Det är förstås omöjligt att släppa åttafaldiga mästaren BC Luleås ligasäsong som för andra gången på tre år slutade med en kvartsfinalförlust mot Jämtland trots hemmaplansfördel. Jag har redan rett ut varför Luleå inte nådde längre men det tål att upprepas: Det handlar i mångt och mycket om ett scoutingmisslyckande av importspelare. Men också om ett kantrat lagbygge utan stora spelare men med femtioelva guarder som vill ha speltid.
Men nog om det. Nu gäller det att titta framåt och hoppas på en ny storhetstid för BC Luleå som i teorin borde börja redan kommande höst när SBL-säsongen rullar igång. Fram tills dess ska ett nytt lag snickras ihop och i min bok ska gigantiskt ett fokus riktas en viss position i laget. Den absolut viktigaste byggstenen, den spelare det ska kastas absolut mest pengar på, är en importguard som leder laget och vinner matcher. Denne spelare måse skapa, avgöra själv och ändå har förmågan att involvera medspelarna när så behövs.
BC Luleå har aldrig och kommer aldrig vinna någonting utan att sitta på ligans bäste spelare på just den positionen. Det visar historien i form av spelare som Eric Elliott, Eric Coates, Donald Williams, Eddie Shannon, Andrew Mitchelll och Brandon Rozzell. Experimentet med Touré Murry, som är mer en två-trea, blev aldrig helt klockrent och självklart har klubben lärt sig något av det.
Nej, här måste alla krafter som är mänskligt möjligt läggas för att hitta rätt spelare till rätt pris.
Det är på bakplan allt startar.