Max Wiik & Peter Lindvall

Basketbloggen

Jobbet gick från en passion - till en mardröm

Sedan jag var tio år gammal har jag älskat känslan av att se livebasket. Det är någonting alldeles, alldeles speciellt.

Förväntningarna ligger som en tät dimma i luften. Läktarna fylls på ett lemmeltågsaktigt vis med vänner, bekanta och främlingar från hela Norrbotten. Matchspeakern Micke Ruumensaari välkomnar publiken med ett karakteristiskt "Ja, hallå där basketvänner", rökmaskinen blåser rakt upp i ansiktet på en ivrig funktionär och det doftar nybryggt kaffe, hot snacks och nervositet.

Jag har åldrats tillsammans med Pontushallen. Från att ha varit en förväntansfull liten grabb som ville träffa sina idoler blev jag en yrkesman som befann mig i arenan för att bevaka matcher som journalist. Fast känslan var alltid densamma.

En enorm glädje.

Det gick från ett intresse till en passion. Från ett yrke till en livsstil. Jag jagade nyheter under arbetstid, efteråt, på kvällar, helger och, ja, till och med mitt under fester. Bara det hade med basket att göra.

Det gjorde mig inget. För jag tyckte hela tiden att det var så förbaskat roligt. Men så en dag vändes hela min värld plötsligt upp och ned.

Varenda gång jag satte mig på pressläktaren kände jag ett tryck över bröstet. Blicken blev suddig och huvudet snurrade som om jag druckit tolv starköl och lekt irländsk julafton. Ju fler personer som klev in genom Pontushallens foajé - desto värre blev det.

Till slut ville jag inte ens gå dit. Min passion i livet hade på en fingerknäppning förvandlats till min största mardröm. Blotta tanken av jubel, stora folksamlingar och offentliga sammanhang gjorde att pulsen steg.

Jag stod inte ut längre.

Jag skriver det här med anledning av Monica Wikström-Johanssons avhopp som klubbdirektör för Luleå Basket. 

Först vill jag erkänna att jag inte alls känner henne. Vi har knappt pratat med varandra och jag har inga detaljer kring hennes avslutade tjänst. Och det är ingenting som jag heller vill spekulera i exakt vad det beror på. Men av vad jag förstått så är hon en arbetsmyra. En person som tar sitt yrke på största allvar, har höga krav på sig själv och presterar därefter.

Jag känner igen mig i den beskrivningen. Och så fort jag läser att någon hoppat av ett jobb på grund av hälsoskäl berör det mig lite extra.

Ni kanske tycker att jag skriver för ofta om mina personliga bekymmer. Att jag är någon sorts form av självutnämnd ambassadör som alltid forcerar in ämnet psykisk ohälsa i mina texter.

Men då ska ni också veta att det här är min (nåja) blogg. Och att jag skriver om vad fan jag vill.

Varenda gång jag får chansen att uppmärksamma den här typen problem så kommer jag att ta den. Det är något som bara blir vanligare för varje sekund som går.

Därför måste det också diskuteras, stötas och blötas oftare. För att vi ska förstå vikten av det.

Men vi måste också förstå att en, säg, panikångestdiagnos INTE betyder att du aldrig kan leva ett vanligt liv igen. Att du aldrig kan jobba igen. Det tar däremot tid att återhämta sig. Precis som från vilken annan sjukdom som helst.

Hälsan kommer alltid först. Oavsett om det är ett brutet lårben eller en klinisk depression.

Kom ihåg det.

//Wiik

Fibas regeländring - ett steg i fel riktning

Som tioåring var min största dröm i livet att ha ett alldeles eget Nintendo 64.

För mig var det den ultimata spelkonsolen. Handkontrollerna var som gjutna efter min handflata och den sofistikerade grafiken fick mig att undra om det som försiggick på tv-skärmen verkligen var animerat - eller kanske bara ett parallellt universum.

Men framför allt så hade Nintendo 64 de absolut bästa spelen. Mario, Zelda, Mischief Makers, Donkey Kong och Super Smash Bros är alla tidlösa klassiker.

Och jag var bara tvungen att ha dem.

Så jag gick till affären för att höra vad ett Nintendo 64 egentligen kostade (nej, Internet var inte så välutvecklat på den tiden så jag kunde inte googla) (okej, det var det visst men jag vill framstå som mycket äldre och visare än vad jag egentligen är).

- 2000 kronor, sa killen i kassan.

Där och då bestämde mig för att göra allt i min makt för att skramla ihop 2000 kronor. Jag samlade tomburkar utanför Systembolaget, sålde lingon som jag plockat i skogen bakom mitt hus, vände upp och ned på min spargris i desperation, sålde min själ och försökte kränga teckningar som inte ens en mor kunde älska till mina släktingar.

Efter ett år hade jag äntligen fått ihop 2000 kronor. Dagen var kommen. Dagen då jag skulle få mitt alldeles egna Nintendo 64.

Det var min expressbiljett till evig lycka. Min drog. Min älskarinna. Ja, hela mitt liv. Och nu skulle det äntligen bli verklighet.

Minnet kanske sviker mig. Men jag vill tro att jag sprang de typ fyra kilometerna från Skurholmen till centrala Luleå den där sommardagen. Jag löpte för allt vad benen bar, tog mig ända fram till tv-spelsbutiken på vad jag misstänker än i dag är en världsrekordtid, slet upp dörren och flämtade:

- JAG SKA HA ETT NINTENDO 64.

Jag lämnade över mina surt fördärvade slantar, log från öra till öra och fick snabbt till svar.

- Det saknas 1000 kronor, sa expediten.

- Va?

- Ja, ett Nintendo 64 kostar 3000.

- Men... Du sa ju 2000 förra gången?

- Jaja. 2000, 3000, 4000 - sak samma.

Jag grät mig själv till sömns den natten och har egentligen aldrig hämtat mig från det. Vid 26 års ålder är jag bara en skärva av den drömmande grabben jag en gång var.

På samma sätt som jag kände inför den där odygdspåsen till butikarbetares syn på pengar. Ja, precis likadant känner jag nu när jag fått läsa om Fibas senaste regeländring.

Från och med 1 oktober 2017 tillåter numer Fiba ett så kallat "gather step". Det betyder i praktiken att spelare kan ta ett tredje steg på deras väg mot korgen.

"While moving and having one foot on the floor while catching the ball or ending a dribble the next foot or feet to touch the floor is Step 1 and will become the pivot foot", skriver Fiba.

Jag vet inte. Men för mig låter det där som trestegslayuper.

Det finns en anledning att vi inom basketen använder oss av tvåtaktare. Det är för att du får ta två steg, med bollen i dina händer, under din attack mot ringen.

Om du tar ett till så blir det stegfel. Och om du prompt måste ta ett extra borde du spela handboll istället.

Basketspelande amerikaner, som inte lirar i NBA, jublar över det här beslutet. Men jag vill bara gråta på samma sätt som när jag blev snuvad på ett Nintendo 64.

Tre steg är inte samma sak som två steg. Lika lite som 3000 kronor är likställt med 2000 kronor.

Nu kommer vi alltså få se den här typen av sprattelattacker förpesta våra basketligor varenda match:

Det här är ett sätt att närma sig världens bästa basketliga vilket jag oftast hade hyllat och välkomnat. Jag älskar det mesta med NBA - men inte hur man ser på stegfel. Och jag tror de flesta som är europeiskt basketskolade håller med mig.

Jag vill bara grina och spy.

Jag tänker inte be om ursäkt för den åsikten, mina tårar eller min magsaft. Nej, inte ens för den här ordvitsen: Det här är ett STEG i helt fel riktning.

//Wiik

Blågults långa armar

Efter den svenska genomklappningen mot Slovakien borta i kvalet till VM-kvalet kändes vägen till en gruppseger ofantligt lång för blågult men när nöden var som störst hittade Vedran Bosnics lag det som krävdes.
I dag säkrade Sverige hemma mot Slovakien segern i gruppen och nu går äventyret vidare. Det kommer bli spännande men också ofantligt tufft.

 

Vad var det då som hände när allt vände?
Massor av saker men några spelare klev förstås fram. Så måste det alltid vara.
Guardveteranen Thomas Massamba har varit enorm hela vägen. Stjärnan Markus Eriksson kom in i laget som en potentiell matchvinnare och levererade. Viktor Gaddefors bara körde och Adam Ramstedt dök upp från ingenstans och fick sitt genombrott.

 

Men jag väljer i dag att fokusera på en ung man på 209 centimeter: Nick Spires.
Jag har i ett par år tyckt att han fått nästan oförskämt lite speltid i Södertälje och i detta kval har Spires (14+13 mot Slovakien) visat att mina intryck stämmer.

Spires är en gigant försvarsmässigt och en nyckel i den svenska defensiven med sin närvaro nära runt ringen. Offensivt utvecklas Södertäljespelaren hela tiden och det är bara en tidsfråga innan han kommer kunna skjuta högprocentigt från trepoängslinjen. Då blir det inte kul att vara försvarsspelare.

I Södertälje snittade han snåla 19 minuter, 9 poäng och 6 returer den senaste vintern men under Ludwig Degernäs regim kan jag inte se annat än speltiden kommer gå upp med sju-åtta minuter. Det kommer Spires till en ännu större faktor och den vice mästaren bättre som lag.

Tillsammans med Adam Ramstedt och den amerikanske grovjobbaren Aaron Anderson kommer Spires bilda en ligans mest intressanta insiderotationer i Södertälje. Den saken är fullständigt klar.
//Lindvall

Vi kommer aldrig sluta att gnälla

Det finns massor av olika typer av idrottare. Men framför allt så finns det en uppsjö av olika människor och personligheter bakom dem.

Och alla har dessutom sin alldeles egna inställning till medier.

Jag har valt att koka ned det till tre typer:

1. De som väljer att använda journalister till sin fördel. Personer, förlåt legendarer, som Jens Tillman, Torbjörn Gehrke eller Dennis Aulander.

2. De som inte bryr sig.

3. De som direkt ogillar medierepresentanter.

I dag hade jag tänkt fokusera på den sistnämnda kategorin. Människor som ofta känner att de blivit brända av journalister, slutar bjuda på sig själva och ibland är direkt otrevlig på grund av detta.

Först och främst vill jag säga så här: Jag förstår er. Det är inte roligt att bli offentligt sågad i TV, tidning, radio eller på webben.

För allmän beskådan till råga på allt.

Men jag tror till stor del att ilskan som uppstår av detta bottnar i okunskap. Det är inte självklart att varenda kotte känner till det journalistiska uppdraget. Det gjorde knappt jag heller innan jag utbildade mig till skribent.

Många lever i villfarelsen om att sportjournalister ska hjälpa klubbar och idrotter. Att medias roll är att hitta det positiva i allt och förmedla en bild som drar mer folk till matcherna.

Eftersom en del av det verkliga journalistiska uppdraget är folkbildning ska jag nu upplysa er om hur det egentligen ligger till:
Media ska kritiskt granska makthavare, ge den lilla människan en röst mot etablissemanget, visa på orättvisor i samhället och kort sagt informera. I stora drag.

Sportjournalistiken skiljer sig från vanlig allmän nyhetsrapportering men jobbar förstås också utifrån dessa ledstjärnor.
Ingenstans i arbetsbeskrivningen står det något om att hylla idrottare och deras föreningar villkorslöst. Ingenstans står det att alt ska vara positivt vinklat

Och det är för ALLAS bästa.

En av många idrottare som tycker att medierapporteringen inom idrott i allmänhet och hockey i synnerhet är för negativ är hockeyprofilen Per Ledin. Så här skrev han på Twitter häromdagen - och det är ett ämne han ofta återkommer till:

Ja, vad tror ni? Skulle det öka intresset för hockey eller förslagsvis basket om ALLT som skrevs var positivt?

Nej, nej, och åter nej.

Det kanske skulle vara bekvämt för alla spelare och ledare inom klubbarna. Men det sänker trovärdigheten ordentligt, blir konstlat och kontraproduktivt.

Visst kan det finnas en poäng i att alltid hitta något positivt - oavsett hur mörk ens tillvaro är eller hur dålig match man just gjorde. Men en överdriven optimism blir bara ett sätt att blunda för problemen. En usel insats är en usel insats. Och en fantastisk sista sekunden-seger är precis vad det är.

Inget mer. Inget mindre.

En genomgående positiv bevakning av idrott är inte oberoende som den ska vara. Det är också min fasta övertygelse att fansens intresse till och med skulle sjunka om det vore så.

Det kan inte vara sång, dans, guld och gröna skogar för en idrottsklubb alltid. Snarare tvärtom. För de allra flesta föreningarna är det en enda lång kamp för att inte gå back ekonomiskt varje år.

Supportrarna är inte dumma. De skulle se rakt igenom en överdrivet positiv medierapportering som om det vore en röntgen.

För att det inte känns äkta. Och är det någonting som fans vill ha så är det väl äkthet?

Vi på NSD:s basketblogg kommer alltid att bära kritikens glasögon när vi bevakar. Vi kommer aldrig sluta att gnälla. Inte för att vi hatar basket. Inte för att vi ogillar särskilda personer inom rörelsen. Och inte heller för att vi njuter av att såga folk.

För att vi vill ge en så bra bild av verkligheten som möjligt.

//Wiik

Avslöjar: Uppsala nära meriterad guard

Många tror att den här bloggen framför allt handlar om basketen i Luleå och Norrbotten.

Det är fel.

Vi har nyligen bytt fokus totalt och skriver från och med ett par dagar tillbaka endast om Uppsala Baskets herrar.

Och för att bevisa det har jag ännu ett avslöjande att bjussa på. Nämligen att Uppsala är nära att kontraktera en gammal bekant i form av den meriterade guarden Rhys Carter.

Enligt uppgifter till mig är värvningen "väldigt nära" att bli klar. Det skulle innebära att Carter återvänder till klubben han spelade för 2011-2013.

Guarden, som har både svenskt och australiensiskt pass, har tidigare representerat både Gothia och EcoÖrebro i basketligan herr. Men hans största meriter är från Australiens högstaliga NBL där han vunnit två mästerskapstitlar.

Allra senast kommer 33-åringen från Plymouth Raiders i brittiska BBL. Där spelade han 28 minuter per match och snittade tio poäng, fem assist, tre returer och två steals.

Om Rhys Carter väljer att spela med Uppsala Basket pekar också mycket att veteranguarden Rickard Eriksson väljer att förlänga sitt kontrakt med klubben.

Med både Carter och Eriksson i truppen skulle Uppsala få massor av rutin, ledarskap och framför allt kompetenta basketspelare.

Om man sen även adderar Mannos Nakos, som också ska vara öppen för en återkomst, börjar det faktiskt att se riktigt ljust ut för Uppsala Basket.

//Wiik

Uppsalas utsatte läge

Herrarnas liga kommande säsong känns mer rumphuggen än någonsin med bara åtta lag och en sinande skara av guldpretendenter.

Under sommaren har några saker varit extra intressanta att följa; BC Luleås jakt på att behålla sin guldtrupp. Södertäljes nybygge, under tränaren Ludwig Degernäs, som skulle vara lite av en omstart men ser minst lika vasst ut som de senaste fyra-fem åren. Jämtlands fortsatta jakt på svensktoppen är också ett fräscht inslag.

Men det som sticker ut mest i min bok är Uppsalas nya utseende som de senaste åren varit en bländande blandning av landslagsspelare men där den ekonomiska verkligheten kommit ikapp klubben på ett häpnadsväckande sätt.
I dagsläget finns två spelare under kontrakt: Axel Nordström samt unge Anes Zekovic. Och då är vi ändå inne i slutet av augusti.
Tunga spelarnamn har lämnat i en strid ström, alla rapporter säger att kassan är tom och spelbudgeten kraftigt reducerad.
Det är svårt att se var anrika Uppsala är på väg, hur planen ser ut, och tränaren Kevin Gaines utmaning att få ihop ett slagkraftigt lag är till synes monumental.

Varför en av Sveriges största basketfästen hamnat i den här situationen har jag ingen aning om men att massor av felbeslut tagits på vägen är självklart. Vilka dessa är kan bara de som leder klubben svara på.

Ett mardrömscenario skulle förstås vara att Uppsala inte lyckas samla ihop en trupp som är tillräcklig stark samtidigt som den ekonomiska krisen inte lyckas lösas. Då kan vi stå där med sju klubbar i landets högsta serie till hösten.
Det vore en katastrof om något.


//Lindvall

Max Wiik och Peter Lindvall bloggar om basket i Luleå, Sverige, Europa och resten av världen.


Fakta om Peter
Född: 1964
Bor: Luleå
Yrke: Journalist
Gillar: Min fru, mina fem söner och en vovve som heter Syrran.
Kontakt: peter.lindvall@nsd.se


Fakta om Max 
Född: 1991
Bor: Luleå 
Yrke: Projektledare och frilansjournalist 
Gillar: Mjölk, arraksbollar och mina sjuka katter
Kontakt: maxwiik@hotmail.com 

  • Twitter

Bloggar