Logga in
Logga ut

Olov Abrahamsson

Ledarbloggen

SSU stödjer AUF


Under veckan har ett gäng norrbottniska SSU:are stöttat sina norska kamrater i valarbetet i Tromsö. ”Alle skal med”, lyder S-parollen även i Norge. FOTO: SSU

 

De historiska vänskapsbanden mellan svenska SSU och norska AUF är mycket starka. Under 100 år har de två socialdemokratiska ungdomsorganisationerna utvecklat ett nära samarbete.

Därför det inte konstigt att många svenska SSU:are finns på plats i Norge för att stötta den norska socialdemokratin inför stortingsvalet 11 september. I torsdags åkte ett gäng SSU:are till Oslo för att backa upp Arbeiderpartiet i valspurten.

Även i Nordnorge har SSU gett draghjälp. Häromdagen återvände ett gäng norrbottniska SSU:are till Luleå efter att ha kampanjat på gator, torg och skolor i Tromsö under en hel vecka.

Hur långt deras, AUF:s och Arbeiderpartiets ansträngningar räcker återstår att se. Opinionsmätningarna tyder på att valutgången är mycket oviss. Det politiska landskapet i Norge har, precis som i Sverige, blivit allt mer fragmentiserat.

Regeringsfrågan - om det blir fortsatt högerstyre eller en ny Arbeiderpartiledd regering - kan avgöras av vilket eller vilka av småpartierna som klarar fyraprocentsspärren till stortinget.

I en ledare i Värmlands Folkblad sammanfattar min kloka kollega Peter Franke läget: ”Luften är full av frågetecken och över 600 000 väljare hade inför helgen ännu inte bestämt sig. Det blir en rysare att följa rösträkningen på måndag kväll.”

Tid för självrannsakan

 

Den sociala bostadspolitiken har länge stått i fokus för Socialdemokraterna. Den första riktigt stora reformen var Barnrikehussatsningen som tillkom efter ett riksdagsbeslut 1935. Den bidrog till att radikalt förbättra bostadssituationen för barnrika och ”mindre bemedlade” arbetarfamiljer under 1930- och 1940-talen.

Idag är bostadssituationen en annan än då. Men det betyder verkligen inte att det saknas problem i dagens Sverige.

De senaste decennierna har Sverige fått en allt mer tudelad och ojämlik bostadsmarknad där unga, ekonomiskt svaga och äldre med låga pensioner tillhör förlorarna. Något som ger anledning till självkritik och självrannsakan för såväl Socialdemokraterna som de borgerliga partier som styrt Sverige under denna period. De sociala ambitionerna har urholkats.

"Unga kan inte köpa bostad även om de sparar. Ny statistik visar att de flesta tjänar för lite för att köpa bostadsrätt i landets 20 största kommuner", konstaterade till exempel Svenska Dagbladet på nyhetsplats häromdagen.

Därför är det välkommet att en socialdemokratisk expertgrupp nu presenterar ett förslag till en ny social bostadspolitik. Alla ska ha råd att bo till en rimlig kostnad.

Bland gruppens idéer märks inrättandet av ett barnbobidrag, startlån för unga förstagångsköpare samt sänkt reavinstskatt på bostadsförsäljning. Vidare vill gruppen ha statliga stöd för byggande av både hyresrätter och bostadsrätter.

”Sverige och Estland är de enda länder vi sett som inte på något sätt stöttar unga förstagångsköpare”, säger gruppens ordförande Lennart Weiss, kommersiell direktör vid bygg-, anläggnings- och bostadsutvecklingsföretaget Veidekke, i en DN-intervju.

Jag hoppas att gruppens förslag leder fram till konstruktiva samtal mellan Socialdemokraterna och allianspartierna efter höstens val. 

Sverige behöver en genomgripande bygg- och bostadspolitisk reform. Men inget av de politiska partierna är i närheten av ett styrkeförhållande för att genomdriva en sådan på egen hand.

Det behövs ett handslag över den gamla blockgränsen för att Sverige ska få en bostadspolitik värd namnet.

Mettävainio stiger i graderna

Under helgen har organisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet (gamla Broderskap) hållit sin kongress i Jönköping, noga bestämt i Södra Vätterbygdens folkhögskola.

Statsvetaren Ulf Bjereld, Göteborg, och tidigare riksdagsledamoten Mariam Osman Sherifay, Sundbyberg, fick förnyat förtroende som ordförande respektive vice ordförande i STS.

En norrbottning tog också plats i förbundsstyrelsen: Leif Mettävainio (bilden), som till vardags jobbar som S-ombudsman i Luleå och har en bakgrund som internationellt ansvarig i GS Facket.

Vid helgens kongress antogs även ett uttalande om miljöpolitiken.

”Frågan om en lyckad miljöpolitik är i grund och botten en fråga om en lyckad omställning till en hållbar ekonomi”, skriver STS bland annat.

STS har cirka 2500 medlemmar, ett 80-tal lokalgrupper runtom i landet och är en av Socialdemokraternas fem sidoorganisationer. De övriga är SSU, S-kvinnor, S-studenter och HBT-S.

Fackligt aktiva lever farligt


ITUC:s rättighetsindex säger mycket om tillståndet i världen.

 

Den senaste tiden har de fackliga kongresserna i Sverige avlöst varandra. Elektrikerna, Byggnads, Fastighets, Pappers samt Hotell- och restaurangfacket har varit samlade i olika delar av landet.

Det är kongresser som avlöpt lugnt och stilla, som en naturlig del av vardagen i Sverige. De fackligt aktiva i Sverige verkar fritt och driver sina krav.

I stora delar av världen är emellertid situationen för fackligt engagerade en helt annan – i många länder är aktiviteten förknippad med direkt livsfara.

Varje år sammanställer världsfacket ITUC (International Trade Union Confederation) en rapport om läget för de fackliga rättigheterna i världen.

Den visar att fackligt aktiva har mördats i nio länder – enbart i år. Under 2017 mördades 19 fackligt aktiva i Colombia, vilket är den högsta siffran i hela världen.

Hela Sydamerika är hårt drabbat av våld mot arbetstagare. Varje år sker flest mord på fackligt aktiva i Sydamerika, enligt ITUC:s index.

Länderna där arbetstagare utsätts för våld och dödshot har ökat från 59 till 65 stycken, enligt ITUC. Dessutom har 81 procent av länderna inskränkt rätten att förhandla kollektivt. Och i över hälften av dem, 65 procent, är det överhuvudtaget inte tillåtet att organisera sig fackligt.

”Situationen är ytterst upprörande. Det är en mänsklig rättighet att organisera sig fackligt, att ta ställning och öppet redovisa sina åsikter. Fackliga rättigheter är en mänsklig rättighet”, säger Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande för LO, i ett pressmeddelande.

Tio länder pekas ut som de absoluta värsta för arbetstagarna: Algeriet, Guatemala, Bangladesh, Kambodja, Colombia, Kazakstan, Egypten, Saudiarabien, Filippinerna och Turkiet.

Sverige framhålls, å andra sidan, som ett av de 13 länder med bäst förutsättningar för löntagare och fackligt arbete. En grupp där också övriga nordiska länderna ingår.

ITUC:s rapport visar betydelsen av LO:s, TCO:s och Sacos internationella solidaritetsarbete och stöd till facket i andra länder, liksom av Stefan Löfvens initiativ ”Global deal”  (satsningen för social dialog och bättre villkor på arbetsmarknaden i hela världen). 

Det är angeläget att Sverige i sin utrikes- och biståndspolitik fortsätter att stödja facklig organisering och rättvisare arbetsförhållanden i alla delar av världen.

Starkare fackliga organisationer är en av nycklarna till en bättre och mer anständig jord för oss alla. Ju mer de fackliga rättigheterna respekteras av stater och arbetsgivare, desto rättvisare och mer jämlikt blir samhället – och ITUC:s rapport påminner om att det återstår massor att göra i det avseendet.

Ett oklart läge

 

SCB:s stora partisympatiundersökning i maj 2018 (bilden) bekräftar tendenserna som vi sett i andra opinionsmätningar under våren. Socialdemokraterna ligger en bra bit under sitt valresultat 2014. Å andra sidan går det tungt även för den borgerliga alliansen.

Enligt SCB ligger KD klart under fyraprocentsspärren. De tre kvarvarande allianspartierna får tillsammans bara 35,7 procent - det innebär att en ny alliansregering skulle bli en minoritetsregering med ännu smalare parlamentarisk bas än nuvarande S- och MP-regering.

Den som vill kan önskedrömma om att svenska folket kommer att rösta på ett radikalt annorlunda sätt i valet om 96 dagar. Men den som har en realistisk syn på förhållandena måste förbereda sig på ett helt nytt läge i svensk politik.

I statsministeromröstningen, som följer i riksdagen efter höstens val, kan M, L, C göra gemensam sak med SD och rösta bort Stefan Löfven (S) som statsminister.

Frågan är bara vad de ska ha istället? En borgerlig minoritetsregering som lutar sig mot SD när det gäller budgeten och andra avgörande frågor? Är det verkligen vad C- och L-väljarna vill ha?

Eller går det att inleda konstruktiva samtal mellan S och hela eller delar av alliansen om såväl regeringens sammansättning som politikens innehåll?

Jag hoppas på det sistnämnda och att de pragmatiska krafterna inom S och alliansen förmår att lägga den gamla blockpolitiken åt sidan efter valet den 9:e september.

I ett osäkert parlamentariskt läge borde inriktningen vara att gräva ned stridsyxan och pröva nya samarbetsformer.

Dagens Industri 30 april varnade tidigare finansministern Pär Nuder (S) för vad en splittrad och polariserad riksdag kan leda till. Han påminde om vad skedde i Tyskland och Italien på 1930-talet, när de stora demokratiska partierna var upptagna med att bekämpa varandra istället för att gå samman mot Mussolini och Hitler.

Kort sagt: Om människor upplever att demokratin inte levererar jobb, välfärd, trygghet och stabilitet då kan mörkermännen få vind i seglen.

Därför gäller det att alla ansvarskännande demokrater, oavsett politisk färg, medverkar till att Sverige får ett väl fungerande styre även efter ett oklart resultat i höstens val.

Bingo för Norrbotten


Den S-ledda regeringen prioriterar investeringar i infrastrukturen före stora skattesänkningar. FOTO: TT

 

Jag har påpekat det förr och gör det igen: Den S-ledda regeringen prioriterar den regionala utvecklingspolitiken på ett helt annat sätt än alliansregeringen 2006-2014.

Den nationella infrastrukturplanen för perioden 2018-2029 är ännu ett bevis. Infrastrukturminister Thomas Eneroth (S) och statsminister Stefan Löfven (S) har inte ett snävt 08-perspektiv på tillvaron. De medverkar till satsningar på vägar, järnvägar, broar och hamnar i hela Sverige.

Norrbotten hör definitivt till vinnarna. Förutom beskedet om Norrbotniabanan, som presenterades redan i fredags, finns flera andra stora projekt i planen.

  • Bygget av en ny E4-bro över Kalix älv.
  • Malmporten.
  • Fortsatta förbättringar av E4 och E10.
  • Satsningar på det mindre vägnätet

”Speciellt glada är vi naturligtvis över Norrbotniabanan och Malmporten, två viktiga projekt för svensk exportindustri. När det gäller E10 kommer det att genomföras åtgärder för att höja trafiksäkerheten och standarden vilket jag är extra glad över som har jobbat länge med frågan”, säger Leif Pettersson, Boden, S-ledamot i riksdagens trafikutskott.

Även kommunalrådet Niklas Nordström (S), Luleå, gör tummen upp för planen.

”Sambandet mellan Malmfälten och kusten är väldigt starkt. När LKAB ökar sin produktion måste infrastrukturen hänga med. Att vi nu har en regering som ser vikten av att satsa på norra Sverige för att främja landets export och tillväxt är oerhört positivt”, säger Nordström.

Rimligen borde allt detta också ha betydelse när människor i norr ska välja mellan Stefan Löfven och Ulf Kristersson (M) i höstens riksdagsval.

Löfven har inte bara i ord, utan också konkret handling medverkat till stärka förutsättningarna för liv och näringsliv i norra Sverige.

Exemplifieringen går att göra lång (omlokalisering av statliga verksamheter från Stockholm, etablering av statliga servicekontor i bland annat Jokkmokk och Överkalix, höjningen av stödet till Norrlandsjordbruket, extrapengar till Norrlandsfonden, höjda statsbidrag till vård, skolor och omsorg, infrastrukturinvesteringarna med mera).

Stefan Löfvens regering gör skillnad – och förtjänar definitivt fortsatt förtroende.

Under alliansregeringen behandlades Norrbotniabanan som något som katten släpat in. Efter regeringsskiftet 2014 har den blivit ett högprioriterat projekt.

Olov Abrahamsson bloggar om politik i allmänhet och socialdemokrati i synnerhet.


Fakta om Olov
Född: 1963
Bor: I Luleå
Yrke: Politisk chefredaktör
Gillar: LO, Luleå Hockey och LBBK. 
Kuriosa: Medverkar ibland i P1:s veckomagasin "God morgon, världen!".


Kontakt: olov.abrahamsson@nsd.se
Twitter: @OlovAbrahamsson

  • Twitter

Bloggar