Ser från tredje våningen i ett rum på Sveriges sista järnvägshotell hur den växande gruvgropen närmar sig Kiruna centralstation. Snart finns inte Sveriges sista järnvägshotell, om några år är här kanske bara ett hål i marken.

På järnvägsspåren nedanför hotellfönstret står tankvagnar. Nästan alla är nedklottrade. Eller är det graffiti, konst?

I vart fall ser inte jag något uttryck
i det som målats, inget budskap. Allt ser liksom likadant ut. Skadegörelse, säger lagen.

Men vad är egentligen skadegörelse? Från samma hotellrumsfönster syns Kiirunavaara. Nu ser det säkert helt annorlunda ut än när en handelsresande tittade ut mot berget från samma hotellrum när det förra seklet var ungt. Är det inte också skadegörelse. Den skadegörelsen är laglig, den på järnvägsvagnarna olaglig.

I Luleå pågår en debatt om graffiti. En ledarskribent på en högerorienterad tidning har skrivit och retat upp stadens nye konsthallschef, Hans Sundvall, så till den milda grad att Sundvall ansåg sig föranlåten att läsa upp en proklamation när han inledde presskonferensen om höstens graffiti-fria utställningsprogram.

Av Sundvalls proklamation fick vi häpna veta att Konsthallen vill stå för en fri konst, fri från censur och ingrepp både från statsmakten, polisväsendet, politiker och eventuella ledarskribenter. Ja, hade vi trott något annat.

Och så tog konsthallschefen ny sats: "Vi tänker på intet sätt fråga polisen till råds inför att vi planerar vår verksamhet utan vi tar själva egna, självständiga beslut utifrån kvalitetskriterier som vi själva sätter upp".

Ja, herre gud, vad annars?

Ibland kan orden bli för stora, inte bara de ordliknande krumelurer som klottras på järnvägsvagnar. Herr konsthallschefens ord blev ännu större, men det är bara att hoppas att de inte bara åkte rätt ut i luften.

Nu vill vi se de stora orden landa
i en utställningsverksamhet som retar statsmakten, politikerna och även någon ledarskribent.

Och varför inte
ett polisingripande?

Det skulle konsthallen behöva.