Hon tycker om att omnämnas som grafiker med smednypor. Det var i grafiken hon hittade sitt språk.

- Jag tycker om grafik för man måste tänka, reducera. Det är en långsam teknik som gör att man själv hänger med.

Brita Weglin började för 25 år sedan att fördjupa sig i grafiken tack var att det fanns en kommunal grafikverkstad i Luleå där hon också jobbade.

Artikelbild

| Brita Weglin och skulpturen Väktare.

Hon ville inte leva i absolut ekonomiskt osäkerhet, utan har därför kombinerat sitt konstnärskap med lärarjobb.

- Jag hade konstnärsdrömmar och valde att bli bildlärare för att kunna försörja mig. Det känns inte som någon uppoffring. Jag hade små barn och ville ha den biten i livet också. Jag sökte inte vidare på några konsthögskolor, men jag har utvecklats i långsam takt. Jag tror inte att det behöver vara sämre.

 

Hon är 66 år och har börjat trappa ned som gästlärare på svenskfinska folkhögskolan i Haparanda.

Artikelbild

| Brita Weglin och skulpturen Väktare.

Brita Weglin har två barn och tre barnbarn. För att kunna vara med dem och på grund av artros kommer hon inte göra fler stora grafiska bilder. I livets villervalla och Jag, du och alla andra blir de sista.

- När jag gjorde dem höll jag på att dräpa mig och bestämde mig för att aldrig mer. Det är så tungt med de där stora plåtarna och jag har jobbat med väldigt tunga tekniker. Det sliter på kroppen. Jag älskar grafiken, men herregud man måste hitta nya vägar.

Hon har svårt att hålla sig till en sak och jobbar med många olika tekniker.

- Det finns berättelser i alla mina bilder, men jag gör dem för min egen skull. För att det måste ut. När man får uppdrag är det en utmaning. Jag vill inte frångå mitt språk, men de som beställt bilderna ska ändå bli nöjda.

Brita Weglins bilder berättar om allt som spänner mellan liv och död.

- Alla ska över dödsfloden. Ju äldre man blir ju närmare kommer man den. Det finns en kraft i de bilderna.

Med ett skratt berättar hon att svärdottern Liivi tycker att hon ska ha sin skulptur Väktare som ett monument vid sin gravsten på Skogskyrkogården i Stockholm.

- Det är Liivis kärva, estniska humor. Vår son, Emil, träffade Liivi med rötter i Estland och då fick vi ett till land som vi känner oss släkt med.

 

Från Liivis barndomshem på den estniska landsbygden plockade Brita Weglin med sig rostiga spikar och handtag. Med dem, en timmerstock från Lainio och en hel del annat uppstod väktaren.

Hon har målat en serie hus i akvarell. Någon tyckte en tavla ser ut som tsunamin i Japan.

- Men det är min personliga tsunami, mina överlevnadsbilder. Min mamma var väldigt sjuk och jag tog hand om henne i fem veckor. För att orka så målade jag på kvällar och nätter en massa hus.

- Jag är från Hälsingland och där finns det stora ladugårdar med massor av fönster för att kossorna också ska ha ljus. Det inspirerade mig. Mamma frisknade till och är 94 år.

Hus är väldigt personliga, tycker Brita Weglin och berättar att i drömmen är huset symbolen för Jaget.

Hon bjuder på sig själv och avslutade sin egen presentation av utställningen med den underbart roliga historien bakom Die Böse Dame (Den ondskefulla damen).

- Jag skulle vara med på en på en grafikutställning i Ungern. Det var massor med folk och vi förstod ingenting, utan hakade på när alla skyndade till kasinot där de bjöd på snittar och champagne. Då kom en dam och ryckte i mina kläder. Jag hade inte tid att prata utan gav henne mitt visitkort.

 

Efter några månader kom ett tjockt kuvert hem till Brita Weglin i Luleå. Kvinnan från Ungern påstod att hon höll på att göra en film om koncentrationslägren under andra världskriget som skulle spelas in i England.

- Hon skrev: "Jag tycker att du svenska konstnären skulle vara utmärkt i rollen som Die Böse dame". Hon hade skrivit till drottning Silvia, herregud tänkte jag, men hon läser väl inte alla sådana galna brev.