Komposition är A och O för både en lyckad novell och för en lyckad novellsamling. Einar Askestad gör båda delarna i Frånfällen, och man imponeras framförallt av hur författaren håller ihop sitt tema genom samlingen, utan att bli för påtaglig.
Anslaget, i den första novellen, berättar om ett medvetande som aldrig tycks upphöra, utan kan notera allt som händer med kroppen, trots att den förefaller vara utom viljans räckhåll.
Den dubbla tolkningen som kan läsa händelserna både konkret och symboliskt öppnar upp för bokens kommande noveller, där ett genomgående tema verkar vara just medvetandets position i förhållande till jaget och till existensen.
Att öppna med just denna novell, som håller sig precis utom gränsen för det man brukar kalla den fantastiska novellen, alltså där allt kan hända, är ett djärvt drag, men Askestad håller stramt i tyglarna på sin prosa, och påminner läsaren tydligt om att det inte är enbart är existentiell action det handlar om, utan att han även gestaltar subjektiva upplevelser av jagets samspel med omgivningen.

För mig formar inledningsnovellen den fortsatta läsningen starkt, och jag vill gärna tolka de kommande novellerna som tillbakablickar, utvikningar och fortsättningar på det litterärt experimentella "jag" som Askestad etablerat inledningsvis. Om det jag som är inledningsnovellens röst är som en vattenyta, så rör sig de övriga novellerna på olika höjd ovan den, men utan att någonsin komma tillbaka till, eller komma under den, psykologiskt.
Man kan därför läsa den inre monologen i till exempel Mötet som en mer konkret gestaltning av ett sinnestillstånd där iakttagandet av omgivningen, i all sin enkelhet, blir så intensivt för jaget att kroppen inte verkar finnas där. Samtidigt påminns man om klyvningen mellan kropp och medvetande i första novellen.

Askestads mentala infattning för Frånfällen, som jag uppfattar det, gör att han samlingen igenom kan skriva nästan vad han har lust med, och man gör ändå kopplingen till det djupare tema som slagits an från början. Det blir nästan som att ha en hemlighet med sig genom läsningen, som gör även alldagligare eller konkretare information i novellerna spännande och betydelsefull.
Det "jag" som Askestad livar upp från en tillfällig död, i slutnovellens actionbetonade och dokumentärt färgade fattning, fungerar både som en återkoppling till början, och som en plantering om var idén till novellsamlingens tema möjligen kommer ifrån. Visst handlar det om döden, men i Askestads tolkning är liemannen mer en joker än en svarte petter.