Det finns absolut någonting där ute som vi knappast begriper oss på.  Livet är en gåta och absolut inte självklart. Var fanns vi innan vi föddes? Hur kommer det sig att just harrarna leker i samma bäck år efter år? Varthän går resan efter döden? Det är bland annat sådana tankar som rotas när jag spanar ut över harrarnas flödande kärleksnäste, en liten oansenlig bäck i skogarnas Lappland.

Harren som art är heller ingen självklarhet.  Det krävs en hel del för att fiskar ska trivas i vissa vatten. Fiskar kräver skapliga vatten, som hyffsat pH-värde, bra tillgång på föda och reproduktionsområden. 

Den europeiska harren. 

Artikelbild

| Man kan väga harren genom att mäta längden.

Arten tillhör absolut en av våra fjällfiskar, som tillsammans med öringen och rödingen, har tagit bergstrakterna i besittning. Fram till början av sjuttiotalet trodde vi oss ha två arter av harr i det här landet och vi pratade allmänt om gråharrar (fjälltrakterna) och blåharrar (kusttrakterna).  Så var nu inte fallet.

När jag var grabb hette harren ”Thymallus vulgaris” på latin. Numera går den enbart under namnet ”Thymallus thymallus”, riktigt varför man kan undra. Namnet lär visa att fisken på något sätt doftar timjan, något som jag alltid har envisas med att avfärda. Det har också funnits tankar att vi i Europa skulle ha inslag av den arktiska harren, den som lever i Nordamerika och på den ryska kanten av Stilla havet. Anledningen till misstanken har varit att vi har harrar, framför allt i vissa vattendrag på Sandåslandet norr om Kiruna, och i den nordligaste delen av Finland, som har den arktiska harrens karakteristiska sidofläckar.     

Harren har som yngel ett antal svarta fläckar på sidorna, tecken som för det mesta försvinner i vuxen ålder. Vissa populationer behåller tydligen dessa, där av misstanken om arktiska harrar.  

Fisken finns spridd över nästan hela landet, från Treriksröset i norr ner till sydspetsen av Vättern. Den sydligaste lekbäcken för harr lär vara Dunkahallaån, som rinner genom delar av Jönköping. Därefter kommer arten till baka i Danmark och finns spridd över hela Europa.

Artikelbild

| Det är dags. Här kommer tjejerna och grabbarna på bred front.

Harrens fiender.

 En skillnad från förr är att harren numera går högre upp på fjället än för fyrtio år sedan. På sjuttiotalet hade man den åsikten att arten gick ”hand i hand” med björkregionen. Därefter har något hänt. Enligt mitt förmenande har klimatförändringarna (växthuseffekterna) accelererat.

Artikelbild

| Det är dags. Här kommer tjejerna och grabbarna på bred front.

Intrånget av sik och gädda har hela ökat i fjälljokkarna.  Det intressanta med detta är att just siken och gäddan är harrens största biologiska fiender.  Siken äter bland annat harrommen på våren och har i stort sett samma födoval som harren. Gäddan äter harren. När siken har tagit över harrens gamla revir, som exempelvis sel eller delar av strömmar, drar harren vidare uppströms.  

I mitt gamla hemlän Jämtland har idag en hel del före detta fina röding- och harrsjöar blivit helt ockuperade av stundtals enorma populationer av sik, allt medan arten sinar i Bottenviken. Oroande är också att vissa urgamla rödingpopulationer, som exempelvis Tjirtjamströmmen i Kaitumdalen, i stort sett har tappat hela beståndet av rödingar.  Numera vet vi också att harren är den art av fjällfiskar som kan klara betydligt varmare vatten än rödingar och öringar.

Artikelbild

| Äventyr i bäcken. En grann hanne visar sin vackraste skrud. Vår harr har en röd fenkant, den arktiska harren en blåviolett.

Här tar harren över nya vatten och vandrar på så sätt vidare in i fjällvärlden. 

Viktiga lekplatser.

Artikelbild

| Författaren och sportfiskeprofilen Gunnar Westrin, Råneå, är mycket kritisk till planerna på ett vattenkraftverk i Arjeplog.

Plötsligt kommer ett tiotal synnerligen välvuxna fiskar farandes upp efter bäcken.  De verkar nervösa och hannarna gör hela tiden utfall mot andra harrar.  Honorna verkar något lugnare, men där finns en beslutsamhet, något nedärvt som säger att nu ska beståndet föryngras och förnyas.

Harren leker helst i rinnande vatten, gärna i slutdelar av bäckar som rinner ner i sjöar. En intressant detalj om harren är att den också finns ute i våra nordligaste skärgårdar, från Haparanda och söderut. Vi i Norrbotten har världens största bräckvattenskärgårdar och där ute kan också harren leka.

Artikelbild

| Äventyr i bäcken. En grann hanne visar sin vackraste skrud. Vår harr har en röd fenkant, den arktiska harren en blåviolett.

Hur havsharren lekte var en het fråga för dåtidens forskare. Efterforskningar om detta gjordes så småningom i den norra delen av Vättern, där det finns gott om öar. Fiskar märktes och alla lekbäckarna efter Vätterns stränder kartlades. Det var då forskarna uppträckte att harren även kunde leka mellan öar, där bara ett litet svagt strömdrag kunde uppkomma. 

Det intressanta med ”min” lilla lekbäck är att de flesta av fiskarna tycks leka i en stor vägtrumma. För att underlätta detta har välvilliga människor lagt ett tjockt lager med lekgrus på botten.

För några veckor sedan hälsade jag på min vän Anders i Fannbyn utanför Östersund, mannen som på egen hand har restaurerat några småbäckar. Framför allt såg han till att bäcken fick vatten i utloppet till Storsjön, när sjön hade lågt vatten. På så sätt kunde fiskarna återigen ta sig upp för lek. Enkelt, billigt och ekologiskt riktigt. Det var så mycket harr i bäcken att kompisen kunde plocka hur många som helst med bara händerna.

Populär sportfisk.

Harren har idag blivit en av våra absolut populäraste sportfiskar, gärna fiskad med fluga och flugspö. Folk drar skogsland och fjäll runt för att söka ”The Lady of the Stream”, fisken som gärna äter insekter under hela sitt liv.

Jag har under många år jobbat med min lista över harrar som fiskas och lever i strömmande vatten. Kunskapen om relationen mellan längd och vikt kan vara en bra vägledning för en sportfiskare. På så sätt behöver man inte väga fisken för att veta vikten. Jag brukar sätta små färgmärken på flugspöet när jag snabbt vill avläsa längden. En halv meter harr bör väga kring kilot. Exakt blir det aldrig men en bra vägledning är det. Generellt kan sägas att sjöharrarna blir något fetare och gärna lite bredare än sina strömlevande släktingar. Där kan en halv meter harr väga upp mot 1,2-1,5 kilo.

För mig är harren den absoluta favoritfisken, både som flugfiskad men även på matbordet. Rökt harr med äggröra, eller stekta harrfiléer med potatismos är mat för de verkliga läckergommarna.

När solen så sakta dalade ner bakom bergen slog traktens stiligaste sångsavanspar an refrängen. Allt medan trumpetstötarna ekade bland bergen, backade nylekta harrar sakta tillbaka till sjön.  Nytt liv var på väg. 

 

 Trevlig fiskesommar!