KRO, konstnärernas riksorganisation fyller 75 år i år. Ja må hen leva, ja må hen leva uti hundrade år, visst ska hen leva! gnolar jag. Det går mycket lättare att städa om man sjunger. Ateljén måste röjas, senaste jobbet är slutfört och nya tider stundar. Bortstädandet är en slags besvärjelse inför det kommande.

Men KRO. Det låter kråka om man försöker sig på sjönsång av själva namnet. Som tur är vet jag bättre än att förakta kråkor och andra fåglar som inte sjunger lika vackert som jag själv. Tur har jag också haft som fick träffa flera av de nu bortgångna konstnärerna som hela sitt liv var aktiva i KRO:s fackliga arbete och hann berättade om organisationen. Hur den en gång startade och vad som byggts upp och åstadkommits under årens lopp. Och vikten av att fortsätta föreningsarbetet, hålla ihop för bättre villkor. Vara solidarisk part, eniga, någon att räkna med när avtal ska förhandlas fram, regler ska stiftas. Stat, landsting och kommuner ska sammanträdas med.

De äldre konstnärerna sa sol-i-dar-isk. Det ordet får mig att titta på ateljéfönstren som solen flödar in genom. Solidaritetsordet i april i norra Norrland, vare sig inland eller kust där varenda levande själ vill ut och glassa sig i solen efter egen förmåga. Det fungerar inte alls. Förstås handlar det inte om månaderna och dess namn. Inte sol ute sol inne eller ens solist.

Grattis KRO som tappert företrätt oss svårsolidariska konstnärer i 75 års tid och lyckats få till stånd förbättringar!