Erika Schwarze var och under senare delen andra världskriget, från 1942, stationerad på tyska legationens underrättelseavdelning i Stockholm. Ett Stockholm som under nämnda tid,enligt förordet av författaren och tv-producenten Jan Bergman, var "en samlingsplats för spioner från alla krigförande stater". Schwarze kom till Stockholm efter först ha tjänstgjort för Abwehr, ett samlingsnamn för tysk spionageverksamhet, i Oslo. Mer precis hade hon enligt denna memoarbok, som först kom ut 1993, "jobbat vid tyska brevcensuren i ockupationens Norge". Hon gör sitt jobb, men säger sig hela tiden förstå och sympatisera med norsk motståndsrörelse.

Kort tid efter ankomsten i till Sveriges huvudstad får hon kontakt med C-byrån. Den hemliga svenska underrättelsetjänsten hade med henne fått det redskap som kom att avslöja koden som gav inblick om kontakterna mellan Abwehrs verksamhet i Sverige och Gestapo i Berlin. Uppdraget var förstås inte gjort på en kafferast och livet balanserade på en nazistisk knivsegg, ändå känner jag inte riktigt av dramat i Schwarzes text. Och den känslan hänger med stora delar av läsningen. Kanske är det de inte så få glättiga inslagen av fester och förälskelser och dyligt, som förstås på ett sätt skildrar spionrollens skiftande ansikten, som trubbar av mitt intresse? Kanske, eller så förstår jag måhända inte storheten i Kodnamn Onkels, som var Schwarzes kodnamn inom C-byrån, livsfarliga och hjältemodiga uppdrag för freden och mot Hitlers stortyska ambitioner.

Gråzoner och att se och försöka förstå det outtalade är väl lite av spioners hemmaplan och kärnverksamhet. Och att ta reda på vem som är vän och vem som är fiende. Kodnamn Onkel är memoarer och som sådan en partsinlaga kring en tid då misstankar lätt kunde slå rot. För vem kunde väl helt lita på att den attraktiva kvinnan från Tyskland inte innerst inne verkade för nåt annat än hon utgav sig för?

Nu var det inte så, men nämnda Jan Bergman som intervjuat Erika Schwarze(1917-2003) vid ett antal tillfällen, ifrågasätter en del partier och påståenden i boken. Och så är det, perspektiven är olika och historien är aldrig riktigt färdigskriven.

Att åter ge ut Kodnamn Onkel kan säkert diskuteras, för "spännande som en agentroman" som förlaget skriver, är den definitivt inte. Kanske ska man se den som en del i samtidsdebatten, eftersom nazister åter öppet vandrar på Sveriges gator och människors lika värde alltmer är ifrågasatt.