Dagens politiker tycks ha tappat bort innebörden av välfärd. Enligt vad de själva hävdar har anslagen till välfärden ökat de senaste åren.

När man granskar deras uppgifter ser man ganska snart att vad de talar om är skola, vård och omsorg.

So far, so good.

Artikelbild

Tittar man närmare på vad den ursprungliga innebörden av välfärd, så omfattar den betydligt mer än dessa områden.

Dit hör en grundläggande möjlighet för var och en att kunna äta sig mätt varje dag, att kunna betala sin hyra och ge sina barn ett fungerande liv.

Till välfärden hör sjukförsäkring. Den, pension, arbetsskadeförsäkring, arbetslöshetsförsäkring och alla trygghetssystem som har byggts upp under lång tid, har succesivt urholkats.

Dessa delar har av någon outgrundlig anledning fallit bort i välfärdsbegreppet.

Om vi fortsätter på den inslagna vägen kommer vi att ha ett samhälle med fler ”problemområden”, mer utanförskap, upplopp och en befolkning som kommer att bli allt mer missnöjd med det etablerade samhället.

Detta kommer i sin tur att leda till betydligt högre kostnader för staten. Vård av sjuka, både psykiskt och fysiskt, missbrukare och arbetsskadade kommer att öka.

Även kostnader för polisen ökar på grund av en utbredd skadegörelse och ökad brottslighet.

Vi kan redan idag se en ökning av arbetsskador, för att företag och chefer inte tar sitt ansvar.

Psykiska problem eskalerar snabbt för att de skyddssystem som ska träda in vid sjukdom och arbetslöshet har nedmonterats.

Många pensionärer har inte råd att sköta sina tänder eller hämta ut medicin, ”de ska betala en högre skatt, eftersom de inte arbetar”, enligt vissa.

Pension är uppskjuten lön som redan är skattad, så den borde vara skattefri.

Försörjningsstöd kan du bara få om du har avyttrat allt som kan generera några kronor.

Även tillgångar som tillhör dina barn ska du ta av.

Vi kommer alltmer mot en punkt där det är vi mot dom. Vi som har och dom som inte har.

Jag har, så varför ska jag bry mig om att min granne inte har. Det är inte mitt problem.

Man får väl rycka upp sig, skaffa ett jobb och göra rätt för sig som alla andra.

Är det verkligen ett sådant samhälle vi vill leva i?

Vi kan alla hamna där en dag och då kanske det är för sent att ändra åsikt. Var har solidariteten, medmänskligheten, etiken och moralen tagit vägen?

Alla har rätt till livskvalitet, även de som inte har möjlighet att utföra ett arbete.

Nu måste våra politiker ta sitt ansvar och se till att alla i vårt avlånga land har ett liv som är värt att leva.

Alltför många orkar inte kämpa längre mot myndigheter för att få en tryggad försörjning, utan tar sitt liv.

Denna människosyn är inte värdig ett så kallat välfärdsland.

Nu ser vi fram emot att ni politiker törs stå upp för dessa viktiga frågor.