En konsert kan knappast börja bättre än med ouvertyren till Mozarts opera Figaros bröllop. Ett kort men pampigt musikstycke där musikerna får ge allt.
Och som de gör det. Framförandet är fläckfritt och bådar gott för kvällens övriga aktiviteter. Det bjuds på en nerv och ett driv som verkligen gör stycket rättvisa. Sedan är det dags för Erik Westerbergs vokalensemble att göra entré. Jean Sibelius hymn ur Finlandia är nordisk nationalromantik när den är som bäst. Välsjunget och välspelat.
Christian Svarfvar har verkligen utvecklats med årens lopp. Det är spännande att följa en solists utveckling under ett antal år. Den unge violinvirtuosen har framtiden för sig vilket inte minst bevisas i det briljanta solospelet i Christans Sindings Svit. Han levererar ett känslofyllt framförande och i den snabba tredje, sista satsen skulle man vilja ansluta ett batteri till instrumentet och utvinna ström ur den energi som alstras med stråken eldfängd mot strängarna. Andras satsens ljuvliga folkloristiska melankoli lyser också vackert igenom. Musik som får en att vilja gå ut i naturen, dofta på den nordiska myllan och bara vara.

Samma känslor bibehålls när vokalensemblen åter äntrar scenen och ackompanjerade av lyhörde pianisten Mårten Landström sjunger Wilhelm Stenhammars Vårnatt till text av Oskar Levertin. Ett synnerligen välljudande exempel som får avsluta trojkan med nordisk nationalromantik.
Sedan är det så dags för kvällens huvudattraktion - uruppförandet av Jan Sandströms kantat Skapelsemorgon. Beställd av Frimurarna i Luleå och Norrbotten för att fira sitt 100-årsjubileum har Sandström valt ut sex av Bo Setterlinds dikter och tonsatt dem för kör orkester och två solister. Spänningen är så där att man kan ta på den i lokalen och den förväntan många nog känt inför verkets premiär infrias med råge.
Mycket modern klassisk musik är varken särskilt lättlyssnad eller lättspelad - det skall gudarna veta. Men det gäller inte Skapelsemorgon. Sandström har skapat ett verk som är synnerligen kommersiellt i sin utformning. Det är bombastiskt storslaget och minner i vissa delar om modern filmmusik. Likt bra sådan väcker den inre bilder och får lyssnaren att fantisera.

Men ett stycke musik är bara noter på ett papper om den inte framförs bra. Solisterna, mezzosopranen Katarina Giotas och barytonen Olle Person ihop med Vokalensemblen och Kammarorkestern levererar ett framförande som sent skall glömmas. Detta är en mäktig musikupplevelse och de förhoppningar som närts att detta verk kan ingå i den svenska klassiska standardrepertoaren känns inte alls främmande.
Jan Sandström har med Skapelsemorgon lyckats visa att nutida svensk konstmusik inte behöver vara inåtvänd - tvärtom.
Det här är musik som likt ett melodifestivalbidrag fastnar efter en lyssning. Vilken Skapelsemorgon!