Jag minns den där kolsvarta natten i Alaska, då min vän fotografen Leif Milling och jag regnade in under paddling efter undersköna Stuyahok River. Björnfrossan var lindrigt sagt påträngande, trots stundtals storartat kungslaxfiske.

När kompisen nervöst drog ner tältets ena dragkedja och storögt kikade ut i ovädret, satt en jättebamse till björn i kallvattnet, fem meter från tältet. Då kom längtan hem, stor och stark, öronbedövande och tårdrypande. Idag skulle jag ge vad som helst för att få uppleva den natten igen. Anden i mig har liksom aldrig fått nog.

Där rötterna finns.

Artikelbild

| Magnifika Rengsfallet. Platsen gav mig chansen att känna på den största öringen.

I somras fick jag anledning att återse mitt gamla Jämtland. När jag passerade Dorotea började jag ana konturerna efter landet bakom alla drömska horisonter, den kuperade lustgården där allting en gång började. Syrran hade lovat pannkakor och hjortronsylt, bara det en anledning att lägga mer bly på gaspedalen.

Naturligtvis var jag ”tvungen” att ta en nostalgisväng runt Strömsunds gator, den plats som gav mig starten i livet. Det var i maj 1968 som jag stod på skoltrappan med den vita mössan på huvudet. Jag minns fortfarande pappas ord till mig den dagen; ”Min son. Ta hand om dig, packa ryggsäcken noggrant och se till att du kommer välbehållen åter”. Världen väntade.

Pannkakor och storöring.

En halvtimme senare mötte jag syster Elisabet ute på gården. Det doftade pannkakor lång väg, allt eftersom kvällningen lägrade sig över den voluminösa sjön Ströms Vattudal.

Artikelbild

| Sextiotalet. Kompisen Thord Stattin och jag letade oss allt längre in i den jämtländska fjällvärlden.

Några dagar senare begav jag mig till Valsjöbyn intill den norska gränsen. Vackrare plats får man förmodligen leta efter. Husen klänger ihärdigt efter sluttningarna, där de tryggt speglar sig i Valsjön, hemmet för de verkliga storöringarna.

Jag hade också ett ärende att fullfölja, nämligen att vara behjälplig i ett kommande tv-program tillsammans med fiskeprofilen William Moberg-Faulds.

Artikelbild

| Jag minns min första röding på fluga. Den bäddades varligt ner i fiskekorgen.

Senare samma kväll gästade jag det klassiska Rengsfallet intill byn. Då kom den verkliga nostalgismällen. Plötsligt galopperade hela sextiotalet rakt genom pannbenet. Jag minns självfallet jätteöringen som slet sig efter två timmars stretande under fallet.

Den borde ha vägt kring 10 kilo. Vandringarna uppe på fjällplatån, tillsammans med min kamrat, stigfinnaren Thord Stattin från byn, kommer jag naturligtvis heller aldrig att glömma.

Artikelbild

| Rengströmmen gav mig de första torrflugefångade rödingarna.

Klassiska flugor.

Någon kilometer från byn ligger gränssjön Rengen, ett gammalt beprövat rödingtillhåll. Ur sjön rinner den trevliga Rengströmmen, vars slutdel mynnar ut i Valsjön intill byn. Slutklämmen på vattenflödet är det magnifika Rengsfallet. Det var i den strömmen jag en gång i tiden lärde mig fiska efter vakande röding med flugspö.

Artikelbild

| Rödinggodis. Våtflugorna Teal and Yellow och Teal and Green omgjorda till torrflugor.

På den tiden fanns inte en enda flugbindarbok på svenska. Vanligast var att vi fiskade med spinnspö, plastkula och tre flugor. Det var de engelska och amerikanska våtflugorna som gällde, som Silver Doctor, Greenwells Glory, Bloody Butcher, Wickhams Fancy med flera odödliga kreationer.

Rödingströmmen.

Artikelbild

| TV-profilen William Moberg Faulds testar fisket i Rengströmmen.

Problemet var att de vakande rödingarna inte ville ha sådant käk. De ville äta insekter som flöt på ytan. Hur band man nu en sådan? Det var då som fantasierna fick fritt spelrum. Jag byggde helt enkelt om några klassiska våtflugor till förhoppningsvis funktionsdugliga torrflugor, sådana som flöt. Lyckan log åt mig den dag jag lyckades fixa en torr variant av våtflugan Teal and Green, en gammal goding för traktens öringar. Plötsligt förvandlades kreationen till en mycket gångbar rödingfluga.

William och filmaren Magnus Tingman gjorde trakten den äran under tre dagar. Vi vandrade och fiskade naturligtvis uppe på fjällplatån. Konstigt var att myrarna tycktes vara

Artikelbild

| William har just tappat en jämtländsk storöring.

tyngre att forcera, nu än förr. Vad det nu kunde bero på? En kväll gästade vi också Rengströmmen, fiskade oss fram i stänken nedom Rengsfallet, där vi anade drömska öringar. Några dagar senare kände jag åter doften efter nygräddade pannkakor.