Den amerikanska jazzsångerskan Melody Gardot är ett av de mest kända exemplen på vad den medicinska forskningen kallar hjärnans plasticitet, på att det aldrig är kört. Som 19-åring blev hon påkörd av en jeep och fick svåra hjärn- och bäckenbensskador. Huvudet värkte, närminnet var dåligt. Hennes tolfte doktor förklarade att hon måste hitta något som kunde göra henne glad.

När han fick veta att hon spelat och sjungit före olyckan sade han att musiken kunde förbättra hennes hjärnkapacitet, få henne att fungera igen, och så blev det.

På Moma, Museum of Modern Art, i New York hålls sedan länge särskilda konstvisningar för dementa som ställda inför konstverken plötsligt visar sig kapabla till samtal med sina anhöriga på en helt annan nivå.

Artikelbild

Det svenska försöksprojektet i Helsingborg har ett liknande upplägg så till vida att det omfattar aktivitet i grupp och samtal. Men i stället för dementa eller hjärnskadade har svenska politiker i stället prioriterat långtidssjukskrivna smärtpatienter eller deprimerade för att, på sikt, få ut dem i arbetslivet igen. Just nu pågår utvärderingen som ska redovisas för regeringen i juni.

Hur har det då gått?

- Flera deltagare har gått in i arbetsprövning efter det här. Det kanske de hade gjort ändå, det kan man aldrig veta. Men de säger att programmet fått dem att ta tag i sina liv, säger Sören Augustinsson, socialpsykolog vid Högskolan Kristianstad.

Hans huvuduppgift är dock inte att utvärdera effekterna av själva behandlingen utan att förbättra den modell som Kultur Skåne, Helsingborgs stad och den lokala vårdcentralen använt sig av.

Deltagarna kallas just deltagare, inte patienter. De har promenerat i Sofiero slottspark, gått på särskilda konstvisningar på Dunkers kulturhus, de har sjungit och haft samtal om litteratur.

De har deltagit i ett kulturutbud som redan fanns tillgängligt i staden.

- Kärnan har varit att man är med om en aktivitet som leder till samtal. Om du ensam går och tittar på konst generar det vissa effekter, men om ni är tre eller fyra får ni något att tala om vilket är poängen. Det svåra är att bryta folks cirklar mellan sängen, kylskåpet och tv:n.

Sören Augustinsson har intervjuat tio av deltagarna, samtliga positiva. Den första gruppen har också fortsatt att träffas efter att programmet tagit slut.

- En kvinna hade just blivit av med ersättningen från Försäkringskassan och lånade pengar av sina barn när hon blev tillfrågad om att vara med. Hennes ögon lyste, det här projektet var det bästa som hänt henne i livet.

Gemensamt för deltagarna i Helsingborg är också att de knappt deltagit i kulturlivet tidigare.

- En man hade bott i staden i hela sitt liv men hade ändå aldrig varit på Dunkers kulturhus. Han trodde inte det var till för honom. Det är lätt att glömma att vi fortfarande lever i ett klassamhälle. Kommer du från en viss bakgrund blir du fostrad i att "det där är för kulturmänniskorna, dit går inte vi", säger Sören Augustinsson.

Kulturvärldens farhågor om ett politiskt nyttokrav på kulturen tycker han är ogrundade.

- Om man gör konst för att den ska vara nyttig tappar den sin nytta. Om det däremot är så att den för nytta med sig kan man väl ändå använda den i samhället?