Pelle Johansson

K-märkt

Final call

Luleå Så tryggt, så säkert, så stabilt. Laget BC Luleå spelar inte på toppen av sin förmåga – men det finns alltid någon spelare som gör det.

Snart blir det final. Det var på tiden.

 

Det här var inte någon vacker basketmatch, inte den här heller, men det får man ha viss förståelse för. Uppsala, plågat av skador – Gaddefors – och sjukdom – Nnamaka – kom med kort rotation och skyhög arbetsmoral. BC Luleå? De kom som om de vunnit två raka och förväntade sig att vinna en tredje.

Peter Öqvist har skapat ett lag med hög lägstanivå och tur är väl det. Det slarvades en del, missades mycket och Uppsalas spelare slet som om det var den sista matchen de spelade i sina liv.

 

Det var det inte – men viktig var den.

 

Med underläge 0-2 var Uppsala mer eller mindre tvunget att tvinga fram en bortaseger för att skapa nerv i serien, de gjorde det bra, men hur det nu än var så hittade BC Luleå en väg att vinna. Tydligare tecken på bra lag är svåra att hitta – de vinner, trots att man inte nödvändigtvis spelar på topp.

 

BC Luleå har så många potentiella matchvinnare att det nästan är löjligt, som motståndarcoach måste varje Öqvist-byte kännas som att se Pandora öppna sin ask. Är det inte Anton Saks som stänger igen butiken bakåt så är det Yannick Anzuluni som spelar Allan Ballan-basket. Om han har en sämre dag skjuter Tom Lidén eller Adam Rönnqvist kanske sönder defensiven eller så glider Brandon Rozzell genom försvarsmuren som en vattenödla genom ett stenbrott.

I dag? Det var väl egentligen ingen som överglänste någon annan – men varje gång som Uppsala var på väg att kämpa sig till en matchavgörande ledning såg någon till att gummibandet som höll kvar BC i tredje semifinalen aldrig brast.

 

I slutet av tredje, Uppsala hade 57-54: Adam Rönnqvist missar en trea, sätter nästa försök i anfallet efter. Följer upp med att springa slalom genom hela Uppsalaförsvaret och lägga i två enkla. Istället för hemmaunderläge stod det 59-57 inför sista.

 

Med sex minuter kvar, Uppsala hade 64-61: Först ålade sig Rozzell igenom tre spelare och dunkade. Sedan en spelvändning och alleyoop av Yannick Anzuluni, på pass av Denzel Anderson. Det är inte poäng man vill ha emot sig när man är på väg ifrån.

 

Med en och en halv minut kvar, Uppsala hade 70-68: BC Luleå tvingade fram ett platsbyte i Uppsalas försvar, vilket gjorde att Rozzell ställdes mot jätten Carl Engström. Det resulterade i fem raka Rozellpoäng till hemmaledning 73-70.

 

När inte Uppsala klarar av att utnyttja de där små halvchanserna att dra ifrån, att skaffa sig en större ledning, ett bättre läge inför avslutningen går det som det går. När Lukas Friberg missar sina två straffar med 25 sekunder kvar och Rozzell sätter båda sina bara sekunder senare avgörs matcher – och semifinalserier.

BC Luleå har nu fyra matchbollar för sin första final sedan Norrköping 2010.

 

Att det här laget ska sumpa det läget finns inte ens på kartan.

Angående Bolaget

Luleå Jag tycker alltid att det är befriande när folk kliver utanför sin bekvämlighetszon och vågar ta nya grepp på sin tillvaro, vandra obruten intellektuell mark.

Ta till exempel Kirunamoderaten Stefan Sydberg som, i vad jag antar var ett akut anfall av någon slags lokalpatriotisk marxism, åtminstone antydde att LKAB inte skulle låta marknadskrafterna styra och istället skulle fördela resurser enligt den gamla socialistiska devisen ”från var och en efter förmåga, till var och en efter behov”.

 

 

Trevligt. Min uppskattning till Sydberg. Jag tror tyvärr att han har fel i sin analys.

 

Jag skulle tro, och det här är inte mer än en halvinsatt gissning grundad på vad jag hört att tidigare huvudsponsorer slantat upp för att ta över lagnamnet samt att det faktiskt funnits ett sponsoravtal redan tidigare, att Bolaget går in med en rund miljon per år i nya pengar.

 

Men vad är egentligen en miljon värd i dagens basketsamhälle?

 

BC Luleå har, om jag minns rätt, 15 miljoner i omsättning – en piss i Mississippi jämfört med länets idrottsjätte Luleå Hockey. En mille betyder alltså rätt mycket. Rent sportsligt innebär det, om jag ska försöka mig på en analys, att Mosesson faktiskt haft råd att behålla hela fjolårets guldlag. Framför allt Brandon Rozzell lär ha höjt sitt pris markant och tack vare LKAB-pengarna är BC Luleå en av två uppenbara favoriter till nästa SM-guld.

 

Jag vet inte vad Kiruna IF har för omsättning, men jag skulle tro att den ligger någonstans mellan fem och tio miljoner, låt oss säga åtta för diskussionens skull. En miljon in i den verksamheten skulle förvisso betyda en hel del för verksamheten, inte tu tal om det – men någon allsvenska skulle det inte bli av den omsättningsökningen. För att ha de ekonomiska förutsättningarna att vara ett stabilt mittenlag i hockeyallsvenskan krävs snarare en fördubbling av Kirunas omsättning.

 

Huruvida ett sånt lag hade fått mer publicitet än ”basket”, som Sydberg säger, låter jag vara osagt. Jag vet inte vad han har för spetskompetenser, jag känner inte Stefan, det jag däremot har stor kunskap om är hur vi på NSD bevakade basket- och allsvenska hockeylag för två år sedan.

 

Svaret är: På en höft lika mycket under ordinarie säsong, men med betydligt större tonvikt på basketlagen när det vankas slutspel och guldfester. Då kommer också kvällstidningarna in i matchen, statstelevisionen sänder reportage på bästa sändningstid, allt sånt som ett företag med sin logga på laglinnet uppskattar.

Så tyvärr får jag ge Stefan Sydberg fel i hans analys.

 

Företag sponsrar, misstänker jag, där företagsledarnas egna intressen finns samt, vilket verkar vara fallet här, där de får bäst utväxling av insatsen. Jag är inte blind, jag ser att det finns ett missnöje med den här affären i Malmfälten, jag förstår det bara inte. ”Pengarna ska stanna hos oss”, säger kverulanterna men glömmer att de använder ”vår” hamn och ”vår” järnväg för att skapa de där pengarna.

 

Jag kan hålla på hur länge som helst, men det viktiga är det här: Om BC Luleå blir bättre blir Luleå bättre och Malmfälten bättre. Luleå växer av Kiruna och Kiruna växer av Luleå. Lars Mosessons farfar jobbade i gruvan. Allt sitter ihop och en (sannolikt illa uppskattad) miljon till ett basketlag betyder inte per definition en miljon mindre till annat, exempelvis Kirunas hockeylag.

Jag rekommenderar att ni gör som Stefan Sydberg.

 

Våga tänka lite bredare.

Premiärlejon

Luleå Nämmen, vad trevligt! En helt ny säsong ligger framför oss, oupptäckt och outforskad, ishockeyns terra incognita – eller, om du är lagd åt det hållet, terror incognita. Luleå Hockeys conquistadorer i dragskottens djungel leds av Thomas ”Bulan” Berglund och det är nu deras upptäcksresa börjar.

 

Kommer de hem med Ninã, Pinto och Santa Maria fullastade av aztekiskt guld – eller kommer de att offras till Quetzacoatl på toppen av en pyramid? Det är det vi är här för att ta reda på.

 

Frågorna är många. Svaren är få, men innan den första SHL-pucken släppts i ishallen formerly known as Delfinen står det oss fritt att spekulera hejvilt.

 

Så, låt oss. Vad krävs egentligen för att Luleå Hockey ens ska ha en chans att spela om guldet i år?

 

Det korta svaret är: Väldigt, väldigt mycket tur. Det långa svaret delar jag upp i ett antal punkter.

 

1) Luleå måste, måste, måste slippa skador. Det här laget är tunt, oavsett vad som händer med Jaros eller hans eventuella ersättare finns det i dagsläget en (1) ordentlig powerplayback i truppen. Han heter Daniel Sondell. Han får inte bli skadad. Samma sak gäller namn som Olausson, Hishon, Emanuelsson och Harju. Luleå har inga uppenbara ersättare för dem, namn som kan komma underifrån och utföra samma uppgifter. Det är den bistra sanningen.

 

2) Klassinantti. Joel Lassinantti måste spela på sin absoluta topp i så många matcher som möjligt. Fjolåret var inte hans bästa i karriären, oaktat det stundtals direkt illaluktandeförsvaret, och han måste upp på landslagsnivå igen. Luleå behöver inte släppa in enkla mål, det här kommer att bli nog jobbigt ändå.

 

3) Tur med värvningarna. Sondell måste fortsätta med sitt rejäla spel, Hishon måste vara lika bra som på försäsongen, Cehlin får inte drabbas av nya skador, Emil Larsson måste bli en SHL-spelare och Ryan Johnston måste visa den begåvning som Luleå sett innan de värvade honom. I nuläget har Johnston fått en lite bekväm roll, bredvid trygge Brendan Mikkelson i fem mot fem, bakom Sondell i powerplay, och måste inte leverera här och nu. Han har fått tid att växa in i den större iskostymen – men det måste han göra. Luleå kommer att behöva honom.

 

4) Energi. Med ”Bulans” intåg i båset hoppas fansen – och jag – att vi ska få se åtminstone skuggan av den frenesi som en gång gjorde Luleå till seriens mest fruktade bortamatch. Vi har saknat den. Jag tror att Luleå Hockey är ett bättre lag med den – även om det inte går att trycka ner motståndarlag i offensiv zon på samma sätt nu som då. Hockeyn har förändrats, men energi är fortfarande den viktigaste ingrediensen i den här sporten. Kan den lilla råttan i båset sprida något av sin egen inställning till spelarna är mycket vunnet.

 

5) Leverans. Emanuelsson d ä, Harju, Hedman och Olausson – de rutinerade (nåja) pjäserna måste göra det som förväntas av dem och helst lite till. Petter Emanuelsson och Johan Harju är kanske inte potentiella skytteligavinnare, men en bra säsong är det få svenska spelare som slår dem. Hedman kan vara både himmel och helvete, om han hittar sin plats framför kassen istället för att hitta på dumheter längs sargerna blir han nyttig. Niklas Olausson har utlovat 42 poäng inför säsongen, vilket naturligtvis skulle smaka fläskkotlett för Luleå Hockey. Det viktiga är att han håller sig tillräckligt hel för att skära sina rakknivspassningar genom motståndarnas box i spel fem mot fyra.

 

Får Luleå Hockey allt det här kommer det att bli en rolig säsong. Om jag tror att det händer?

 

Jag nöjer mig med att konstatera att just nu, just här, är precis vad som helst möjligt.

IV

Luleå Spelarna har dansat, de gör det än, Katie Bussey måste ju se till så att hennes sönderslitna baksida lår inte kallnar och börjar göra ont på riktigt.

Det här, mina vänner, var något i hästväg. Jag har redan skrivit en krönika (ni hittar den här) och den är vad den är. En oförblommerad, oreserverad hyllning till det största gäng vinnare som någonsin sett norrbottniskt ljus.

 

Om vi ska sätta guldsviten i något slags historiskt sammanhang så ligger den, kort sagt, i lä. KFUM Blackeberg hade en fin svit på fem raka guld i början av 60-talet. Södertälje hade nio raka guld mellan 1977 och 1985. Arvika hade sex raka 1989 till 1994.

Men.

I modern tid, sedan Basketligan dam startades, har inget lag mer än två raka segrar – och med det framstår Luleå Baskets fyra i rad som en i det närmaste herkulisk bedrift.

Och då har vi inte ens tangerat diskussionen om hur det här guldet faktiskt togs. 

Mighty Max Wiik beskriver hela skeendet bra här, det finns ingen anledning för mig att att dubbelarbeta. Däremot skulle jag vilja prata lite om vad som egentligen skapar vinnare.

Varför vann Luleå Basket?

Varför vann inte Udominate?

 

Det finns två sorters motivation. Dels yttre motivation, belöningar, till exempel en hög lön, dels inre motivation, nyfikenhet, eget intresse. Men det finns tecken på att annat faktiskt kan vara viktigare för framgång.

Den engelska termen ”grit”, vilket ungefär kan översättas till ”jävlaranamma”, förmågan att hålla fast vid långsiktiga mål och inte ge upp vid motgångar, har blivit väldigt populär vid psykologiska förklaringsmodeller de senaste åren. Forskning har till exempel visat att barn med hög nivå av ”grit” förbättras mer, oavsett vilken motivation de andra barnen har för sitt pluggande, idrottande eller musicerande. Hur skapas då grit? Där blir det svårare - därför att vissa saker talar för att det faktiskt är medfött. Svenska forskare har vid kliniska studier kunnat visa på ett samband mellan nivån på "grit" och storleken på ett visst område i hjärnan, de som har hög nivå av grit har oftare mer grå substans i kärnan nucleus accumbens.

Om vidare forskning behövs rekommenderar jag en fältstudie i sporthallen här i Luleå. Karaktärsstyrkan i det här laget är nämligen så hög att hjärnforskarnas olika mätinstrument skulle pipa som en geigermätare i Tjernobyls fjärde reaktor.

 

Grejen med Luleå Basket är att de inte bara hittat spelare med inställning. De har dessutom hittat åtminstone tre - Anna Barthold, Allis Nyström och Katie Bussey - som faktiskt vill stanna kvar i laget under längre tid. Och precis som det är viktigt att hitta spelare med den där medfödda egenskapen är det också viktigt att få behålla dem.

Varför? Det här handlar inte bara om vad du begåvats med från födseln.

– Till viss del verkar det vara medfött, precis som andra personlighetsdrag. Men det finns också en stor påverkan av det man kallar för individuella miljöfaktorer. Det är sådant som fritidsintressen, lärare och kompisar, säger hjärnforskaren Torkel Klingberg.

 

Jag vågar påstå att de där spelarna inte bara har lämnat sina hjärtan åt föreningen - de har också lärt sina lagkamrater att göra detsamma. I vissa fall har det naturligtvis inte behövts - men där det behövts har de burit, dragit eller kastat in sina medspelare i vinnarledet. 

De där spelarna ska föreningen vara fruktansvärt rädd om. Det är de tre - inte Visscher, inte Ndiba, inte Antic, inte ens Brittany Smart eller Jens Tillman - som varit den viktigaste faktorn bakom de fyra gulden.

De har vinnargenen.

Boork majeure

Luleå Jaha. Sverige har just åkt på dyngstryk mot Finland och det är väl inte mycket att säga om. Det är som det ska vara, det är som det varit de senaste säsongerna.

 

Finland är ett betydligt bättre lag än Sverige. Inga som helst konstigheter.

 

Det som däremot stör mig är att detta faktum understundom behandlas som någon slags force majeur, omständigheter som ingen kunnat styra över, som om Finland plötsligt fått sjutton supertalanger i en skänk från ovan, ackompanjerad av himmelska trumpeter och basuner.

 

Det är ju inte riktigt så idrott fungerar.

 

Finland har, konsekvent och målmedvetet – och det här arbetet var redan igång när Pasi Mustonen tog över landslaget 2014 – sökt i första hand efter talang. Snabbhet, skicklighet, spelsinne, oavsett spetskompetens har nationens hockeypopulation dammsugits på råmaterial.

När den väl var på plats – i vissa fall genom att övertala spelare som faktiskt slutat att börja om, i vissa fall genom att samtidigt med satsningen låta spelarna dela fokus med annat som de tyckte var viktigt – har det verkliga jobbet inletts. Dels med att förstärka de svaga sidorna hos de skickliga spelarna, dels med att jobba in det system som skulle leda landslaget och finsk damhockey in i framtiden.

Finland ska spela ett puckorienterat spel, offensivlustan och kreativiteten ska ges stort utrymme, man ska skapa egna chanser eftersom det spelet både är roligare att spela och faktiskt mer utvecklande, och efter att ha gnuggat det spelsättet i ett par år är man nu faktiskt oerhört nära att hota Kanada och USA. Inte genom att packa ihop framför en fantastisk målvakt, inte genom att spela snålt och misstagsminimerat – utan genom att utmana dem på sina egna premisser. Fart. Fantasi. Frihet.

 

Låt oss nu spegla det mot, tja, låt oss säga… Sverige?

 

Ett genuint destruktivt spelsätt med en enda uppenbar tanke: Släng in pucken i motståndarnas zon och åk efter. Offensiva spelare som tvingas in i trånga taktiska kostymer. Skickliga spelare som inte är välkomna i landslaget på lösa grunder. Allt uppbackat av en förbundsledning som antingen anser att det är rätt väg att gå eller – vilket vore ännu värre – inte bryr sig.

 

Bakom giganterna Kanada och USA har Sverige och Finland historiskt sett slagits om tredjeplatsen. Den tiden är sedan länge förbi, Finland har försvunnit i fjärran och under det här världsmästerskapet har det pratats mycket om hur roligt det är att sporten breddas, att fler nationer går framåt. Det är roligt men också problematiskt. För samtidigt som resten av världen går framåt står Sverige – i bästa fall – stilla och stampar.

Det är ingen naturlag som ligger till grund för det. Det är bara så det blir när inkompetenta verksamheter tävlar mot kreativa, moderna organisationer.

Det här är fakta: Sverige har sin skickligaste, snabbaste, spetsigaste och mest vältränade generation hockeydamer någonsin.

Det här är också fakta: Inte en enda av dem blir ens lite bättre när de sätter på sig landslagströjan.

Det säger något om ledarskapet och arbetsmiljön som finns i Damkronorna.

Jag vågar inte slå fast att en ny huvudansvarig skulle ge några snabba resultat – men så länge Leif Boork är förbundskapten kan jag garantera att ingenting kommer att förändras.

 

Nu är det upp till hockeyförbundet att visa att det tar sin damverksamhet på allvar.

Pelle Johansson bloggar om allt som händer i, utanför eller lite på sidan av den norrbottniska idrottsvärlden.

Fakta om Pelle
Född: 1978
Bor: Luleå
Yrke: Sportkrönikör
Gillar: Idrott, mat och skägg.

Kontakt: pelle.johansson@nsd.se
  • Twitter
  • K-märkt
  • Instagram

Bloggar