Petra Östergren går vant omkring i sin kusins hus i Kiruna i väntan på flygavgången till Stockholm. Hon har fått en bästa kompis i blandrashunden Salli. Ettårstiken har varit med Petra Östergren i hennes Tornedalsstuga hela sommaren och duon har knutit starka band.
- Hon saknar att äta sorkar som hon har fått göra hela sommaren, konstaterar Petra Östergren över en kopp thé när Salli börjar busa i köket.
Petra Östergren är lite frusen efter morgonpromenaden i duggregn och blicken är närvarande samt intensiv.
Petra Östergren stämmer inte in i mediebilden som rättfram, tuff och hård feminist som ifrågasätter sexköpslagen och propagerar för prostituerades rätt att ses som människor, inte slentrianmässigt som offer för ett manssamhälle. "Man köper inte en kropp, man köper en sexuell tjänst", är en av hennes meningar. Den andra frågeställningen, varför feminismen inte kan acceptera att prostituerade själva ska få definiera och påverka sin livssituation, och varför sexsäljarnas röster sällan hörs, väckte stor debatt när Petra Östergren efter tio års forskning 2006 gav ut boken, "Porr, horor och feminister". En bok som blickade tillbaka på hur motståndet mot prostitutionen tett sig sedan 70-talet.
Ståndpunkterna och frågeställningarna har fått många tidigare öppna dörrar att stängas för Petra Östergren. Forna vännerna inom radikalfeminismen är just forna, till exempel. Nu är hon aktuell med romanen, den om kvinnan Esmara.
-  Nu när jag skrivit den här romanen får jag vara en hel människa igen, en tänkande, kännande människa. De sista tio åren har jag varit tvungen att vara extremt påläst på forskningen och slipad i mina argument, för så fort man nämner sexköp slutar människor tänka. Det blir blackout.
&tempmargin;Nu har du alltså skrivit din första skönlitterära roman som kanske ska recenseras av personer du varit i konflikt med. Hur rädd är du för tyckande kring boken i media?
- Jag har inte skrivit för kultureliten, utan för verklighetens folk. Det är min målgrupp. Jag älskar det begreppet, verklighetens folk, säger hon och fyrar av ett stort leende över att ha hittat en gemensam nämnare med Kristdemokraten Göran Hägglundh.
- Men nu börjar jag bli nervös. Är det en riktigt bok? När jag började skriva hade jag början och slutet klart för mig, mitten fick jag till genom att tänka, tänka, tänka och prata med folk. Jag fick fråga mig själv saker som; hur skriver man en roman, hur är uppbyggnaden, hur är ett kapitel?
&tempmargin;Din roman handlar om Esmara som får se sin mamma bli brutalt mördad, hon växer upp i Tornedalen och flyttar sedan till Stockholm. Hur skulle du beskriva att tragedin påverkar Esmara?
- Jag vill inte skriva det allt för övertydligt i boken, skriva någon på näsan. När man läser boken kan man förhoppningsvis förstå det ändå. Esmara reagerar på ett annat sätt än vad jag gjort. Jag var 22 år när min mamma mördades. Esmara var bara en flicka, så det är naturligtvis en helt annorlunda upplevelser. Hon reagerar med att helt stänga av och det märks i vilka val hon gör. En människas personlighet kan ju synas genom valen. I en roman eller film beskrivs karaktärernas personlighet främst på hur de handlar när de stöter på hinder.
-  Esmara är hela tiden i ett utanförskap, hon hör inte hemma någonstans, hon är en udda fågel var hon än är, bland feministerna, bland folket på Handelshögskolan, i släktfamiljen hon kommer till efter att mamman mördats.
&tempmargin;Man kan naturligtvis ändå inte undgå flera likheter mellan dig och Esmara, även om du noga påpekar att boken är en roman. Din mammas dödsmisshandel i Kiruna under åttiotalet av en närstående man. Om din egen historia har du ju redan skrivit i boken "Att komma till ro med det allra värsta".
- En likhet med mig och Esmara är ju att vi båda känt fasan. Den känslan är hämtad från mig själv. Fasan. Jag vet hur fasan är och hur den känns i kroppen. Jag kan föreställa mig hur den känns för ett barn.
- Jag minns hur det var när mormor ringde och frågade om jag hade någon hos mig, det hade jag. Sedan sa hon att det värsta som kunde hända, hade hänt, säger hon.
Petra Östergren berättar om att sorgen ändrat form, att hon lärt sig leva utan sin mamma. Att hon har det bra, och om man så vill, gått vidare. Vi börjar sedermera tala om andra delar i den aktuella boken.
&tempmargin;Andra likheter med romanfiguren Esmara och dig är att ni båda haft förhållanden med kvinnor. Jag kan inte låta bli att undra vad dina grannar och släktingar i Tornedalen säger till dig över kaffekoppen om dina icke traditionella val?
- Bilden av att Norrbotten är ett fördomsfullt län håller jag inte alls med om. I Tornedalen är det högt upp till tak, även om man inte pratar om det. Jag vet inte vad folk i byarna vet om mig, det är aldrig något vi pratar om. Mitt värde avgörs inte av vad jag gör, utan hur jag bemöter människor i detta nu. Det är stor skillnad, i Stockholm hänger ens identitet på ens yrke, man ÄR börsmäklare.
- Det största sveket i feministbråken kom från en kollega i Luleå. Hon vågade inte vara min vän längre efter att ha sett hur jag behandlades under prostitutionsdebatten. Nu förstår jag att sveket tog mig hårdast för att hon var från Norrbotten. Jag litar automatiskt mer på folk härifrån.
&tempmargin;Esmara är i fastighetsbranschen, själv kan du ingenting om hus och förstår dig inte på ekonomi enligt egen utsago, jag tänker att en massa research måste ligga bakom texten?
- Ja, absolut. Själv fattar jag inte vad brutto och netto är. Och aktier? Men det var spännande att skriva om fastighetsbranschen, det är inte gjort tidigare. Jag tyckte också det var intressant att skriva utifrån en helt ny plattform. Själv älskar jag hus, men att själv handla med fastigheter, nej. Jag skulle inte heller komma på idén som Esmara att börja handla med böcker för att få pengar.
&tempmargin;Men var det inte svårt att skriva om en miljö du själv inte varit i?
- Jag har redan skrivit om sådant jag kan, självförsvar och prostitution. Nu var det här en roman och jag ville gå in i det utan förutfattade åsikter. Skulle jag skriva om sådant jag kan, kanske risken finns för att jag skulle ge tjuvnyp? Nu försöker jag vara objektiv. Genom en ny miljö kunde jag berätta historien om Esmara på ett bättre sätt.