Logga in
Logga ut

Olov Abrahamsson

Ledarbloggen

Lantisarna samlas

 

Under fredagen samlas landsbygdsriksdagen för ett tre dagar långt möte i Örnsköldsvik. De flesta deltagarna kommer från byarörelsens cirka 5000 lokala utvecklingsorganisationer. Därutöver finns representanter från många delar av folkrörelse-Sverige, kommuner, regioner och myndigheter.

På plats under lördagen finns även samtliga partiledare för riksdagspartierna (utom KD-ledaren Ebba Busch Thor).

Det är en närvaro som visar landsbygdspolitikens växande betydelse. Fler och fler ledande politiker inser och talar om vikten av livskraft i hela landet.

Från regeringens sida är det dessutom inte bara snack. Landsbygds- och regionalpolitiken är en högt prioriterad fråga för statsminister Stefan Löfven och hans statsråd.

Statliga verksamheter omlokaliseras från Stockholm till andra delar av landet. Statsbidragen till kommuner och landsting höjs. Det blir fler utbildningsplatser för Komvux, Yrkesvux, yrkeshögskolan och folkhögskolor. Miljarder satsas på bredbandsutbyggnaden i hela Svea rike.  

Till detta ska läggas ”Hela Sverige”-satsningen i den senaste statsbudgeten ­- sammanlagt 1,2 miljarder kronor. Bland annat blev det mer pengar för Norrlandsfonden, en höjning av Norrlandsstödet för jordbruket, mer pengar till vägunderhåll, lokala lärcenter och extrapengar till särskilt utsatta småkommuner.

Det märks att Sverige har en regeringschef som är uppvuxen i lilla Sunnersta i Ångermanland. Löfven satsar på landsbygds- och regionalpolitiken på ett helt annat sätt än sin företrädare Fredrik Reinfeldt (M).

Något borde det betyda när människor runtom i Sverige ska göra sitt val i höst.

Ledamöterna tar debatten


Emilia Töyrä, Linus Sköld och Ida Karkiainen deltar i riksdagens allmänpolitiska debatt. FOTO: Linda Danhall

 

Allt i svensk inrikespolitik handlar inte om regeringsfrågan. Vardagsarbetet i riksdagen pågår för fullt.

Under tisdagen sammanträder en rad riksdagsutskott och under eftermiddagen inleds riksdagens allmänpolitiska debatt.

De norrbottniska S-riksdagsledamöterna deltar och lyfter ett antal viktiga frågor för norra Sverige.

Linus Sköld, Älvsbyn, har anmält sig med ämnet lands- och glesbygdspolitik.

”Vi bor i ett län som täcker nästan 25 procent av landets yta men bara har 2,5 procent av landets befolkning. Det skapar speciella förutsättningar. Marknaden klarar inte av att tillgodose behovet av samhällsservice eller välfärd i vårt hörn av världen utan ett gott liv i hela landet kräver politiska ambitioner. Detta tycker jag är värt att rikta ljuset på i riksdagens allmänpolitiska debatt,” säger Sköld.

Ida Karkiainen, Haparanda, talar om behovet av lokal journalistisk närvaro i hela landet.

”Vi har sett hur de så kallade vita fläckarna spridit ut sig på Sverigekartan, där det finns kommuner som inte har någon eller minimal journalistisk bevakning. Vi behöver journalistik i hela Sverige, det är ett fundament i demokratin”, säger hon.

Emilia Töyrä, Kiruna, sätter fokus på villkoren i gruvnäringen.

”I en värld där det är viktigt med en hållbar omställning är det också viktigt med en mineralframställning som är det. Här ligger Norrbotten i framkant och jag ska prata om hur vi kan fortsätta vara ledande”, säger Emilia Töyrä.

Fredrik Lundh Sammeli, Luleå, nyvald ordförande i justitieutskottet, tar chansen att lyfta trygghets- och kriminalpolitiken.

”För att skapa ett tryggare samhälle behöver vi fler poliser, knäcka gängkriminaliteten och bekämpa mäns våld mot kvinnor. Rättsväsendet ska alltid vara starkare än brottsligheten”, säger han.

Ett konkret förslag, som han och S-ledamöterna från Norrbotten borde driva, är att formulera ett tydligt krav på hur långa insatstiderna ska vara i olika polisdistrikt. Ett sådant system finns redan i Norge.

Genom att införa krav på insatstid blir det tydligt för invånarna i landets olika delar vad de kan förvänta sig av polisen vid en akut händelse. Det ger samtidigt Polismyndigheten ett klart och mätbart mål att förhålla sig till.

Jag utvecklade resonemanget på NSD:s ledarsida 30 november 2017. Varför inte lyfta kravet i en motion under riksdagens allmänna motionstid? Det behövs initiativ för att stärka den polisiära närvaron i hela landet.

Ledarsidorna spekulerar


Regeringsfrågan är naturligtvis huvudämnet på många ledarsidor. FOTO: TT

 

Efter M-ledaren Ulf Kristerssons misslyckade försök att bilda en alliansregering förväntas nu Stefan Löfven (S) få talmannen uppdrag att sondera terrängen för en ny regering. Det är också ämnet för många socialdemokratiska ledarsidor i dag.

Östra Småland (S) i Kalmar tror Anne-Marie Lindgren att Stefan Löfvens långa erfarenhet av fackliga förhandlingar kan spela roll.

”Han vet förstås allt som är värt att veta om förhandlingstaktik. Högst sannolikt har Socialdemokraterna här en fördel framför de borgerliga partierna; deras partiledare må vara bättre tränade i medial debattkonst än Löfven, men de senaste veckornas turer inom alliansen visar att det de har en del att lära vad gäller just förhandlarkompetens”, skriver hon.

Aftonbladet (ob S) pekar Jonna Sima på svårigheterna som väntar för den som vill ha en bred vänstermittenregering.

”Att förena Stefan Löfvens fackliga engagemang i arbetsrätten med Annie Lööfs nyliberala syn på densamma blir en enorm utmaning. I den ekonomiska politiken står partierna långt ifrån varandra, men i synen på den liberala demokratin, klimatkrisen, kvinnors och minoriteters rättigheter har de ett grundmurat samförstånd. Och det är faktiskt någonting att bygga vidare på”, skriver Sima.

I Värmlands Folkblad (S) i Karlstad funderar Susanne Sjöstedt på Löfvens möjligheterna att bilda en minoritersregering med enbart socialdemokrater.

”Det låter kanske helt absurt så här precis efter att Ulf Kristerssons alternativ om en moderat enpartiregering sågats av övriga riksdagspartier. Det skulle kräva ständiga uppgörelser, men löser samtidigt dilemmat för C och L att behöva ingå i en socialdemokratisk regering. Får de bara bra betalt i de politiska kompromisserna kan de se sig som segrare även utan ministerposter”, skriver Sjöstedt.

Det är en spekulation god som någon annan i dessa osäkra politiska tider. Klart just nu är bara att Sverige får vänta ännu en tid innan en ny regering är på plats.

Vid EU-toppmötet 18-19 oktober kommer Sverige på nytt att representeras av Stefan Löfven, den här gången i egenskap av statsminister i den rödgröna övergångsregeringen.

Arbetarkvinnorna röstade S

 

Opinionsinstitutet Ipsos har, på uppdrag av Kommunal, undersökt hur fackförbundets medlemmar röstade i höstens val. Undersökningen visar att det alltjämt finns ett starkt stöd för Socialdemokraterna i det kvinnodominerade förbundet.

50 procent röstade S. Totalt röstade hela 68 procent (nästan 7 av 10 kommunalarbetare) på något av de rödgröna partierna (S, V eller MP). Bara 1 av 10 röstade på Sverigedemokraterna. 

”Jag tycker det är ett väldigt bra resultat, bättre än jag trodde”, säger Kommunals ordförande Tobias Baudin i en intervju i tidningen Kommunalarbetaren.

Resultatet borde emellertid inte överraska. Som jag påpekade i en ledare 27 september är Socialdemokraterna fortfarande ett parti som står på löntagarnas sida.

Den gångna mandaterperioden rymmer ett antal tydliga bevis. Taket i A-kassan har höjts. Arbetsmiljöverket har fått mer pengar. Lex Laval har skrotats. Avdragsrätten för fackföreningsavgiften har återinförts.

Till detta ska läggas att den S-ledda regeringen prioriterat investeringar i vård, omsorg och skolor före stora skattesänkningar, vilket givetvis har stor betydelse för undersköterskor och andra medlemsgrupper i Kommunalarbetareförbundet.

Kort sagt: Regeringen Löfven har levererat i linje med arbetarkvinnornas intressen – och det ger resultat.

World day for decent work


En bättre värld är ingen omöjlig utopi. FOTO: TT

 

Sedan 2008 uppmärksammas 7 oktober som ”World Day for decent work”  av den internationella fackföreningsrörelsen.

Det är en manifestation som är lika viktig 2018 som tidigare år. Den årliga rapporten från ITUC (International Trade Union Confederation), som jag skrev om på ledarsidan 25 juni, visar att kränkningar av de fackliga rättigheterna är vardag i många av världens länder.

Länderna där arbetstagare utsätts för våld och dödshot har ökat från 59 till 65 stycken, enligt ITUC. Dessutom har 81 procent av länderna inskränkt rätten att förhandla kollektivt. Och i över hälften av dem, 65 procent, är det överhuvudtaget inte tillåtet att organisera sig fackligt.

Tio länder pekas ut som de absoluta värsta för arbetstagarna: Algeriet, Guatemala, Bangladesh, Kambodja, Colombia, Kazakstan, Egypten, Saudiarabien, Filippinerna och Turkiet.

Sverige framhålls, å andra sidan, som ett av de 13 länder med bäst förutsättningar för löntagare och fackligt arbete. En grupp där också övriga nordiska länder ingår.

ITUC:s rapport visar betydelsen av LO:s, TCO:s och Sacos internationella solidaritetsarbete, liksom av statsminister Stefan Löfvens initiativ ”Global deal” (satsningen för social dialog och bättre villkor på arbetsmarknaden i hela världen).

Det är angeläget att Sverige och svensk fackföreningsrörelse fortsätter att stödja facklig organisering och rättvisare arbetsförhållanden i alla delar av världen.

Starkare fackliga organisationer är en av nycklarna till en bättre och mer anständig jord för oss alla. Ju mer de fackliga rättigheterna respekteras av stater och arbetsgivare, desto rättvisare och mer jämlikt blir samhället.

Det svenska exemplet lär oss dessutom att det är möjligt att förändra och förbättra samhället.

En gång i tiden i tiden tog Hjalmar Branting och andra arbetarrörelsepionjärer fajten för schysstare arbetsförhållanden och löntagarnas rättigheter i ett fattigt och odemokratiskt Sverige ­– och de nådde resultat.

Detsamma är givetvis möjligt i länder som Colombia, Egypten och Filippinerna. En bättre värld är ingen omöjlig utopi. 

Finland visar att det finns alternativ


Socialdemokraten Jutta Urpilainen och samlingspartisten Jyrki Katainen ingick i samma regering. FOTO: TT

 

Jag gissar att det är med höjda ögonbryn som politiker, ledarskribenter och statsvetare i Finland ser på svårigheterna att lösa regeringsfrågan i Sverige. Finland har ett mer avspänt och pragmatiskt förhållande till sina regeringsbildningar.

Tag socialdemokraten Paavo Lipponens två regeringar 1995-2003. De rymde Socialdemokraterna, Samlingspartiet (motsvarigheten till Moderaterna), Svenska folkpartiet (det liberala partiet), Vänsterförbundet och Gröna förbundet.

31 maj 2002 sprack visserligen regeringen. De gröna klev av i protest mot ett beslut att bygga ny kärnkraft. Men Lipponen kunde ändå regera vidare tack vare bredden i koalitionen.

Elller titta på centerpartisten Matti Vanhanens regering 2003-2007. Centerpartiet, Socialdemokraterna och Svenska Folkpartiet samregerade och delade på statsrådsposterna.

För att inte tala om samlingspartisten Jyrki Katainens styre 2011-2014. Till en början bestod regeringen av hela sex partier från höger till vänster.

Efter en kort tid lämnade i och för sig vänstern. Samlingspartiet, Socialdemokraterna, Gröna förbundet, Svenska folkpartiet och Kristdemokraterna fortsatte emellertid att regera tillsammans.

2014 tog Samlingspartiets Alexander Stubb över som regeringschef efter Katainen.

Efter några månader klev de gröna av. Även denna gång hade de finska miljöpartisterna svårt att svälja ett kärnkraftsbeslut. Men socialdemokrater, liberaler och kristdemokrater fortsatte att hålla ihop med Samlingspartiet ända till mandatperiodens slut.

Jag säger inte att de finländska erfarenheterna är problemfria eller går att överföra direkt till Sverige. Men de visar det finns väl fungerande alternativ till blockpolitiken. 

De finska partierna har inte låst in sig i rödgröna eller borgerliga blockbildningar. Samlingspartister, centerpartister och socialdemokrater har inte bara samarbetat och kompromissat i parlamentet utan också samregerat under långa perioder.

Det är en samarbetskultur som inte varit negativ för den ekonomiska utvecklingen i Finland.

Mot den bakgrunden tror jag inte heller att det var en tillfällighet att samförståndsmannen Stefan Löfven (S) efterlyste finska pinnar när han drack kaffe med riksdagens talman. Jag tror det var en signal om att fler i Sverige borde höja blicken och studera de politiska samarbetsformerna i Finland.

Olov Abrahamsson bloggar om politik i allmänhet och socialdemokrati i synnerhet.


Fakta om Olov
Född: 1963
Bor: I Luleå
Yrke: Politisk chefredaktör
Gillar: LO, Luleå Hockey och LBBK. 
Kuriosa: Fick utmärkelsen ”Stor grabb” i Munksund/Skuthamn SK 2006.

Kontakt: olov.abrahamsson@nsd.se


Twitter: @OlovAbrahamsson

  • Twitter

Bloggar