Bakom Lilian O. Montmars dokumentärroman om samekvinnan Maria Magdalena Mathsdotter finns ett gediget reserarcharbete. Man får snabbt känslan av närvaro i det 1800-tal och de miljöer som skildras. Det kan vara pappan Mattias vardag på fjället, eller mamma Magdalenas i det hushåll som enligt strikt samisk tradition är kvinnans domäner. Vardagen står i fokus och där ingår också barnafödande med jämna mellanrum. Maria, född med "segerhuva", ser fjällhimlen 1835 och är en av fem döttrar i familjen.

"Stora delar av boken borde ha skrivits på dialekt", skriver Montmar. Jag tycker det är bra att det inte blev så, för då hade allt färre presumtiva läsare kunnat ta del av den märkliga berättelsen om hur bokens centralgestalt genom mod och övertygelse, inte minst religiös, "gick till kungs" för samiska barns behov av skolor och barnhem. För omgivningen i Dalasjö med omnejd i Västerbottens län, torde detta att bege sig till Stockholm nästan vara som att 150 år senare förstå en resa till månen. Men tro kan försätta berg, berg av känslor från modersmjölken att vara underdånig och nöjd med livets lott.

I botten som drivkraft fanns också ett löfte till den döende systern Regina.

Artikelbild

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Den dominerande delen av Montmars dryga 300-sidiga bok utspelas kring Marias väg till huvudstaden, vistelsen i densamma, och hemresan till det kända i hemtrakten. Strapatser är ett missvisande ord, men vilka krafter och vilken oräddhet denna lilla kvinna visade. Hon åker skidor, vandrar och hittar mer eller mindre farliga sovställen. Hon möts av förundran, misstro och fördomar, men också av öppna famnar och givmildhet. I Stockholm mottas hon nästan som en stjärna och potentater av skiljda slag lovar pengar och stöd. Sällan har så många med medaljer och guld på axlar brytt sig om situationen för samiska barn. Mötet med pastor Henri Roehrich, från Franska reformerta kyrkan, blir dock början på en djupgående och livslång vänskap som också innehöll frön till något annat.

Mycket snack och lite verkstad, är ett uttryck som dyker upp när jag läser vad som hände efter 34 dagars resa för Maria Magdalena Mathsdotter. Ok, det är inte helt sant, besöket resulterade i två skolor och barnhem i Bäcksele.

Den strävsamma Maria kom åter att resa till rikets stad och där träffa den älskade...? pastor Roehrich, fast nu med budskapet att konflikten med nybyggare i Vilhelmina kommun måste lösas och att samerna hela tiden trängs undan av statens gynnade personer.

Lilian O. Montmar startade från noll när hon började arbetet med att skildra "Nordens apostel" och hennes samtid. Resultatet är ingen bladvändare, men ett gediget hantverk om en tid som inte helt har flytt. Fördomar och okunskap om Sveriges ursprungsbefolkning finns fortfarande i vårt upplysta samhälle.