LÄSARNAS FISKENYHETER - Det har varit en jordbävning på Nya Zeeland, säger Dane.

- Var! Frågar jag.

- Någon stad dit folk oftast flyger.

Artikelbild

| Regnbåge. Foto; Jonathan Johansson.

- Auckland?

- Nej, den heter något annat, krist- någonting

- Christchurch?!

- Ja så hette den nog.

Artikelbild

| En springcreeköring släpps tillbaka. Foto; Jonathan Johansson.

För mitt inre ser jag katedralen på stor torget rasa samman. Hus och Betongblock som rasat ner över huvudgatan Columbo Streets livliga trafik , skrikande människor som springer åt alla håll; en storstad i kaos. Det som slog mig var den kärlek jag kände för denna stad. Det har blivit många veckor i Christchurch genom åren. Man har sprungit runt på skabbiga bakgator i stadens utkant på jakt efter bilhandlare, mataffärer, pubar, fiskebutiker, Eller för att försöka få tag på någon stans att bo. Det är i denna stad som mina äventyr börjar och slutar, Hit kommer man full av förväntan eller mätt på upplevelser.

Nu blev det ju inte så farligt, men jag började fundera lite över alla fantastiska upplevelser man har haft där nere i öringarnas sagoland. Åtta månader har det blivit hittills och förhoppningsvis blir det fler. Jag har frågat mig varför jag fastnat för just NZ och har kommit fram till att det finns flera orsaker.

Artikelbild

| Vacker öring uinder vatten. Foto; Tobias Hammarberg.

Det fantastiska landskapet är en viktig faktor att räkna med. Du kan åka från kust till kust på en dag. Man passerar då odlingsmarker, ängsområden, bergspass, kalfjäll, bokskogar, regnskogar, höglandsslätter och öde sandstränder. Var man än åker korsas vägen av vattendrag, allt från kristallklara "spring creeks" och blågrumliga glaciärfloder till brunklara regnskogsåar. De flesta av dem håller öring och/eller regnbåge, en del även kungslax och indianlax.

En viktig del är friheten. Man köper bara ett fiskekort och får fiska i princip överallt.

Artikelbild

| Djungelöring. Foto; Jonathan Johansson.

En annan sak är det trevliga folket, det fantastiska vinet, och den goda ölen.

Men det som i första hand lockar är visualiteten i fisket. Det är en fantastisk upplevelse att se öringen man fiskar på och minsta felsteg man gör leder till att du skrämmer fisken. Den ultimata utmaningen för en flugfiskare!

Artikelbild

| Den högg på en spyflugefluga. Foto; Tobias Hammarberg.

Sightfisket

"Stalk fishing" är en annan benämning som egentligen passar lite bättre. Man går sakta upp efter vattendraget och försöker se öringen eller regnbågen innan den får syn på dig.

Artikelbild

| En springcreek på västkusten. Foto; Jonathan Johansson.

Det är mer jakt än fiske och det är mer gående än aktivt fiske.

Det tar ett tag att lära sig se fisken den är oftast väl kamouflerad och smälter samman med bottenstrukturen, men det finns genvägar. Man kan till exempel hyra en guide ett par dagar vilket är väl spenderade pengar, speciellt om man bara ska vara nere några veckor eller en månad.

Artikelbild

| Öring och förgätmigej. Foto; Jonathan Johansson.

Själv gjorde jag praktik hos flugfiskeguiden Zane Mirfin och fick på så sätt en snabbkurs i flugfisket på Nya Zeeland.

De områden jag tycker bäst om är Fjordlands vilda regnskogar och västkusten som är lite av ett nybyggarland.

Artikelbild

| En springcreeköring släpps tillbaka. Foto; Jonathan Johansson.

Fjordland ligger långt ner i sydväst på Sydön och är ett område besående av branta fjordar och djupa dalgångar med bergssidorna täckta av tät, nästintill ogenomtränglig regnskog.

I detta område finns några fantastiskt trevliga strömmar, som bara går att ta sig till med båt eller sjöflygplan, genom att korsa den stora sjön Lake TeAnau. Det är dock ganska kostsamt, men väl värt pengarna!

Artikelbild

| En springcreeköring släpps tillbaka. Foto; Jonathan Johansson.

Snårig djungel och sandflugor

När jag besökte området första gången för några år sedan visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta mig. På den lokala fiskebutiken i TeAnau varnade de mig, att det för en van, infödd nya zeeländare kan ta två dagar att bara gå några kilometer, lägg då till alla sandflugor som trivs och frodas i den fuktiga skogen, så har man ett snårigt helvete med miljontals superknott.

Det skulle kanske ha avskräckt vilken normalt funtad person som helst, men jag såg möjligheten till ett ostört, bra fiske och en fantastisk naturupplevelse.

Jag bokade överfärd och någon dag senare puttrar den vita, halvruffade plastbåten som tjänstgjorde som båttaxi ut från bryggan i TeAnau Downs. Det var en regntung dag och landskapet var inbäddat i ett luddigt dis. Strömmen jag hade valt mynnar ut i den norra fjorden., Mannen som kör båttaxin heter Verne och han känner detta område som sin egen bakficka. Han berättar att de enda människorna jag kan tänkas stöta på är någon enstaka hjortjägare, det är jaktsäsong och området hyser Nya Zeelands ända Whapiti hjortar.

Efter ca en timmes båtfärd åker vi igenom ett smalt sund som leder in till den vik där älven mynnar ut i sjön. Han släpper av mig på en liten sandstrand, tittar lite konstigt på mig och säger åt mig att följa stigen så kommer jag till en nedgången jaktstuga som jag kan ha som bas.

- Vis ses om sju dagar! ropar han när han backar ut båten.

Monsterfiskar

Verne tycker nog att jag är lite knäpp som ensam har tänkt vistas i denna oländiga terräng, och det tycker jag också när jag tågar in i den snåriga skogen. Men efter sju dagar och bara ett par landade fiskar, så är jag helnöjd. Jag har sett så otroligt stora öringar och regnbågar att jag fortfarande drömmer om dem. Riktiga "monsterfiskar". De var nästan omöjliga att komma åt, men jag har lagt flugan över fiskar som säkerligen överstiger sex kilo, tappat riktigt stora fiskar, fått ett par mindre på runt två kilo och fått uppleva ett helt annorlunda öringfiske i en helt fantastisk vildmark som verkligen gav mersmak. Det jag minns förutom fisket och det klara vattnet så här när man tänker tillbaks på det, är alla ljud och möten med djur. Wekan; (en hönsfågel utan flygförmåga), som varje morgon väckte mig genom att picka på trangia-köket. Kakan; den sällsynta skogspapegojans kraxande, när den flög fram lågt över trädtopparna. På natten; Moreporkens spöklika lockrop. Det är en slags uggla som har fått sitt namn efter sitt bisarra läte och Whapitihjortarnas högljudda, brunstläten som närmast påminner om något hämtat ur filmen"Jurassic Park".

Vilda Västkusten

Sydöns västkust är ett område med öde vita sandstränder, packade med drivved, vilken ligger utspridd som skelett efter mäktiga urtidsdjur. Ormbunkstäta, snåriga kustsumpskogar fulla med sylvassa klängerväxter, glaciärer och betesmark. Folket som bor här livnär sig som lantbrukare, guldgrävare, fiskare och gruvarbetare.

Här finns många typer av vatten, allt från mörka skogsåar till kristallklara "spring creeks"

Och det är i första hand dessa små kallkällåar jag tänker på när jag drömmer mig tillbaka till västkusten. De flesta av dem rinner över ängar och betesmark. Att vandra efter en "spring creek" är en otrolig upplevelse för alla kroppens sinnen. Man söker av det "vodkaklara" vattnet, på spaning efter dess fettfenade invånare. På strandbankarna är det en otrolig grönska och blomprakt. Gula vattenliljor och förgätmigej varvas med pepparmynta som på vissa ställen växer i täta snår efter vattnet och när man går i det fylls luften med en behaglig mintdoft. Här och där hänger det ner pilgrenar som utgör bra gömställen för fisken. I vattnet växer det också växter. Gröna, bruna, röda, brungröna, grönbruna och rödbruna, som varvas med sand och grusbotten. Det är lätt att euforin smyger sig på när den första öringen vakar.