Det finns tillfällen i livet då man vill koppla av en stund med lite skön och avslappnande jazz. Då skall man absolut inte besöka en konsert med Janne Ersson big band. Här är det åka av som gäller. Ståpäls i full karriär från första till sista tonen. Visst, några ballader förekommer men den pulshöjning publiken direkt får är av sådan kick-effekt att varken paus eller enstaka stycke i annat tempo får hjärtat att pulsera lugnare.
Första sets hyllning till trumslagaren Buddy Rich är en veritabel uppvisning i vilka muskler ett storband kan besitta. Janne Ersson, lika hårt slående bakom sina trummor som hans medmusikanter är hårt svängande leder sina mannar i ett program där groovet är i cent-rum.

Rytmen är central och solister och hela orkestern bjuder på en taktfasthet av sällan skådat slag. Många av arren är karbonkopior på de som Buddy själv spelade live och på skiva.
Tråkigt kan tyckas, men när de är så här välspelade så urskuldas den bitvisa bristen på originalitet många gånger om. Särskilt den svängiga versionen av folkvisan Greensleaves etsar sig kvar i minnet.
Att ge sig på en sådan helig ko som Buddy Richs paradnummer, medleyt ur musikalen West side story, är ett vågspel. Det monstruösa trumsolot förvaltas dock väl av Janne Ersson som här visar att han är en trumslagare helt i Buddys anda, även om vissa av hans solon under kvällen är lite väl mycket hamrande för min smak.
Efter paus träder så Hayati Kafe in på scenen. En sångare som besitter en klassisk crooner-röst. Full av värme gör rösten sig perfekt framför ett fläskigt komp och det är svårt att tänka sig en bättre uttolkare av the great american songbook. Låtar ur Frank Sinatras, Mel Tormes samt Sammy Davis Jr:s repertoarer bär något evigt över sig och det är tolkningar som detta som gör att de med rätta kallas för standards. That old black magic, The very thought of you, The lady is a tramp svänger skönt i kistan. Hayati rör sig rytmiskt på scen med musiken vilket ger hans framföranden en extra dimension. Även det skamlöst roliga mellansnacket bidrar till kvällens rakt igenom uppsluppna stämning.

Kvällens enda smolk i glädjebägaren var den var den bitvis påvra ljudmixen. Hayatis röst dränks bitvis av det alltför starka storbandskompet. Men i övigt var detta en kväll där swingälskaren fick sitt fulla lystmäte.
Publiken som verkligen tycks ha den här musik en i sitt hjärta tar till sig den i fulla drag.
För vissa kom julafton tidigt i år.