Fiskekrönika Min morfar var en vis man. Han gav mig vissa levnadsregler som, att aldrig meta upp fler öringar ur bäcken än vad som rymdes i stekpannan. Man skulle gå varligt fram i skogar och marker. Gjorde vi upp eld skulle vi vara försiktiga med avskalning av näver och bara bryta kvistar som var riktigt torra. Allt skräp skulle hem. Men när berg ska sprängas, fririnnande älvar kuvas, eller fjällskogen avverkas, tycks alla medel vara tillåtna.

Jag har genom åren fått många namn på min föga meriterade namnlista. En del kallar mig miljömupp, andra en fundamentalistisk miljöbuse eller varför inte en samhällets värsta bakåtsträvare. Listan kan faktiskt göras mycket längre än så.

Det var bland andra min morfar som gav mig insikten att ingenting var för evigt och att naturen var av ändlig struktur. Organismerna fanns i ett begränsat antal, oavsett om det var fråga om mygg eller älgar. Skogen, vattnet och marken var skafferiet vi människor skulle hushålla med. Försiktighet var därför en dygd.

Artikelbild

| Rent vatten global bristvara. Sandåslandet norr om Kiruna hotas av nya gruvetableringar.?Foto: Gunnar Westrin.

 

För mig var det följaktligen helt naturligt att haka på älvdebatterna som grasserade på 70- och 80-talet. Råneälven stod i centrum i den så kallade Ekströmska utredningen. I början på juli 1987 bildades naturresurslagen, som sedermera blev inbakad i nuvarande miljöbalken.

Debatterna tog tio år av mitt liv innan Råneälven äntligen räddades, med 22 rösters övervikt.

Våra kvarvarande outbyggda älvar är numera skyddade, där några också kallas nationalälvar. Dessa är Torneälven, Kalixälven, Piteälven och Vindelälven, med biflöden.

Artikelbild

| Tornedalen har ett laxfiske med stolta traditioner. Urban Kumpula med vacker lax från Muonioälven.FOTO: Petri Liljeroos

Därför gör det mig så illa när jag ideligen läser om Bergsstatens skrämmande generositet gällande undersökningstillstånd, framför allt på väglösa fjällområden i Sápmi. Till och med i min gamla hemby Äspnäs i norra Jämtland har folk varit och grävt för provtagningar, mitt ute på gamla åkrar, inte långt från en och annan ladugård eller uthus?

Northland Resources i Kaunisvaara släpper ut orenat industrivatten, bräddningsvatten – rakt ut i Muonioälven. Morfar torde vända sig i sin grav. Älven är en biälv till Torneälven och naturligtvis skyddad i miljöbalken. Nu har det visat sig att mineraler går före art- och habitatdirektivet, vilket i sin tur betyder att mineraler har företräde gällande skyddet av arter och naturaområden, typ Natura-2000. Synd och skam är också att renskötseln har fått ge vika för gruvnäringen, det vill säga mineralerna går före även där. Det om något är en skamfläck för det demokratiska landet Sverige.

Artikelbild

| Numera är mineraler viktigare än samisk kultur.?

 

Muonioälven är skyddad mot vattenkraftsutbyggnad, men är redan på väg att destrueras kemiskt, vilket är en annan form av egoistisk expansion.

Artikelbild

| Renare vatten får man leta efter. Kaalamakoski i Muonioälven.

Med det kontaminerade gruvvattnet följer bland annat ammoniak, allehanda tungmetaller och svavel. Ammoniak i gruvhantertingen kommer oftast från sprängmedlet. Ämnet kan vara både försurande men oftast övergödande. Vid försurande miljöer får bland andra tungmetalljonerna vidlyftigare rörelser och ”jagar” helt enkelt bort kalken, i det här fallet de livsviktiga kalciumjonerna.

Tungmetalljonerna är också försurande i sig. Vid låga pH-värden blir tungmetalljonerna allt mer aggressiva och ger bland annat negativa effekter på fisk- och fågelreproduktionen. Kalken försvinner, som bland annat är grunden för byggmaterialet i fisk- och fågelägg. De spricker. I värsta fall kommer metalljonerna att fästas som ”bomullstussar” på fiskarnas gälar. Svavlet är också försurande och är en av de ingredienser som har orsakat bottendöden i Östersjön.

Artikelbild

 

Övergödningen världen över har blivit ett miljöproblem bortom alla gränser. Under mina fyrtio år i Råneå har lekplatserna för sik och harr i Råneälvens nedre delar blivit totalt överbeväxta. Övergödningen har dragit in som en dödens osynlige lieman, trots att vi ännu inte har begåvats med någon gruva i Råne älvdal. Längre tid tog det inte.

Artikelbild

Inom gruvhanteringen är övergödningen ett snart ogreppbart problem. I förlängningen ger processen mer gröna växter och alger i vattnet, som i sin tur kräver mer syre under nedbrytningen vintertid. Om isen ligger på ett sådant vatten, som för Muonioälven och de hotade sjöarna i Laevas och Girjas samebyar, kan akut syrebrist uppkomma. Detta i sin tur ger fiskdöd och kallas allmänt för kvavning.

 

Med tanke på ovan nämnda resonemang, vilka är processer som så att säga arbetar i det fördolda, är det helt obegripligt att Northland Resources inte har byggt en tillräckligt stor sediment- eller klarningsdamm. Detta visar på en stor nonchalans mot naturens självklara ekologiska fundament.

Kemispråket är inte lätt och debatten kan bli därefter. Vattnet är lika blått med eller utan giftiga ämnen som ammoniak och svavel. Tungmetalljonerna är mikroskopiskt små. Men de är farliga och får inte ignoreras. Att släppa ut orenat bräddningsvatten i Muonioälven, med en fortsättning i Torneälven och ut i Bottenviken, är inget annat än en sällsynt präktig miljöskandal.