Inte förrän det blir skarpt läge inser man vad man har och vad man kan förlora. Inte förrän då uppskattar man vardagstristessen och önskar att den kunde vara livet ut. Detta är andemeningen i Erika Scotts debutroman ”Vi ses i Disneyland”.

Emma och Andreas är gifta och har två barn. Hon jobbar på produktionsbolaget Gigant Television och han är frilansjournalist. Hans återkommande depressioner tär på äktenskapet och när Emma vid ett läkarbesök får reda på att hon har äggstockscancer, ”the silent killer”, tvekar hon i det längsta att berätta. Kanske kommer han inte att kunna hantera det. Istället vänder sig Emma till ex-sambon Preben som hon anser vara en mer stabil klippa att luta sig mot. Detta samtidigt som Andreas på annat håll tillfredsställer sina lustar.

I denna berättelse är himmelriket detsamma som Disneyland, och Emma förklarar för sina barn att det är dit hon kommer att resa ifall hon inte blir frisk. Trots det tunga ämnet är boken inte alltför sorglig. Via ett medium får Emma kontakt med sin mormor, som också gick bort i cancer och nu befinner sig på andra sidan. Att döden inte är slutet är på så vis en annan av berättelsens lärdomar.

Erika Scott som är journalist på Aftonbladet skriver underhållande och speglar träffande de olika känslor och situationer som kan uppstå inom en relation. Lättsamheten känns dock ibland aningen ytlig och lite mer smärta hade, med tanke på situationen, därför inte skadat.

Hon vill själv placera boken i en helt ny genre, som hon i en tv-intervju kallar ”relation noir”, detta då den varken är feelgood, feelbad eller chick-lit, utan även innehåller stråk av spänning och svärta.

En bladvändare är det definitivt, och slutet som jag under läsningens gång var nyfiken på, känns realistiskt. ”Vi ses i Disneyland” får sammanfattningsvis ett gott betyg.