Gunnar Westrin

Fiskebloggen

Hasse och jag

Råneå Hasse och jag.

I början på februari 1994 ringde Hasse Alfredsson till mig i Råneå, då som varande chef för Skansen. Han hade planerat en heldag med författarföreläsningar för allmänheten på Skansen, det vill säga föreläsare som skulle berätta om författare som hade gjort påverkan på deras egna författarskap. Jag blev naturligtvis smickrad och bestämde mig genast för att avhålla mitt föredrag om Hans Lidman, vår meste fiskeboksförfattare.

Fredagen den 4 mars 1994 stegade jag in på Skansen och möttes av Hans. För mig var han en legend varför jag kände mig en aning nervös. Han mötte mig som den chef han var, strikt men inte byråkratiskt återhållsam, med naturligtvis ett och annat passande skämt.

När jag stegade upp på podiet satt Hans på den främre raden. Nervositeten gjorde sig påmind, men släppte när orden började komma. Till saken hörde att den mysiga hörsalen var smockad med folk och att stämningen var så där gemytligt avslappnad. Efteråt kom chefen upp till mig och tackade för en intressant föreläsning, vilket naturligtvis kändes långt in i hjärteroten.

-Mycket av det du har berättat idag hade jag faktiskt ingen aaaaaaaning om, sa Alfredsson och rev ner stående applåder.

gunnar@westrin.se      

Sptemberflugan

Råneå Den dykande flugan - Européa 12 med guldskalle.

Nattsländeimitationen Européa 12 ( E12) är förmodligen en av våra mest kända flugmönster. Den är framför allt en måstefluga för alla som gillar att fiska fluga på harr. Flugan kallas Européa 12, inte med tanke på krokstorleken utan, därför att den en gång it iden var den 12;e flugan i en serie som gjordes av fransmannen Tony Burnand.

När jag studerade insekter fann jag att det fanns en drös med olika typer/arter av nattsländor, som många hade lite olika strukturer på fortplantningen. Där fanns bland annat de mer vanliga äggläggande honorna, som doppade bakkroppen ner i vattnet och lade några ägg. Andra simmade omkring som små båtar, men det intressantaste var de dykande nattsländehonorna, de som fäste sina ägg på någon sten eller på någon undervattensväxt. Ovan nämnda exempel är lindrigt uttryckt livsfarliga för sländorna, eftersom fiskarna gärna tar de. Då bildas ett vak. Det var då jag undrade om man inte kunde binda en dykande nattslända, dvs en normal bunden Européa 12 med guldskalle, dvs där guldskallen skulle vara tyngden som fick ner den under vattenytan. Det går självklart lika bra att förtynga flugan med koppartråd, vilken lindas på kroken innan själva kroppen binds in.

Jag har haft rent orgiastiska fisken med denna den dykande nattsländan, framför allt när sländorna lägger sina ägg senare i juli.

 

Européa 12 med guldskalle.

Upphovsmän; Tony Burnand/Gunnar Westrin.

Imitation;      Äggläggande, dykande nattslända. 

Krok;            8-12.

Bindtråd;      Svaret, brunt eller gult bindsilke. Vinrött är också snyggt.

Kropp;          Innan kroppen binds trär du på en passande guldskallekula. Därefter påbörjas dubbingarbetet, dvs man binder in med hår eller ull som man formar mellan tummen och pekfingret. Själv föredrar jag en kropp i gult och brunt. Bra dubbingmaterial är Fly-Rite. Katt- eller hundhår går också bra. Vill man få ner flugan ännu snabbare kan man innan dubbingjobbet linda på några varv med koppartråd.

Vinge;           Gängse material för alla former av material, helst bröstfjäder från gräsandshona. Vingen ska vara hustaksformad och följa kroppen.                 

Hackel;         Ljusbrunt kraghackel som binds kragformat (se bilden). Bra är ett något längre och mjukare hackel, eftersom den ska dyka.   

Huvud;          Lackas efter behov med klarlack.

Info;              Den flytande Européa 12 fanns i NSD som månadens fluga för mars 2017

 

                                            gunnar@westrin.se                       -Gunnar Westrin-  

Svårfiskat

Råneå  

Som vanligt rasade sommaren iväg med en blixtens hastighet. Höga vattenflöden och instabilt väder har gjort sommarfisket till ett stundtals nagelbitande vågspel. Men som vanligt fanns det små glimtar av perfekt väder, vakande fisk och skrattande kompisar. Första fjällresdan blev en sådan eskapad, där de flesta fiskarna togs under den första dagen. Det var i början på juli som det mesta av det bästa hände, innan nya högvatten spolierade de drömmer vi bar med oss. En bild jag inte glömmer är när kompisen Halvor släppte tillbaka en gigantisk röding. Men som sagt, fiske är inte bara att fiska, det är så mycket annat. Fiskade man med de rätta polarna spelade det ingen roll om det tokregnade resten av veckan. Nu har Westrin hur som helst landat och bloggen kommer genast att få ett nytt liv.   

Rekordabborre

Råneå SVERIGES GENOM TIDERNA LÄNGSTA ABBORRE TOG NATTEN MOT DEN 14 JUNI AV FISKEGUIDEN EMANUEl SWÄRD. 61,5 CM!!!

http://www.fiskejournalen.se/sveriges-langsta-abborre/

Skogen glesnar

Råneå Hur har vi det med ekologin?

Om vi tittar lite närmare på den här bilden ser vi att vajan med kalven springer runt på en ny avverkningsyta. Bilden är tagen den 4 juni i de förr så prunkande skogarna av Råne älvdal. Var jag än vänder mig numera, hem till gamla Jämtland, eller norrut till byar som Mårdsel, Nattavarra eller varför inte Jokkmokk, glesnar betänkligt skogen. Kalytorna växer till sig med en rasande hastighet, vissa vill kalla de föryngringsytor, det gäller att hitta det mest positiva ordvalet för destruktionen.  På många ställen finns bara storstenig moränmark kvar. Det kanske inte är så underligt att allt fler vilda djur, men även renar drar sig ut på vägarna. Numera är det heller inte alldeles ovanligt att björnar letar sig in i samhällen. När skogen försvinner måste skogens djur förflytta sig. Det behöver man inter vara ett geni för att begripa.

Jag tänker på renen med den lilla kalven, naturligtvis ett av många offer för storskogsbrukets eller industriskogsbrukets härjningar. Hjulspåren efter processorerna är iögonfallande. Ett varmare klimat försvårar för jättemaskinerna att komma fram på allt svagare tjäle. Bäckar raseras och vill det sig riktigt illa tar den korsande bäcken en ny väg, ett onaturligt lopp efter något djupt hjulspår. Öringbestånden mår extra dåligt av att strandbårder raseras.

Det är synd om renen och synd om kalven som naturligtvis i förlängningen tar skada av kalhyggena. Laven försvinner, inte bara på marken utan också i träden. Läste en skrämmande artikel om storskogsbrukets härjningar, som tycks öka ju längre ut i det vi envisas med att kalla vildmarken, den trakt vi förr kallade riktig urskogstrakt. I artikeln kunde läsas att om vi fortsätter i samma takt med avverkningarna som nu, har vi ingen riktigt vild skog kvar om tjugo år, förutom i reservaten. Konstigt därför att vissa politiker går ut och predikar att vi måste ta ut mer skog än vad som redan görs idag? Jag lider med vajan och den lilla oskuldsfulla kalven. Så länge som ekonomin går före ekologin har naturen ingen chans.

gunnar@westrin.se

Gunnar Westrin bloggar om svenskt och internationellt sportfiske, ekologi och biologi. Fakta om Gunnar Född: 1946 Bor: Råneå Yrke: Lärare och författare Gillar: Flugfiske Familj: Gift, ett barn Kontakt: gunnar@westrin.se

Bloggar