Nam Le slår hål på etnolitteraturen

En novellsamling av 31-årige Nam Le vinner kritikers hjärtan över hela världen. På ett sofistikerat sätt slår han fast rätten att inte behöva skriva om Vietnam - för att skriva om just Vietnam.
"Du skulle kunna exploatera det vietnamesiska hur mycket som helst. Men i stället väljer du att skriva om lesbiska vampyrer och colombianska yrkesmördare och föräldralösa barn i Hiroshima - och om New York-konstnärer med hemorrojder."
Nam Les öppningsnovell i rosade Båten är en galghumoristisk, elegant och samtidigt allvarlig uppgörelse med litteraturvärldens förväntningar på etnicitet, autenticitet och det självupplevda. Huvudpersonen, namne med Nam Le, studerar kreativt skrivande på universitetet i Iowa och kämpar med hur han ska förhålla sig till sitt vietnamesiska förflutna. Likheterna med författaren som nu sitter på ett hotell i Stockholm, med anledning av den svenska översättningen av hans debut, är påtagliga.

Citatet ovan är en god väns råd till novellens Nam Le, strax efter att en lärare förklarat hur het den etniska litteraturen är. Vännen hejar på Nam Le, som ju lika väl "kunnat skriva om vietnamesiska båtflyktingar hela tiden".
- Jag vill leka med tanken om autenticitet, att lidande anses autentiskt, liksom personliga erfarenheter av mer etniskt slag. Vi är skolade att läsa in det självbiografiska i fiktionen, säger Nam Le, som med mild röst artigt utvecklar sina tankar.
I novellen han pratar om är klichéerna staplade på varandra - författaren som dricker för mycket, hans våldsamma far, förlamande skrivkramp och berättelsen som bränns på slutet - inte helt smickrande om han nu hade skrivit om sig själv.
- Bara för att något uppenbart är påhittat betyder det inte att det inte är sant - en idé vi verkar vara på väg att förlora. Men det var svårt att ge huvudpersonen mitt namn, läser du vidare förstår du förhoppningsvis att jag inte är förtjust i självupptagenhet.

Det är två år sedan novellsamlingen Båten först gavs ut. Nam Le var då inte 30 år fyllda och slog svårflörtade kritiker på de stora amerikanska tidningarna med häpnad - en debutant som rörde sig fritt mellan så olika världar som Teheran, Hiroshima, Colombia och Australien, dessutom lika självklart som någon av de klassiska romanförfattarna.
Nam Le är född i Vietnam och uppvuxen i Australien. Sin första novell skrev han på resande fot under ett sabbatsår, den var inget att ha försäkrar han, men den gjorde att han antogs till sin första skrivarkurs. Sedan dess har han fortsatt skriva och fortsatt resa. I dag bor han i franska Cassis, där han har ett vistelsestipendium, innan dess i England, Italien och några olika platser i USA. Häromdagen räknade han en samling boardingpass - 40 stycken bara det senaste året.
- Ska jag sätta fingret på ett land är Australien fortfarande hemma. Men jag är inte säker. Jag har aldrig förknippat Australien med skrivandet, det är snarare platsen för min uppväxt. Just nu är skrivandet mitt liv och det komplicerar saken.
I den sista novellen, Båten som gett boken dess namn, återvänder Nam Le till slut till Vietnam, och till sitt eget förflutna. Hur pass självupplevt det är framgår inte, men känns i sammanhanget oviktigt.
Hur det än förhåller sig är bilden av en flyktingbåt som fastnat mitt ute på havet i stekande sol plågsam. Vattnet tar slut, barn dör av uttorkning och ingen vet om man någonsin når land.
- När jag gjorde den resan var jag bara ett år, så jag minns ingenting. När jag började skriva svor jag på att hålla mig borta från allt vietnamesiskt, eftersom det vore exakt vad som förväntades. Men genom att undvika det vietnamesiska gav jag det lika stor vikt som om jag bara skrivit om det. Det är en pusselbit av mig och min familj.
 
 
  • MEST LÄSTA
  • Andra har läst

Kultur

Mer kultur