- Det har varit en jordbÀvning pÄ Nya Zeeland, sÀger Dane.
- Var! FrÄgar jag.
- NĂ„gon stad dit folk oftast flyger.
- Auckland?
- Nej, den heter nÄgot annat, krist- nÄgonting
- Christchurch?!
- Ja sÄ hette den nog.
För mitt inre ser jag katedralen pÄ stor torget rasa samman. Hus och Betongblock som rasat ner över huvudgatan Columbo Streets livliga trafik , skrikande mÀnniskor som springer Ät alla hÄll; en storstad i kaos. Det som slog mig var den kÀrlek jag kÀnde för denna stad. Det har blivit mÄnga veckor i Christchurch genom Ären. Man har sprungit runt pÄ skabbiga bakgator i stadens utkant pÄ jakt efter bilhandlare, mataffÀrer, pubar, fiskebutiker, Eller för att försöka fÄ tag pÄ nÄgon stans att bo. Det Àr i denna stad som mina Àventyr börjar och slutar, Hit kommer man full av förvÀntan eller mÀtt pÄ upplevelser.
Nu blev det ju inte sÄ farligt, men jag började fundera lite över alla fantastiska upplevelser man har haft dÀr nere i öringarnas sagoland. à tta mÄnader har det blivit hittills och förhoppningsvis blir det fler. Jag har frÄgat mig varför jag fastnat för just NZ och har kommit fram till att det finns flera orsaker.
Det fantastiska landskapet Àr en viktig faktor att rÀkna med. Du kan Äka frÄn kust till kust pÄ en dag. Man passerar dÄ odlingsmarker, ÀngsomrÄden, bergspass, kalfjÀll, bokskogar, regnskogar, höglandsslÀtter och öde sandstrÀnder. Var man Àn Äker korsas vÀgen av vattendrag, allt frÄn kristallklara "spring creeks" och blÄgrumliga glaciÀrfloder till brunklara regnskogsÄar. De flesta av dem hÄller öring och/eller regnbÄge, en del Àven kungslax och indianlax.
En viktig del Àr friheten. Man köper bara ett fiskekort och fÄr fiska i princip överallt.
En annan sak Àr det trevliga folket, det fantastiska vinet, och den goda ölen.
Men det som i första hand lockar Àr visualiteten i fisket. Det Àr en fantastisk upplevelse att se öringen man fiskar pÄ och minsta felsteg man gör leder till att du skrÀmmer fisken. Den ultimata utmaningen för en flugfiskare!
Sightfisket
"Stalk fishing" Àr en annan benÀmning som egentligen passar lite bÀttre. Man gÄr sakta upp efter vattendraget och försöker se öringen eller regnbÄgen innan den fÄr syn pÄ dig.
Det Àr mer jakt Àn fiske och det Àr mer gÄende Àn aktivt fiske.
Det tar ett tag att lÀra sig se fisken den Àr oftast vÀl kamouflerad och smÀlter samman med bottenstrukturen, men det finns genvÀgar. Man kan till exempel hyra en guide ett par dagar vilket Àr vÀl spenderade pengar, speciellt om man bara ska vara nere nÄgra veckor eller en mÄnad.
SjÀlv gjorde jag praktik hos flugfiskeguiden Zane Mirfin och fick pÄ sÄ sÀtt en snabbkurs i flugfisket pÄ Nya Zeeland.
De omrÄden jag tycker bÀst om Àr Fjordlands vilda regnskogar och vÀstkusten som Àr lite av ett nybyggarland.
Fjordland ligger lÄngt ner i sydvÀst pÄ Sydön och Àr ett omrÄde besÄende av branta fjordar och djupa dalgÄngar med bergssidorna tÀckta av tÀt, nÀstintill ogenomtrÀnglig regnskog.
I detta omrÄde finns nÄgra fantastiskt trevliga strömmar, som bara gÄr att ta sig till med bÄt eller sjöflygplan, genom att korsa den stora sjön Lake TeAnau. Det Àr dock ganska kostsamt, men vÀl vÀrt pengarna!
SnÄrig djungel och sandflugor
NÀr jag besökte omrÄdet första gÄngen för nÄgra Är sedan visste jag inte riktigt vad jag hade att vÀnta mig. PÄ den lokala fiskebutiken i TeAnau varnade de mig, att det för en van, infödd nya zeelÀndare kan ta tvÄ dagar att bara gÄ nÄgra kilometer, lÀgg dÄ till alla sandflugor som trivs och frodas i den fuktiga skogen, sÄ har man ett snÄrigt helvete med miljontals superknott.
Det skulle kanske ha avskrÀckt vilken normalt funtad person som helst, men jag sÄg möjligheten till ett ostört, bra fiske och en fantastisk naturupplevelse.
Jag bokade överfÀrd och nÄgon dag senare puttrar den vita, halvruffade plastbÄten som tjÀnstgjorde som bÄttaxi ut frÄn bryggan i TeAnau Downs. Det var en regntung dag och landskapet var inbÀddat i ett luddigt dis. Strömmen jag hade valt mynnar ut i den norra fjorden., Mannen som kör bÄttaxin heter Verne och han kÀnner detta omrÄde som sin egen bakficka. Han berÀttar att de enda mÀnniskorna jag kan tÀnkas stöta pÄ Àr nÄgon enstaka hjortjÀgare, det Àr jaktsÀsong och omrÄdet hyser Nya Zeelands Ànda Whapiti hjortar.
Efter ca en timmes bÄtfÀrd Äker vi igenom ett smalt sund som leder in till den vik dÀr Àlven mynnar ut i sjön. Han slÀpper av mig pÄ en liten sandstrand, tittar lite konstigt pÄ mig och sÀger Ät mig att följa stigen sÄ kommer jag till en nedgÄngen jaktstuga som jag kan ha som bas.
- Vis ses om sju dagar! ropar han nÀr han backar ut bÄten.
Monsterfiskar
Verne tycker nog att jag Àr lite knÀpp som ensam har tÀnkt vistas i denna olÀndiga terrÀng, och det tycker jag ocksÄ nÀr jag tÄgar in i den snÄriga skogen. Men efter sju dagar och bara ett par landade fiskar, sÄ Àr jag helnöjd. Jag har sett sÄ otroligt stora öringar och regnbÄgar att jag fortfarande drömmer om dem. Riktiga "monsterfiskar". De var nÀstan omöjliga att komma Ät, men jag har lagt flugan över fiskar som sÀkerligen överstiger sex kilo, tappat riktigt stora fiskar, fÄtt ett par mindre pÄ runt tvÄ kilo och fÄtt uppleva ett helt annorlunda öringfiske i en helt fantastisk vildmark som verkligen gav mersmak. Det jag minns förutom fisket och det klara vattnet sÄ hÀr nÀr man tÀnker tillbaks pÄ det, Àr alla ljud och möten med djur. Wekan; (en hönsfÄgel utan flygförmÄga), som varje morgon vÀckte mig genom att picka pÄ trangia-köket. Kakan; den sÀllsynta skogspapegojans kraxande, nÀr den flög fram lÄgt över trÀdtopparna. PÄ natten; Moreporkens spöklika lockrop. Det Àr en slags uggla som har fÄtt sitt namn efter sitt bisarra lÀte och Whapitihjortarnas högljudda, brunstlÀten som nÀrmast pÄminner om nÄgot hÀmtat ur filmen"Jurassic Park".
Vilda VĂ€stkusten
Sydöns vÀstkust Àr ett omrÄde med öde vita sandstrÀnder, packade med drivved, vilken ligger utspridd som skelett efter mÀktiga urtidsdjur. OrmbunkstÀta, snÄriga kustsumpskogar fulla med sylvassa klÀngervÀxter, glaciÀrer och betesmark. Folket som bor hÀr livnÀr sig som lantbrukare, guldgrÀvare, fiskare och gruvarbetare.
HÀr finns mÄnga typer av vatten, allt frÄn mörka skogsÄar till kristallklara "spring creeks"
Och det Àr i första hand dessa smÄ kallkÀllÄar jag tÀnker pÄ nÀr jag drömmer mig tillbaka till vÀstkusten. De flesta av dem rinner över Àngar och betesmark. Att vandra efter en "spring creek" Àr en otrolig upplevelse för alla kroppens sinnen. Man söker av det "vodkaklara" vattnet, pÄ spaning efter dess fettfenade invÄnare. PÄ strandbankarna Àr det en otrolig grönska och blomprakt. Gula vattenliljor och förgÀtmigej varvas med pepparmynta som pÄ vissa stÀllen vÀxer i tÀta snÄr efter vattnet och nÀr man gÄr i det fylls luften med en behaglig mintdoft. HÀr och dÀr hÀnger det ner pilgrenar som utgör bra gömstÀllen för fisken. I vattnet vÀxer det ocksÄ vÀxter. Gröna, bruna, röda, brungröna, grönbruna och rödbruna, som varvas med sand och grusbotten. Det Àr lÀtt att euforin smyger sig pÄ nÀr den första öringen vakar.