Mamma Mu och Kråkan är varandras motsatser. Ett omaka par vänner som hänger runt och gör saker tillsammans. De fiskar i en balja, har picknick i lagården och så vidare.

Hon, trygg, godmodig, sävlig och totalt obekymrad om sitt yttre, att släppa en fis gör väl inget, menar hon.

Kråkan, rastlös, fåfäng, självupptagen och gapig som en riktig kråka.

Artikelbild

En dag kraschar Kråkan in i lagårdsfönstret där Mamma Mu lever ett småtråkigt liv men drömmer om något roligare. En berättelse om vänskap och att våga förverkliga sina drömmar tar sin början.

Mamma Mu gestaltas med stor charm av Mats Pontén; Långa ögonfransar, en otymplig ko-dräkt och en oefterhärmlig uppsyn av en ”dum kossa”.

Kråkans gapiga och melodramatiska rollfigur gestaltas fint av Camilla Eriksson som smidigt skiftar mellan att spela med eller utan handdockan, Kråkan.

Norrbottensteaterns tolkning av ”Mamma Mu och Kråkan” tar upp det här med att ha drömmar, bortom vad som är möjligt. Mamma Mu är ju en ko som drömmer om att lära sig cykla. Och med kråkans motvilliga hjälp gör hon det.

Generellt sett blir barnteater och övrig teater ibland överlastad med text. Det visuella, mimiken och det ordlösa, det som ger utrymme för fantasi ges mindre utrymme. Så även i den här barnpjäsen, i viss mån.

Men en scen, den där kråkan och kon dansar tillsammans i lagården, har just den där visuella magin. En scen som handlar om att drömma sig bort och att känna sig fin. Även om man bara är en ”grå” kråka och en ko.

Men nog kan jag förstå att barnen också uppskattar högt tempo. Det galna fiskandet i en balja och den vingliga cykelturen river förstås av en del härliga barnskratt i publiken.

På det hela taget är föreställningen en helt igenom rar historia som värmer hjärtat.

Till sist noterar jag att de i pjäsen har anammat det moderna genusmedvetna språkbruket att säga ”en” i stället för ”man”.