Gunnar Westrin

Fiskebloggen

Hasse och jag

Råneå Hasse och jag.

I början på februari 1994 ringde Hasse Alfredsson till mig i Råneå, då som varande chef för Skansen. Han hade planerat en heldag med författarföreläsningar för allmänheten på Skansen, det vill säga föreläsare som skulle berätta om författare som hade gjort påverkan på deras egna författarskap. Jag blev naturligtvis smickrad och bestämde mig genast för att avhålla mitt föredrag om Hans Lidman, vår meste fiskeboksförfattare.

Fredagen den 4 mars 1994 stegade jag in på Skansen och möttes av Hans. För mig var han en legend varför jag kände mig en aning nervös. Han mötte mig som den chef han var, strikt men inte byråkratiskt återhållsam, med naturligtvis ett och annat passande skämt.

När jag stegade upp på podiet satt Hans på den främre raden. Nervositeten gjorde sig påmind, men släppte när orden började komma. Till saken hörde att den mysiga hörsalen var smockad med folk och att stämningen var så där gemytligt avslappnad. Efteråt kom chefen upp till mig och tackade för en intressant föreläsning, vilket naturligtvis kändes långt in i hjärteroten.

-Mycket av det du har berättat idag hade jag faktiskt ingen aaaaaaaning om, sa Alfredsson och rev ner stående applåder.

gunnar@westrin.se      

Kommande krönika

Råneå Kommande krönika.

I min kommande krönika för måndagen den 27 november kommer jag att avhandla fenomenet med fiskodlingar, om regnbågar som en invasiv art och om händelser som allmänt kan krascha ekologiska system. Ett huvudproblem med olika ingrepp i naturen kan vara att ”så länge som ekonomin går före ekologin har naturen ingen chans”. Det finns det många exempel på, som avverkningar av fjällnära skogar, fiskodlingar i känsliga vattensystem, fortsatta vattenkraftsbyggen eller gruvetableringar i samebyar, framför allt om där idkas aktiv renskötsel i väglösa system.

I den kommande krönikan har jag exemplifierat problemet med en del av ovan nämnda från min hemmasjö Ströms Vattudal i norra Jämtland. Men problematiken finns förankrad både nationellt och internationell.  gunnar@westrin.se

 

Bild; vild regnbåge från Kamchatka.  Regnbågen kallades förr för regnbågsöring, eller regnbågslax. Regnbågar som smiter från odlingarna blir invasiva, det vill säga de inkräktar på andra inhemska fiskarters liv och leverne. Enligt forskningen är regnbågen ingen nordamerikansk art utan kommer från östra Ryssland.  

Samiska namn.

Råneå

Ser att debatten om samiska namn florerar i press, radio och TV plus naturligtvis på Facebook. Huvudattraktionen tycks vara Lapporten som på nordsamiska heter Cuonjávággi (Tjuonavagge). Riktigt hur namnet översätts vet jag inte mer än att namnet Tjuonajokk (fiskecampen i Kaitumdalen) betyder Gåsbäcken.

När jag gick på lärarhögskolan i Luleå, mellan åren 1969-1972, började jag mina resor på den trakt norr om Kiruna som idag kallas Sandåslandet. Jag köpte alla kartor som fanns, lärde mig jokkars och bergs namn, benämningar som fortfarande sitter. Det är många år sedan jag fastnade för trakten, kanske landets finaste harrområde.

Intressant är det här med namn, framför allt på jokkarna. I början på sjuttiotalet hette favoritjokken Tavvaäno, sedermera ändrad till Tavvaätno för att slutligen, i de nyare kartorna kallas Davvaeatnu. Förändringens vindar har alltså skett, där alla namnbyten har kollrat till det lite i skallen. För mig känns det ändå helt normalt att många namn till slut fick sitt rätta nordsamiska namn inpräntat.

Här några andra exempel på jokkar med namnändringar.

Ittetjuolmajokk - Ittetjuolmajåkkå - Ittetjuolmajohka – Ittejohka.

Harrejokk – Harrejåkkå – Harrejohka.

Skitsekallajokk – Skitsekallajohka – Skitsejohka

Råstojaure – Råstojavri – Rostujávri.

Råstoäno – Råstoätno – Rostueatnu.  

Kårvejaure – Kårvejaure – Gorvvejavri.

Kiepanjokk – Kiepanjohka – Giephanjohka (övre delen idag Bekkejohka. 

 

Det är i första hand ordet LAPP som har ställt till det i dagens debatt. Om rätt ska vara rätt borde naturligtvis svenska namn i Sápmi ändras till samiska, som har skett med många andra geografiska namn. Jag känner många samer och visst, det finns olika åsikter. En del tycker att ordet lapp kan vara helt ok, där andra tycker illa vara. Det finns naturligtvis ord som ex; fattiglapp, som kan vara stötande. Personligen tycker jag att det geografiska namnet LAPPLAND är fint, ger känslor av drömmar, fiske och evighet. Om det ordet skall ändras blir det naturligt med SÁPMI. Inte mig emot.

gunnar@westrin.se  

 

BILDEN; Sircam eller Tjirtjam mellan Mellersta- och Nedre Kaitumsjöarna.    

Naturen tystnar

Råneå Naturen tystnar allt mer.

När jag kom till Råneå i början på 70-talet kokade det av lekande sikar på Norr- och Sörforsen i Råneälven mitt i Råneå. Det var verkligen ett skådespel som hette duga. Hundratals sikar av modellen storsikar sprätte, stångades och lekte, till mångas glädje. Älven tycktes leva upp det sista stora rycket innan vinterdvalan. Det kunde vara flera hundra på de två nackarna, en sik som kallades storsik med underavdelningen ”Råneälvssikar”. På den tiden hade vi minst fem arter av sik. Idag tror vi oss veta att vi enbart har en art av sik, även om vi på den tiden snackade om storsikar, älvsikar, aspsikar, blåsikar, planktonsikar och allt vad det nu var.

När det var dags för de stora skådespelen såg jag till att alla mina klasser fick njuta av detta. Många fiskar var ordentligt stora och exemplar upp mot fem kilo var inte särdeles ovanliga. Idag har älven tystnat å det betänkligaste. I år har jag/vi ännu inte sett en enda repa i vattenytan, ett tecken som tyder på att en lek kan vara i vardande.

Nu är det inte enbart Råneälven som har drabbats av fenomenet, utan det gäller de flesta vattendragen kring Bottenviken och Bottenhavet. En sak står nog helt klart, den at vattendragen är drabbade av övergödning med igenväxning av bl a hårslingan (en tilltrasslande vattenväxt) och alger.

 

Bilden; Norrforsen i Råneå var hot-spot för kärlekskranka sikar.   gunnar@westrin.se  

Livets vatten

Råneå Livets vatten.

Det har under en tid debatterats Råneås vattenkvalitet och det finns många anledningar till detta. Eftersom vattentäkten är Andträsket har det alltid funnits tider på året då vattnet har smakat dy. Det förekommer nästan alltid i snösmältningstiderna och kan därför anses vara normalt. Däremot är det aldrig bra om vattnet också luktar illa.

Under året fick vi också problem med vattenförsörjningen från Andträsket, eftersom en algblomning förekom. Här måste nog konstateras att Andträsket har blommat även förr, även om vissa vill påstå det motsatta.

Nu i höst/förvintern har vattnet smak av dy och lukten hos en del påminner om mögel eller förruttnelse. Då måste myndigheterna kolla upp det noga, för bl a förekomst av ecoliebakterier. Ecoli (Escherichia coli) Bakterierna kan frodas i avloppsläckage, från naturgödsel men också från eller att ytvatten från bl a dagvatten har läckt in i det drickbara vattensystemet. Om du får i dig koliforma bakterier kan tarmsystemet påverkas negativt och i värsta fall kan eländet spridas till urinvägarna.

Jag ser problemet i Råneå som mer komplext än så. Naturligtvis behöver vi nytt fräscht vatten, vilket nu diskuteras. Det andra är att vi måste ta till oss övergödningsproblemen i Råneälven. Enligt mitt sätt att se det måste reningsverket nedströms byn, som ligger kloss mot älven? restaureras. I anslutning till verket håller älven på att totalt växa igen. Under en tid tillbaka ät det inte bara dricksvattnet som luktat illa, utan även i allra högsta grad själva reningsverket.

Algblomning beror oftast på ngn form av övergödning, vilket i alla högsta grad också har drabbat Råneälven, framför allt kring och nedströms reningasverket. Om så är fallet blir oftast vattnet missfärgat, där man också kan känna skitlukt mm. En del alger kan bilda toxiner, framför allt de blågröna algerna. Man kan få sjukdomstecken som mag- och tarmproblem, men också andningsproblem. Sådant vatten ska man inte dricka och inte heller tvätta sig i.

 

BILD; Övergödning; Råneälven intill reningsverket nedströms Råneå håller på att växa igen.

gunnar@westrin.se   

Novemberflugan

Råneå Teal and Green – en våtfluga med klass.

Vi som har ägnat stora delar av vårt fiskeliv åt allehanda flugor, känner väl till de klassiska amerikanska- och engelska våtflugorna. Då minns vi sådana tjusiga saker som Alexandra, Bloody Butcher, Cardinal. Silver Doctor, Greenwells Glory med flera. Dessa flugor och många andra våtflugor fiskade vi oftast med spinnspö och plastkula eller plastcigarr.

Det finns en hel serie med våtflugor som bands in med krickandens fjädrar som vingar på flugan. Jag blev redan från början av min karriär, det vill säga någon gång i mitten på sextiotalet, intresserad av dessa flugor, som Teal and Red, Teal and Green, Teal and Black, Teal and Claret och naturligtvis Teal and Yellow. Alla dessa fanns bara i våtflugemodell, helt ok, till den dagen kom då jag hamnade invid en ström i västra Jämtland där rödingarna vakade. Naturligtvis ville inte fiskarna ta en sjunkande våtfluga och absolut inte släpandes efter en plaskande plastkula.

I det historiska perspektivet fanns inte en enda bok om flugbindning på svenska, så vi fick hitta på olika fasoner själva. Den första flugbindarboken på vårt språk, skriven av svenskar, var ”Den fulländade flugbindaren” med herrarna Rolf Smedman/Bill Sjöström, vilken kom ut 1972.

Eftersom jag alltid har gillat just Teal and Green, som blev det så att jag en afton helt enkelt konverterade ovan nämnda mönster till en torrfluga, det vill säga med vingarna uppåtstående, längre stjärt och tunnare kropp utan förtyngd ribbing. Rödingarna? Jo de steg och tog flugan med den äran. Här nedan hittar du bindbeskrivningen på den klassiska våtflugan Teal and Green, en skönhet.

 

Teal and Green.

Upphovsman; Traditionell

Imitation;     Litet fiskyngel eller puppa. 

Krok;           Krok i storlekarna 10-12. En klassisk våtfluga brukar ha en krok

                      med öglan böjd neråt. 

Bindtråd;     Svaret bindsilke.

Stjärt;           Orange och svart tippet. 6-8 strån räcker.

Kropp;         Grön bindtråd eller chenille. Går också att dubba med grönt Fly-Rite.

Ribbing;       Tunn silvertråd eller silverribbing över kroppen.                  

Vinge;           Teal från krickanden, eller annat lämpligt grått dun med svart inslag.

                      Vingen skall ligga på krokens översida och vara starkt lutad bakåt.

Hackel;         Svart hackel som skall ligga under kroken, ner mot krokböjen.     

Huvud;         Lackas gärna med klarlack.  

BILDEN;     Teal and Yellow (vänster) och Teal and Green som våtflugor…

Gunnar Westrin bloggar om svenskt och internationellt sportfiske, ekologi och biologi. Fakta om Gunnar Född: 1946 Bor: Råneå Yrke: Lärare och författare Gillar: Flugfiske Familj: Gift, ett barn Kontakt: gunnar@westrin.se

Bloggar