Dagens enda framträdande skedde i ABF:s monter tillsammans med Cilla Naumann och Björn Ranelid. Rubriken var Klasskonflikter. Samtalet leddes av Lena Ulrika Rudeke som ställde så kluriga frågor att till och med Björn blev tyst. Till exempel hur vi ser på det klassrelaterade dåliga självförtroendet?

  I min roman Hjärtblad gestaltas dock den mekanism som effektivt kan hålla en människa nere. När huvudpersonen Hulda bjuds in i salongen i det hem där hon tjänar blir hon bortgjord eftersom hon inte kan koderna. Hon vet inte hur man titulerar, hon vet inte hur man för sig, hon blir förlöjligad. Detta sker för hundra år sedan och det händer nu. Då rörde det sig om en dalkulla som hade vandrat till Stockholm för att försörja sig. Nu kan det handla om en kvinna från Somalia som, precis som Hulda på den tiden, iklädd sina traditionella kläder försöker ta sig fram. Hon blir ifrågasatt och förlöjligad och även om hon pratar svenska blir hennes brytning ett problem på ett helt annat sätt än om hon pratade en svårtydd skånska, vilken jag kan ha problem med ibland. Till och med i kulturprogram.

  Cilla Naumann pratade utifrån sin bok Springa med åror om en klasskonflikt mellan två individer som har varit vänner och hur denna skillnad mellan dem fortplantar sig till deras barn. Björn pratade om en enskild familj från Pinnakåkarna i Malmö som han kände på håll när han växte upp. Sammantaget blev samtalet på ABF-scenen en ganska bred skildring av klasskonflikter, skildrade genom våra olika utgångspunkter och temperament.

  Många kom och lyssnade på vårt samtal. Björn Ranelid hade en tv-fotograf i hälarna hela tiden men var själv lågmäld och genomtänkt. Den enda ranelidskan han bjöd på kom faktiskt helt spontant: Klass börjar i munnen.

  Och det är ju helt sant; konkret i form av dålig tandstatus, symboliskt i orden som aldrig blir sagda, språket som fattas, självförakt istället för tankar om klass.

  I övrigt var denna söndag inte alls lika kaotisk som dagen innan. Det gick att ta sig fram i gångarna. Nåja, inte vid Norstedtsmontern där Jonas Gardell höll hov. I många montrar var priserna drastiskt sänkta.

  Det är på söndagen man ska gå.

Med detta råd inför nästa års bokmässa ber jag att få tacka för den tid jag har haft förmånen att få blogga här! Må hösten ge er många härliga läsupplevelser! Nya format knackar på och det är inte tvunget att bums sitta stilla och läsa i en bok. Man kan gå omkring och lyssna istället, man kan läsa direkt på skärmen i mobilen eller bläddra sig fram som i ett anteckningsblock i det lilla formatet Excell. Formerna är många men berättelserna är desamma, de har alltid funnits så länge vi har varit människor och de kommer aldrig att lämna oss så länge vi finns kvar på jorden. Sitt ner och berätta! Låt barnen vara med!

  Något av dem är morgondagens författare.

Bokmässans deckarlördag är faktiskt mördande. Trängseln är så grotesk att en författare som ska transportera sig från en monter till en annan kan drabbas av panik. I all synnerhet om jag har trängt mig fram till fel adress. Sitter där helt lugnt tills det bara är fem minuter kvar innan jag ska upp på scenen. Då. Gäller det att vara smal som en ål, smidig som en panter, listig som en vessla och tuff som en bulldozer för att komma sig igenom folkhavet till den rätta stranden.

  Dessförinnan det där trängande. Nervositeten har den effekten men som vanligt en tio meter lång kö. Herrtoaletten igen? Jag diskuterar saken med en olyckssyster som står före mig. Hon berättar då att igår hade hon vågat sig in där, trots pissoaren, eftersom en manlig präst hade kommit fram till kön och utbrustit: varför står ni här flickor när det är ledigt där inne?

   Detta avgör saken! Med fältropet En manlig präst har gett oss tillåtelse, stormar vi bastionen, sparar en kvart och kommer i tid till nästa framträdande.

  Som åter handlar om Krimineller, min egna genre. Hon tas emot med nyfikenhet och respekt. Det gläder mig. Alla förstår vad det är frågan om, otäcka berättelser att förlusta sig med ungefär som när man stel av skräck åker Balder på Liseberg, det är hemskt det också.

  Krimineller spretar brett. Ändå håller hon ihop. Hon släpper ifrån sig sina historier med största allvar, seriöst och hårt. En kriminell är inte menad att vara lättsam.

  Lättheten kommer sedan, när man åter når ytan och kan konstatera att det bara var text.

En av de kriminalnoveller i Krimineller som skaver mest, det är En mördare går ännu lös, och så här blev resultatet av inspelningen härom dagen. Om hur det gick på mässan idag? Det berättar jag i inlägget nedanför.

Allting händer samtidigt, ständigt är man avundsjuk på allt man inte hinner med, scenframträdanden och seminarier, intressanta samtal och i montrar kan man göra fynd och därtill träffar man varenda bekant man har under dessa fyra dygn. Idag började den offentliga delen av bokmässan. Jag märkte ingen skillnad annat än att det blev om möjligt ännu trängre. När det gäller ärenden som är trängande så har jag för första gången använt en herrtoalett. Egentligen är jag för feg men när en person i kjol och högklackade skor bröt kön och stegade iväg åt svärdsidan så hakade jag på, skuldmedveten men också beslutsam för där var det ingen kö. Fast herrtoaletter som sådan har jag ju städat, till exempel när jag rekade på Sälens högfjällshotell inför thrillern Se dem inte i ögonen:

Jelena hatade herrtoaletter. Jag hatar herrtoaletter måste ha varit de första orden hon lärde sig på svenska och hon upprepade dem ofta.

  Okej, herrtoaletter, om dessa kunde man orda en hel del. Men nu fanns de. Och herrar var faktiskt också människor. Tänk din egen son, brukade jag säga. Det är skillnad, fick jag då till svar, han är ingen gris som alla dom andra.

  Holkarna – se upp där nere – jag sprutade miljögifter i blåa strängar. Jag gnuggade med toalettborsten under kanten och spolade och torkade och hoppade baklänges då och då för att inte få äckelskvätt på läppen, eller i ögat och man hade vid det laget blöta gummihandskar på händerna så man stod där bara med en droppe kissvatten eller vad det var som kylde mot huden fan man gned sig mot skjortans ärm och svor för fullt. Förlitande sig på immunförsvaret lite rabies hade ingen dött av eller kampylobakter eller vad de nu hette. Du anonyme, du smittade väl inte ner mig nu med galna kosjukan, aids eller tbc?

  Allra sist tog jag kissrännan och där hade jag lagt doftkulor så den välbekanta lukten hann faktiskt inte särskilt långt. Denna toalett skulle lukta fräscht om så himlen ramlade ner.

 Jag svär i text endast när det är absolut befogat, som ovan. Idag blev jag intervjuad tre gånger. Mest synlig var intervjun på Stora Ljudboksprisets scen där jag berättade hur stolt jag är över att Jacob Eklund läser in de krimineller som handlar om dysfunktionella män. För när det brakar lös på allvar och det ska sväras är Jacob den absolut mest kvalificerade, ja certifierade, hans fan-film på Youtube har haft nära en halv miljon visningar. Jag ska fan i mig ha Jacob som inläsare fler gånger.

Here we go again, bokmässan är som älgjakten, det finns ett före och ett efter. Det börjar redan ute i duggregnet när jag förgäves försöker bestämma mig för om jag ska hälsa eller inte, plötsligt drabbad av ansiktsblindhet, är inte det där..? Vilket påminner mig om den gången när jag mötte Dängan, min arbetskamrat på det bullriga och smutsiga Arendalsvarvet. Men nu var det helgdag och han kom emot mig i solskenet på ett torg. Fast jag kände verkligen inte igen honom just då, finklädd som han var och med sin fru vid armen. Precis när våra ögon möttes släppte dock min undran och jag utbrast utan prut: Nämen Dängan - jag har ju aldrig sett dig klädd!

  Hans fru liksom upplöstes i atomer, allting frös på stället och själv önskade jag mig död: "alltså med vanliga kläder, inte... äsch du vet... overall och hjälm och läderstövlar... med... stålhätta..?".   Hur jag än försökte blev det bara värre, det var trettio år före Fifty shades of Grey. Jag skäms faktiskt än i denna dag vid minnet.

Det var dags att för första gången presentera Krimineller i sin egen rätt. 

  Det gick sådär. Innan jag ens hade påannonserats reste sig minst halva publiken och gick!? Men jag klev ombord ändå, ställde upp Krimineller på podiet och började prata. Jag tyckte verkligen inte att det gick särskilt bra men när tjugo minuter hade gått var det märkligt nog åter fullt i bänkarna. Jag fick även signera böcker samt en propå att komma och hålla samma anförande i Småland.

  Så Krimineller klarade det första steget ut i offentligheten. Och fötterna höll, fastän min portvinstå hade börjat knorra. Av för lite portvin troligtvis. Jag avstod ändå från allt montermingel stavat vin, som hade kunnat bedövat alla tio tår på en gång. Det är tre dagar kvar av mässan och dessutom är det mysigt att ägna kvällen åt att lyssna på Jakob Eklund och Marie Richardsons inläsningar av Krimineller.

  Siv Dahlin har fått en röst. Och den är häftig.

Jag gjorde ett misstag. Det var inget misstag från början, men berättelserna har sina egna liv, när jag tänkte sätta punkt så var det inte punkt, det var full rulle och berättelsen meddelade att den alls icke var färdigberättad. Så tidningen som hade förväntat sig en novell fick en följetong. Det var ju inte vad vi hade kommit överens om. Vad säger man? Jo ni förstår, berättelsen ville inte ta slut, kan ni ursäkta detta?

  Det gjorde de.

  Sedan borde allt ha varit frid och fröjd, nu är du färdigskriven och nu går vi vidare. Men inte Evigt unga, den skrek som ett spädbarn med kolik. Jag måste få höras också! Hallå! Jag har en röst!

  Rösten tillhörde Louise Raeder som läste in henne som ljudnovell.

  Nu måste väl i alla fall denna egotrippade långnovell vara nöjd?
  Men mycket vill ha mer. Nu började den bångstyriga ungen leka med kameravinklar och rörliga bilder. Evigt unga var plötsligt en film i mitt huvud. Det var bara att skapa ett filmmanus. Också. För att få tyst på tjatet. Igen.
  En filmproducent fastnade för manuset. Med stöd av Filmpool Nord filmades Evigt unga i Luleå förra året.
  På den efterföljande filmfestivalen i Göteborg hade den premiär, och nyligen visades filmen igen på Kulturnatt Luleå.

  Frid. Nu kära novell, som tog sig rätten att bli en följetong, för att bli en ljudbok, och därefter omforma sig till en kortfilm, nu är det väl ändå bra? Det finns fler berättelser, du är inte den enda.

  Men mycket vill ha ännu mer och nu ska hon utomlands. Till den ryska vintern i Murmansk! Hon vill träffa likasinnade. Hon vill umgås. Mingla.
  I november åker hon tillsammans med andra svenska kortfilmer till Northern Character International Film Festival.
  En enda liten tanke, en idé om en novell, kan bli vad som helst.

  Ingen är mer förvånad än jag.

Det är inte hybris att jämföra sig med de stora. Det är respektfullt – gentemot läsaren. Man skriver alls icke lika bra som Selma eller Sara men man vet åtminstone om det, man vet var ribban ligger.

  Hur vågar man då alls låta publicera sig?

  Man har något fel i huvudet. Man har inte vett på bättre. Man har aldrig vuxit upp, man har fortsatt att fantisera, att iscensätta lekar, man fortsätter tillåta sig de magiska orden Tänk om. Likt den lilla flickan klättrar man omkring i trädet så att underbyxorna syns utan att tänka inte på det. Man är inne i sin lek.

  Man har ett liv till. Förutom det riktiga. Om livet är hårt kan man fly, in i sin egen diktning. Om livet är riktigt bra kan man någon gång tvinga sig dit för försörjningen. Då är man i sanning rik.

  Fast det är inte sant. Även när livet är bra så vore det inte bra utan dessa inre skogar, fulla av hisnande klätterträd.

Ju äldre en författare blir ju bättre blir vederbörande oftast. I lyckosamma fall möter man en djupt fårad och skrynklig berättare med käpp och man blir förvånad om man dittills bara har läst vad han eller hon har skrivit. Orden och visionerna flyger allt friare och spänstigare medan själva personen böjs allt längre ner mot jorden.

Och det är ju okej, man behöver inte vilja konfronteras med gåsen bara för att man gillar gåslever.

Fast så är det inte längre. Numera måste gåsen exponeras oavsett hur hon ser ut och fastän utseendet inte har det minsta att göra med det man skriver. Man slipper inte undan om man vill nå ut till sina läsare. Det är bara att göra det och helst även gilla läget för då ser man bättre ut på bild.

Bokmässan är en jättelik marknadsplats med en högst behjärtansvärd produkt till försäljning nämligen näring för själen, och hjärnan. Det är ingenting att skämmas över.

  Jag önskar att den nyss hade börjat.

  Jag önskar att alltsammans var över.

Handen tvekar: bananlådan? Nej. Bokhyllan? Nej, nej - jag vill inte ha den framför ögonen som vore den en älskling.

  Men heller inte slänga. Längre fram på denna gåtfulla livsresa vill jag kanske åter ta kontakt? Vad vet man.

  Det får bli vinden.

Böcker är som människor, en del älskar man, en del är ens vänner, en del träffar man ibland och resten är de man möter i hissen, i affären, på bussen. Skillnaden är att man har alla dessa mängder individers visitkort, vi kan väl ses igen, kontakta mig, ring någon gång.

Man vet att man aldrig kommer att göra det. Man bläddrar igenom sin visitkortsbunt gång på gång, och den är ganska tung och otymplig. Man bläddrar och funderar och lägger slutligen ännu en i bananlådan.

  Till sist har man fått ihop ett helt lass, en hel släpkärra full med bananlådor. Frukter - känslorna och intellektets. Fast jag vill inte smaka mer på er. Kommer inte att läsa om er. Farväl ni tillfälliga bekanta. Gratulerar till ert nya liv bland läsare som har bättre vett att uppskatta er, som lyfter upp er där på Emmaus för en fräsch och ny kontakt!

  Böcker är inte bara berättelser och känslor utan även fysiska ägodelar. När de blir för många äger man dem inte. Det är de som äger. Jag orkar inte resa mig för att bagaget är för tungt. Det är dags att lasta släpkärran. För att komma vidare och resa med lättare bagage genom livet. Få lust och krafter över att ta hand om mina verkliga vänner, vårda alla mina kärlekar.

    Dessutom har jag ju kvar sällskapet på vinden. Tåligt väntande på att bli återupptäckta. Sällskapet på vinden är också en roman, av någon tysk författare. Sedan länge förflyttad för övrigt via banankartong till Emmaus.

  Ändå finns ett underjordiskt sällskap kvar, högst uppe på vinden, närmast himlen.

Arbetet med deckarhjältinnan Siv Dahlin förde mig tillbaka till kvinnosfären efter flera böcker från tunga industrier. Siv däremot, jobbade som undersköterska, städerska och inom hemtjänsten och plötsligt började jag drömma om mamma något så infernaliskt fastän hon vid det laget hade varit död i nästan fyrtio år. Livs levande och sprutande arg stod hon ändå fram när jag inte kunde försvara mig, nätterna blev till infernon i femtio- och sextiotal.

  Jag vaknade natt efter natt och visste dessvärre vad klockan nu var slagen. Ett nytt ämne var på uppsegling, till en roman.

  Men jag ville ju inte. Jag värjde mig. Vad hade den där gamla skiten att säga mig eller någon enda läsare? Fanns där ens en berättelse?

  Samtidigt visste jag av erfarenhet att när ett ämne väl blockerar vägen så kan man inte komma förbi. Ni minns väl Mora Träsk? "Man kan inte gå över det - man kan inte gå under det -  man kan inte gå runt det - man måste gå IGENOM det..."

  Sablar! Vad var det för ett ämne? Hade jag inte försökt trycka ner och glömma i alla år? Hade jag inte gjort allt för att den där gamla tvinsoten och surdegen inte skulle slå tillbaka också på mig?

  Förbaskat. För plötsligt visste jag vad det där ämnet var!

  Jag skulle ta reda på hur jag hade blivit människa. Som just jag. Som just kvinna.

  Jag var nätt och jämt feminist, jag hade fått mer än nog av mammas tirader om karlar i allmänhet och min egen pappa i synnerhet, likafullt var det precis det ämnet som stod på dagordningen. För likt ryska dockor levde mamma och hennes mamma och mormors mamma inuti mig. Det gick inte längre att värja sig, det var bara att köra igång.

 När jag var klar med En gränslös kärlekshistoria var jag helt slut. Jag visste inte vad jag hade skrivit. Jag visste bara att jag hade varit med om en omskakande vandring i mina egna förmödrars stövlar. Skulle läsarna kunna ta detta till sig?

  Boken kom ut nästan obemärkt, endast en rikstäckande tidningen skrev om den. Men sedan frösådde den sig liksom själv, den spreds med mun-till-munmetoden och växte sakta men säkert. Av många anses den vara min viktigaste bok.

  Böckerna är ju som mina barn, fast aningens svagare. Men En gränslös kärlekshistoria hyser jag ändå speciella känslor för. Hon står så nära mig att jag ser mig själv i henne.

  Och jag skäms inte längre.

Nu i dagarna har En gränslös kärlekshistoria kommit ut på nytt, som pocket och e-bok, tillsammans med sju andra av mina äldre titlar.

Så här börjar den:

 Hon hade undrat mycket över hur man kunde bli våldtagen på natten och sedan, på dagen, vara precis som vanligt – laga mat, städa, tvätta och sköta om barnen?

  Hon hade undrat över hur man betedde sig när våldtäktsmannen trädde in i stugan, slog av sig mössan, satte sig på stolen och såg på en medan man satte fram maten?

  Om man såg tillbaka?

  Eller skyggade med blicken?

  I varje fall rusade man inte ut och spydde och grät och knackade på hos grannarna.

  Det gjorde man inte i början av nittonhundratalet för en sådan utväg existerade inte. Dessutom skulle man ha skrämt barnen. Och våldtäkt inom äktenskap blev inte kriminaliserat förrän någon gång på sextiotalet.

Du låg på mage. Du kämpade med hela din kropp. Till sist fick du upp huvudet från underlaget, det gick.

  Förvånad mötte du min blick. Du var några månader gammal och din blick sögs fast i min och fast den ännu var outgrundlig, nyfödingens gåtfullhet, så uttryckte den för första gången också något annat - en beslutsamhet. Du skulle upp, med huvudet och sedan upp på knä och sedan upp på fötterna och inte bara de där första stegen, det där stapplet. Du skulle gå och sedan springa, springa och en gång så skulle du springa ifrån mig vackra flicka – rätt in i solen där jag inte skulle kunna nå dig för att jag så sakta hade börjat krokna, inte kunde springa lika fort som du.

  Allting går så snabbt. Dina vita och helt felfria tänder glittrar mot mig där du skrattar på håll, på väg bort. Ditt liv som plötsligt började är redan vuxet, jag är inte längre ung. Den där mormodern som jag hade och hennes mamma, och min egen mamma – dina förmödrar som präglat mig och format mig och dig har du aldrig råkat, du har bara stött på dem ibland i mina fragmentariska berättelser.

  Du är en del av en berättelse om att bli människa, som kvinna.

  Det var aldrig någon stor sak, jag sa just ingenting. Skammen låg i vägen, min mammas bitterhet, hur vi hade låtit oss förnedras och att vi innerst inne inte tyckte att vi varit värda något annat. Hur förvånad jag blev när ditt specialarbete handlade om feminismen och sedan hur du på universitetet valde just en sådan kurs? Jag har ju aldrig i egentlig mening diskuterat dessa frågor med dig, jag hade själv inte ansett mig särskilt intresserad. Det måste vara allt det andra som med sina krav och koder fört dig fram till frågorna. Eller förmedlade jag något, utan ord?

  Det är klart att jag förstår att du måste ha undrat – det finns så mycket som fattas. Det enda som inte fattas är alla krav på hur man ska vara.

  Hur vi kommit hit och blivit de vi är vill jag försöka berätta för dig nu, din och min historia.

  Nej inte bara den där skammen. Glädjen också, själva drivet, energin. Det måste gå att sortera konventionerna från äkta liv.

  När du föddes var vägen redan utstakad, jag ska visa dig.

  Jag ställer inga krav. Jag gör min plikt att berätta för dig, sedan är det din sak att leva i detta. Att du dåmera vet det.

 Var fanns du innan du blev född? Jo först i våra hjärtan, vi som blev dina föräldrar. Vi visste inte om att vi var havande med dig. Det hade bara blivit så ljust och glädjefullt. Jag log och skrattade, jag var glad. Din far var glad. Och vi var glada i varandra. Det var gott att gå och vänta på att få dig även om man då och då var orolig, skulle allt gå bra?

  Ett barn har två föräldrar, lika viktiga. Din pappa har aldrig fattats dig och aldrig svikit dig. Han har älskat dig från första stund och han har alltid varit uppmärksam på dig, försökt att se vad du behöver. Han har varit lika viktig för dig som jag. Men i den här berättelsen måste han lämnas därhän för nu är det kvinnolinjen jag vill följa.

  Det är så ovant att tänka i de banorna att jag måste tvinga hjärnan, anstränga mig att komma ihåg, i mitt liv är karlarnas berättelser helt dominerande. Min far var ingen far som den du har, det uppdraget förstod han inte. Dock innesluten i sin egen kupa kunde han ändå berätta, allt det har jag med mig.

  Men på mor mins sida rinner tysta floder och de leder in i Norge. Arbetsnamnet för den här texten var just Norgeboken. Inte för att jag trodde att jag skulle få den färdig, men ändå. Den röda floden, blodet västerut och norrut – över kölen, Klarälven som sedan upprinner i Trysilelva, där gräver sig de finaste rännilarna och rottrådarna ner i jorden, där vid foten av Trysilfjellet.

 Med skam belagt är kvinnoblivandet men nu så ska jag ta dig dit.

-

Jag föddes med tre språk. Min mamma var från Sysslebäck i Dalby socken i norra Värmland. Hon talade en utstuderat härlig dialekt med många snirklingar och krusiduller. Var gång jag hör detta språk - alltför sällan - blir jag alldeles varm inuti, jag vill sitta ner, höra mer, lite mer. Säg något, vad som helst!

Min pappa och hela min släkt, ja alla där jag bodde talade malungsmål. Det blev mitt egentliga modersmål. Det är grovt, nästan brutalt, sällan poetiskt men med många speciella uttryck och ord vars motsvarighet man inte hittar i svenskan - man trevar och trevar i tomma intet för där finns ingenting som motsvarar till exempel lådin, ungefär vårvinter, förvår, tidig vår. Den svenska översättningen blir fadd och substanslös. Lådin däremot brusar som en hymn mot den fortfarande ärggröna himlen, snö överallt men fåglarna är komna och vettlösa, vatten porlar och rinner och droppar, kvällarna är ljusa så att man aldrig vill gå in. Jag ryser av känslor. Fast inga på svenska. Lådin.

Det tredje språket var naturligtvis just svenskan. Den klev tidigt in i mitt liv. Svenskan hade slips och fällde ibland upp en koffert på kökssoffan. Svenskan var fin och luktade hårvatten men pålitlig var den inte. Svenskan flög för lätt, menade inte allt.
Med svenska kunde man komma långt. Det fanns många i min hemsocken som inte talade svenska men barnen ville man gärna ge detta framtidsspråk och så gjorde man dem halvspråkiga!

IOGT:s blygsamma bibliotek blev fars universitet redan på tjugotalet. Facklig och politisk medvetenhet i välfärdssveriges första morgonrodnad. Moa Martinsson och senare Sara Lidman för mor. Som ett fönster var böckerna, där hon kunde snappa luft. Hon lämnade far. Hennes ensamma kvinnokamp tog livet av henne.
Mina föräldrar fick mig att på fullt allvar tro att folk med studentexamen var mer djupsinniga och intelligenta än vanliga människor. Deras vördnad för bildningen de själva aldrig hade fått spillde över på mig.
Så döm om min förvåning!

Mina tre språk ligger som raster över varandra, malungsmålets gammalsvenska uttryck, bortrensade i svenskan, ger magstöd åt min text. Ger också ett konstruktivt motstånd.
Halvt bortglömt ligger Dalbymålet. Jag kan inte längre tala det och sörjer henne som en nära anhörig. Min mor dog när jag var sjutton år. Jag flydde ut i livet och tappade hennes språk. Törvedsstickan i det mörkaste rummet glöder bara svagt. Jag vill höra mer. Säg något, vad som helst, bara det är på dalbymål!

Vilken fin svenska du pratar, brukade min faster beundrande säga när hon hörde mig svara i telefon.
Ja, jag talar en fin svenska. En förbannat fin svenska, det måste man kunna när man är författare.

Men det är ursprungsspråket, det grova och verkliga, som inte går att skriva, som bara ÄR, som givit mig identiteten och den språkliga säkerheten. Och det fastän en del föräldrar där i Malung pratade rikssvenska med sina barn men malungsmål sinsemellan. Den förödande halvspråkligheten. Den slapp jag. Mamma talade dalbymål, pappa malungsmål och nasarna rikssvenska.

Jag tror på flerspråkligheten. De barn som får behålla sina språk och vars identitet därmed respekteras samtidigt som det lotsas in i svenskan, det barnet dansar lättare bland orden. Det kan finnas ett bättre uttryck för det där jag menar, man prövar och mejslar fram exakt det man vill få sagt. Orden är verktyg och inte bautastenar.
Du äger en värld - framkalla den med ditt språk!

En gång gjorde jag en författarturné i Tyskland. Det kom svenskar till varje framträdande.

  När jag framträder i Sverige kommer det folk från Malung. Så även denna kväll här uppe i Luleå, två olika malungsbor smög sig fram med den klassiska repliken I e fro Malung.

  Jag förstår inte hur lilla Malung kan föda Sveriges alla kommuner med befolkning? Det beror nog på reminiscenser från vår flerhundraåriga vandringshistoria men jag får ändå inte ihop det rent matematiskt. Jag har hört personer som har varit ända borta på Hawaii eller Nya Zeeland och vad händer - jo de hör malungsmål från bordet bredvid!

  Tack för att ni kom alla ni andra också. Ett sextiotal åhörare lyssnade på Kerstin Wixes samtal med mig i Lilla salen i Kulturens hus här i Luleå. Tiden flög iväg, vi hade roligt, Kerstin var påläst, det blev intressant.

  Plötsligt var det över och jag ombads signera. Det var smygsläpp för Krimineller, Akademibokhandeln var på plats. Boken fick spontana lovprisningar för sitt utseende, så snygg, kolla fingeravtrycket, läcker...! Det är roligt när ens barn har fina kläder, jag sträckte på mig, även om det inte är jag som har skapat de där kläderna.

  I arvodet ingick torkat renkött. Det har jag aldrig ätit, jag är skeptisk. Arrangörerna försäkrade dock att jag kommer att göra vågen.

  Den som överlever får se.

God natt från Luleå!

Det är mer än två veckor sedan det hände men tåjäveln värker ännu och stor är den, och blå. Imorgon ska jag gå in på en scen nära dig i fall du bor i Luleå och då ska jag vara kammad och uppryktad och ha på mig mina högklackade skor och låtsas som detta är en helt normal klädsel när det gäller mig, jag ska le emot publiken och låtsas att jag är bekväm.

  Det gäller ju bara några steg. Ett leende, men egentligen en grimas av smärta, kamouflerad genom att visa tänderna.

  Det gäller bara några steg men jag gruvar mig redan och detta fastän tåfanskapets belägenhet är en direkt funktion av mitt yrke som författare där det inte bara ingår att skriva litterära texter utan även att vara med i hela processen, inte minst bokens omslag.

  Det var där det gick snett.

  Det ena förslaget efter det andra landade i min mailbox med ett litet pling och det blev bättre och bättre detta omslag, jag var exalterad.

  Sedan inträffade en paus, omslagsmakaren - som även är min litterära representant - meddelade att nu hade hon det snart, om jag bara kunde ge mig till tåls. Jag var vid det laget uppe i varv, hur bra skulle inte detta omslag bli, jag var tvungen att gå ut på balkongen för att få lite svalka.

  Då. Hör jag det välbekanta plinget. Och som Pluto i en seriestrip axar jag genom vardagsrummet och köket men dönar sedan med full kraft rakt i tröskeln till mitt arbetsrum varvid tån går av på mitten men strunt samma, vad hade Carina nu kommit på för något nytt med mitt omslag?

  Å det var så fint och stortån gjorde vågen så att det kändes ända upp till knäet men det var det värt.

  Därefter följde en veckas hitlermustasch nedanför nagelroten. Nu är tån en portvinsgubbe, violett och tjock och när barometern faller ilar den, en äkta portvinstå.

  På den ska jag försöka stå imorgon. Det ska gå.

  Det gäller ju bara några steg.

Att vara Tros Helmers jänta kändes som att cykla på blankis. Det var inte frågan om när eller om - utan hur, något skulle gå åt skogen. Små och stora katastrofer samsades med förvånansvärd lätthet i hans närhet men själv var han helt oberörd. Han tänkte nämligen på viktigare saker såsom politiken, andra världskriget och sedan länge döda släktingar och byoriginal.

  Sjuttiofemårig tog han äntligen pension efter att de sista tio åren ha arbetat som nattvakt i Stockholm. Mycket lägligt lyckades han komma över en stuga i Gärdås i sin älskade hemby i Malung. Därmed började äntligen det riktiga livet!

  Det började med hästar. Plötsligt var det trähankor över hela golvet när jag kom resande från Göteborg på besök. Han hade kommit på att det var roligt att sitta framme vid spisen och tälja. Han mindes så bra med kniven. Han erinrade sig alla de fina arbetshästar de hade haft där på Tros i hans barndomshem ty både hans far och hans bror hade varit timmerkörare och själv hade han också varit skogsarbetare och hade därmed en innerlig relation till sina fyrfota arbetskamrater.

  Han fortsatte att minnas med kniven och nästa gång jag kom farande hade han belamrat köket med stubbar som med fart och finess raskt förvandlades till gubbar. Den äldste porträtterade dog redan 1921, det var Jöga Ola som var känd för sitt bett i repliken trots att han knappt ägde skjortan på kroppen. Bypoetern Sjungar Erik fick också sitt porträtt liksom den gamle rallaren Dåhne med sin praktfulla mustasch. Helmer snidade med kraft och emfas och häpen som jag var kunde jag inte fatta hur det kunde bli så bra? Hade han haft den där gåvan inom sig i alla år? Utan att ha vetat om den? Eller hade han inte tillmätt den något värde men låtit den bryta fram nu när han hade fått pension?

  Nästa gång jag kom dit var stugans inre liksom överpudrad med snö. Eller mjöl.

  Det var lättbetong. Helmer karvade och hackade och skrattade och svor och hade roligt med det nya materialet. I grötkastrullen var havregrynen uppblandade med betongdamm. Det knastrade när man åt bullar. Jag städade en hel helg och for hem men när jag efter en månad kom tillbaka igen var det lika vitpudrat inomhus som förut och jag tänkte på stendammslunga och jag sa det också men vad brydde han sig om det.

  Helmer hade hunnit passera de åttio och gick stadigt upp i format så när det blev sommar körde han igång utomhus med armeringsjärn och hönsnät och tidningspapper hårt hoppackat och började skulptera i cement. Han behövde inte öva, det var bara att köra. Hans förstlingsverk – en skinnarmäster – står numera skulptur utanför vårdhemmet Kringlan. Verk nummer två – Stamphambo - står i en egen danspaviljong utanför Orrskogen,  föreställande ett dansande par. Träskallarna finns att beskåda på biblioteket.

  Helmer skulpterade och snidade tills han var över åttiofem och hade väl fortsatt länge än om inte starren hade berövat honom synen. Men han tappade aldrig hoppet om att kunna se igen och att kunna fortsätta sitt verk. Han fick doktor Alenius i Malung att ge honom remiss till Mora lasarett så att han fick ena ögonlocket uppsytt när det skymde sikten. Han blev således plastikopererad precis som i Extreme Make Over fast han var åttiosju!

  Ett minne har etsat sig fast, det är när vi gick utefter Brusbäcken när han ännu kunde se. Han ville visa mig var alla alar växte.

  Alarna var inte grövre än min arm. De där ska vi spara, förmanade han, dom ska få växa sig grova. Då ska jag ta ner dom och låta dom torka och sedan ska jag göra huvuden av dom.

  Alarna behövde kanske femtio år på sig för att bli så där grova.

  Så fast han var så tankspridd och hopplös på många sätt lärde han mig något viktigt. Att döden inte finns, så länge man lever.

  Och att det aldrig är för sent att befria skulpturen ur den där oansenliga gråstenen.

I morgon ses vi i Kulturens hus på Kontext!

Idag förbereder jag mig inte inför tisdagen.

  Jag ska framträda på Kulturens hus i Luleå, Kontext heter programmet. Visserligen känns det scary att människor löser biljett och offrar flera timmar av sin kväll för att lyssna på mig.  Men jag litar helt och hållet på Kerstin Wixe, denna rutinerade radioräv. Det är hon som ska leda samtalet och skulle det hamna i diket drar hon upp oss igen, det är jag säker på. Dikesinspektioner kan förresten vara energidrivande.

  Eller inte.

  En gång körde jag i diket så till den grad ingen ville möta min blick efter framträdandet. Det var på SSAB i Borlänge, det var litteraturvecka och jag skulle framträda i matsalen under lunchen. Dagens rätt var ärtsoppa med fläsk samt pannkakor till efterrätt. Jag skulle prata i den där matmikrofonen som vanligtvis används till att ropa "Två schnitzel, nummer tjugoett" i.

  Den var inkletad med torkad brunsås. Ärtsoppan ångade, köket skramlade av diskat och odiskat porslin, kockar sprang omkring, jag såg knappt arbetarna därute för höga tallriksstaplar.

  Så jag klämde i med en dikt. Det gällde att läsa med vibrato och magstöd för att nå fram tänkte jag, kastruller och glas klirrade och skramlade och någon tappade en långpanna och varmt var det.

  Då ser jag plötsligt. Mellan tallrikshögarna. Hur arbetarna vare sig äter eller lyssnar andäktigt.

  Utan håller för öronen!

  Samtidigt rusar arrangören fram och drar mig bort från mikrofonen eller om det var tvärtom. Ett skyddsombud bad mig dämpa tonen. Alltnog, efteråt vid bokbordet vill ingen komma fram, dom vill faktiskt inte ens se åt mig.

  Jag förstörde lunchen.

  Ärtsoppa som egentligen är så gott.

Många tror att författaryrket är glamoröst. Att man som författare ständigt deltar i bokmässor, signerar böcker och medverkar i tv. För att inte tala om champagnen som flödar i limousinerna, celebriteterna man träffar hela tiden!

  Jag svarar bara: dragiga affärer! Om jag inte hade innehaft en äkta malungspäls så hade jag för länge sedan hostat mig till de sälla jaktmarkerna där fåren, vars skinn jag övertagit, redan bräker. Stackars kassapersonal som ständigt jobbar nära utgångarna! Fast de rör åtminstone på sig, slår in paket. Själv sitter jag som en Buddha och kurar och tjuvläser närmsta sortimentet, till exempel böcker om knuttimring eller något bokföringsprogram.   Ibland får jag göra nytta, kanske visa någon var man hittar suddisar. Då känner jag mig bättre. Annars sitter jag där mest och skäms med en dumstrut, om än osynlig, på mitt huvud - utklädd till något fint, så listigt, nämligen en levande författare i butiken.

  Ibland får jag skriva en autograf och då är skämmigt bara förnamnet. Men spelar rollen gör jag bra – jag säger något djupsinnigt, knyckt ur det närmast tjuvlästa verket, verser att läsa vid jordfästning eller värre.

   På Bokens dag blir man förvisso bjuden på allehanda rätter men även där så skäms jag. De små krustaderna sätter sig på tvären, jag är kräkfärdig av nervositet innan jag gjort mitt framträdande på scenen och just mitt är alltid sämst. Mina ärade författarkollegor improviserar glatt och sprider anekdoter kring sig helt spontant. Jag däremot håller envist i mitt manuspapper där jag bland annat antecknat vad boken heter som jag skrivit samt för säkerhets skull också namnet på mig själv.

   Förlagsfester? Jag ber. Så sant som amen hamnar man bredvid någon engelsk celebritet som man dessvärre inte har läst och dessutom är engelskan en smula mossig, jag menar alltså min egen hantering av detta språk, ja ni förstår. Det dyra vinet förlaget så storslaget bjuder på måste jag låta stå odrucket för att inte ytterligare förvärra den redan dystra bilden av en så kallat erkänd svensk författare – vad ska denna engelska människa tänka? Som tur är tycks vin vara ett internationellt uttrycksmedel som går hem så jag fyller villigt på i den engelska storsäljarens glas och säger får det lov,  jag menar may I?

   Tv-sofforna då? Programledarna är oftast pålästa och seriösa, men vad hjälper det när insikten slår till med full kraft. Nämligen. Att en miljon människor eller så tittar på! Hur många fyllda bokensdagkonserthus blir det, ju tvåtusen minst! Vetskapen får mig att sväva i ett töcken, svara som en medvetslös och aldrig sluta att förundra mig över att någon alls fungerar framför en tv-kamera.

   Men invänder någon, författarinkomsterna då, vad sägs om dem? Tjugoen och femtio, säger jag, per nyutkommen bok som du betalar tvåhundrasjuttio för. Och på grund av trycket av ständigt nyutkomna böcker kan min stackars skapelse kanhända klamra sig kvar på hyllorna – man har aldrig legat på en pall – i högst en halv säsong. Jag säljer inte dåligt. Ändå måste man bli en riktig storsäljare för att enbart kunna leva på sina böcker och slippa kliva upp på en scen.

 Nej det som håller mig kvar är ensamheten bakom tangentbordet. Oändligheten av berättelser i gränstrakterna mellan fantasi och äkta liv. Leken på den inre teatern, det som kallas flow. Jag är där inte ofta, men det händer. Och när det händer är författaryrket det bästa av alla. Tiden finns inte – total frihet! Och för vem som helst dessutom, högst demokratiskt – fantisera kan ju alla.

  Konsten den svåra, är att hamna på en pall.

 Vi syns här i morgon igen!

Jag har fått bägge Ivar Lo-priserna för mitt skrivande. Det går inte att vara stoltare. Men jag är även kulla. Och om just det kan man ha dubier. Åtminstone enligt prisernas upphov, Ivar Lo Johansson, som hävdade att vi från Dalarna härstammar från ett mongoliskt träskfolk!  

  Sedan finns det en oplockad gås till, stavad deckare. Här begås inte deckare säger Ivar Lo, ity dessa tillhöra icke litteraturen! På det viset, du min kanoniserade herre, vi får väl titta efter. 

  Den tredje punkten i denna anklagelseblogg - som bara kom, ursäkta - är novellen. Fast där är vi tack och lov helt överens Ivar Lo och jag - novellskrivandet är en orättvist åsidosatt konstart. Du och jag Ivar, mot världen!
  Inte? Istället snurrar du i din grav? Jaha. Träskfolk slash dalfolk slash deckare och det i ditt älsklingsformat novellen. Det blir svårt, det blir krångligt.

  En kulla som skriver kriminalnoveller. Med kurbits.
 

Min senaste roman Hjärtblad handlar om en dalkulla. Hon föds under senare delen av artonhundratalet i ett sorts urbondesamhälle uppe i Västerdalarna. Där för övrigt Ivar Lo i Gårdfarihandlaren gick och nasade, halvsvalt och övernattade bland kacklande höns, föga ärofullt. Han retade sig otroligt på dalfolkets som han uppfattade arrogans, den där svenskheten, den där stoltheten. I Dalarna fanns inga statare med mössan i hand, där fanns bara fattiga, med mössan på huvudet. Det upprörde Ivar, och så skrev han en uppmärksammad nidartikel. Vilken togs på djupaste allvar.
  Om deckare ansåg han att de inte var böcker, även om de var iklädda pärmar. Tack för priserna Ivar, men där har du faktiskt fel.

När man säger bladvändare, då tänker man deckare. Den mest spännande deckaren har inte bara en rafflande intrig, den har även ett levande persongalleri, en fantasieggande miljöbeskrivning och ett målande språk.  Själv skrev jag min första deckare utan att ens veta om det. Jag tänkte att Ytspänning förvisso kändes galet spännande när jag skrev den - därav titeln - men genrebestämd blev den först i och med att den fick Polonipriset. Och på den vägen är det, jag har skrivit fem deckare och fler lär det bli om jag får leva. Det finns ingen motsättning för mig i att skriva episka och historiska romaner som Hjärtblad eller En gränslös kärlekshistoria och otäcka deckare som Järngreppet och nu snart Krimineller.

  Om Krimineller och hur tanken på den boken föddes ska jag berätta mera om både här i bloggen en annan dag samt på Kontext litterära scen på tisdag den 18 september.

Ha en trevlig lördag!

Hej, nu är jag här! Fast jag ska egentligen inte vara här förrän på lördag.

Det var länge sedan jag bloggade. Jag minns att det var kul. Anledningen till att jag slutade var att jag blev alltför flitig. Jag skulle ju skriva roman! Istället såg jag möjliga blogginlägg överallt där jag var, i tankar och i den så kallade riktiga verkligheten. Så jag införde bloggförbud. För mig själv. Desto roligare att på detta sätt få skriva för dig, kära NSD-läsare, under de följande två veckorna då viktiga saker skall hända i denna författares liv.

På tisdag får ni följa med till Kontext litterära scen och ett samtal med Kerstin Wixe,  veckan därefter släpps min tjugoförsta bok, KRIMINELLER och sedan bär det av till Bokmässan i Göteborg, det årliga litterära dårhuset, där vad som helst kan hända.   Alltsammans kommer att bli omruskande och kul. En och annan text kommer jag också att bjuda på här i gästbloggen.

Vi ses på lördag på denna plats.