Logga in
Logga ut

Gunnar Westrin

Fiskebloggen

Skogen glesnar

Råneå Hur har vi det med ekologin?

Om vi tittar lite närmare på den här bilden ser vi att vajan med kalven springer runt på en ny avverkningsyta. Bilden är tagen den 4 juni i de förr så prunkande skogarna av Råne älvdal. Var jag än vänder mig numera, hem till gamla Jämtland, eller norrut till byar som Mårdsel, Nattavarra eller varför inte Jokkmokk, glesnar betänkligt skogen. Kalytorna växer till sig med en rasande hastighet, vissa vill kalla de föryngringsytor, det gäller att hitta det mest positiva ordvalet för destruktionen.  På många ställen finns bara storstenig moränmark kvar. Det kanske inte är så underligt att allt fler vilda djur, men även renar drar sig ut på vägarna. Numera är det heller inte alldeles ovanligt att björnar letar sig in i samhällen. När skogen försvinner måste skogens djur förflytta sig. Det behöver man inter vara ett geni för att begripa.

Jag tänker på renen med den lilla kalven, naturligtvis ett av många offer för storskogsbrukets eller industriskogsbrukets härjningar. Hjulspåren efter processorerna är iögonfallande. Ett varmare klimat försvårar för jättemaskinerna att komma fram på allt svagare tjäle. Bäckar raseras och vill det sig riktigt illa tar den korsande bäcken en ny väg, ett onaturligt lopp efter något djupt hjulspår. Öringbestånden mår extra dåligt av att strandbårder raseras.

Det är synd om renen och synd om kalven som naturligtvis i förlängningen tar skada av kalhyggena. Laven försvinner, inte bara på marken utan också i träden. Läste en skrämmande artikel om storskogsbrukets härjningar, som tycks öka ju längre ut i det vi envisas med att kalla vildmarken, den trakt vi förr kallade riktig urskogstrakt. I artikeln kunde läsas att om vi fortsätter i samma takt med avverkningarna som nu, har vi ingen riktigt vild skog kvar om tjugo år, förutom i reservaten. Konstigt därför att vissa politiker går ut och predikar att vi måste ta ut mer skog än vad som redan görs idag? Jag lider med vajan och den lilla oskuldsfulla kalven. Så länge som ekonomin går före ekologin har naturen ingen chans.

gunnar@westrin.se

Heligt vatten.

Råneå Vattnet är gåvan vi fått.

Vi säger ibland att vattnet är Guds gåva till mänskligheten. Jag säger att vatten är ekologins skänk till livet. Vatten är själva drivkraften för allt liv på jorden och det skändar vi å det grövsta. I många länder får barn dricka det vatten som kreaturen dricker av och skiter i. Själv har jag nyss stått vid stranden av Råneälven och njutit av en av de vackraste vårflödena på länge. Där uti strömmarna finns urkraften, förlåtandet och framtiden.

Jag brukar tänka på hur orättvis världen kan vara, vi har vatten nästan till ett överflöd, trots ibland svaga grundvattennivåerer. Det finns länder där det inte har regnat på fem år? Tycker han däruppe borde ha varit lite mer uträknande och balanserad gällande balansen.

För några år sedan kom jag vandrande efter en underskön jokk i Lappland. På håll hörde jag röster och förstod att jag inte var ensam. När jag smög mig fram i buskarna såg jag en fiskare som drack ur en burk och kastade den i jokken, i ett vattendrag med det friskaste av alla vatten. Det är också att skända moder jord.  Tänk då om min gamla tanke om ekologi hade slagit igenom i skolorna, den att vi borde ha en timme ekologi i veckan från ettan till nian, då kanske den burken aldrig hade hamnat i vildmarksvattnet?

Vårflödena har med åren blivit allt mer förödande med allvarliga översvämningar till följd. Då måste vi samtidigt backa några steg och fundera över vad det eventuellt kan bero på. Vi vet men vi döljer och blundar. Problemet ligger hos oss, på mänskligheten. Vi har inte längre förmågan att ta våra strider, eller som jag har uttryckt saken i snart en livstid, den att så länge som ekonomin går före ekologin har naturen ingen chans. Egoismen är tydligen den drivkraft som för oss allt längre ner i en ekologisk misär. Money, money, money.

Därför blir jag extra lycklig varje vår när jag får uppleva hur sötvattnet fullkomligt forsar genom dalgångarna. Livets vatten kommer från fjällen och hamnar i havet. Vattnets eviga kretslopp är livlinan, ett system vi har oförståndet att kränka.         

Gunnar Westrin gunnar@westrin.se       

Bilden; Råneälven går hög men fri och frisk.    

Oxford-demonflugan

Råneå. MÅNADENS FLUGA FÖR MAJ 2018.

Oxford- en våtflugeklassiker från förr.

Det fanns en tid då min kompis Thord från Jämtland och jag verkligen experimenterade med olika flugor, under en tid då vi fortfarande fiskade fluga med spinnspö och kula. Jag hade den turen att jag hade nära till fjälltjärnarna, i vars vatten det för det mesta simmade omkring öringar, undantag också en och annan röding. Det var under den viktiga perioden som vi upptäckte att tjärnens öringar gillade våtflugor som hade färgerna rött, silver och svart, som den klassiska Bloody Butcher, Butcher, Peter Ross och den leggendariska våtflugan Priset.

På den iden hade vi vårt flugbindarnäste ute i ladugården, då det fanns gott om flugbindarmaterial från kor, hästen, hönsen, fåren och grisen. Därtill samlade vi på oss alla fjädrar vi hittade och på garner och trådar i alla möjliga färger.

En afton tänkte vi oss en helt ny fluga, kreerad utifrån helt andra färger än de mest populära. Så föddes den odödliga våtflugan Oxford, kreerad och bunden i den jämtländska byn Valsjöbyn i slutet på sextiotalet.  Så här många år efter experimentet kan konstateras att den flugan blev någon av de bästa imitationer som gjorts gällande våtflugor, fortfarande oumbärlig.

 

Oxford.

Thord Stattin.

Krok;            Varfri krok i storlekarna 8-14.

Bindtråd;      Svart bindsilke.

Kropp;          Ett varv med flat guldtinsel som ribbas med gildribbing. Lite extra guldribbing formar frampartiet.

Stjärt;           Några strån från svart tupphackel.

Vinge;           Svart. Gärna segment från skata som samtidigt ger en vackert blå lyster,

Hackel;         Svaret tupphackel som placeras i en tunn bunt under kroppen. Traditionellt fäst strax bakom huvudet.

Huvud;          Ett väl format huvud av klassisk våtflugemodell. Lackas med klarlack.

Tips;             Tinsel är platt, ribbing är runt.

Gunnar Westrin gunnar@westrin.se 

Fiskets etik

Råneå Fiskets etik och moral.

Fiskets etik har moral har diskuterats i det här landet i snart generationer. Problemen fortgår med nedskräpning i naturen, där ingen någonsin har tagit på sig ansvaret. Fortfarande finns i eldstäderna kraschade flaskor, plast och annat som inte är brännbart. För nga år sedan förnöjde en polare och jag oss med att gräva ur en hel eldstad. Där fanns en hel sopsäck med icke brännbart material. Överfisket är ett annat stort problem, som bilden här visar. Ett femtiotal småharrar som har samlats i en sopsäck och sedan lämnats på isen vid pimpelfiske. Rovfisket uppdagades härom veckan inom Girjas sameby. Man måste fråga sig varför. Om tron finns att man har velat decimera småharrbestånden så tror man fel. Eftersom jag känner till sjön mycket väl, och vet att där finns kanske landets största harrar, blir jag ännu mer beklämd. Människan har inte mandat att ”reglera” naturen på detta vidriga sätt.

För några år sedan vandrade polarn och jag efter Kaitumälven och hamnande till slut vid den klassiska strömmen Tjirtjam mellan Mellersta och Nedre Kaitumsjön. När vi skulle göra upp en liten eld i en befintlig eldstad, baxnade vi. Någon hade skitit i eldstanden? Det skitaktiga beteendet har också upplevts på kända pimpelisar som på Rostujávri mf pimpelsjöar. Mer än en gång har jag borrat upp gamla hål och vad kommer upp om inte människoskit??? Det är då man vill dubbelspy. Jag tror att en del av oss har glömt bort att naturen är ett njutningens tempel.     Gunnar Westrin    gunnar@westrin.se

Fjällvår

Råneå Vårvinterfjället.

Polare Peter och jag drog som vanligt till Kirunafjällen veckan efter påsk. Vi brukar kalla trippen för sov- och rekreationsresan, där pimpelfiske efter röding är huvudattraktionen. Nu blev det som vanligt, lite si och så med fångsten, även om det högg på en och annan. Däremot var det väldigt mycket vinter och det enda som eventuellt kunde påminna oss om kommande vår var att istappar hade bildats på stugtakets kanter.

I fjol i samma tid såg vi kungsörnar, en hel del högugglor, strömstarar och rätt skapligt med dalripor. Därtill hörde vi hur riporna rapade i backarna, ett fint tecken på att våren var på väg. Det enda vi såg av fågelliv i år var en kråka och en talgoxe. Till råga på allt bråkade de med varandra, precis som att livsutrymmet var får trångt?

Jag tyckte mig också se att snödjupet inte var riktigt lika ymnigt som efter kusten, men att isarna var mer än metern tjocka. Hur som helst, resan är värdefull för oss, en chans att byta miljöer, att möta ljuset och att lyssna på tystnaden.

Vi lever i ett fantastiskt län med hav och kust, med tajgaskogar och med fjäll. Det är bara vi och Västerbottens län som kan ståta med tre stora ekologiska sfärer; dvs hav, tajgaskog och fjäll.

gunnar@westrin.se                 

Tommy Nilsson

Råneå Tommy Nilsson –fiskekonsulenten med de gröna fingrarna.

I dagens NSD (11/4) hade jag min krönika som har kallats ”Fiskekonsulenten med de ekologiska händerna”. En man som verkligen har satt fiskevården i Norrbottens på fiskekartan, även internationellt. Någon ny konsulenttjänst kommer tyvärr inte att etableras, synd tycker jag, synd tycker många. Det som däremot inte framkom i texten var att en del av Tommys verksamheter kommer att flyttas över till annan avdelning på kommunen. Jag menar att det är synd att inte en sådan fritidskommun som Gällivare inte tillsätter en ny fiskekonsulenttjänst. Det skulle vara mkt värt i en sådan aktiv vildmarks- och sportfiskekommun.

Gunnar@westrin.se   

Gunnar Westrin bloggar om svenskt och internationellt sportfiske, ekologi och biologi. Fakta om Gunnar Född: 1946 Bor: Råneå Yrke: Lärare och författare Gillar: Flugfiske Familj: Gift, ett barn Kontakt: gunnar@westrin.se

Bloggar