Gunnar Westrin

Fiskebloggen

Pistolmannen

En revolver för trygghet.

Det kanske verkar en aning dumdristigt att skriva något om pistoler i den här hemska skjutjärnstiden. Men jag skulle vilja berätta lite om hur det var i Alaska mellan åren 1976 till och med 1981, då jag gästade delstaten under tre tillfällen, med sammanlagt 22 veckor.

På den tiden flög vi oftast från Amsterdam och norrut efter norska kusten, över den geografiska Nordpolen och in över de norra delarna av Alaska, innan vi landade i staden Anchorage. Efter landningen blev vi tillsagada att gå ner till centrum och köpa oss någon form av skjutjärn, vilket skulle vara ett skydd mot alltför nyfikna och möjligtvis aggressiva björnar.

Vi hittade en kiosk där de sålde allt från ärtbössor till kulsprutor. En Colt 45 Magnum införskaffades och några lådor med ammunition. Inga konstigheter alls. Turligt nog behövde vi aldrig använda den.

Den andra resan företogs under sommaren 1980, varför vi genast uppsökte samma kiosk igen. Inga problem, en ny Colt köptes och några lådor med ammunition. Även den gången behövde vi aldrig skjuta, trots att björnar var inne bland tälten och rotade. Däremot var det dramatiskt när vi anlände till hotellet efter flygresan. På natten hade en eskimåtjej skjutit ihjäl en kille i rummet bredvid vårt.

Samma afton begav vi oss ut i staden för att insupa lite lokala traditioner. När vi passerade det då traditionella vattenhålet Scandinavian Bar, ramlade två totalt överberusade killar ut på gatan. Den ene bar en Colt i bältet och den andre en enorm kniv. När de kikade illavarslande på oss, stelnade blodet.

När vi anlände till Alaska den tredje gången, det vill säga sommaren 1981, hade något hänt. Vi stegade som vanligt ner till kiosken i Anchorage Down Town för inköp av en ny Colt 45. Men då blev det stopp på direkten. Killen i kiosken lade fram ett papper, en ansökan om licens för skjutvapnet. Jag skrev ner alla nödvändigheterna och gav papperet till killen. Döm om min förvåning när han lade fram pistolen på disken och två lådor med skott. Då sade killen i gluggen;

-Vi har försökt staga upp skjutjärnsproblematiken i den här stan. Det är för mycket mord, där av licensansökan. Om du inte får licensen godkänd står det längst ner på papperet att då ska du komma hit med pistolen. Ridå!!! Den sommaren var vi tvungna att skjuta mot en björn som var aggressiv. Men det är en helt annan historia.                                               gunnar@westrin.se

Hårresande

Råneå Magiska skeenden.

I min kommande krönika kommer en berättelse om det som till vardagslag kan kallas för övernaturliga händelser. Jag har ingen aning om varför just jag har varit ansatt av sådana tillfällen. Tur är i alla fall att två av dessa intermezzon har upplevts tillsammans med en god vän och fiskare. Det känns liksom tryggare med två galningar än en, om man säger så. Å andra sidan tror jag att de flesta av oss har upplevt något som kan vara oförklarligt.  

1967 hände något jag har kallat ”Skriet från vildmarken”, en berättelse som kommer nu till julen, förmodligen onsdagen den 27 december, eftersom måndagen den 25 december är röd dag.

1969, mitt i natten på nyårsdagen, kallt och snöigt, mötte jag en skepnad i svart rock och munkhätta utan ansikte mellan Skaulo och Puoltikasvaara, när jag var på väg med bil från Luleå till vårterminen på Jägarskolan i Kiruna.

1981 blev min kompis och jag ”förföljda” av märkbart små människospår under en fiskevecka på samma trakt i västra Jämtland som ovan nämnda 1967. Den historien kan du också lyssna på Creepypodden.

1997 i början på september i Tjuonajokk (fiskecampen) fick jag problem med en rullgardin som inte ville vara nerrullad. Den historien upplevdes av flera och finns berättad i fisketidningen Allt om flugfiske, nummer 4/2016.

                                                                 Gunnar Westrin gunnar@westrin.se

 

Ekologiskt förnuft?

Råneå. Miljödebatterna har blivit enformiga.

Jag har varit engagerad i miljödebatter under väldigt många år. Debatterna om Råneälven (1976-86) blev det verkliga elddopet, med intriger, politiska knep, gråt och tandagnisslan. Kontentan av detta var bland annat att fixa nya arbetstillfällen på naturens bekostad, en strategi som följt alla debatter genom alla tider, framför allt när det har gällt vissa mer känsliga skogsavverkningar, älvutbyggnader och gruvetableringar. Jag förstår naturligtvis att folk vill ha jobb, men frågan som kvarstår är hur länge vi kan locka med ”naturliga jobb”. Den naturliga naturen krymper för var dag! Det är bara att titta på hur det onaturliga industriella skogsbruket breder ut sig. 

Jag blir faktiskt lite konfunderad när politiker hela tiden hamnar i samma bakvatten, den att naturen alltid ska bjussa på nya arbetstillfällen. Om Vattenfall den gången hade fått som de ville med Råneälven hade den idag varit utbyggd med tre eller fyra kraftverk och en jättelik kraftverksdamm uppströms Mårdsel efter Aimosystemet. Enligt de uppgifter jag fick skulle själva dammen ha blivit ca 25km2. Inga kraftverk skulle ha byggts nedströms Mårdsel. Spegeldammar skulle däremot ha byggts nedströms Mårdsel med en minimivattenföring på 1-10m3/s. Där skulle det planteras ut ”ädelfiskar”, laxar hette det på den tiden, det vill säga regnbågslaxar, numera kallad regnbågar. Vattenfalls biolog skroderade med att locka med laxar i älven, vilket det var dåligt med (naturliga laxar) på den tiden och att vi på sätt skulle få byta bort alla skräp- och ogräsfiskar mot ädlare valörer. Landskapsarkitekten sa att få vi bara bygga ut älven så nog ska vi göra mycket snyggare stränder än det var som naturligt?

Idag vet vi att den gemensamma turismen drar in mer kosing till staten än vad som kommer in från skog, gruvor och vattenkraft. Enbart Swedish Lapland har haft en omsättning på drygt sex miljarder, enligt uppgift. Swedish Lapland gräver inte ut älvar, spränger inte berg och hugger inte ner för ekologin värdefull skog…men pengarna kommer in!!! Eller som en mindre eftertänksam gruvfogde vräkte ur sig; ”Det ska synas att riktiga arbetare har gjort ett riktigt jobb. ???   

Avslutningsvis; Ponera att älven hade blivit utbyggd. Vilka jobb skulle då ha blivit klar? Idag ringer unga familjebildare till mig och undrar hur man skulle kunna få köpa ett hus i någon by efter Råneälven. Pendelavstånd till både Luleå och Boden ligger helt perfekt. Fina och mycket framgångsrika natur- och guideföretag har vuxit upp efter älvdalen och laxen har kommit tillbaka. Bättre än så kan det väl knappast bli?      gunnar@westrin.se   

 

BILDEN; Ekologin bygger på balansen mellan olika biologiska system och organismer, komplicerade nätverk som redan har rubbats.

Decemberflugan

Råneå DECEMBER MÅNADS FLUGA. Allmänna dagsländan.

Läran om insekterna kallas för ENTOMOLOGI, en viktig del av den kunskap som bland annat behövs för en idog flugfiskare. Jag anser absolut att entomologisk kunskap är minst lika viktig som någonsin kastteknik. För en flugfiskare, som vill hålla sig någorlunda informerad om just entomologiska cykler, bör man lära sig några viktiga förhållanden. Dels gäller det att hålla en viss koll på tågordningen, under vilka perioder som vissa insekter kläcks. Det ser man förvisso när vi spanar ut över ett vatten där det vakar, men kunskapen kan vara bra att ha när man om vintrarna sitter och binder sina flugor.

I den biologiska ordningen över året brukar det bli ungefär så här; Först kommer bäcksländorna i slutet på maj och i början på juni, sedan vissa dagsländor i början på juni , därefter knott, mygg, harkrankar och mer dagsländor i början på juli. Nattsländorna brukar dyka upp i mitten och slutet på juli och är med ända tills snön kommer och i september en liten mörkare dagslända och forsknott (som är ngt större än vanliga knott).

För en flugfiskare som mest gillar torrflugefisket är grupperna dag- och nattsländor de kanske viktigaste. Låt oss därför titta liter närmare på dagsländan, den insekt som har lång, smal kropp, stjärtspröt och uppåtstående vingar. Här finns hundratals bara i Sverige, med tusentals olika mönsterbeskrivningar. Några av de mer intressanta dagsländorna för en flugfiskare kan vara gul forsslända (gul), brun forsslända (brun) och fjällåsländan (grå), åsandslända och sjösandslända.  

Över huvud taget kan vi säga att de flesta dagsländorna har i stort sett samma konstruktion, men att storleken och färgen kan variera. Eftersom jag tycker att den gula forssländan är magisk i sin skapelse, kan vi ta den som intro till hur man allmänt binder en flytande allmän dagslända;

Allmän dagslända.

Upphovsman; Roger Göransson (fiskeguide).

Imitation;      Dagsländor. 

Krok;            Raka eller ngt böjda krokar i storlekarna 12-16.

Bindtråd;      Bindtråden bör vara i samma färg som sländan. Mönstret visar gult, eftersom den är en gul forsslända.

Stjärt;           Fibrer från gult tupphackel.

Kropp;          Dubbat Fly-Rite eller annat dubbningsbart material. Mönstret visar gult.                    

Vinge;           Uppåtstående vinge av gult hjorthår eller polygarn.

Hackel;         Hacklet skall bindas fallskärmsformat (parachute) gärna i samma färg som kroppen eller i en ngt mörkare variant.        

BILDEN;     Gul forsslända, kläcker i mitten på juli månad. Binder du en brun försslända byter du it allt gult mot brunt.   gunnar@westrin.se

Regnbågen stör

Råneå Varför har vi regnbågen i våra vatten?

Det kan man naturligtvis undra. De första av sin art sattes ut i Sverige redan i slutet på 1800-talet, där en motivering var att testa om de över huvud taget kunde leva i vårt land, vilket de kunde. En annan motivering var att införskaffa en fisk som kunde bli stor, stark, vakade mycket och som kunde tillfredsställa sportfiskaren?

Under 50-60 talet började vi med några större projekt, där ett var att bilda så många fiskevårdsföreningar som möjligt. Då dök regnbågen upp igen som den verkliga lockelsen, den att föreningarna började rotenonbehandla klubbsjöar, för att ersätta skräpfisk med ädelfisk som det hette på den tiden. Idag har vi förståndigt nog förstått att vi inte har några skräpfiskar (eller ogräsfiskar) utan att alla arter har sin plats i ekologin. Ädelfiskar var på den tiden liktydigt med prickiga fiskar med rött kött, där den utomlands ifrån tagna regnbågen var en art. Eftersom regnbågen också var billigare än öring och röding gjorde ju inte saken sämre. Regnbågen spreds som en ”farsot” över landet.

Fiskevårdsföreningarna jobbade så att det var bra med en egen sjö, eller egna sjöar, där man planterade in framför allt regnbågen, vilket i sin tur renderade fler medlemmar till de olika föreningarna.

Jag får ofta frågan om vilka fiskar man skall plantera in i en sjö, för turismen och allmänheten. För det mesta blir det en salig blandning mellan öring och röding, där man för säkerhets skull också pytsar ut en del regnbåge. En motivering till detta är/har varit att regnbågen lever med strandsnära och är därför lättare för turisten att fånga. Nackdelen blir då, om tjärnen också innehåller öring och röding, att regnbågen jagar ut de på djupare vatten. På så sätt blir de arterna svårare att få på kroken. Ett känt faktum är att regnbågen, som oftast är vårlekare, är aggressiv och starkt revirhävdande.

Viktigt är också att regnbågen är en erkänd romätare och beter sig otroligt aggressivt på andra fiskars lekområden. I Alaska, där jag har huserat under 70-80-talet, kunde vi ligga och se när laxstimmen drog uppströms. Efter kom horder med hungriga regnbågar. En gång gjorde vi ett test, stoppade en ölburk full med laxrom och stenade ner den i en ström. Tio minuter senare stod det mer än hundra regnbågar i kö efter burken.

Jag känner till en sjö uppströms Råneå där det finns fin harr i en sjöstruktur. För några år sedan planterades in regnbåge, vilket man inte skulle ha gjort, eftersom harren var/är självreproducerande där. Jag hälsade på lekharrarna i slutet på maj, detta i en liten ström i anslutning till sjön. Längst ner stod en grov tall, vars ena gren piskade i vattenytan. Där fastnade en del harrom?! Eftersom grenen var elastisk for den ibland upp någon halvmeter för att åter igen slå till mot vattenytan. Vilket scenario det blev när grenen for uppåt. Regnbågarna kom farande som raketer och hoppade högt över vattenytan för att få tag på den rom som hängde ytterst på grenen??!!

Regnbågen förökar sig inte i Sverige, undantagsvis på några platser. 

                                                                                       Gunnar Westrin gunnar@westrin.se  

BILD; Regnbågen är en vanlig fisk i våra inplanteringsvatten.

Kommande krönika

Råneå Kommande krönika.

I min kommande krönika för måndagen den 27 november kommer jag att avhandla fenomenet med fiskodlingar, om regnbågar som en invasiv art och om händelser som allmänt kan krascha ekologiska system. Ett huvudproblem med olika ingrepp i naturen kan vara att ”så länge som ekonomin går före ekologin har naturen ingen chans”. Det finns det många exempel på, som avverkningar av fjällnära skogar, fiskodlingar i känsliga vattensystem, fortsatta vattenkraftsbyggen eller gruvetableringar i samebyar, framför allt om där idkas aktiv renskötsel i väglösa system.

I den kommande krönikan har jag exemplifierat problemet med en del av ovan nämnda från min hemmasjö Ströms Vattudal i norra Jämtland. Men problematiken finns förankrad både nationellt och internationell.  gunnar@westrin.se

 

Bild; vild regnbåge från Kamchatka.  Regnbågen kallades förr för regnbågsöring, eller regnbågslax. Regnbågar som smiter från odlingarna blir invasiva, det vill säga de inkräktar på andra inhemska fiskarters liv och leverne. Enligt forskningen är regnbågen ingen nordamerikansk art utan kommer från östra Ryssland.  

Gunnar Westrin bloggar om svenskt och internationellt sportfiske, ekologi och biologi. Fakta om Gunnar Född: 1946 Bor: Råneå Yrke: Lärare och författare Gillar: Flugfiske Familj: Gift, ett barn Kontakt: gunnar@westrin.se

Bloggar