det inte.

– Han är en energispelare, det är sant, och rent fysiologiskt händer det ju grejer med kroppen när man blir äldre. Testosteronproduktionen går ner och musklerna blir långsammare. Men det viktigaste är ändå det som sitter mellan axlarna. Har du passionen så löser sig resten och det har ”Ledda”. Jag tror att han kommer att ha det tills han blir 60.

Han kan ju ha vissa humörproblem på isen...

– Ja, och det ska han ha. Det är Ledin. Han kan ha svårt att kontrollera munlädret, men mitt uppe i allt det där är han ändå en smart spelare. Det är hans största styrka.

Bergnäset – Luleå Hockey – Björklöven – Baton Rouge Kingfish – Luleå Hockey – Färjestad – HV 71 – Lake Eerie Monsters – Colorado Avalanche – HV 71 – Luleå Hockey.

Per Ledins karriär är snart över. Han har flyttat hem, han har nått slutstationen.

Det råder inga tvivel om att laget behöver en chefsideolog, en verbal hövding snarare än en hockeymässig ledare.

Det här är Ledins sista chans att bli profet i sin egen stad.

Även om jag inte tror att han klarar det ser jag fram emot att se honom försöka.

"Högt bland Saarijärvis moar bodde bonden Paavo på ett frostigt hemman, skötande dess jord med trägna armar."

Toni Koivisto är näste finske man att lämna Luleå Hockey. De börjar bli många nu.

Av de elva finländare som spelat i Luleå Hockey under Jonas Rönnqvist har nu nio stycken lämnat, en - Sandell - står utan kontrakt och en - Fogström - kommer att stanna.

Men de som nu lämnat - varför gjorde de det?

Låt oss ta en närmare titt.

Vili Sopanen, forward.

Kom till Luleå som try out-spelare under säsong och var helt enkelt inte tillräckligt bra för att någon skulle anse att Luleå skulle ha skrivit fast honom. Döm om allas vår förvåning när han - säsongen efteråt - gjorde 39 pinnar i SM-liiga.

Lämnade för att: Luleå ville det.

Ville Viitaluoma, center.

Skulle bli toppcenter, var på tok för långsam för Luleås spel. Kontraktet bröts efter bara ett år.

Lämnade för att: Luleå ville det.

Marcus Fagerudd, back.

Kom till juniorlaget, fick bara två matcher i elitserien. Ansågs vara för oseriös för att satsas på. Tveksamt beslut, på grund av hans offensiva talang, men förståeligt.

Lämnade för att: Luleå ville det.

Janne Niinimaa, back.

Grym spelare, men dyr och skadebenägen. Gjorde sin sista (?) bra säsong i karriären det året och beslutet om att inte förlänga med Niinimaa får anses som korrekt.

Lämnade för att: Gemensamt beslut.

Mika Pyörälä, forward.

Kom från KHL under säsong, kom inte upp i rätt standard.Tjänade för mycket pengar sett till sin prestation. Inget nytt kontrakt.

Lämnade för att: Gemensamt beslut.

Kim Hirschovits, center.

Kom till Luleå den här säsongen, presterade inte heller han som förväntat och fick se sin roll tagen av Pyörälä - som ansågs vara bättre.

Lämnade för att: Gemensamt beslut.

Toni Koivisto, forward.

Kom under fjolårssäsongen, presterade bra första året men blev allt trubbigare. Ville inte vara kvar.

Lämnade för att: Gemensamt beslut.

Joonas Vihko, forward.

Stabil, hårt arbetande forward. Presterade som förväntat och hade ingen av topp-posterna på lönebudgeten. Luleå hade gärna sett att han var kvar.

Lämnade för att: Han själv ville det.

Topi Jaakola, back.

Defensiv bjässe, valde pengarna i KHL istället för Luleå. Inget konstigt med det, men Luleå ville ha kvar honom.

Lämnade för att: Han själv ville det.

Nio flyktade finländare kan se ut som en flodvåg. Jag väljer, så sur jag är, att snarare se det som en styrka hos Luleås organisation. Luleå har ju de facto lyckats bli av med spelare man har velat bli av med.

Av de här nio är det bara två stycken som Luleå ville ha kvar - och det finns bara en som är oersättlig.

Joonas Vihko hade Luleå gärna sett i nästa års lag. Han gjorde ändå sina poäng i grundserien och när han inte gjorde poäng åkte han i alla fall skridskor. Hans roll kan dock fyllas rätt enkelt av någon annan.

Topi Jaakola, däremot, går inte att ersätta. Men han valde pengarna i öst, vilket är förståeligt, och Luleå har ju trots allt en hyfsad backbesättning post-Jaakola. Ingen jätteskada skedd, alltså.

Det vi däremot kan läsa in i den finska flykten är det här:

Det är jobbigt - och säkerligen en smula tråkigt - att spela i Jonas Rönnqvists lag.

Det är jobbigt - och säkert ännu tråkigare - att förhandla lön med Lars "Osten" Bergström.

Det gäller för Luleå att bli lite bättre på att scouta spelare på det personlighetsmässiga planet.

Det gäller framför allt när man värvar spelare från utlandet.

Det är uppenbarligen inte pissenkelt att få spelare som är vana med fria roller i tuta och kör-hockeyn på rinkarna i vårt östra broderland att hitta glädjen i systemet.

Oskarssons farväl? Asplövens VM-värvning? Nej, den här dagens roligaste nyhet var en annan.

”Gusten” rycker ju ut.

Det är ju så här. Norrbottnisk innebandy är en sorglig spillra, en skugga den stormakt som det här länet faktiskt var en gång i tiden. Saker är på väg att hända, även om det går långsamt, och det bästa exemplet hittar vi i Notviken. Där har damlaget tack vare en engagerad och kunnig föräldragrupp skapat en seriositet som vi inte sett sedan... Tja, sedan Ulf Hallstensson tränade IBK Boden i början av 2000-talet.

Nu har den seriositeten lockat ännu en innebandyikon till laget.

Anna Gustafsson.

Hon har tagit VM-guld, hon har tagit SM-brons och hon har framför allt tagit IBK Boden från division II till elitserien på två säsonger.

Det var länge sedan. Mycket har hänt med innebandyn sedan dess, både nationellt och regionalt, somligt bra och annat... Eeeehh... Mindre bra. Men Gustafssons egenskaper – en glödande passion och en frustande vinnarattityd – blir aldrig omoderna.

Att Gustafsson hoppar på tränarjobbet beror väldigt mycket på hennes gamle tränare Ulf Hallstensson, ”föreningsutvecklare” i Notviken, en luddig titel som egentligen betyder ”tränare i förklädnad” och Per Wårell, lagledare.

De har tjatat, tjatat och tjatat tills de bröt ner hennes motstånd till en tränarkarriär. Väl exekuterat – och en oerhört bra ledarvärvning av klubben.

Det är svårt, men om Gustafsson kan lära ut bara 10 procent av sin mentalitet, förmågan att hela tiden vilja mest, kommer tjejerna i Notas att promenera genom den där serien. Dessutom har de ju en av Sveriges bästa ”föreningsutvecklare” att luta sig mot under sitt andra år i näst högsta serien.

Det kan bli en intressant säsong. Som Gustafsson själv säger:

– Det är andra året under ”Uffe” som den riktiga utvecklingen kommer. Första året har man bara hans taktikpilar i huvudet...

Marcus Oskarsson. Johan Porsberger. Egentligen inga fantastiska påläggskalvar, inga jättelöften, men ändå solida juniorskallar som med hyfsad utveckling kan bli solida allsvenska spelare och fullgoda elitseriereserver redan nästa säsong.

Med fantastisk utveckling? Sån som juniorer ibland går igenom när de tränar hårt? The sky is the limit - för dem båda.

Den utvecklingen kommer de i såna fall att göra i en helt annan klubb än Luleå Hockey. Det är ingen katastrof, det är inte ens någon större fara - men det är ändå intressant.

Vad är det som gör att de här killarna lämnar just nu?

Min bild av det hela är samma i båda fallen. I det lilla perspektivet handlar det om pengar. I det stora perspektivet handlar det om en generationsklyfta.

Lars "Osten" Bergström har gjort mycket rätt under sin tid som sportchef. Han har landat tvillingarna Abbott, han har fixat Linus Klasen och Oscar Sundh, han har lyckats med väldigt många av de allsvenska värvningarna.

Detta utan att ha ruinerat föreningen.

Han har lyckats med detta tack vare att han är en riktig gris vid förhandlingsbordet. Det råder inga tvivel om att de agenter som ger sig i kast med Luleå i många fall sliter sitt hår över "Ostens" beteende, för att Luleås sportchef bryter mot så många oskrivna regler och rent allmänt är en jobbig jävel.

Är det ett problem? Nej, inte ännu. Det kan bli det, i den hypotetiska framtid där Luleå Hockey är en mindre framgångsrik förening, när både goodwillkontot är tomt och börsen är tömt på innehåll. Men just nu? Luleå Hockey ser ut som en rund miljon. Det attraherar spelare oavsett hur sportchefen beter sig när det är dags att förhandla om lönen.

Men.

Från andra hållet kommer det fler och fler unga, talangfulla spelare från föreningens ungdomsorganisation. Det kommer att komma ännu fler. Oskarsson och Porsberger är juniorer som Luleå både kan ha och mista, men de är ändå de första exemplen på vad som komma skall. Och de som kommer kanske ser ännu bättre ut.

När "Osten" var aktiv, till och med när Jonas Rönnqvist var aktiv, var juniorerna glada ifall de över huvud taget fick se insidan av ett elitseriebås. De var glada om de slapp köpa sina egna klubbor. De var glada över att få sätta sig i bussen och åka en helg ner till Sundsvall och titta på hockey - därför att det kunde kratta vägen för elitseriespel i framtiden.

Dagens ungdomar är som annorlunda.

Agenterna bevakar sina investeringar - vilket juniorspelarna är, tro inget annat - och hetsar dem till att alltid kräva mer. Juniorerna själva är oerhört medvetna om vad som händer på andra håll, de är kunnigare än någonsin kring vad som krävs och vad de är berättigade till, de vet vad de vill ha - en elitseriekarriär, minst - och tror sig veta hur de ska komma dit.

Det är inte heller något fel med det. Mer medvetna spelare tvingar också klubbarna att bli mer medvetna, det går inte längre att komma dragandes med vad som helst och tro att det ska accepteras.

Allt jag hör tyder på att de två skolorna krockat i fallet Porsberger och Oskarsson.

"Jag hade väldigt låga anspråk själv, men vi kunde ändå inte komma överens", säger Oskarsson.

"Vi har erbjudit dem en fantastisk utvecklingsmöjlighet, men de verkar ha andra målbilder", säger Bergström.

Vid ena sidan av skrivbordet sitter "Osten" och fattar inte varför hans juniorer vill ha så mycket betalt - de är ju bara juniorer. Vid andra sidan sitter Oskarsson och Porsberger - eller deras agenter, snarare - och förstår inte varför de inte får betalt så att de klarar att livnära sig på hockeyn.

Det kanske är dags för "Osten" att tänka om och inse att det där synsättet bara tjänar till en sak: Att straffa dem som verkligen vill spela för klubben. För så är det. Den spelare som brinner med störst Luleåeld kommer ju att acceptera skambudet.

Kanske räcker det att vara brutalhård i förhandlingarna mot spelare som är fullvuxna. Kanske ska de egna juniorerna få 25-30 000 i månaden - bara för att hålla dem kvar i klubben. Kanske behöver man inte alltid, alltid jaga kronor och ören.

Kanske kan man se det som en investering för framtiden, ett sätt att skapa hjärta för klubben, ett sätt att knuffa in lite pengar - för det är fortfarande väldigt lite pengar, jämfört med alla andra - och skapa glädje och tacksamhet snarare än olust.

Den investeringen kommer inte att ge utdelning här och nu - men i morgon kan extrakostnaden vara guld värd.

Ska vi ta en titt på vad som händer? Ska vi göra det med "Ostens" 3-9-15-tänk i åtanke?

Okejrå.

MÅLVAKTER

Klara: Rautio, Bellissimo.

Här vill Luleå ha in en tredjekeeper och sedan låna ut honom till Asplöven. Det är ingen hemlighet att det lär bli Lassinantti, och han lär bli klar när som helst.

BACKAR

Klara: Fransson, Skrbek, Jonsson, Sandström, Hjelm, Gunnarsson, Kukan.

Här kommer antagligen gallerormen Marcus Oskarsson att presenteras inom kort. Han är troligen predestinerad att spela en hel del med Asplöven. Enkel matematik ger alltså vid handen att det saknas en back.

I nuläget, that is. När KHL härjat färdigt kan naturligtvis Fransson också vara försvunnen. Jag misstänker också, utan att ha några som helst andra bevis förutom min egen magkänsla för det, att också Pavel Skrbek kan vara på väg bort - om Luleå hittar en lämplig klubb för jättetjecken.

Om både Skrbek och Fransson försvinner lär "Osten" försöka få in dels en defensiv back, dels en offensiv. Han nöjer sig nog med det, i så fall, vilket innebär att Luleå då kör med Oskarsson som åttonde.

Om bara Fransson försvinner är jag ganska säker på att "Osten" har en offensiv back som han gärna ser som hans efterträdare. Eftersom offensiva backar är relativt dyra kan det bli så att han nöjer sig så. Då bli alltså Oskarsson åttonde.

Om varken Fransson eller Skrbek försvinner? Det är intressant. Då finns det ingen plats för en offensiv backvärvning. Gunnarsson och Fransson är de två uppenbara valen, Hjelm är meningslös värvning om han inte får offensivt förtroende och Skrbek vill också ha pp-minuter. Lägg därtill Janne Dragskott, som hade en av sina bättre offensiva säsonger någonsin i fjol. Det finns en viss obalans här, vilket borde åtgärdas.

Jag tycker att en defensiv pjäs borde vara prio ett för "Osten", egentligen oavsett vad som händer.

FORWARDS

Klara: Chris, Cam, Persson, Olausson, Sundh, Koivisto, Hedman, Truchno, Klasen, Cehlarik, Fogström, Vihko, Mannberg, Bryggman.

Det är 14 forwards på kontrakt redan nu (15, egentligen, men vi räknar väl med att Jonas Berglund hittar nytt arbete någonstans?) och dessutom borde Johan Porsberger vara på väg in. Fullt hus, alltså? Nja, jag tror inte det. De yngre spelarna kan naturligtvis, efter en sommar i Dubbel-Petters fasta grepp, kliva in och göra succé i elitserien redan till hösten, men jag misstänker ändå att till Luleå räknar med att ha en kedja i Asplöven när den allsvenska säsongen börjar. Porsberger, Mannberg och Bryggman till exempel. 

Det innebär - "Osten" säger ju själv det - att Luleå ska in med åtminstone en forward till. Om någon av - eller både - Olausson och Klasen försvinner till KHL förändras verkligheten, om Luleå hittar en ny klubb till Koivisto - han har bättre lön än han presterar för, jag har samma magkänsla där som i fallet Skrbek - kan verkligheten förändras ännu mer.

Men om truppen ser ut som den gör nu ser jag helst att Klasen spelar med Truchno och Hedman. En fysisk jätte, en stor och skicklig kille samt en trollkarl är en rätt intressant kedja - förutsatt att Truchno har elitseriespel i sig.

Jag låter det vara osagt, än så länge. Han är en chansning, men en rätt så kul sådan.

Det jag framför allt vill att "Osten" letar efter på forwardssidan är en stor och skicklig kanadensare. En Hedman med näsa för mål, en tänkande Lee Goren om ni så vill. Det vore det bästa komplementet till Olausson och Sundh, som jag tar för givet att Rönnqvist har tänkt para ihop.

Olausson behöver, precis som Klasen, hjälp att skapa de ytor som krävs för att deras respektive briljans ska komma fram även i täta, tuffa matcher mot  kvalificerat motstånd.

Med det sagt: Allting kan se ut som hej kom och hjälp mig och ingen kom om ett par dagar. Varken jag eller "Osten" har ju någon som helst aning kring hur Olausson, Klasen och Fransson verkligen tänker.

Egentligen.

Alla tre kan försvinna, alla tre kan egentligen bli kvar, även om just det framstår som allt mer osannolikt. Oavsett blir det blir intressanta veckor framöver.

I går hade jag ett långt samtal med sportchef Bergström. Hurvida det var givande? Tja, det är i alla fall uppenbart att "Osten" har joggat en del mellan utvecklingssamtalen och utvärderingen som sysselsatt Luleås sportsliga ledning under tiden efter finalförlusten.

Nu? "Osten" kände sig en smula tom.

– Det är konstigt, det är alltid konstigt när det tar slut. Det blir som ett bakvatten. Vi jobbar med utvärdering av säsongen som varit och jobbar med riktlinjerna inför nästa.

Oscar Sundh, då?

– En superbra kille, har vi fått klart för oss. En modern spelare i bra ålder, bra bakgrund, många kompetenser och har vinnarinstinkt. Jag har alltid gillat honom, från det att han kom fram. Drivet, storleken, han har många strängar på sin lyra. Ska man bygga ett bra lag behöver man såna spelare och när HV tog honom tänkte jag att ”det där var ett bra nyförvärv”. Vi är väldigt glada att vi fick honom.

Svensk elitseriespelare i sin bästa ålder på gränsen till landslaget som spelar i ett storlag. Det var ett tag sedan Luleå Hockey gjorde såna värvningar.

– Hehehe, ja. Vi är ju faktiskt vana vid det omvända. Det är en stor eloge till klubben och till Norrbotten i stort, att vi gjort ett sånt avtryck och kan vara så attraktiva att såna killar söker sig hit. Det är en Uppsalakille, han är inte norrlänning, och det är ett erkännande som jag hoppas att alla tar till sig – att vi är så pass intressanta. Jag tror att många känner att ”Oj, vilken fest, vilket engagemang” – trots att festen fick ett lite snöpligt slut. Det ska vi försöka fortsätta bygga på och i det sammanhanget är det här en ny form av statusvärvning – och det utan att vi tvingats hosta upp jättefläsket Orvar.

Jag gillar den värvningen, men den för också med sig att oavsett hur jag tittar på er laguppställning ser jag ingen plats för Karl Fabricius. Jag gillar ju honom.

– För en kille som Kalle... Det rimmar ju nästan? För en kille som Kalle finns det alltid en plats. Han kan ta mitt jobb, han kan ta klubbdirektörens jobb, och den dagen han slutar med hockeyn ska jag ordna honom en modellkarriär. Det är alltid en gångbar kille.

Du har inte räknat bort honom?

– Nej, vi vill ju bygga med kontinuitet. Han har varit och provat sina vingar tidigare och är rätt lättflyttad, så det är inte säkert att vi klarar av det. Men Kalle är väldigt mycket Luleå Hockey och är alltid gångbar i våra led.

Hur ser du på KHL-hotet mot framför allt Klasen, Fransson och Olausson?

– Man får göra som John Wayne, man får sova med ena ögat öppet. Det är den tiden vi lever i, samtidigt ska vi glädjas över att vi har spelare som gör bra ifrån sig. Titta på Tre Kronor, det var väldigt många spelare med Luleåbakgrund som gjorde bra ifrån sig. Hur det nu än är, om någon far iväg så har vi ändå varit ett led i karriären. Men visst vill vi behålla bra spelare, så är det bara.

Bergström ville varken bekräfta eller dementera om Luleå Hockey har inskrivet någon ersättningsklausul vid eventuell KHL-flytt för någon av sina stjärnor.

– Om någon skulle lämna ger det oss ändå lite möjligheter att agera, i och med att det frigör en viss form av resurser. De är bra killar, vi har sajnat dem för att vi vill bygga på dem – men det ger oss ändå möjligheter att jobba vidare.

Men vad får du från signaler från framför allt de tre?

– Det är en nyckfull bransch. Den känsla jag har i dag kan vara helt annorlunda i morgon. Det jag kan säga är att de här killarna trivs fantastisk bra i Luleå Hockey och vill försöka göra något bra med klubben. Men vad slutet blir... Den frågan passar jag på.

Nästa säsong öppnas marknaden för icke-européer upp. Nordamerika har du inte varit och härjat på särskilt mycket tidigare - hur bra koll har du egentligen?

– Jag vet inte, det är svårt att jämföra och värdera. Vi är väl ungefär där alla andra är. Det är en ny situation, men jag tycker ändå att vi har ett bra kontaktnät där borta och känner oss ganska bekväma och trygga. Vi har en stomme i laget som har visat bra resultat, vi sitter i ett bra läge och det gör att vi inte behöver chansa om vi ska ge oss ut på den marknaden. Sen får vi se vad vi gör för drag till slut.

Du har 14 forwards på kontrakt, om vi bortser från Jonas Berglund. Några ungdomar lär tillkomma, till exempel Porsberger, Lassinantti och Oscarsson.

– Mmmm...

De flesta av dem kommer att spela i Asplöven, säkert någon av de andra också.

– Mmmm...

Hur många målvakter, backar och forwards vill du ha i truppen?

– Jag tycker att siffrorna 3-9-15 känns ganska bra.

En målvakt i Asplöven, en eller två backar i Asplöven..?

– Ja, en back framför allt. Vi har ju duktiga ungdomar som vi kan kalla upp från juniorlaget också.

...och en forward i Asplöven?

– Ja, en eller två.

Min bedömning blir då att du vill in med en back och en forward till.

– Då vet jag inte riktigt hur det är ställt med dina matematikkunskaper.

Det bygger jag inte på matematik, snarare på namnen i truppen.

– Ja, någonstans där kanske vi befinner oss...

...och de namnen lär dröja ett tag, eller?

– Nja, det får vi se, vi har ju haft ambitionen att bli klar med truppen rätt tidigt. Men vi får avvakta och se vad som händer med de här spelarna som kan gå vidare. Saker och ting påverkar varandra lite grann – men någonting till ska vi försöka addera.

Då vet vi. Eller också inte. Oavsett vilket sitter jag på utbildning i ett nytt redaktionellt system under dagen - det är troligen utvecklat av Lucifer själv, alla indicier tyder på det - och kommer att vara upptagen under dagen. Jag ska försöka leverera lite tankar kring det här när jag hinner.

Hörs.

Jahaja. När ett fönster stängs öppnas ett annat brukar de säga, så jag begav mig till Skogsvallen för att se årets upplaga av IFK Luleå för första gången.

Jag gillade väl i stort det jag såg. Småputtrigt spel, bollskickliga nyförvärv - men med ett stort problem.

Varken Robin Lundgren, Daniel Ahonen eller Anton Andersson är ju Per Mettävainio.

Just nu har Fredrik Waara ett kraftigt överskott av djupledsforwards i truppen. Mot lag som Nyköping - som parkerar bussen i eget straffområde och knappt kliver ur - behövs ett monster för att utmana tunga mittbackar och skapa ytor framför motståndarnas mål.

Det fanns helt enkelt inget djupled att spela på i dagens match.

Målet? Löjliga misstag, flera stycken. Men det ska IFK ha råd att göra, i alla fall en gång per match. Det som däremot irriterar och oroar mig en smula är att laget aldrig reste sig efter målet, att det aldrig blev någon desperation i slutet.

Ni vet, det där som vi vant oss vid att se de senaste åren.

Jag ska lämna er nu, ett tag i alla fall. Kommande vecka ska jag njuta av en lång ledighet i stugan - långt från ära, redbarhet och internet. Förhoppningsvis kommer jag tillbaka som en ny och utvilad krönikör.

Fridens liljor.

Vänner. Här på redax sitter jag, Mighty Max samt oraklet Stålnacke och brunkar ihop morgondagens tidning. Våra påsar under ögonen skulle kunna göra tjänst i kassorna på Kvantum, men det är inget vi lägger någon vikt vid.

Jag hade tänkt mig att sammanfatta säsongen.

Vi hade ju en säsongssammanställning i blaskan i dag. Jag hade väldigt lite att göra med de betygen och kommentarerna, så jag har knåpat ihop egna. Slit dem med hälsan – så här tycker jag att spelarna presterat säsongen 2012/2013.

MÅLVAKTER

Johan Gustafsson

Grundserien: 33 matcher, 93,25%. 

Slutspelet: 15 matcher, 92,45%.

Betyg: 5 NSD-rosor.

Kommentar: Oerhört stabil under grundserien, höjde sig med den ökade arbetsinsatsen och förtroendet i slutspelet. Var en jätte i många matcher, men klarade ändå inte av att fälla Skellefteå. Det säger mer om Luleås finalmotståndare än ”JGs” insats.

David Rautio

Grundserien: 22 matcher, 93,06%.

Slutspelet: –

Betyg: 3 NSD-rosor.

Kommentar: Har växt ut till en mycket kompetent elitseriemålvakt, gjorde nästan en bättre grundserie än sin kollega, trots hjärnskakningsproblem. I slutspelet gäckade skador och sjukdomar honom. Nästa år, David?

BACKAR

Johan Fransson

Grundserien: 55 matcher, 11 poäng (3+8), +1.

Slutspelet: 15 matcher, 10 poäng (0+10), +9.

Betyg: 5 NSD-rosor.

Kommentar: Nej, Fransson gör knappt några mål. Det är ett oomkullrunkeligt faktum – men också det enda problemet med Fransson nu för tiden. Var nästan Luleås bästa back i båda zonerna på slutet av grundserien – och blev ännu bättre i slutspelet. Ville alltid göra mer.

Pavel Skrbek

Grundserien: 31 matcher, 12 poäng (4+8), +/-0.

Slutspelet: 14 matcher, 3 poäng (0+3), +4.

Betyg: 2 NSD-rosor.

Kommentar: En habil arbetsinsats av elitseriens största tjeck. mer än så blev det tyvärr inte, trots en mycket bra början på säsongen. Såg långsam ut i finalen, så till den milda grad att jag nästan led med honom.

Jan Sandström

Grundserien: 46 matcher, 11 poäng (6+5), +20.

Slutspelet: 15 matcher, 7 poäng (3+4), +5.

Betyg: 4 NSD-rosor.

Kommentar: Bästa säsongen någonsin? Japp. Janne Dragskott har, på ålderns höst, blivit en defensiv gigant som dessutom har ett av seriens bästa skott. Kan fötterna bli lite snabbare till nästa säsong?

Dean Kukan

Grundserien: 16 matcher, 4 poäng (1+3), +9.

Slutspelet: 15 matcher, 1 poäng (0+1), +5.

Betyg: 2 NSD-rosor.

Kommentar: Gjorde succé i slutet av grundserien och har varit habil även i slutspelet. Har dock vissa problem i närkampsspelet och med frekvensen i skridskoåkningen, men för en 19-åring är det inga större problem.

Lukas Kilström

Grundserien: 49 matcher, 16 poäng (5+11), +1.

Slutspelet: 14 matcher, 1 poäng (0+1), -3.

Betyg: 3 NSD-rosor.

Kommentar: Släppte knappt in ett mål i början av grundserien men tappade en hel del efter jul. Helt okej i slutspelet och var en av få som verkligen försökte under hela den sista finalmatchen.

Daniel Gunnarsson

Grundserien: 53 matcher, 17 poäng (6+11), +10.

Slutspelet: 15 matcher, 5 poäng (3+2), -4.

Betyg: 3 NSD-rosor.

Kommentar: Jag tycker att Gunnarsson har varit bra, riktigt bra, i sina bästa stunder. Behöver dock få upp intensiteten i skridskoåkningen för att bli den där riktiga storbacken som aldrig gör en dålig match. Kan lägga på sig något kilo till för att vinna fler närkamper.

Fredrik Svensson

Grundserien: 37 matcher, 8 poäng (2+6), +4.

Slutspelet: 13 matcher, 0 poäng, -2.

Betyg: 2 NSD-rosor.

Kommentar: En otacksam roll för en veteran med en oerhört sympatisk inställning till sin karriär. Svensson var det komplement som behövdes, men fick aldrig chansen att utnyttja sina spetsegenskaper i finalserien.

Robin Jonsson

Grundserien: 49 matcher, 10 poäng (2+8), +25.

Slutspelet: 13 matcher, 0 poäng, -4.

Betyg: 3 NSD-rosor.

Kommentar: Defensiv gigant som dock har plågats av skadebekymmer och smärtor. Det gjorde att han inte riktigt hängde med Skellefteås young guns i finalen och fick se sig frånåkt ett flertal tillfällen. Ovärderlig i numerära underlägen.

FORWARDS

Linus Persson

Grundserien: 51 matcher, 20 poäng (9+11), +8.

Slutspelet: 15 matcher, 12 poäng (8+4), +5.

Betyg: 4 NSD-rosor.

Kommentar: En helt okej grundserie, framför allt efter jul. Det verkliga lyftet kom när han parades ihop med bröderna Abbott och hittade den roll som så många sökt men så få har funnit. Luleås bästa slutspelssniper – någonsin.

Chris Abbott

Grundserien: 49 matcher, 23 poäng (8+15), +7.

Slutspelet: 15 matcher, 7 poäng (3+4), +5.

Betyg: 4 NSD-rosor.

Kommentar: Om det fanns en Selke Trophy i Sverige så skulle Chris vare en utmanare till den. En ledare, grovjobbare och poängmakare i samma person – kanadensaren personifierar Luleåandan på exakt det sätt som jag önskar från en kapten.

Cam Abbott

Grundserien: 52 matcher, 17 poäng (5+12), +15.

Slutspelet: 15 matcher, 8 poäng (2+6), +5.

Betyg: 3 NSD-rosor.

Kommentar: Blek i säsongsupptakten, hittade sig själv efter årsskiftet och var en naturkraft i slutspelet. Jag älskar hans temposkiftningar och hans näsa för mål, men glöm inte heller hur oerhört viktig han är med sitt fysiska spel.

Toni Koivisto

Grundserien: 50 matcher, 26 poäng (10+16), +6.

Slutspelet: 15 matcher, 5 poäng (2+3), +/-0.

Betyg: 2 NSD-rosor.

Kommentar: Habil grundserie, gjorde ungefär vad som kan förväntas. I slutspelet tappade Koivisto sin spets och blev allt meningslösare ju längre Luleå kom. Är lite för skvättig i närkampsspelet för att kunna ta sig in i de farliga områdena.

Niklas Olausson

Grundserien: 48 matcher, 36 poäng (11+25), +10.

Slutspelet: 15 matcher, 11 poäng (1+10), +3.

Betyg: 4 NSD-rosor.

Kommentar: Var en offensiv titan, blev en defensiv stöttespelare. Olausson haltade svårt efter sista finalen, hans insats där ska ses i ljuset av det. Är inte en tillräckligt bra målskytt för att inte vara beroende av spelarna runt omkring sig.

Linus Klasen

Grundserien: 47 matcher, 24 poäng (10+14), +2.

Slutspelet: 14 matcher, 12 poäng (4+8), -2.

Betyg: 3 NSD-rosor.

Kommentar: Oerhört iögonenfallande, med fantastisk teknik och bra spelsinne. Försvann i finalen, vill gärna spela sin hockey med lite mer tid än Skellefteå gav honom och hade inte kedjekamraterna som skapade utrymmet.

Anton Hedman

Grundserien: 46 matcher, 13 poäng (7+6), +2.

Slutspelet: 11 matcher, 3 poäng (1+2), -2.

Betyg: 3 NSD-rosor.

Kommentar: Hårdare än de flesta i serien, fantastisk i närkamperna och tillräckligt stark för att vinna många tekningar trots halvtaskig teknik. Behöver utveckla sitt målskytte för att bli en toppspelare.

Mika Pyörälä

Grundserien: 32 matcher, 17 poäng (5+12), +2.

Slutspelet: 13 matcher, 3 poäng (1+2), -3.

Betyg: 2 NSD-rosor.

Kommentar: Kom till Luleå mitt under säsongen, har inte levererat i paritet med sin lön. Bleknade fullständigt i finalen, gjorde i och för sig oftast det defensiva jobbet men det var inte därför Pyörälä var här.

Joonas Vihko

Grundserien: 49 matcher, 23 poäng (15+8), +11.

Slutspelet: 15 matcher, 3 poäng (2+1), -1.

Betyg: 3 NSD-rosor.

Kommentar: En riktigt bra grundserie, med tanke på att Vihko gick ner ordentligt i lön inför den här säsongen. Fick utdelning på sitt skott och sin skridskoåkning. Hade stora förväntningar på sig innan slutspelet men levererade inte vad vi hoppats på. Försvann efter tacklingen på Per-Johan Axelsson.

Karl Fabricius

Grundserien: 50 matcher, 12 poäng (5+7), +16.

Slutspelet: 15 matcher, 4 poäng (2+2), +1.

Betyg: 3 NSD-rosor.

Kommentar: Konstant hårt arbete, blandat med sporadiska infall av teknisk briljans. Fabricius är den ultimata städgumman, gör inte bort sig i en förstakedja men passar som bäst längre ner i laguppställningen.

Niklas Fogström

Grundserien: 52 matcher, 23 poäng (10+13), +19.

Slutspelet: 13 matcher, 2 poäng (1+1), +3.

Betyg: 3 NSD-rosor.

Kommentar: Hårt arbetande finländare som tar många kloka beslut ute på banan. Med ännu en säsong av hård elitserieträning kan han mycket väl bli en tongivande poängproducent, visade stundtals att han hade det i sig.

Jens Jakobs

Grundserien: 46 matcher, 13 poäng (6+7), -1.

Slutspelet: 9 matcher, 1 poäng (1+0), +/-0

Betyg: 2 NSD-rosor.

Kommentar: Precis som Fredrik Svensson kom Jakobs aldrig riktigt in i laget och fick se sig omkörd spelare underifrån. Jag kommer att sakna Jakobs, dels för hans teknik men också på grund av hans sympatiska framtoning.

Daniel Mannberg

Grundserien: 16 matcher, 2 poäng (0+2), -1.

Slutspelet: 12 matcher, 2 poäng (1+1), -1.

Betyg: 2 NSD-rosor.

Kommentar: Hårt arbetande ytterforward som fick förtroende efter sin återkomst från Asplöven. Har svagheter i både fysik och målskytte, men sviker aldrig i arbetsinsatsen.

Peter Cehlarik

Grundserien: 8 matcher, 6 poäng (3+3), +8.

Slutspelet: 6 matcher, 1 poäng (1+0), +1.

Betyg: 3 NSD-rosor.

Kommentar: Kom, sköt och segrade – Cehlarik hade kunnat vara en joker i slutspelet men förbundsreglementet tvingade honom till JVM-spel för Slovakien. Oerhört intressant spelare inför nästa säsong.

Sami Sandell

Grundserien: 40 matcher, 8 poäng (3+5), +8.

Slutspelet: –.

Betyg: 2 NSD-rosor.

Kommentar: Alltid bra när han spelar. Tyvärr gör han det för sällan. Sandell är precis den spelartyp Luleå Hockey behöver, men skadeproblematiken gör honom överflödig.

Jonas Berglund

Grundserien: 16 matcher, 1 poäng (0+1), +1.

Kommentar: En glad lax, bra på många olika saker. Saknar spets på de flesta områden utom spelintelligens. Behöver skaffa sig bättre fysik och lär spela allsvenskt nästa säsong, men jag räknar inte bort honom som en framtida elitseriespelare ännu.

Det här är Luleå. Här startar året när Luleå Hockey samlas i augusti. Det slutar nu.

Vi har varit här förr. Vi kommer att vara här igen.

Alltid med samma fråga.

Vad var det som hände, egentligen?

Det är mitt jobb att svara på det. Det här är min bild av verkligheten.

Luleå Hockey har, på många sätt, gjort en fantastisk säsong. Topp fem i föreningens historia. De här spelarna har skapat den säsongen, byggt glädje och segrar av sin egen svett, men här tog det slut.

Varför?

Till att börja med så framstår segerdrömmarna som ett omöjligt uppdrag från start. Skellefteå var för bra - Anders Burström sa att han var tveksam till om han någonsin sett ett bättre elitserielag, han har sett ett par - för att något lag skulle kunna hota dem över sju matcher.

Herreminje, hur det laget har spelat. Luleås fart- och skridskobaserade ishockey framstår som direkt geriatrisk i jämförelse. Visst, stundtals har Luleå orkat utmana, den första perioden i söndags och de två första i förrgår, men generellt har Skellefteå varit i hysterisk form.

Luleå kunde inte stoppa det. Inget lag hade kunnat stoppa det. Skellefteå var en idé vars tid hade kommit.

Men Luleå hade kunnat göra, borde gjort, bättre ifrån sig än 0-4.

Såret på Cam Abbotts näsa, det som han fick i sista kvartsfinalen mot Frölunda, har nästan läkt nu. Såret i själen, det som skapades när Jimmie Ericsson höjde bucklan mot Coop Arenas tak, kommer att blöda ett tag till.

- Det var svårt att ta, att se de där scenerna där ute. Det svider. Allt har gått deras väg, men bra lag gör så att saker går deras väg. Jag tror inte att det finns en värre känsla än att se det som hände där ute nyss...och jag är inte ens från den här stan. Tänk hur det ska vara för våra fans, de som fortfarande sjunger där ute...

Går det att dra någon nytta av det här?

- Den känsla som finns i kroppen nu, den är sjuk. Jag hoppas att vi inte glömmer den, hur det var att förlora i finalen, i vår egen byggnad. Vi vet hur vi ska ta oss hit - nu ska vi bara visa att vi kan vinna också.

Där någonstans satte hans bror kapten Chris ner foten, beordrade uppställning och utmarsch för att tacka alla er som sjöng.

Det var det minsta laget kunde göra.

Det är så lätt hänt att fansen glöms bort när en säsong ska sammanfattas, men den lidelse och patos som Luleås supportrar har vräkt ut över läktarna i det här slutspelet är omöjligt att se förbi.

- Det har varit magiskt hela säsongen. Därför känns det ju extra bittert att vi inte kunnat bjuda tillbaka i finalen, de har varit fantastiska, sa Janne Dragskott.

Han satt halvnaken på en bänk. Runt midjan hade han en handduk. I vänsternäven två burkar mineralvatten. Blicken var tom.

- Det känns ju skit, såklart. Och det svider extra när man står kvar på isen och de lyfter bucklan och står med guldhjälmarna. Det är klart att det gör ont. Vi har mött en grym motståndare, vi har försökt, varenda en här inne är tömd. Men vi har inte kommit åt dem.

Avans finest, K-Fab, höll med honom.

- Alla har kommit in till båset och varit blåa i ansiktet, jag hade inte kunnat kräva mer av någon. Inställningen, humöret, har funnits där - det är ett underbart gäng.

Jag tyckte mig se något annat. Jag tyckte mig se två grupper av spelare. De som försökte och de som inte gjorde det.

- Det kan bero på olika saker, det är ett långt slutspel och många dras med skavanker. Det man kan kräva är att alla jobbar, jag svär på att alla här inne gör det.

Men noll segrar?

- Det är jävligt frustrerande. Det är frustrerande att ligga under med 3-0 när vi åker hem efter senaste matchen, när vi tycker att vi blottar strupen på dem. Men någonstans måste vi lyfta på hatten åt Skellefteå också, de är förbannat bra.

I tränarrummet satt fyra bistra herrar. Tre av dem höll käft - "Hento" muttrade något om studsarna, "Bulan" satt med fötterna på bordet och blicken i taket, Åkerström stirrade på ett papper - men Rönnqvist pratade.

- Det är för jävla trist. Men förlorar man med 4-0 så möter man ett bättre lag. Vi tycker att vi var bättre i ett par matcher, men utnyttjar man inte det till att göra mål så är det omöjligt att vinna mot Skellefteå.

Det är ju den där nollan...

- Vi har vunnit European Trophy, tagit 103 poäng, kommit trea i serien och gått till final. Men det känns åt helvete att förlora med 4-0. Det förtar så mycket. Hoff, det är inget kul.

Spelarkritik?

- Jag vägrar att sitta och tycka att någon gjort något dåligt. Jag vet att alla ger hundra procent, det är något som sitter i väggarna. Vi ser dem varenda dag och vi vet att de sliter som djur.

Det märks inte på alla håll och kanter...

- Det kan vara att man är ofräsch i benen, halvskadad, att man möter ett oerhört skickligt lag. Efter den säsong som de gjort, de som sitter där inne, vore det konstigt att inte hedra dem. Förbannat, det är ett gäng krigare.

Krigare eller inte, nu är deras strid över. "Greppa" har kramat om Linus Klasen, Fredrik Svensson har gått omkring och skakat hand med omklädningsrummet, Niklas Olausson har haltat hemåt i natten och Johan Fransson har förhoppningsvis klippt sig.

Janne Dragskott har kommit hem till ett sovande hus, slagit sig ner i soffan med en stor hamburgare och sett banderollen.

Den som familjen har satt upp på väggen ovanför TVn.

"FÖR OSS ÄR DU ALLTID GULD VÄRD"

En bättre slutpunkt än så på en säsong är svår att hitta.

Själv? Jag öppnar en öl, lägger upp fötterna på soffbordet och njuter av att jag även i morgon kommer att jobba på en förbannat bra sportredaktion med passion, lidelse och kunnande.

Värdinnan, sportchef Folkesson, Mighty Max, Gurra G, oraklet Stålnacke och unge herr Danielsson. Där har ni ett gäng som alltid håller klassen i alla slutspel.

Till sist: Ett stort, fett tack till alla läsare. Det är ett sant nöje att skriva för er.

Utan er vore jag bara en tjockis med en fäbless för konstiga ord och obskyra liknelser.

Vi syns i vimlet.

Jaha, Jonas. Känner du att det är svårt att påverka dina spelare? Känns det som att du spelat ut alla dina kort?

Känns det som att domedagen är nära?

Ingen fara.

Jag hjälper dig, naturligtvis. Här är en liten textsnutt som du kan läsa upp för dina spelare efter värmningen. Öva framförandet tills dess - oral leverans blir så mycket bättre utan stödord och papperslappar.

"Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det är bara minuter kvar till den största striden i era professionella liv.

Allting avgörs i dag.

Antingen läker det här laget – eller så raseras det.

Centimeter efter centimeter, spel efter spel, tills allt är slut.

Just nu är ni i helvetet, mina herrar, tro mig – och ni kan bli kvar där och få skiten sparkad ur er. Eller så kan ni slåss för att ta er tillbaka, tillbaka till ljuset, ni kan klättra ut ur helvetet – en centimeter i taget.

Jag kan inte göra det åt er. Jag är för gammal. När jag ser mig omkring i omklädningsrummet och ser alla unga ansikten tänker jag att jag har gjort alla felaktiga val som en medelålders man kan tänkas göra.

Jag har pissat iväg alla mina pengar, tro det eller ej. Jag har jagat iväg alla som någon gång älskat mig. Den senaste tiden har jag inte ens tålt att se ansiktet som stirrar på mig ur spegeln.

Ni vet, när man blir gammal börjar saker tas ifrån en. Det är en del av livet – men ni kommer att lära er det först när ni börjar förlorar grejerna. Då kommer ni att lära er att livet är en kamp om centimetrar.

Det är ishockey också.

I varje match, i livet eller i hockey, är felmarginalen så liten att... Jag menar:

Ett halvt steg för sent eller för tidigt – och du klarar det inte bågningen.

En halv sekund för sent eller för tidigt – och du får inte riktigt tag i pucken.

De centimetrar ni behöver finns överallt runt omkring er. De finns i varenda spelmoment, varenda minut, varenda sekund – och ni spelar i ett lag där man slåss för den centimetern.

Ni spelar i ett lag där man sliter man sig själv och alla runt omkring sig i bitar för att komma åt den centimetern. Man klöser, med naglarna, efter den centimetern – för att vi vet att när vi till slut lägger samman alla centimetrar som vi kommit åt så kommer det att göra hela jävla skillnaden.

Mellan att vinna och förlora.

Mellan att leva och dö.

Det här kan jag säga er: I varenda match är det killen som är villig att dö som kommer att vinna kampen om centimetern. Och jag vet att om jag ska ha något liv i framtiden så är det för att jag fortfarande är villig att slåss och dö i kampen om den centimetern – därför att det är vad livet handlar om.

De 30 centimetrarna framför ditt ansikte.

Jag kan inte tvinga er att göra det. Ni måste titta på killen bredvid er, titta in i hans ögon. Jag tror att ni kommer att se en kille som vill ta de centimetrarna med er, ni kommer att se en kille som är redo att offra sig själv för det här laget – därför att han vet att när allt ska avgöras kommer du att göra samma sak för honom.

Det, mina herrar, är definitionen av ett lag.

Och antingen läker ni som ett lag eller så dör ni som individer.

Det är hockey, grabbar – det är allt det är.

Så. Vad ska ni göra nu?"

Hälsningar från mig och Al Pacino.

LULEÅ
Allt hopp är ute. Nu handlar det om att rädda ansiktet.
Det här är en uppmaning till Luleå Hockeys spelare.
Gör en sista insats för era fans.
De har förtjänat bättre än så här.

Jag har trott på Jonas Rönnqvist hela tiden. När han kom till Luleå Hockey var han oprövad, han hade inte testat sina vingar i elitserien, men jag fick ett gott intryck av honom ändå.
Jag – som är världens största cyniker – har verkligen trott att Rönnqvist är precis vad Luleå behöver.
Och det var han. Han skapade det här laget, tum för tum, och han skapade klubbens andra storhetstid. Under de här tre åren har Luleå Hockey beskyllts för att vara hockeymördare, en defensiv fabrik, ful, skitig, elak och bitter.

Men laget har alltid blivit bättre.

Jag har alltid hävdat att segrarna är det viktiga. Ett elitlag har en enda uppgift – och det är att vinna, allt, hela tiden. Sett till förväntningarna har Luleå Hockey under Jonas Rönnqvist levererat kanonresultat i fem fall av sex – tre grundserier, två slutspel – och  laget har dessutom vunnit en träningsturnering.
Men det var då. Nu är nu. Jag tror inte längre och Rönnqvist har spelat ut sin roll för den här säsongen.
Nu handlar allt om spelarna – för det känns som att de har glömt vad som tog dem hit.

Jonas Rönnqvists spelidé är enkel att sammanfatta.
För det första: Åk skridskor.
För det andra: Åk mer skridskor.
För det tredje: Hör du inte vad jag säger? Åk skridskor, för helvete.
Allt handlar om att jobba hårdast och göra minst misstag – så hävdar han att Luleå Hockey blir ett vinnande lag.

Någonstans på vägen har Luleåspelarna glömt det där. Någonstans har tjatet om arbetsmoral istället förvandlats till en pavlovsk antireflex. När Rönnqvist drämmer näven i plexiglaset bakom båset och skriker att alla – ALLA – ska jobba hem är det som att vissa spelare aktivt struntar i det.
Jag kan förstå att man blir less på Rönnqvist. Jag kan förstå att tjatet är jobbigt i längden. Men jag kommer aldrig att ha förståelse för att man inte gör sitt yttersta i en SM-final – den finaste svenska match en ishockeyspelare kan delta i.

Det finns spelare i Luleå Hockey som inte gjort det.
Det stör mig.

Luleåspelarna tog sig relativt enkelt vidare från kvartsfinalen mot ett tunt Frölunda.
Luleåspelarna vann semifinalen mot skadedrabbade Färjestad med ett leende på läpparna.
Men när det började gå tungt mot Skellefteå började vissa spelare leta efter ursäkter.

Kära hockeyspelare. Här och nu finns det inte längre några ursäkter.
Hockeyvärlden är inte små, rosa moln, enhörningar och regnbågar. Hockeyvärlden är ett elakt, otäckt ställe, och oavsett hur tuff du tycker att du är så kommer den att slå ner dig, sparka på dig och fortsätta med det så länge du ligger ner. Ingenting kommer att slå lika hårt som hockeyvärlden – men att vinna handlar inte om att slå tillbaka.
Det handlar om hur hårt du kan bli slagen – och ändå fortsätta göra det du ska.
Åk skridskor, för helvete.
Det är så ni vinner.

Ni kanske tycker att ni förtjänar bättre. Ni kanske tycker att tränaren är en idiot, ni kanske får bättre lagkamrater i KHL, ni kanske får en fetare lönecheck i Österrike eller Schweiz.
Det är lätt att hitta utvägar.
Men ingen annan stans kommer ni att få chansen att vinna SM-guld med Luleå efter den största bragden någonsin i svensk ishockey.

Ni måste fortsätta – för den här serien måste fortsätta, jag vill ha mer, alla vill ha mer. I den senaste matchen såg vi att det finns där, embryot till den drömfinal som vi trodde på, som vi faktiskt såg fram emot.
Fyra raka? Det vore löjligt. Framför allt förtjänar era fans så mycket bättre.
De har hoppat, gungat, ropat, sjungit en hel säsong. De har rest till Karlstad, de har rest från Vårgårda, de har fyllt en ishall i Timrå med sina busvisslingar och de har fyllt Coop arena med sina vrål.
Ska ni nu förlora finalen, deras 16-åriga längtan, i fyra raka matcher?
Ska ni låta Skellefteås lagkapten Jimmie Ericsson lyfta Le Mats pokal i Coop arena – er egen hemmaborg?
Ni är deras kärlek, deras hjärteblod, och de kommer att älska er oavsett.
Efter den här matchen kommer de att stå där och sjunga för er vad som än händer. Om ni inte hittar någon annan motivation i era kroppar – spela för dem.
Förtjäna deras kärlek.
De har förtjänat er.

En pissig situation var det.

Men det var då.

Nu är Luleå Hockey vilse längs Skitfloden utan vare sig paddlar, kanot eller gummistövlar.

Men vi fick i alla fall en match att skriva om.

Det var nog Luleås bästa period i år, den där första, när de pressade ner Skellefteå i egen zon och skapade massor av lägen. Men det var som vanligt, gamla synder torkar man inte bort så lätt, och målen uteblev. Luleå fick ett gigantiskt momentum med sig sent i perioden, men man har redan gett Skellefteåspelarna så mycket att de tar precis vad de behöver vid det här laget.

Hemmaspelarna fick två anfall i andra perioden. Det gjorde de två mål på.

Hockey är inte rättvist, i alla fall inte i det korta perspektivet.

I tredje hade Luleå lägen - såg jag rätt satt två puckar i ramen - men annars var det samma gamla visa som vi sett tio, tjugo, trettio gånger de senaste säsongerna. När desperationen skulle fram satt Luleås backar mest fast med pucken bakom eget mål och letade uppspelsvägar.

Men jag återkommer till det i min papperskrönika i morgon. Här och nu ska jag i alla fall dela med mig av det som Luleåtränaren Jonas Rönnqvist sa till mig på presskonferensen.

- Vi gör en bra match, återigen. Det är vår bästa match hittills. Det är bara stundtals i sista som jag tycker att vi inte kommer åt dem, i övrigt tycker jag vi spelar riktigt bra hockey. Synd bara att vi inte får vinna.

Ni får gigantiskt momentum med er i första, Melker Karlsson träffar ribban, Bellemare åker ut och Gunnarsson gör 1-0 på fem sekunder pp-spel. Vad är det som gör att ni inte kan utnyttja det bättre?

- Jag vet inte. Det är en fruktansvärt svår fråga att besvara. Det är så ibland, ibland studsar det med, ibland studsar det emot. Det man som lag kan göra är att skapa så många målchanser som möjligt och det tycker jag att vi gjort. Sen har jag sagt från början att man måste ha effektivitet om man ska slå ut Skellefteå, det är så oerhört viktigt att hitta sätt att göra mål. Det gjorde vi inte i dag, det gjorde vi inte sist heller.

Är det kört?

- Nej.

Om det nu inte är det - är effektiviteten det enda som saknas?

- Efter matchen i söndags sa jag att om vi kan göra en likadan prestation här så kan vi vinna. Jag tycker att vi gjorde det ännu bättre, ändå vann vi inte. Så nu får vi väl göra en bättre prestation än den här, då är jag övertygad om att vi vinner. Det kan inte studsa emot på det här sättet.

Väldigt få lag har ju vänt underläge 0-3 genom historien.

- Noll lag.

Ja, noll i Sverige. Vad är det som gör att ni är det första som ska klara det?

- Vi har slagit en mängd olika rekord de här åren, både klubb- och Sverigehistoriska. Vi har tänkt slå det här rekordet också.  

Om han trodde på det själv? Fan tro´t. Rönnqvist är ju som bekant pokerspelare och just nu sitter han med alla sina marker i potten och 7-2 offsuite i näven.

Hail mary, full of grace...

Luleå lär naturligtvis inte vända det här, historien talar emot det, våra egna ögon talar emot det. Men 0-4 i matcher? Det tror jag inte på.

Någon jävla ordning får det vara i ett parti, som salig C. H. Hermansson skulle ha uttryckt sig.

Jag hade ju tänkt skriva ett till inlägg i går, där jag redde ut vad jag tyckte att Rönnqvist skulle göra inför dagens match.

Det blev som aldrig av.

Det smällde i Boston, jag kastade mig in i en vild jakt på norrbottningarna på plats i Beantown och det blev jävel av alltihop.

Vad hade jag tänkt mig, då?

Till att börja med så ska Johan Gustafsson stå. Han kanske är trött - även om jag tvivlar, det är liksom inte Pekka Lindmark vi pratar om - men David Rautio är inte ett alternativ. Tyvärr. Det är bara att lägga alla ägg i Gustafssons plockhandske och hoppas på det bästa.

För det andra hade jag gärna sett Anton Hedman gå in med Klasen och Olausson. Jag tror på hans förmåga att skapa utrymme åt mindre och mer kreativa lirare.

För det tredje: In med Jens Jakobs. Daniel Mannbergs tid kanske kommer, men den kommer inte nu. Det är tid för hjältar att kliva fram, Mannberg har fått ett par chanser men inte växt in i den rollen. Jakobs har spetskvalitéer som faktiskt kan avgöra matcher - låt honom testa dem mot Sveriges bästa motstånd.

Nu verkar Rönnqvist mer eller mindre ha bestämt sig för vilka förändringar han ska göra. Två av tre får jag se, jag är inte helt nöjd med menlöse Koivisto där men jag förstår samtidigt tanken kring att låta sätta en tank med en grovjobbande spelfördelare och en speedkula. Jakobs verkar vi ju få se i kväll, tillsammans med Fogström och Fabricius lär inte de defensiva brister som Rönnqvist tycker att han har märkas så mycket oavsett.

Vad jag förväntar mig? En betydligt bättre insats av Luleå än under de två första matcherna. Det finns inga ursäkter för den bleka finalhockey som de här spelarna presterat.

När nu laget satt sig i en pissig situation får laget se till att reda ut den också.

Ge oss en insats att skriva om, i alla fall.

Bad boys, bad boys.

Whatcha gonna do?

Det ska ju spelas en match i morgon. En ganska viktig match, till råga på allt, om Luleå vill ha närmre kontakt än avundsjuka blickar med Le Mats pokal.

Det har ju inte varit direkt nära under de två första matcherna. Ja, det har funnits moment där Skellefteå varit på gaffeln - när Anton Hedman får pucken framför Skellefteåmålet med tre minuter kvar av första matchen, när Luleå fick fem mot tre-läget till 2-0 i gårdagens match - men i grund och botten är känslan att Skellefteå är det bättre laget.

Ja, det är till och med mer än en känsla - men känslan är det som är viktigast att förändra.

Så. Vilka verktyg har Jonas Rönnqvist till sitt förfogande?

HAIL MARY

Byt in Rautio, kasta om i kedjorna, låt Fransson spela forward och Mika Pyörälä back. Låt backarna torpedera Skellefteåzonen, låt Linus Klasen vänta på offensiv blå. Var helt vild - och hoppas på att det dels förvirrar Skellefteå, dels att paniken över de ovana rollerna får de egna spelarna att höja arbetsinsatsen några procent.

Fördelar: Om en förändring ger utdelning kan det få oväntade synergieffekter, särskilt i kombination med planterade taktikkuppsvinklar i media och ett välsmort munläder. Förutom att det egna laget höjs blir motståndarlaget ännu mer förvirrat. "Vaffan, deras hemliga taktik gick hem - har de hittat något som vi inte är medvetna om?!?".

Nackdelar: Egentligen inga, förutom alla de tusen mest uppenbara. Framför allt är det här är inte en taktik för ett underläge med 2-0, det här är sista chans inför en sista period i en sista match.

KAOS ÄR GRANNE MED GUD

Det finns både spelare och ledare i Luleå Hockey som, om vi ska vara en smula cyniska, är möjliga att undvara. Detta faktum går att utnyttja. Skicka in långsamma tanks som Fredrik Svensson och Pavel Skrbek för att genomföra lite riktad barnaga på Skellefteås gallerormar. Släpp Anton Hedman fri i Skellefteås zon. Låt hela Sverige förfasas över Luleås fruktansvärda hockeymord. Låt sedan Lars "Osten" Bergström, galen av indignation över domarkårens förfall och fradgandes kring mungiporna, föra fram sitt enögda evangelium och driva etablissemanget till vansinne.

Fördelar: Det är ingen hemlighet att Skellefteå är skickligare än Luleå. Ju färre skicklighetsmoment som spelet ute på isen innehåller, desto bättre borde det vara för Luleå. Ilska blandat med skräck kanske kan få Skellefteås spelare ur balans.

Nackdelar: Det är ju inte så att någon vet att den här taktiken fungerar. Martin Sevc, Martin Lundberg, Jimmie Ericsson... Känslan är att Skellefteå står rätt väl rustat även för den här sortens hockey. Funkar inte taktiken framstår Luleå som den där mobbaren på skolgården som kissade i byxorna när han blev utmanad. Dessutom är naturligtvis goodwillförlusten, i alla fall ute i landet, gigantisk.

DETALJEXORCISM

Jag skrev ju i min krönika efter matchen i söndags att Djävulen gömmer sig i detaljerna. Luleå måste hitta ett sätt att driva ut honom. Kan man hitta tillbaka till den felfria procenthockeyn från tidigare under säsongen ska det naturligtvis gå att slå Skellefteå.

Fördelar: Vana. Luleå Hockey har spelat sån här hockey en hel säsong. Eller, snarare, under tre säsonger. Spelarna vet vad de ska förvänta sig, Gustafsson vet varifrån skotten lär komma och Rönnqvist vet hur hans lag reagerar.

Nackdelar: Skellefteå vet också vad som komma skall och det krävs en oerhörd noggrannhet för att ett frustande hemmalag inte ska hitta några luckor att sticka in sina vindsnabba kontringar i. Dessutom får inte Luleå - även om man lyckas vinna - det avbrottet, avstampet, som man kan använda till att riva Skellefteås självsäkerhet i spillror med. Istället för man en ny match, där man måste göra allt precis lika noggrannt. Och sen en till. Och en till. Och en t... Ja, ni fattar. Skellefteå behöver ha mycket mindre tur än Luleå.

Vad jag tror? Det sistnämnda. Möjligtvis i kombination med vissa delar ur taktik nummer två (läs: "Osten"-utspel). Det är så Rönnqvist har jobbat tidigare, han lämnar inte sina ramar förrän han är absolut tvungen. I den sista matchen mot Djurgården för två år sedan gjorde han det - då räddades laget av Janne Niinimaas genialitet och skicklighet. Jag tror inte att Rönnqvist nödvändigtvis vill sätta sig i den sitsen redan nu. På torsdag? Inte omöjligt, i alla fall inte om det blir förlust i morgon.

Häromsistens fastnade jag ju i Hockeykväll en smula, tillsammans med en Skellefteåbo i förskingringen skulle jag försöka reda ut om det här verkligen är ett derby. Det kom vi, naturligtvis, fram till att det inte är.

Men vad är det dårå?

Alla de ingredienser som hör ett derby till finns där. Fansens känslomässiga insats, rivaliteten om de lokala talangerna, tävlingen om sponsorernas gunst.

Lagen är helt enkelt tillräckligt geografiskt nära varandra för att tävla om samma marknader. Men det räcker naturligtvis inte. Det krävs något mer, något som skapar känslor.

Det är en historia i tre kapitel.

Kapitel ett: Vanlig storytelling.

I alla sagor krävs en skurk som får hjälten att skina. För att ljuset ska märkas måste det finnas skuggor, man framstår aldrig så bra som när man jämförs med någon som är sämre. Förr i tiden fanns Björklöven och Boden där, men med de klubbarnas respektive förfall krävdes en ny bad guy i filmen om städernas hockeylag. När Skellefteå till slut tog klivet upp uppenbarade sig chansen för supportrar till båda lagen att projicera ondskans budskap på den andra klubben. Ett slags surrogat-hat, helt enkelt.

Kapitel två: Avundsjuka.

Sedan SM-guldet, eller snarare sedan 1997, har Luleå Hockey varit en förening som slitit hund för att få minsta lilla medgång. Väldigt lite har gått rätt, vilket naturligtvis har skapat stor frustration hos fansen.

Entré: Skellefteå.

Sedan klubben gick upp 2006 har klubben i stort gjort det mesta rätt. Men de har också de facto varit bättre än Luleå - i inbördes möten, that is - i samtliga säsonger utom en. Här kommer alltså kusinen från landet, laget som inte kunde gå upp - och är bättre än Luleå Hockey. Det svider, det gör ont i fansen - och det skapar en vilja att trycka ner nykomlingen igen.

Kapitel tre: Mikael Renberg.

Det går inte att överskatta hur älskad Renberg var när han spelade i Luleå. I samma stora kropp var han på en gång

a) länken till den gamla, ärorika historien,

b) en personifiering av sättet som Luleåfansen anser att laget ska spela på

samt

c) älskvärd, verbal vinnare, en ideologisk slutspelsledare, en fokuspunkt för ett brännande hockeyintresse som tog allt tryck på sina breda axlar och bar förening, fans och fikaförsäljare med lätthet.

Sedan kom Bosse Johansson och förstörde allt.

Allt det här hände före min tid, men om jag förstått det hela rätt så nickade åtminstone Luleå Hockey belåtet när spelare lät Obol förvalta den del av lönen som betalades ut som pensionspengar. När Obol kraschade och brann blev Renberg förbannad - och jag förstår honom. Klubben hade ingen laglig skyldighet att betala tillbaka pengar till Renberg, men utan deras tumme upp hade han troligtvis valt ett annat bolag och haft pengarna kvar.

Det fanns åtminstone en moralisk skuld där. Hade Luleå Hockey varit en förening med pengar på banken hade man kanske valt en annan väg då, men det var man inte. Klubben hade helt enkelt inte råd att betala tillbaka några pengar och sedan blev det beskyllningar, öppna brev och jävelskap av alltihop.

Det hela slutade i en emotionell katastrof för Luleåfansen. Deras store ledare, mannen som personifierade allt de trodde på, flyttade till den där bonnaklubben från Västerbotten.

Dåliga avslut leder till bitterhet och beskyllningar. Det är sen gammalt och gäller fler relationer än den här.

Det framstår som att Luleås fans hatar Skellefteå med lite större glöd än vad Skellefteås fans hatar Luleå Hockey.

Jag är helt säker på att en stor del av skulden faktiskt ligger i Mikael Renberg-affären, men skulden ska inte enbart tillskrivas Mikael Renberg.

Han var inte den ende som agerade i affekt den gången.