De sitter på trottoaren mitt i kallaste vintern. Påbyltade och med en liten mugg framför sig och hoppas på en allmosa. En del sitter alldeles tysta. Andra ropar ett vänligt ”hej” till de som passerar förbi. Ingen är oberörd av att se dem, en del försöker låtsas att de är det. Somliga ger dem en slant. Andra stirrar rakt fram och låtsas inte se dem.

Några del blir irriterade.

Det finns mycket man kan tänka runt detta nya fenomen med tiggare på gatorna i våra städer.

Ibland hävdas det att tiggeriet är organiserat av maffialiknande organisationer. Andra hävdar att de alls inte är fattiga, att de åker i lyxbilar och har klätt ut sig till trashankar och att de tjänar grova pengar.

De flesta tiggare sägs vara romer från Rumänien, och att det rumänska samhället borde ta hand om dem. Någon ser ett slags konspiration som går ut på att staten skickar hit dem för att tigga så att vi i Sverige ska göra det som egentligen borde vara det rumänska samhällets och EU:s ansvar.

Jag vet egentligen inte vilken analys som är riktig. Inte heller har jag någon lösning på problemet med att vi har tiggare på våra gator.

När jag möter en tiggare bryr jag mig inte så mycket om de här analyserna heller. Jag väljer att se det som så att hur det än kommer sig så möter jag numera ganska ofta människor som sitter och fryser på en gata i norra Sverige, mitt i vintern, i ett för dem främmande land långt hemifrån. Jag struntar i analysen där jag står framför tiggarens utsträckta hand.

Jag ger henne av mitt överflöd. Det förändrar inte hennes liv, men det lindrar hennes nöd något lite. Och jag tillåter mig att må lite bättre än jag annars skulle ha gjort. Vad är det för fel i att låta medkänslan styra ibland?