"Aldrig får man vara glad" är titeln på det bärande stycket på Norrbottensteaterns scen denna höst. Kanske är det reaktionen hos egna teaterpubliken som titeln speglar efter genomläsning av höstprogrammet. Teaterledningen vill roa, göra det enkla, inte göra det svåra och utmanande.

Inom kvällspressen användes förr begreppet "Nisse i Hökarängen", när det handlade om vilken publik journalisterna skulle skriva för. Teaterchefen Karin Enberg förefaller ha en egen Nisse som hon sätter upp pjäserna för på teaterns tre scener. Är det möjligen Nils Olof i Sunderbyn?

Han är lantbrukarnas ordförande i Norrbotten och bar i vintras in både pengar och en kossa i entrén för att Norrbottensteatern skulle spela musikpjäsen Grabben i graven bredvid. Det sega stycket handlade om bonden Benny och bibliotekarien Desirée. En sådan tillfällighet! Varje gång vi öppnade entrédörren till teatern så råmade kossan. så teatern kunde döpas om till Bregottfabriken.

Nu har kossan burits ut, men det ska spelas revy som i snart sagt alla byar. Det utlovas "vässad samhällssatir", men teatern väljer den snälla revyformen. När får vi se en pjäs som retar pamparna, utan fredagsmysig revyförklädnad.

Är det kulturpolitik, herrar och damer kulturpolitiker, att Norrbottensteatern bara ska ägna sig åt lättgodset, bara roa och underhålla?

Var är den mera krävande dramatiken, den som kräver mera av såväl aktören på scenen som publiken i salongen?

I programhäftet söker jag förgäves efter någon pålitlig dramatiker, men finner bara pjäser av Norrbottens egna förmågor. Jo, men där finns ju en bild av August Strindberg!

Får vi en Strindberg-pjäs i sista stund under Strindbergsåret? Nja, det visar sig vara en soppteater om Strindberg, av revyensemblen. Det är synd om människorna är titeln på detta soppnummer om Strindberg.

Jo, särskilt om Norrbottensteaterns publik.