Max Wiik & Peter Lindvall

Basketbloggen

Johnell Smith - en stofil i svensk basket

Den moderna basketen bygger mycket på trepoängare. Skottets betydelse och användandet av det tycks öka för varje år som går.

Och så har det sett ut i ett antal säsonger nu.

Helst ska alla spelare på planen kunna dra i skott från trepoängaren. Men framför allt så måste nästan dina guarder vara fantastiska skyttar för att ditt lag ska nå framgång.

Men mitt i allt detta hittar vi Norrköping Dolpins amerikan Johnell Smith. En guard som på fullaste allvar har skjutit sex trepoängare - på hela säsongen.

Under kvällens brottartunga bortaseger mot Södertälje Kings satte han sin allra första under 2016/2017. I slutet av mars.

Läs och begrunda: Johnell Smith är 188 centimeter lång, väger 85 kilo och är inte direkt någon Russell Westbrook-atlet. Och dessutom så skjuter han inte trepoängare heller.

Han är en bakåtsträvande gammal stofil i en sport som konstant utvecklas. Det känns otänkbart att en sådan spelare ska kunna ha ett existensberättigande i dagens basket.

Men visst fasen har han det.

Studera arabiska i tio år. Res sedan till Egypten. Hör dig för med lokalbefolkningen om var världens äldsta pyramid finns. Orientera dig med hjälp av en uråldrig karta med tillhörande kompass i timmar, dagar och veckor tills du hittar den.

Där någonstans. Under 300 ton sand på en nästan söndersmulad stenvägg går det att, om du kisar riktigt ordentligt, att tyda hieroglyfer. Det är bilder föreställandes Johnell Smith med budskapet att "trepoängare inte är så jäkla viktigt".

Ungefär så omodernt är det.

Trots detta så var Smith, i den ovan nämnda segern mot Södertälje, bäst på planen. 17 poäng, åtta returer, tre steals och en helgjuten insats som genomsyrades av smarta beslut.

Hur gör han? Hur får den här 36-årige mannen sitt spel att funka även 2017?

Jag tror att jag har en aning.

1. Han har ett fantastiskt skott från halvdistans. Det spelar ingen roll om han skjuter från dribbling eller curl-cuttar runt en screen tar och tar skott direkt. Johnell Smith måste vara en av seriens absoluta bästa skyttar från midrange-avstånd.

2. Hans förmåga att läsa spelet är något över det vanliga. Smith ser om försvararen är ett steg för sen in i en situation, noterar vilket av motståndarens ben som står längst fram i en mot en-situationer och vet exakt hur han ska röra sig utan boll. Det gör att han konstant tar sunda beslut offensivt - och är en ganska underskattad passningsspelare.

3. Johnell Smith är en av ligans bästa försvarsspelare. Han har aktiva händer och ligger som en igel på bollföraren. Defensivspecialister av hans kaliber älskas av tränare och har en roll i de flesta lagen.

En kombination av hans storhet som beslutsfattare och respekterade halvdistansskott gör att försvararen inte kan/hinner backa av honom. Annars känns det ganska solklart att kliva bort en halvmeter från en snubbe som skjuter sex treor per säsong.

Men det går inte. För då straffar han dig - på ett eller annat sätt.

Johnell Smith, 36, är långt ifrån sin prime. Hans offenisv har varit väldigt mycket mer fruktad genom åren.

Men det är imponerande att se hur smart han är. Och att han, mot alla odds, får sitt spel att funka även 2017.

//Wiik

Caroline Muzito-Bagenda - en förebild i svensk basket

Jag ska inte tjata ihjäl mig utan låter den senaste intervjun från NSD:s basketbloggs intervjuserie tala för sig själv.

Möt den assisterande coachen i Umeå BSKT - Caroline Muzito-Bagenda, 23. Hon är den enda kvinnliga tränaren i basketligan herr, har varit på uttagningar till svenska rugbylandslaget och jobbar samtidigt heltid som sjuksköterska.

Du kom in som assisterande coach i Umeå BSKT i december. Hur gick det till?
"Sebbe som sitter i styrelsen och Luca Romano som pratade med mig om det. Vi skulle skapa ett samarbete mellan division III-laget som jag hade då och Umeå BSKT. De tyckte att det var en bra utvecklingsmöjlighet för mig och det tyckte jag också. Att det skulle vara intressant och spännande att coacha med Jesper (Gustavsson) och Micke (Blomqvist). Och lära mig lite mer om elitbasket", säger Caroline Muzito-Bagenda.

Var det självklart att tacka ja?
"Nej, det var det inte. Jag jobbar heltid som sjuksköterska vilket tar den tid det tar. Jag spelar själv och då tränade jag också Iksus herrar i division II som jag var tvungen att tänka på. Det krävs att man ska orka. Rent utvecklingsmässigt var det självklart men sen gäller det att det ska passa och att man ska få ihop det".

Vad har du lärt dig under din tid som assisterande coach i basketligan herr?
"Jag hade inte varit så mycket inne i scouting tidigare. Det är något helt annat på elitnivå. Både när det gäller att scouta spelare och på 'plays' och sådana saker. Både offensivt och defensivt. Mycket kring scouting, varför väljer man att scouta det här och inte det där? Där har jag lärt mig mest den här säsongen".

Hur länge har du coachat och varit intresserad av det?
"Jag började spela basket på våren 2009 strax innan jag började gymnasiet. Sen hade jag bara spelat i tre till sex månader när jag snubblade in på coachandet. Det börjar bli några år nu (skratt)".

Du började ganska sent alltså.
"Ja, jag började när jag var 15. Det var också lite av en slump men jag ångrar det inte nu. Jag hade en dispyt med min idrottslärare på gymnasiet som sa att jag inte kunde någonting idrottsmässigt - jag kunde inte ens spela basket. Då tänkte jag 'Ja, jag får väl testa att spela då' (skratt). Och det gick väl bra så jag har varit och tackat honom i efterhand. Jag hade fotboll, simning och ishockey som mina idrotter sedan innan. Hade vi inte haft det tjafset den dagen så hade nog basket aldrig slagit mig".

Jag har hört att du också är aktiv inom rugby. Stämmer det?
"Precis. Sen jag började på universitetet så kör jag det som min sommarsport. Sedan 2013 blir det tror jag. En av mina faddrar spelade rugby, hon drog med mig på en träning och sen blev det bara en grej. Att varje sommar, när basketsäsongen är över, så åker jag med på turneringar, spelar SM och varit på landslagsuttagningar och sådana saker. Vi är ganska långt ifrån resten av rugbyvärlden. Vi (Iksu) har tidigare varit den enda klubben norr om Uppsala".

Du säger att du varit på landslagsuttagningar? Trots att du började med rugby 2013?
"Ja, det har jag. Det är en kul sport som inte är så jättestor. Man lär känna alla ganska fort och så fick jag vara med på det. Men det krockar lite mer basketen och för resten av rugbyverksamheten är rugby inte bara en sommarsport. Och än så länge har jag inte valt att offra någon basket för rugby".

Om du någon gång tvingas välja mellan rugby och basket - vad väljer du då?
"Som spelare skulle jag välja rugby men som tränare är det basket. Skulle jag inte komma någonstans som tränare så vill jag ge rugbyn en ärlig chans".

Just nu är du den enda kvinnliga tränaren i basketligan herr. Är det något som du reflekterat över?
"Det är givetvis något som jag tänkt på och lite inför att jag stod där och skulle säga ja. Är man ensam eller bland de första så kände jag lite att jag måste 'pave the way' för framtida coacher. Det är ganska märkbart på damsidan också att inte så många kvinnliga coacher tar sig hit. Väldigt få förebilder och det är klart att det är något man tänker på. Det påverkar en i den resterande delen av samhället att man är kvinna. Så varför skulle det inte göra det inom basketen?".

Varför tror du att det är så få kvinnor som coacher i basketligan dam och herr?
"Jag tänker att det är mycket att folk tror att man vill ha ungdomslag. Jag får väldigt ofta höra att 'Du som är så bra med barn - vill inte du coacha knattelag?' Nu hade jag tur... Eller tur och tur. Jag har ju jobbat för det också. Men att Sebbe och Luca ville uppmärksamma att jag har jobbat hårt. Jag sa att jag ville utvecklas och kände att jag skulle vilja ta ett kliv framåt".

Hon fortsätter:

"Sen frågar folk hela tiden om jag inte vill coacha tjejer. Det är någonting som jag aldrig har gjort förut förutom i regionslag. Oftast är mitt svar nej. Jag trivs med att coacha killar. Förslagen jag får för mitt hårda arbete tycker jag inte avspeglar det som flera av mina manliga kollegor i samma åldersspann får".

Tror du att många kvinnor känner att det inte är någon idé att satsa på grund av detta?
"Ja, jag har själv också tänkt så. Men jag har haft min familj, min pappa och syster bland annat, som är väldigt hårt drivande och stöttar mig. De har sagt åt mig att jag måste tag chanserna jag får nu. Jag har tidigare fått ett erbjudande att coacha division II-herrarna i Järfälla som satsade mot basketettan. Då gick jag gymnasiet och tackade nej på grund av det. Jag tänkte att jag då psykiskt inte var redo för det motståndet. Det hade kunnat göra mer skada än nytta för mig. Det var något jag fick överväga nu innan jag tackade ja till Umeå BSKT också".

Caroline Muzito-Bagenda igen:

"Mina vänner som spelar hockey har sagt att 'Va? Du som är så ung och tjej coachar herrar'. Det får man höra ibland. Inte bara att man är ung utan det finns ett genusperspektiv. Små, unga tjejer som säger 'Wow! Säger du åt vuxna män vad de ska göra?' (skratt). Det är kul på så sätt att veta att man inspirerar andra unga tjejer".

Hur ser du på din framtid? Vad har du för mål och planer?
"Inom de närmaste åren vill jag få en stabil coachroll i ett ligalag. Som assisterande först och främst. Sen förmodligen även ha ett yngre lag under som head coach för att få den utvecklingen också. Sen hoppas jag på att få någon form av coachroll i landslaget. Det ultimata målet är att vara head coach för ett lag i ligan. Sen får man se hur långt man kan ta sig? Kan man ta sig till Europa?".

//Wiik

Medias roll att bevaka svensk basket

Något som konstant diskuteras inom svensk basket är media. Många hävdar att riksmedierna skriver alldeles för sällan om basket.

Att Jonas Jerebkos framgångar i NBA eller Amanda Zahuis i WNBA inte uppmärksammas nog ofta. Att våra unga stjärnor i spanska ACB nästan aldrig syns i spalterna. Och att den enda gången det skrivs om basket i Sverige - då är det något negativt.

Misshandelsfall, avstängningar eller dopingbrott.

Det finns en viss sanning i dessa påståenden. Men förklaringen är väldigt naturlig också.

Jag misstänker att de flesta är bekanta med utbud och efterfrågan. Det är ganska enkelt och kan appliceras i just det här fallet på ett bra sätt: Ju högre efterfrågan - desto större utbud.

Läsningen är helt enkelt för låg för att det ska vara skäligt att skriva oftare om basket. Svensk eller amerikansk. Och så kommer det att förbli om, tragiskt nog, det svenska HERRlandslaget inte når några större framgångar på exempelvis EM.

Eller om vi hux flux på något mirakulöst vis skulle ha lyckats producera ett drygt dussin NBA-spelare om tio år. Alternativt en superstjärna i paritet med Kobe Bryant, Steph Curry eller LeBron James.

Låt oss vara helt ärliga nu. De sistnämnda alternativen känns inte särskilt troliga.

En del människor lever i villfarelsen att det är medias "uppgift" att "hjälpa" svensk basket. Jag kan varken räkna på antal tår eller fingrar hur många gånger jag fått frågan "vad gör du för att hjälpa svensk basket?" efter att jag uttryckt en kritisk åsikt om sakernas tillstånd.

Mitt svar till er lyder: Att journalister ska hjälpa svensk basket är inget annat än lögn och förbannad dikt. Det ingår inte i det jornalistiska uppdraget. Däremot handlar det snarare om att granska, ifrågasätta när det behövs, hylla när det är välförtjänt och ge sporten det utrymme som den förtjänar - utifrån efterfrågan.

Och just nu får Sveriges basketrörelse den uppmärksamhet som man förtjänar.

Går det inte att öka intresset för basket utan landslagsframgångar eller världsstjärnor? Nja. Det stämmer inte riktigt. För att få synas oftare i riksmedierna är det vitalt. Men inte nödvändigtvis för att själva intresset ska öka.

Faktum är att klubbarna har ett stort ansvar där själva. Som medielandskapet ser ut i dag med bloggar, sociala medier, livesändningar genom ett enkelt knapptryck och att gemene man själv bär runt på smartphones finns det mycket att göra själv inom föreningarna.

Kort sammanfattat: De kan vara sina egna medieproducenter.

Genom ett medvetet arbete på sociala medier, att anställa kompetenta kommunikatörer och skapa egen "content" kan klubbarna styra vad som skrivs och när det skrivs på ett sätt som inte var möjligt förut.

När tidningar och tv lyser med sin frånvaro kan man själv, på exempelvis Facebook, nå ut till alla sina nuvarande och framtida fans varje dag. Med positiva nyheter, intressanta berättelser och exklusiva klipp inifrån omklädningsrummet.

Problemet är bara att de flesta föreningarna inte har en aning om detta. Och heller inte alls satsar på det. Med undantag för några få.

Är det här bra för journalistiken? Troligen inte.

Är det bra för klubbarna? Absolut.

Det gäller bara att klubbdirektörer och beslutsfattare inser detta. För ni har mycket i era egna händer.

//Wiik

Lidéns skada

Först kom det skräckrapporter om BC-stjärnan Tom Lidéns ansiktsskada mot Jämtand i fredags kväll.

Senare under kvällen tonades skadan ned.

Och i dag är rapporten från BC Luleås organisation den samma. Den 29-årige landslagsforwarden fick en smäll mot ögat, inget är brutet och Lidén ska vara träningsklar om tre-fyra dagar.

Slutsats: Räkna med att han missar tisdagens Malbasmatch men spelar den första kvartsfinalen nästa fredag.

//Lindvall

Lista: Kändisarna du inte visste spelat basket

Ibland tar det upp emot en timme att skriva klart ett blogginlägg.

Ibland tar det bara fem minuter.

Och det är inte alltid som de inläggen där man lägger ned mest tid och kärlek är de som blir lästa flest gånger. Ganska ofta kan det vara tvärtom.

Vilket av kategorierna som den här texten tillhör får ni räkna ut själva.

I dag ska vi sjunka så lågt att vi listar ett antal svenska kändisar som ni kanske eller kanske inte visste har spelat basket.

Kör i vind.

Jessica Almenäs, tv-programledare.

Det här fick jag själv reda på bara för några veckor sedan. Jessica Almenäs är uppvuxen i Jokkmokk och flyttade under de tidiga tonåren till Östersund. Hon valde sedan att satsa på en basketkarriär, utbildade sig vid Sanda Basketgymnasium samt spelade för Brahe i elitserien.

Marie Lehmann, sportreporter och tv-programledare.

52-åriga Marie Lehmann är mest känd för sina insatser i tv-rutan med SVT. Där har hon bland annat under flera års tid varit programledare för Hockeykväll. Men innan hon blev sportjournalist gjorde Lehmann karriär som basketspelare. Hon spelade ett antal år i elitserien med KFUM Söder innan hon flyttade till nordamerika med sin dåvarande man.

Fredrik Reinfeldt, tidigare svensk statsminister.

Klart att den gamle statsministern har lirat basket. Faktum är att Fredrik Reinfeldt har ett gäng år på nacken som verksam inom klubben "Tensta Tigers". Hela tio år faktiskt om man ska tro en gammal Aftonbladet-artikel.

Charlotte Kalla, skiddrottning.

Visst fasen är det sant. Charlotte Kalla var en gång i tiden en lovande basketspelare i Tärendo. Av någon högst oklar anledning valde hon att satsa på längdskidåkning istället. Och ni vet ju hur det gick.
Kallas stora ungdomsidol är Plannja-legendaren Eric Elliott och hennes nye manager är den tidigare landslagsstjärnan Olle Håkanson.

Johan Gunterberg och Christopher Martland, musikstjärnor.

Jag kan inte tänka mig att en enda person som läser den här bloggen känner till att musikstjärnorna Johan Gunterberg och Christopher Martland från De Vet Du är före detta elitbasketspelare. Gunterberg har bland annat ett förflutet i ungdomslandslag, på college och båda två har spelat i Italien. Båda två är dessutom licensierade av basketligan herr-klubben Umeå BSKT.

Jonas Jerebko, E-sportfantast.

När jag tänker på Jonas Jerebko - då vandrar tankarna direkt till en man som äger E-sportlaget "Renegades"... Eller? Nej, skämtåsido. Min inspiration dog ut ungefär när jag kuppade in De Vet Du-grabbarna på listan.

Vi nöjer oss så här. Alla inlägg kan inte hålla världsklass.

//Wiik

Förslag: Alla ligaklubbar borde ha juniorlag

Det finns en rad olika krav för att en förening ska få delta i någon av det svenska basketbollförbundets förbundsserier. 

Eller tävlingsbestämmelser om ni så vill.

Det finns regler om hur matcharrangemangen ska se ut, att statistikförarna måste vara utbildade, att golvet i hallen ska vara gjort av trä och så vidare.

Dessa finns förstås till för att ge någon form av kvalitetssäkran. Man vill att föreningarna ska hålla en viss nivå för att överhuvudtaget få spela i Sveriges högsta divisioner.

Det är bra och nödvändigt att det här existerar. Men det är ett specifikt krav på ligaföreningar som jag skulle vilja se instiftas framöver.

Nämligen att alla har en fungerande juniorverksamhet.

Det är få spelare under 20 år som får regelbunden speltid i basketligan herr. Många klubbar utgörs till stor del (vilket inte alltid behöver vara negativt) av utländska förmågor. Och dessutom är det många som har svårt att producera ligaspelare ur de egna leden.

Om ett ligalag är skadedrabbat och i behov av fler spelare på träning och match under säsong - kalla in juniorer.

Om en junior gör succé i (låt oss kalla det för J20-laget) - testa honom på liganivå.

Jag tror inte bara att det här är smart ur ett sportsligt perspektiv - men också, givetvis över en längre tid, ur ett ekonomiskt. Att driva en sådan verksamhet kostar en slant men juniorernas spelarlöner är inte mer än fikapengar.

Att långsiktigt bygga upp en stabil ungdomsverksamhet i basketligaföreningarna och sedan kunna slussa upp dem i A-laget vinner alla på.

Och jag vet att det finns lag i ligan som redan har börjat med det här. Exempelvis BC Luleå som för första gången någonsin nu har ett juniorlag som tränar kontiuerligt tillsammans under ledning av Håkan Larsson, spelar i division II och deltar i SM.

Tänk om alla klubbar i basketligan herr hade juniorlag. Och tänk er sedan att dessa skulle kunna möta varandra i en egen serie på samma sätt som i hockeyns SHL.

En form av basketligan herr light.

Jag tror att bara det här kravet i sig skulle var en ENORM kvalitetssäkran. Det skulle höja standarden på hela serien. Inte minst organisatoriskt.

Visst, det känns inte som mer än en utopi och ett drömscenario just nu. Det skulle definitivt krävas en hel del pengar att bekosta en sådan satsning med allt vad det innebär. Som klubbarnas ekonomier ser ut i dagsläget är det inte många som skulle mäkta med det.

Och som systemet för ungdomar fungerar 2017 skulle det kanske också krocka med våra riksbasketgymnasium.

Det här är inte hela lösningen. Det kan faktiskt vara nödvändigt med konkreta bestämmelser kring att talanger ska få ett visst antal spelminuter per match i basketligan utöver detta.

Men så småningom hoppas jag ändå att något liknande kan bli verklighet. Vad har vi att förlora?

Jag tror att det hade varit fantastiskt för svensk basket. Men än så länge är det bara en dröm.

//Wiik

Max Wiik och Peter Lindvall bloggar om basket i Luleå, Sverige, Europa och resten av världen.


Fakta om Peter
Född: 1964
Bor: Luleå
Yrke: Journalist
Gillar: Min fru, mina fem söner och en vovve som heter Syrran.
Kontakt: peter.lindvall@nsd.se


Fakta om Max 
Född: 1991
Bor: Umeå
Yrke: Frilansjournalist (snälla anställ mig) 
Gillar: Mjölk, arraksbollar och min spinnmaskin till katt: Holger
Kontakt: maxwiik@hotmail.com 

  • Twitter

Bloggar