Max Wiik & Peter Lindvall

Basketbloggen

Jobbet gick från en passion - till en mardröm

Sedan jag var tio år gammal har jag älskat känslan av att se livebasket. Det är någonting alldeles, alldeles speciellt.

Förväntningarna ligger som en tät dimma i luften. Läktarna fylls på ett lemmeltågsaktigt vis med vänner, bekanta och främlingar från hela Norrbotten. Matchspeakern Micke Ruumensaari välkomnar publiken med ett karakteristiskt "Ja, hallå där basketvänner", rökmaskinen blåser rakt upp i ansiktet på en ivrig funktionär och det doftar nybryggt kaffe, hot snacks och nervositet.

Jag har åldrats tillsammans med Pontushallen. Från att ha varit en förväntansfull liten grabb som ville träffa sina idoler blev jag en yrkesman som befann mig i arenan för att bevaka matcher som journalist. Fast känslan var alltid densamma.

En enorm glädje.

Det gick från ett intresse till en passion. Från ett yrke till en livsstil. Jag jagade nyheter under arbetstid, efteråt, på kvällar, helger och, ja, till och med mitt under fester. Bara det hade med basket att göra.

Det gjorde mig inget. För jag tyckte hela tiden att det var så förbaskat roligt. Men så en dag vändes hela min värld plötsligt upp och ned.

Varenda gång jag satte mig på pressläktaren kände jag ett tryck över bröstet. Blicken blev suddig och huvudet snurrade som om jag druckit tolv starköl och lekt irländsk julafton. Ju fler personer som klev in genom Pontushallens foajé - desto värre blev det.

Till slut ville jag inte ens gå dit. Min passion i livet hade på en fingerknäppning förvandlats till min största mardröm. Blotta tanken av jubel, stora folksamlingar och offentliga sammanhang gjorde att pulsen steg.

Jag stod inte ut längre.

Jag skriver det här med anledning av Monica Wikström-Johanssons avhopp som klubbdirektör för Luleå Basket. 

Först vill jag erkänna att jag inte alls känner henne. Vi har knappt pratat med varandra och jag har inga detaljer kring hennes avslutade tjänst. Och det är ingenting som jag heller vill spekulera i exakt vad det beror på. Men av vad jag förstått så är hon en arbetsmyra. En person som tar sitt yrke på största allvar, har höga krav på sig själv och presterar därefter.

Jag känner igen mig i den beskrivningen. Och så fort jag läser att någon hoppat av ett jobb på grund av hälsoskäl berör det mig lite extra.

Ni kanske tycker att jag skriver för ofta om mina personliga bekymmer. Att jag är någon sorts form av självutnämnd ambassadör som alltid forcerar in ämnet psykisk ohälsa i mina texter.

Men då ska ni också veta att det här är min (nåja) blogg. Och att jag skriver om vad fan jag vill.

Varenda gång jag får chansen att uppmärksamma den här typen problem så kommer jag att ta den. Det är något som bara blir vanligare för varje sekund som går.

Därför måste det också diskuteras, stötas och blötas oftare. För att vi ska förstå vikten av det.

Men vi måste också förstå att en, säg, panikångestdiagnos INTE betyder att du aldrig kan leva ett vanligt liv igen. Att du aldrig kan jobba igen. Det tar däremot tid att återhämta sig. Precis som från vilken annan sjukdom som helst.

Hälsan kommer alltid först. Oavsett om det är ett brutet lårben eller en klinisk depression.

Kom ihåg det.

//Wiik

Bortglömda talangen som siktar på NBA

För några månader sedan uppmärksammade jag svensken William Magarity, 23.

Jag kallade honom för en av våra mest bortglömda jättetalanger. Och mycket beror på de åren han tillbringat på Boston College i USA där han aldrig riktigt hittade rätt.

Nu spelar Magarity däremot på Davidson och har blivit en av lagets viktigaste spelare. Han snittade åtta poäng, fem returer och en block per match under den gångna säsongen.

Häromdagen tog jag kontakt med den 211 centimeter långe forwarden. Det blev ett 50 minuter långt samtal om allt från politik till brädspelet Dungeons and Dragons.

När jag når honom har han precis varit och handlat möbler på Ikea till hans nya hus North Carolina.

Du ska flytta in i ett hus, alltså?
"Ja, normalt sett bor jag på campus i en lägenhet. Men under mitt sista år kommer jag och tre andra att bo i ett hus. Det ska bli skönt. Lite mer hemma och lite mindre college".

Är du less på collegekänslan?
"Njae, less och less. Det är klart att det är kul att ha kompisar runt hela tiden. Men det blir samma sak om och om igen. Speciellt för mig som behövde gå ett extra år eftersom jag bytte skola. Då måste man enligt reglerna sitta ut ett helt åt. Det blev lite mer college än vad man tänkt sig från början. Jag pluggade och så men fick inte spela".

Han fortsätter:

"Här är det lite annorlunda än i Sverige och man tar electives och sånt. Man får nästan bygga en portfölj så att säga. Sen har man sin major som man pluggar. Jag läser political science vilket låter värre än vad det är (skratt). Eftersom jag haft ett helt år extra har jag haft tid att ta andra klasser och bygga ut. Lära mig saker som inte har med politik att göra".

Vad har du läst för extragrejer?
"Det har varit lite olika. I år tog jag kinesiskt religion bara för att se. Man har lärt sig om kristendom, islam och judendom. Men jag har i alla fall inte lärt mig så mycket om buddhism och taoism. Sen tog jag också kinesisk politik och lärde mig om hela grejen liksom. De smälter ihop även fast det är två olika kurser. Det var intressant".

Men political science låter värre än vad det är. Hur menar du?
"Det är kanske inte så tråkigt som det låter. I USA är det så att folk inte gillar politiker generellt. Jag tog en lektion förra året där allt handlade om presidentvalet. Vi följde Trump i sex månader så man blev helt död på Trump. Jag vill inte höra någonting om honom mer. Det är dålig stigma om man tänker så. Men vi lär oss mycket om internationell politik, hur kanske Sverige funkar inte bara i Sverige utan även jobbar med andra länder. I år tog jag även global miljöpolitik och hur det funkar. Lite här och lite där".

Hur var det i din klass när Donald Trump blev vald?
"Universitet är väldigt liberala. Nästan socialistiska på det sättet och de ville inte att han skulle vinna. Men de som är akademiker lyssnar inte på vad han säger och ser rakt igenom det. Nu vill inte jag säga min åsikt här för vissa grejer som republikaner säger håller jag med om. Sen funkar det inte i Sverige eftersom det är ett helt annat system där. Men i USA specifikt finns det mycket som båda sidor säger som funkar. Som svensk håller man med den ena sidan mer eftersom jag är uppvuxen i Sverige och där är vi ganska socialistiska. Men alla här var väldigt upprörda - ingen trodde att Trump skulle vinna".

Ser du en framtid inom politiken?
"För mig själv så är det väldigt mycket fokus på att få det mesta av hela situationen nu. Det är min sista showcase där jag kan visa vem jag är som basketspelare. Jag hade en operation på mitt knä för nästan två månader sedan. Jag rehabar tillbaka den och förbereder mig för säsongen. Vi åker till Europa i sommar med laget och spelar mot olika lag. Det är ett sätt att bygga ihop laget, vi äldre ska visa de yngre hur det funkar och de yngre ska bli en del av laget. Det ser jag fram emot riktigt ordentligt".

Var ska ni åka?
"Först Italien och sedan Slovenien och Ljubljana. Vi är i det området och spelar mot olika lag. Sen börjar försäsongen, säsongen och under jul spelar vi på Hawaii. Så det ser jag fram emot. Men för mig gäller det att visa alla vem jag är som basketspelare och vad jag kan bidra med som basketspelare. Så mycket som jag varit i skolan nu så vill jag inte plugga vidare och skaffa ett vanligt jobb. Jag är väldig satt på att spela professionellt. Det som förmodligen kommer hända är att när säsongen är över nästa säsong kommer jag att sätta upp olika workouts med NBA-lag så att de ser mig och jag får en 'stock'".

William Magarity fortsätter:

"Drömmen är att spela i NBA men om det passar bättre någon annanstans som Spanien, Grekland, Italien eller Frankrike... Det får bli där det passar bäst".

Vet du om några NBA-lag har ögonen på dig redan nu?
"Jag vet att det har varit NBA-lag som kommit och kollat på oss ett antal gånger. De har för det mesta kollat på de som har väldigt bra chans att spela i NBA. Men när jag vet att de är där har jag gett mig fan på att när de går därifrån ska de prata om mig. De får inte personligen ta kontakt med mig men de har pratat med min coach och fått höra att det finns väldigt mycket intresse. Det gäller bara att bli bättre. Det är vad jag gör nu som visar vad som kommer hända härnäst".

I Davidson hade du en bärande roll under den gångna säsongen och du berättar att du trivs otroligt bra. Men under dina två första år, på Boston College, spelade du inte lika mycket. Hur ser du på den tiden?
"Det är klart att man hade velat spela mer. Samtidigt visste jag att jag var förstaårselev, killarna som var där hade redan spela i två år och jag var bakom dem. Man får vänta sin tur. Sen fick den tränaren sparken efter första året och då tänkte jag att jag skulle byta skola när jag ändå hade chansen. Jag visste ingenting om coachen som skulle komma in. Jag var inte heller hans spelare och han har inte rekryterat mig dit. Vi hade inte samma koppling. Det är en annan sak om en coach säger 'jag vill ha dig här'".

"Men jag satt ned med coachen och han sa att det skulle passa jättebra för mig. Det lät jättebra, såg bra ut och var bra i början. Hans system var satt på att alla positioner gjorde väldigt specifika grejer. Jag som inte är en typisk femma, mer fyr-femma, som kan skjuta och dribbla. Jag skulle spela fyra och det som hände var att han som var backup till femman blev skadad. Jag blev flyttad till femma eftersom vi redan hade tre andra fyror. Då förväntade de sig att jag skulle vara en spelare jag inte är. Sätta screens, ta returer och inte skjuta bollen utifrån. Fick aldrig bollen och kanske skjuta layups om jag var öppen".

Efter den andra säsongen hände något väldigt märkligt. William Magarity hade haft stora problem med en axel och från läkarhåll gjordes bedömningen att han skulle opereras.

Alla höll med om det. Förutom en person.

"Den höll på att hoppa ur led hela tiden. Det började med en gång om året, sedan blev det en gång varannan månad, sedan varannan vecka och slutligen varje vecka. Den kunde liksom hoppa ur led när jag satt på toa. Min tränare, inte coach, sa att jag skulle ha operation. Läkaren också. Jag ville själv också det. Men min coach sa 'nej, du behöver inte'. Han vet tydligen allt. Han sa att om jag tog operationen så fanns det ingen plats för mig i laget. Då sa jag att jag ville byta skola".

Du har bott på många ställen trots att du är ganska ung. Italien, Luleå, Norrköping, USA och så vidare. Var är hemma för dig?
"Hemma är utanför Norrköping för mig. Jag flyttade runt mycket som liten. Föddes i Stockholm, flyttade till Luleå, sedan Tyskland några år och sedan till Norrköping. Sen när jag precis fyllt 17 flyttade jag till Italien och spelade med Angelico Biella".

Du har levt ett riktigt basketliv innan du ens blev proffs.
"Ja, och ibland tänker jag att, jag har ju vänner, men jag måste alltid lära känna nytt folk. Jag har, det låter lite dåligt, men en kompis i Sverige som jag konstant har kontakt med förutom min familj. Alla som jag lämnade i Boston har jag inte pratat med, inte Italien heller eller Örebro. Det låter hemskt när jag hör det själv. Men samtidigt är jag mycket så att jag lever där jag är. För att jag har flyttat så mycket känner jag att jag inte har tid att ha kvar de kontakterna. Jag fokuserar mycket på det jag gör nu".

Finns det någon som basketintresserade personer i Sverige inte känner till om dig?
"När man växer upp i USA så är personer som håller på med basket, baseball, amerikansk fotboll och nu till och med vanlig fotboll så kallade 'jocs'. Men i Sverige var det bara så med fotboll och hockey. Ingen brydde sig om att man spelade basket. Så jag växte upp som vanlig grabb förutom att man hade träning efter plugget. Så jag och ett par andra killar i laget brukar spela DND. Vet du vad det är? Dungeons and Dragons".

Jag känner igen det.
"Vi är ett gäng, fem av oss, som sätter oss ned på söndagar och spelar. Det är skapligt nördigt men det är väl något som folk inte känner till om mig".

Det är brädspel, eller?
"Ja, precis. Hela principen är att en av spelarna är en Dungeon Master. Han är den som berättar hela historien och sedan gör man sin egen karaktär och går på äventyr i en fantasyvärld. Det är TV-spel innan TV-spel. Man får fantisera hela världen framför sig. Det är verkligen toppen på toppen-nörd (skratt). Jag fattar inte att jag säger det här till dig".

Hur länge har du spelat Dungeons and Dragons?
"Vi började i år i laget men jag har varit intresserade av det välidgt länge. Jag hörde några i laget snacka om det och blev chockad. Sen dess har vi alla spelat tillsammans".

//Wiik

"Jag kommer att älska henne tills döden skiljer åt oss"

För ungefär tre år sedan skrev Stefan Jovanović en krönika på basketsverige.se. Budskapet var tydligt: Svensk basket behöver AIK.

Man brukar prata om händelser som ger ringar på vattnet. Men den här texten skapade närmast en tsunami.

Jovanović blev snabbt en av initativtagarna till AIK:s basketsektion som i dag har ett damlag i basketligan dam och ett herrlag i superettan. Han var spindeln i nätet, i en förening som tog basket-Sverige med storm, och stod bland annat bakom spelarrekryteringarna.

Men för ett antal veckor sedan valde han att lämna klubben i sitt hjärta.

För första gången någonsin på NSD:s Basketblogg har jag nu intervjuat Stefan Jovanović. Han berättar om sina framtidsplaner, sitt normkritiska arbete, den villkorslösa kärleken till AIK och lyfter en viktig fråga.

Nu har det gått drygt två veckor sedan du lämnade AIK. Hur känns det i dag?
"Precis som alla andra dagar. Jag är glad och stolt över der jag har gjort för AIK. Det har varit en ära att representera klubben och jag är tacksam för allt jag har fått uppleva. Det känns mestadels bra för jag är säker på att klubben står på en tillräckligt stadig grund för att min avgång inte ska påverka den särskilt mycket. Dessutom känns det extra skönt att enbart kunna vara en supporter", säger Stefan Jovanović.

Är du besviken över rollen som du fick i klubben den sista tiden?
"Jag lägger ingen värdering i det om jag ska vara ärlig. Klubbdirektören och styrelsen jobbar alltid för klubbens bästa och jag är säker på att den här konstellationen var den mest optimala där och då".

Vad kommer du att göra i närtid?
"Ja, vad ska jag göra egentligen? Jag vet att jag har ätit en hel del cheesecakes på Cheesecake Palace, det är ett som är säkert, haha. Och blogga om hur jag tycker att LeBron James är en skickligare basketspelare än Michael Jordan. Vidare hoppas jag kunna åka på studiebesök till Brose Bamberg och Bayern München. Det är två klubbar som jag har följt väldigt noga de senaste åren. Jag gillar verkligen den grytan som kokas där i Bayern. Tyskarna har ingen märkvärdig baskethistoria, men fan vilka megakliv de har tagit senaste 20 åren. Sverige borde också kunna göra något liknande egentligen".

Stefan Jovanović fortsätter:

"Förhoppningsvis kommer jag även kunna besöka ett par skolor i USA också. Initialt vill jag bara åka runt, ta in och förkovra mig. Jag är 25 år nu, fyller 26 i år och känner att jag bara vill suga in all möjlig kunskap och alla möjliga influenser från alla håll och kanter. Någonstans tror jag att det dels kommer att göra mig till en mer mångfacetterad människa men också till en skarpare basketvetare. Det är nödvändigt för att kunna bli bäst. Och jag vill inget annat".

Vad tror du krävs för att Sverige ska kunna göra samma basketresa som Tyskland?
"Först och främst måste vi hitta vår egen identitet och inte stirra oss blinda på vad andra gör. Sen tycker jag att varje enskild klubb måste börja investera i sig själva och förbättra sina respektive organisationer och jobba med övergripande kompetensutveckling istället för att spendera det som blir över på dyrare importer. Samtliga svenska basketklubbar måste dra åt samma håll och vilja utvecklas. Allt börjar med oss själva".

Hur ser dina framtidsplaner ut på längre sikt?
"Det är svårt att sia om framtiden då jag trodde att mitt förflutna skulle vara mitt nu och även det som hägrar i periferin. Men jag kan samtidigt inte lägga mig ner och dö heller. Jag är öppen för allt. Verkligen. Jag måste förhålla mig till rådande omständigheter och de är att jag i detta nu är arbetslös. Samtidigt kommer jag inte att välja vad som helst, du vet. Det måste kännas rätt. Det måste kännas bra".

"Jag vet vad jag har gjort och jag är övertygad om att det här bara är början. För att jag ska kunna prestera måste miljön vara tillräckligt stimulerande och givande. Missförstå mig inte, jag är inte rädd för utmaningar eller att slita. Tvärtom. Men båda parter, i det här fallet enskild klubb och jag, måste få ut något av ett potentiellt samarbete, annars är det onödigt. Och för att det ska ske måste jag prestera. Det gör jag bara när det känns bra. Jag hoppas även ta min examen i idrottsvetenskap och kanske ta en master i idrottspsykologi. Sjukt nog har jag även börjat skriva på en bok. Vi får se, helt enkelt".

Du säger att du skriver på en bok. Kan du berätta mer om det?
"Det är en skönlitterär bok som baseras på egna upplevelser och erfarenheter. En råare och mer modern tappning av Romeo och Julia. Typ. Jag är nästan klar med första kapitlet som jag förhoppningsvis ska pitcha till ett par väl utvalda bokförlag. Jag tror att det är viktigt för oss, vi som inte tillhör normen, att göra oss hörda. Vi har också historier att berätta".

På vilket sätt tillhör du inte normen?
"Jag är född i Sverige men mina föräldrar är från Serbien. Min hemort är Upplands Väsby, en förort till Stockholm. Författarbranschen är tämligen socialt stratifierad och det är inte många förortskillar som skriver särskilt många kärleksromaner. Vår röst hörs inte. Jag försöker hela tiden jobba normkritiskt och belysa samt motverka strukturer, normer och fördomar. Jag tycker även att jag har lyckats göra en hel del av det under min tid i AIK. Hur många rasifierade sportchefer har vi i Sverige i dag? Basket är en väldigt inkluderande sport på spelarsidan, men hur inkluderande är den högre upp i hierarkin? Mitt habitus kommer alltid att skilja sig från normens i det här sammanhanget. Jag kommer aldrig att ha likadana förutsättningar så länge jag själv inte försöker motverka allt det som är normen".

Du har skrivit ganska mycket om vikten av scouting inom idrottsklubbar på sociala medier på sistone. Hur kommer det sig?
"Först och främst tycker jag att ämnet i sig är intressant. Scouting handlar inte bara om att identifiera en spelares styrkor och svagheter. Det gäller även att lära känna individen, se hur den andas, hur den för sig och hur den interagerar med alla. Allt kan sammanvävas i någon form av psykologi. Det är intressant. Jag upplever inte att vi pratar särskilt mycket om det i Sverige utan att vi enbart slänger runt uttrycket 'talang'. 'Talang' finns inte!".

Är det något du funderar på? En framtid som scout?
"Ja, varför inte. Jag är en jävel på att ta reda på information om spelare och lära känna människor. Jag skulle nog säga att jag är en människokännare av rang".

Är du nära att skriva på för en ny klubb?
"Nära? Hmm.. Kanske. Eller? Jag vet inte. 'I'm taking my talents to...' Psyche. Jag säger nog ingenting förrän det är klart. Säger bara att jag är förvånad över att jag har blivit uppvaktad av så många klubbar med så stor geografisk spridning. I mitt huvud är jag fortfarande en lokal tuggare med globala planer".

Vad är ditt drömjobb just nu?
"Ja, eftersom jag inte är kvar i AIK får väl drömjobbet bli att sportchefa eller scouta i/för Partizan. Den klubben är min mamma i klubbsammanhang. Annars hade det varit rätt fett att göra något liknande i en ligaklubb eller i en klubb på högre europeisk nivå. Äh, egentligen spelar drömmar ingen roll så länge lyckan finns".

AIK kommer inte att spela i basketligan herr till hösten. Det blir istället ytterligare en säsong i superettan. Hur ser du på det?
"Initialt känns det som att ledningen har tagit rätt beslut. AIK:s existens ska aldrig äventyras för kortsiktig hype eller sportsliga framgångar. Det är inte värdigt. Ur ett långsiktigt perspektiv tror jag att det kommer att gynns klubben att man tog det här tillväxtåret. Dessutom ska vi inte glömma att damerna kommer att lira i ligan. Unnar dem verkligen detta. Jag älskar dem".

Kommer du tillbaka till klubben i framtiden?
"Det är knappast en hemlighet att jag alltid kommer att längta hem till AIK. Förutom det faktum att jag, tillsammans med en mängd andra, har lagt grunden för vad jag hoppas och tror kommer att bli norra Europas främsta basketförening är klubben även den kärlek jag själv valt. Om Partizan är min mor är AIK min fru. Jag kommer att älska henne tills döden skiljer åt oss. Det är det enda rätta".

//Wiik

Vänd blicken hit, BC Luleå

BC Luleå har varit tydligt med att klubben mycket gärna vill behålla i princip hela sitt guldlag även över kommande säsong och det vore förstås en fullträff. Och där ingår förstås lagets tre succéimporter Yannick Anzuluni, Quinton Upshur och Brandon Rozzell som alla var nycklar i det guld som säkrades för någon vecka sedan.

Men om Luleå till exempel skulle gå bet på att behålla Upshur eller Anzuluni har jag ett tips var Peter Öqvist, Lars Mosesson och Håkan Larsson ska rikta sina blickar. Nämligen 110 mil söderut.

 

I Norrköping Dolphins finns nämligen spelaren som skulle passa helt perfekt in i det nya lagbygget. Jag snackar om den 26-årige USA-spelaren Cole Darling som säsongen 2015/2016 gjorde succé i Nässjö och den gångna vintern lyfte sitt spel ytterligare i under tränaren Adnan Chuks ledning.

Darling snittade 15 poäng, 6 returer, valdes till årets forward och visade upp en otäckt jämn nivå hela säsongen.

Den 203 centimeter långe jänkaren skulle passa perfekt i Öqvists bygge med sin flexibilitet, sitt solida försvarsspel och sin pålitliga offensiva arsenal där han både kan hitta korgen från distans och tresekundersområdet.

 

Jag vet att BC Luleå kikade på Darling förra sommaren – kanske kan det bli aktuellt igen.

//Lindvall

 

Dags att Luleå Basket tar en ny riktning

Luleå Basket vann inte sitt fjärde SM-guld för att truppen var så fantastiskt formerad.

Luleå Basket vann inte SM-guld för att man hade de mest tekniskt kompetenta spelarna.

Luleå Basket vann SM-guld tack vare stora hjärtan, taktiskt kunnande och en gigantisk skopa jävlar anamma.

Kalla mig sjuk i skallen. Men jag hävdar än i dag, trots att man laget lyckades bärga sin fjärde raka titel, att truppen var uppbyggd på fel sätt.

Kortfattat: För många forwards med svagt trepoängsskytte - och för få skapande guarder.

Missförstå mig inte nu Luleå Basket 2016/2017 innehöll en drös kompetenta spealre. Janis Ndiba är en supertalang i ordets rätta bemärkelse, Jelena Antic har ett av de bästa spelsinnena vi sett på Luleå Energi Arenas parkettgolv, Anna Barthold är... Anna Barthold, Katie Bussey är en levande Luleå-ikon och Allis Nyström ett odjur.

Men till hösten vill jag se ett Luleå Basket som är mer uppbyggt kring guarder. För det är (som jag påpekat en babiljard gånger) så man vinner guld i Sverige.

Sen är det bara att titta på den moderna basketen. Framgångsrika lag har trepoängsskyttar, trepoängsskyttar, trepoängsskyttar och ännu fler trepoängsskyttar.

Så här skulle en eventuell guardbesättning kunna se ut:

1. Amerikansk import. Basketligan dams bästa spelare. En bra skytt, attackspelare och kreatör.

2. Katie Bussey.

3. Antingen en svensk toppguard som typ Martina Stålvant. Eller en europeisk motsvarighet. Viktiga kvaliteter: Försvarsspel och skytte.

4. Jelena Antic. Hon har under stora delar av säsongen skött guardsysslor med bravur. Så länge hon slipper transportera bollen från egen planhalva mot en ettrig litauer gör hon det fantastiskt. Hennes styrkor ska utnyttjas fortsättningsvis.

5. Svensk talang.

Om Luleå Basket bygger laget på det här sättet så kommer man att vinna sitt femte raka SM-guld. Det är min fasta övertygelse.

Håller ni med mig?

//Wiik

Max Wiik och Peter Lindvall bloggar om basket i Luleå, Sverige, Europa och resten av världen.


Fakta om Peter
Född: 1964
Bor: Luleå
Yrke: Journalist
Gillar: Min fru, mina fem söner och en vovve som heter Syrran.
Kontakt: peter.lindvall@nsd.se


Fakta om Max 
Född: 1991
Bor: Umeå
Yrke: Projektledare och frilansjournalist 
Gillar: Mjölk, arraksbollar och min spinnmaskin till katt: Holger
Kontakt: maxwiik@hotmail.com 

  • Twitter

Bloggar