Logga in
Logga ut

Peter Lindvall

Basketbloggen

Jobbet gick från en passion - till en mardröm

Sedan jag var tio år gammal har jag älskat känslan av att se livebasket. Det är någonting alldeles, alldeles speciellt.

Förväntningarna ligger som en tät dimma i luften. Läktarna fylls på ett lemmeltågsaktigt vis med vänner, bekanta och främlingar från hela Norrbotten. Matchspeakern Micke Ruumensaari välkomnar publiken med ett karakteristiskt "Ja, hallå där basketvänner", rökmaskinen blåser rakt upp i ansiktet på en ivrig funktionär och det doftar nybryggt kaffe, hot snacks och nervositet.

Jag har åldrats tillsammans med Pontushallen. Från att ha varit en förväntansfull liten grabb som ville träffa sina idoler blev jag en yrkesman som befann mig i arenan för att bevaka matcher som journalist. Fast känslan var alltid densamma.

En enorm glädje.

Det gick från ett intresse till en passion. Från ett yrke till en livsstil. Jag jagade nyheter under arbetstid, efteråt, på kvällar, helger och, ja, till och med mitt under fester. Bara det hade med basket att göra.

Det gjorde mig inget. För jag tyckte hela tiden att det var så förbaskat roligt. Men så en dag vändes hela min värld plötsligt upp och ned.

Varenda gång jag satte mig på pressläktaren kände jag ett tryck över bröstet. Blicken blev suddig och huvudet snurrade som om jag druckit tolv starköl och lekt irländsk julafton. Ju fler personer som klev in genom Pontushallens foajé - desto värre blev det.

Till slut ville jag inte ens gå dit. Min passion i livet hade på en fingerknäppning förvandlats till min största mardröm. Blotta tanken av jubel, stora folksamlingar och offentliga sammanhang gjorde att pulsen steg.

Jag stod inte ut längre.

Jag skriver det här med anledning av Monica Wikström-Johanssons avhopp som klubbdirektör för Luleå Basket. 

Först vill jag erkänna att jag inte alls känner henne. Vi har knappt pratat med varandra och jag har inga detaljer kring hennes avslutade tjänst. Och det är ingenting som jag heller vill spekulera i exakt vad det beror på. Men av vad jag förstått så är hon en arbetsmyra. En person som tar sitt yrke på största allvar, har höga krav på sig själv och presterar därefter.

Jag känner igen mig i den beskrivningen. Och så fort jag läser att någon hoppat av ett jobb på grund av hälsoskäl berör det mig lite extra.

Ni kanske tycker att jag skriver för ofta om mina personliga bekymmer. Att jag är någon sorts form av självutnämnd ambassadör som alltid forcerar in ämnet psykisk ohälsa i mina texter.

Men då ska ni också veta att det här är min (nåja) blogg. Och att jag skriver om vad fan jag vill.

Varenda gång jag får chansen att uppmärksamma den här typen problem så kommer jag att ta den. Det är något som bara blir vanligare för varje sekund som går.

Därför måste det också diskuteras, stötas och blötas oftare. För att vi ska förstå vikten av det.

Men vi måste också förstå att en, säg, panikångestdiagnos INTE betyder att du aldrig kan leva ett vanligt liv igen. Att du aldrig kan jobba igen. Det tar däremot tid att återhämta sig. Precis som från vilken annan sjukdom som helst.

Hälsan kommer alltid först. Oavsett om det är ett brutet lårben eller en klinisk depression.

Kom ihåg det.

//Wiik

Med ryggen mot väggen

För bra precis ett år sedan seglade BC Luleå, på ett nästan generande enkelt sätt, genom SM-slutspelet och vann guldet på ett både enkelt och förkrossande.

3-0 mot Umeå. 4-1 mot Uppsala. 4-1 mot Södertälje. Inte en enda gång ställdes laget inför ett läge där allt stod på spel. Där ryggen var pressad ryggen.

Men nu står Luleå där. Efter den nästan osannolika förlusten mot Södertälje i den fjärde semin måste laget i Luleå energi arena i morgon söndag vinna match fem. Annars är det nog slut på festen i Täljehallen kommande vecka. Så är i alla fall känslan.

Det finns några frågor att ställa.

Hur kommer BC Luleås spelare och tränarparet Peter Öqvist/Håkan Larsson hantera den mentala biten. Kommer tankarna finnas kvar i Täljehallen där matchen i princip var vunnen med fem minuter kvar att spela? Kommer de snudda vid Tom Lidens tekniska foul med 100 sekunder kvar att spela och som gav Kings chansen att vända.

Kommer minnesbilderna av Auston Barnes tveksamma poäng i slutsekunden att flimra förbi? Samme Barnes som lika gärna hade kunnat vara avstängd och inte spelat mer efter Södertäljes administrativa blunder tidigare under säsongen.

Det är svårt att veta. Pendeln kan förstås svänga över åt andra hållet. Att BC Luleås spelare kommer ut som retade tigrar och gör en match på toppen av sin förmåga. Ingen har en aning.

Jag skulle dock vilja se några detaljförändringar i match fem:

1) Nu när Södertälje Toni Bizaca hittat sitt spel - testa att i perioder att spela Quinton Upshur på honom.

2) Brandon Rozzell har visserligen inte spelat på sama nivå som för ett år sedan men nog tusan borde en matchvinnare av hans dignitet få fler minuter under i den fjärde perioden än han hittills erbjudits.

//Lindvall

Har Udominate hittat nyckeln?

Undrar ni om det finns någon anledning till oro efter Luleå Baskets storförlust i den andra finalmatchen och inför den tredje?
Jajjamensan.

Trots att Luleå vann den första finalmatchen lämnade nog många Luleå energi arena med en konstig eftersmak i munnen sedan laget mer eller mindre rasat ihop under de sista tio minuterna. Känslan var i alla fall hos mig att Udominate hittat en nyckel till framgång.
En känsla som nu förstärkts efter eländiga 73-98 i Umeå.

Sedan är det faktiskt så att det finns flera spelare i Luleå Basket som i finalserien tappat både form och självförtroende när det gäller som mest.
Allis Nyström har visserligen aldrig varit en poängmakare men nu har hon tappat all tro på sitt offensiva spel.

Chioma Nnamaka som under hela säsongen varit en av lagets mest pålitliga spelare har plötsligt åkt rakt ned i källaren. Nervig, lågprocentig och turnoverbenägen.

Och sist men inte minst stora Jennifer Hamson tydligt visar att hon inte gillar någon form av fysisk kontakt.

Den stora frågan är om det handlar om en tillfällig svacka för den här trion? Så kan det förstås vara. Men tiden börjar bli knapp.
//Lindvall

Tre uppenbara förlustfaktorer

När BC Luleå vann den tredje semifinalen mot Södertälje i Luleå energi arena handlade det om små detaljer som avgjorde.

När Södertälje rysarvann den fjärde i slutsekunderna med 89-87 var de ännu mindre - men desto tydligare.

Vi börjar med det uppenbara:

1) Kings veteran Toni Bizaca, som nu efter skadetrubbel är tillbaka på de allra högsta av höjder, levererande 30 poäng på 24 minuter. Mot honom hade Luleå inget att komma med försvarsmässigt.

2) Returtagningsststatistiken talade sitt tydliga språk. Där körde hemmalaget över Peter Öqvists lag med 40-23 och det är alldeles för tydliga siffror för att vara sunt.

3) BC Luleås Tom Lidén kommer inte sova gott i natt - den saken är klar. Med bara 1.41 kvar att spela drog han på sig en teknisk foul vilket gav Södertälje och Bizaca fem raka poäng - från 80-83 till 85-83. Det är förstås helt oacceptabelt och med facit i hand gick matchen där. Och kanske, när vi summerar hela matchserien, finalplatsen. Så små är marginalerna.

2-2 - nytt drama på söndag i Luleå och något säger mig att segraren där kommer spela SM-final.

//Lindvall

Ordkriget i semifinalserien

Jäklar vad roligt. Nu höjs äntligen temperaturen i semifinalserien mellan BC Luleå och Södertälje Kings - de två klubbar i basketsverige som gillar varandra allra minst.

För en vecka sedan slog Luleå Adam Rönnqvist fast att han skulle agera "golvtorkare" i Täljehallen om laget inte gick till final. I dagens NSD stack veterancentern Brice Massamba ut hakan och sa: "Vi hatar dem, de hatar oss. Så är det bara. Vi har många SM-guld, de har många SM-guld. Det är hat-hat. Det är ingen hatkärlek där".

Men det här är två uttalanden som iKings klubbdirektör Robert Andersson inte gillar någonstans och på Facebook torgför han det klart och tydligt:

"Regerande mästarklass? Inte i min bok", skriver han.

Uppkast 18.04 i kväll i Täljehallen. Dags för semi 4.

//Lindvall

En match med två ansikten

Det är lite svårt att bestämma sig för vilken fot man ska stå på efter 89-82-seger på hemmaplan mot Udominate i den första finalmatchen.

Å ena sidan: En fanastisk första halvlek där laget spelade säsongens bästa 20 minuter för säsongen. Anfört av en magisk Jessica Thomas hade faktiskt lekstuga med utmanaren från Västerbotten.

Å andra sidan: Minigenomklappningen under de sista tio minuterna där stressen, felbesluten och de mentala misstagen hade kunnat stå laget dyrt - även om förlustfaran aldrig påtaglig.

Men skit samma.

Båda lagen har utvecklingspotential till match två på fredag. Udominate har hur mycket som helst att plocka ut av stjärnan Tiffany Brown och att hon gör en plattmatch till är förstås helt omöjligt.

I Luleå lär inte veteranen Chioma Nnamaka stapla misstag på varandra ännu en gång.

Och det som till sist talar för Luleå i långa loppet är lagets lite högre lägstakapacitet. David Visschers spelare sjunker aldrig så djupt som Janne Enjebos dito gör då och då.

//Lindvall

Peter Lindvall bloggar om basket i Luleå, Sverige, Europa och resten av världen.


Fakta om Peter
Född: 1964
Bor: Luleå
Yrke: Journalist
Gillar: Min fru och mina fem söner.
Kontakt: peter.lindvall@nsd.se

  • Twitter

Bloggar