Med utgångspunkt i 1600-talspoeten Antti Mikkelinpoika Keksis Tornedalsdikt från 1677 har David Vikgren arbetat fram en bok som dels består av Vikgrens motsatsversion av dikten, följt av hans egen avlyssnade tolkning, en anagramversion och slutligen en till svenska översatt version.
Antti Mikkelinpoika Keksis dikt, som sjöngs på det ålderdomliga versmåttet runovers och som från början inte skrevs ner, handlar om islossningen i Torneälven.
- Dikten är i det närmaste kanoniserad i Tornedalen. De flesta känner till dikten men jag tror inte att den används i någon större utsträckning idag. Man känner till den som en slags urkund, den tillhör kulturhistorien. Den är tätt sammankopplad med en biblisk berättelse. Det finns en slags treenighetsbörjan med vattnet och Torneträsk som går från fruset landskap till islossning, säger David Vikgren och berättar att dikten även är en slags allegori för en ny tid - våren.

I ett år har han arbetat aktivt med boken även om den funnits som idé hos honom under en längre tid. Han berättar att dikten väckt mycket tankar hos honom och att han velat göra något nytt utifrån dikten men inte bara en översättning.
Slutresultatet, Anttikeksiskväde, är en tolkning av Mikkelinpoika Keksis dikt i fyra delar.
I atonym/motsatsversionen har Vikgren bytt ut vissa ord och namn. Vinter har bytts ut mot sommar, Maria blir Maryam, Torneälven har blivit Torneöken. Den andra delen, homofonversionen, bygger på hans egen inläsning av den finska versionen som han sedan lyssnat på och tolkat till hur det i hans öron lät på svenska. Han jämför med hur man som barn ljudade till och tolkade engelska strofer ur låttexter.
Hur kom du på lyssningsidén?
- Det är en konsekvens av att jag inte kan finska. Men samtidigt fungerar ju ramsor på det sättet. Det innehållsliga är inte det viktigaste utan allitteration. Meningen kommer sedan, man utläser en mening ur det, säger Vikgren.
I anagramversionen har Vikgren använt sig av ett anagramprogram där den finska strofen är översatt till en svensk strof via anagrammet.
Bokens sista del, den översatta versionen, som David Vikgren själv kallar "en mer konventionell översättning", kallas i boken för "kollektivversionen". Tjugosex personer, Vikgren inkluderad, har gemensamt arbetat fram översättningen.
- Den kollektiva arbetsfördelningen har varit väldigt viktig. Även om jag varit drivande så har jag inte varit ensam om resultatet, säger David Vikgren.

Trots att dikten i sin ursprungsversion är på finska har det inte varit något krav från Vikgrens håll att översättarna ska kunna finska.
-  Att översätta något ordagrant ger ett resultat, säger David Vikgren och berättar att det viktigaste har varit att de tagit sig an texten och att det intressanta har varit att arbeta med personer ur olika yrkesgrupper som "ger nytt liv och ett levande språk".
-  Det intressanta har varit att få många röster, att många bidragit till texten, säger David Vikgren.