Peter Lindvall

Basketbloggen

Centern som svensk basket väntat på

Centerpositionen har länge varit en av svensk baskets svagaste.

När det vankats internationellt genom åren har Sverige oftast blivit ganska mörbultat under korgarna. 

Kanske på grund av basketens status i landet. Kanske har vi inte haft kunskapen som krävs för att utveckla framgångsrika insidespelare.

Jag vet helt ärligt talat inte varför. Men nu är den tiden förbi.

Enter, Simon Birgander.

Att vara center i den moderna basketen är inte helt enkelt. Det är en position som innan 2010-talet varit instrumental för ett basketlag. Att ha en stor, stark kropp i tresekundersområdet att skicka in bollen till var högst nödvändigt för att kunna tävla med de bästa lagen.

Dessutom har arbetsbeskrivningen varit ganska solklar.

Hen skulle vara duktig med ryggen mot korgen och sitta på en arsenal av insidemoves och hookar. Men helst inte röra sig långt utanför tresekundersområdet.

I dag ser det helt annorlunda ut. De allra bästa lagen i NBA bygger inte sina trupper runt deras insidebjässar. I många lag, där spelaren i fråga inte kan skjuta treor, har centern tre uppgifter: Skydda ringen, sätta screens fånga lobbpassningar. Och för att spela det spelet krävs en otrolig atletisk förmåga.

Simon Birgander är inte en sådan center. Han är mycket mer än så. Och Sveriges U20-herrar vågar låta hela sin spelidé kretsa kring honom.

Efter tre matcher i U20-EM har Sverige vunnit två av dem (mot Tyskland och Tjeckien) och blivit grupptvåa. Birgander ÄR den självklara stjärnan och snittar hittills 18 poäng samt 14 returer.

Det jag har sett hittills av honom är otroligt imponerande.

Simon Birgander spelar bra med både ryggen och magen mot korgen. Han kan ta emot bollen på top of key och slå sin spelare från dribbling lika väl som han släpper iväg en baby hook från blocket eller skjuter från halvdistans.

Hans blotta närvaro tvingar motståndarförsvaret att kollapsa. När han sedan väl får bollen är han en fullt godkänd passningsspelare också. Vilket gör livet mycket, mycket lättare för hans lagkamrater.

Men det som fångat mitt intresse allra mest är hans rörlighet i kombination med bollkontroll. Visst, det kanske inte alltid är det klokaste beslutet. Men vid flera tillfällen har jag sett Birgander ta retur på egen planhalva och pusha bollen hela vägen upp till offensiv trepoängslinje.

Under slutet av matchen mot Tjeckien tog han till och med bollen coast to coast och la i en layup med kontakt.

Och den killen är 212 centimeter lång.

För någon vecka sedan blev det klart att Birgander dessutom skrivit på för Juventut Badalona i den spanska högstaligan. Det är en erkänd talangfabrik som jag är övertygad om kommer förädla hans basketgåva på bästa möjliga sätt.

Om han fortsätter att utvecklas i samma takt kan jag bara säga en sak: Grattis, svensk basket.

Simon Birgander är centern vi har väntat på.

//Wiik

Stjärnans skadeläge

Japp, efter ett digert detektivarbete har jag lyckats reda ut lite saker kring Luleå Basket. Vi börjar med den mest akuta frågan och det handlar om veteranen Chioma Nnamaka, 32, som inte satte sin fot på planen i bortamötet med AIK.
Orsak: De fotproblem som ställt till det för henne sedan hemmasegern mot Telge.

"Hon fick ont i foten efter den matchen och sedan dess har Chioma haft lite problem. Det ska inte vara något allvarligt och vi valde att av säkerhetsskäl vila henne helt mot AIK. Om det varit en finalmatch hade Chioma spelat. Vi har varit lite "överförsiktiga" när det gäller henne med tanke på att hon är lite äldre och varit borta från basketen i flera år", säger tränaren David Visscher som hoppas på en bra träningsvecka för Nmamaka och att hon spelar toppmötet mot Udominate nästa helg.

En annan sak det spekuleras kring är förra landslagsstjärnan Lollo Halvarsso och hennes eventuella comeback i den svenska ligan efter en lång skadefrånvaro och barnafödande.
Förra sommaren förde David Visscher samtal med den 28-åriga centern.
"Men vi har inte haft någon kontakt den här gången", säger han.
//Lindvall

Tre statistiska kolumner

I och med jättesegern mot Södertälje i fredags gick BC Luleå upp på delad topplacering i tabellen tillsammans med Borås. Båda lagens facit är 6/2 och det får väl anses vara okej - utan att vara bländade.

Nog om det.
Bloggen kastade sig istället över ett gäng statistiska kolumner för att kika vad det är som gör att BC Luleå till sist klättrat till toppen.
De här tre kolumnerna stack ut.

POÄNG
Att BC Luleå kan placera bollen i korgen vet vi och att laget är poäng-gladast i ligan är knappast någon överraskning. BC snittar 87.25 poäng, närmast bakom hittar vi Umeå med 85.5.

ASSIST
BC Luleås spel bygger på snabbhet, bollrörelse där många spelare ska vara involverade. I laget snackar man om "kollektiva assist" och målet är att lämna varje ligamatch med 20 målgivande passningar. Där är inte BC ännu - laget snittar 19.5. Närmaste bakom skuggar Jämtland med 19.1.

TREPOÄNGSPROCENT
Den moderna basketen handlar mycket om att sprida ut golvet som ska vara laddat med vassa trepoängsskyttar. BC är inget undantag och då handlar det till sist om att vara högprocentig. Peter Öqvists BC Luleå är just nu ligans klart bästa trepoängslag med ett snitt på 43.08 procent - en mycket bra siffra. Umeå vilar aldrig på hanen och snittar 37.24.

//Lindvall

Dagen efter

På grund av lite andra åtaganden under gårdagskvällen hann jag inte slänga ur mig ett inlägg om BC Luleås och Luleå Baskets matcher under fredagskvällen men vi kör väl i dag istället och startar resan i Luleå energi arena.

Där handlade det om en på förhand brottartung finalrepris men något drama blev det aldrig. Visst hade jag anat att BC Luleås skulle vinna hyfsat bekvämt med tanke på Södertälje Kings svaga form men siffrorna 88-58 var svåra att förutse.

Som ni förstår lades segergrunden på den egna planhalvan där försvarsjättar som Tom Lidén, Quinton Upshur och Anton Saks satte tonen med fysiskt spel. Något som innebar att Kingsstjärnorna Adam Ramstedt, Toni Bizaca och Martin Pahmblad blev totalt utraderade.

 

I Stockholm var det omstart för Luleå Basket efter det långa landslagsuppehållet och en seger med 30 mot AIK var väl vad man kunde förvänta sig.

Det som stack ut var Allis Nyströms 14 poäng samt 12 returer, italienska Silvia Favento som var tillbaka efter sin långa skadefrånvaro och det faktum att Chioma Nnamaka inte spelade alls. Varför Nnamaka inte befann sig på planen har Luleå Basket av någon anledning valt att inte berätta för sina fans och Bloggen sitter inte inne på den informationen just nu. Det blir att återkoma i den frågan.

//Lindvall

Omgångens tips

Uppsala skrällde mot Borås - på fredag kväll bjussar svensk basket på tre matcher till. Hittar vi någon jätteöverraskning där? Nja...


BC Luleå-Södertälje  1
Mästarlaget spelar kanske inte helt perfekt och det finns spelare, bland annat stjärnan Brandon Rozzell, som har mer att komma med. Men det har blivit bättre och bättre vilket ger ett favoritskap mot ett formsvagt Södertälje. Men Kings har fått tillbaka Tobias Borg som nu har en match i kroppen efter skadan och det är förstås en kvalitetshöjare alla dagar i veckan.


Nässjö-Jämtland   2
Hur skaffar man sig som lag bra självförtroende? Vinn täta matcher på bortaplan. Det gjorde Jämtland när laget knäckte Södertälje häromkvällen efter dubbla förlängningar. Det borde räcka mot Nässjö som inte får ordning på någonting den här säsongen med sitt svaga importmaterial.


Umeå-Norrköping  1
Tre raka segrar för Umeå ska kunna bli fyra raka mot ett Norrköping som inte hittar flytet. Västerbottenslaget är säsongens glada överraskning och med en låg budget har klubben hittat rätt spelare och rätt karaktärer i importdjungeln. Lägg också till att veteranerna André Nilsson och Egal Saleman gör sina livs säsonger så här långt och ni har en rätt skön lagmix.
//Lindvall

Så startar vägen uppåt

Tänk er följande scenario: Det svenska basketlandslaget spelar en avgörande kvalmatch till EM eller VM. En rikstäckande tv-kanal kör uppsnack fem timmar före uppkast. Alla rikstäckande tidningar fylls med förhandsartiklar, krönikor, analyser, välgjorda grafiker och tonvis med experter dissekerar varenda screen och inkastspel som kan tänkas bli matchavgörande.

Dagen efter kör diverse morgonprogram livesändningar där bragdinsatsen av de blågula analyseras in i minsta detalj. Samma dag startar alla medier nedräkningen inför det stora mästerskapet som sju-åtta månader bort.

Det låter förstås som en dröm för alla basketälskare men både ni och jag vet att det aldrig kommer att hända.

Men ska då basketsporten ge upp? Ska den bara inse sin trista plats i den svenska näringskedjan? Nej, den borde redan i går ha skapat sig en klar bild av vad som ska göras för att börja vandringen uppåt. I alla fall en bit.

Här kan det vara läge att börja:
1) Se till att de bästa spelarna vill och kan vara med i landslaget. Damerna har redan lyckats. Herrarna har inte varit där på över fyra år.

2) Från förbundsnivå måste de ansvariga inse att allt inte är tipp-topp och inte se allt i rosenrött. Inte skrika ut hur stor basketsporten är i övriga världen. Det är argument som inte biter på någon. Det är Sverige det handlar om inget annat och här visar SVT istället fler timmar truppgymnastik och Nya Zeeländska fotbollslandslaget. Den analysen måste göras och frågan varför ställas. Kanske görs det redan men några effekter har inte synts någonstans.

3) Den inhemska ligorna måste vässas och breddas. Herrligan innehåller bara åtta lag den här säsongen. Minst två måste in, gärna fyra. I dag glömmer publiken bort att det överhuvudtaget bedrivs ligaspel när den i bland tvingas vänta två veckor på att favoritlaget spelar hemmamatch. I damernas liga kommer lagen bara speladrygt 20 matcher i grundserien och det är inte värdigt.

4) Proffsigheten bland elitklubbarna måste upp hur många nivåer som helst. Det handlar om matcharrangemang, organisation och kommunikation. På damsidan håller det mesta, förutom något enstaka undantag, nästan korpklass. Herrklubbarna har lite mer pengar i plånboken och där finns några fler goda exempel. Men överlag är det nästan genant illa.

Men gör inte basketsporten något bra? Jo, självklart. Sporten har sedan många år gått i bräschen för mångfald och jämställdhet. Basketen har, långt innan andra stora lagsporter ens börjat tänka i dessa banor, jobbat med sunda värderingar när det handlar om ungdomsidrott, toppningsproblematik och att individens utveckling är viktigast. Inte tabeller och resultat.
Basketsporten är också en förebild när det handlar om att få spelare som slutat spela stanna kvar i sporten och jobba som ledare, tränare, domare eller med andra uppgifter i alla de klubbar som finns över hela landet.
Det är viktigt. Sunt och helt rätt.

Men sanningen är att utan en bra topp, utan stjärnor och förebilder som dagligen exponeras i media kommer de unga aldrig söka till sig sporten.
Istället kommer de bli allt färre.
//Lindvall

Peter Lindvall bloggar om basket i Luleå, Sverige, Europa och resten av världen.


Fakta om Peter
Född: 1964
Bor: Luleå
Yrke: Journalist
Gillar: Min fru, mina fem söner och en vovve som heter Syrran.
Kontakt: peter.lindvall@nsd.se

  • Twitter

Bloggar