Maria Hamberg beskrivs ha en av de starkaste rösterna i den moderna svenska arbetarlitteraturen och år 2012 mottog hon Ivar Lo-priset för romanen ”Drömfabriken”.

I hennes nya roman, ”Till min allra bästa vän”, får vi följa den unga Kristina Wallinder, som i början av 1970-talet lämnar Ångermanland för att arbeta som au-pair hos en förnäm familj i London.

Kristina längtar ut i stora världen, bort från moderns hopbitna käkar och faderns hårda nypor. Hennes räddning kommer som ett brev i postlådan. Brevet är från mammans gamla väninna Helena, sedan länge avflyttad till London och ingift i de fina kretsarna. Helena föreslår att Kristina borde komma till London och ta anställning hos några bekanta som är i behov av en ny au-pair. För att pappan, som till en början tuggar fradga av vrede, ska släppa iväg henne krävs det dock att Kristina för första gången i sitt liv ryter ifrån. ”Bara för att du hindrat mamma fara kan du inte stoppa mig.”

Tiden i London blir inte riktigt vad Kristina väntat sig. Från klassamhällets botten, där hon knappt har några rättigheter, betraktar hon de rikas levnadssätt och kärlekslösa förhållande till sina barn. Ljuset i mörkret blir Anabell, grannfamiljens barnflicka. Anabell, som kommer från en walesisk gruvarbetarfamilj, har bestämt sig för att bli en framgångsrik biolog, och jämte barnpassningen tar hon kvällskurser för att bli behörig till universitetet.

Anabells drömmar går i uppfyllelse. Hon blir en erkänd forskare medan Kristina efter Londontiden får slita ut sig på diverse lågavlönade jobb. Att en del av Kristinas liv, den där hon skaffar familj och vakar kolikbarn nätterna igenom, utspelar sig i Luleå, väcker min nyfikenhet. Efter en snabb research kan jag se att författarinnan under ett antal år arbetat som svetsare och plåtslagare i staden, därav de rätt så detaljerade miljöbeskrivningarna.

Vänskapen mellan Kristina och Anabell består livet igenom. Trots det geografiska avståndet och de skilda livsstilarna stöttar de varandra i vått och torrt. Det visar sig slutligen att Anabells liv långt ifrån är så perfekt som det verkar. För Kristinas del uppdagas under berättelsens gång hemligheter som rör hennes mor och far, och hon förstår äntligen varför saker och ting blev som de blev.

Med blandade känslor läser jag boken. Ett slags ångestfylld nostalgi hänger som ett mörkt moln över hela berättelsen, och samtidigt är den där speciella värmen i bästa-vänner-relationen ständigt närvarande. Författarinnan skildrar utan att ta ställning både karaktärernas mörka och ljusa sidor och trots tvivelaktiga beteenden hos vissa är det är svårt att inte känna sympati. ”Till min allra bästa vän” är en roman som stannar i minnet, det är jag övertygad om. Solveig Nordmark