Bengt Pohjanens berättarmetod i ”Gränsgångare -68” är förbluffande, uppfriskande och rolig, allt på samma gång. Boken inleds med ett citat från Montaigne, essäns mästare, och den personliga deklaration Montaigne gör, tycker jag passar alldeles utmärkt på Pohjanen: ”Här vill jag bli sedd sådan jag är, enkel, naturlig och vardaglig, utan anspänd förkonstling; ty det är mig själv jag målat. Här kommer man att klart kunna utläsa mina fel och mitt enfaldiga sätt – så långt hänsynen till allmänheten medger det… Alltså, läsare, är det jag själv som är ämnet för min bok.”

Bengt Pohjanen lyckas med konststycket att skriva en mångfacetterad essä i romanens form, och använder sin välslipade berättarteknik som verktyg. Den nutida författaren är hela tiden mycket närvarande i framställningen, och kommenterar flitigt skeendena, men ramberättelsen utgår från den ödesdag eller snarare vattendelare i författarens liv, som bestod i hans avsägande av prästämbetet den 22 februari 1984.

Det självbiografiska är givetvis kärnan i ”Gränsgångare -68”, men inte bara i form av vad som skedde, utan snarast VARFÖR, eller för att citera rubriken till kapitel 4: ”Hur hamnade jag här?” Svaret på den frågan är själva kärnan i Pohjanens essäistiskt upplagda metod. Han resonerar, reflekterar, men håller starkt fokus på faktiska händelser. En metafor som styr dramaturgin i framställningen skulle kunna vara en gryta som puttrar och sjuder, hettas upp, och till slut exploderar under tryck och påverkan av skilda slag från omgivningen.

För mig som läsare står det klart att Pohjanen vet ”hur han hamnade där han gjorde”, även om jag gissar att inte alla detaljer på väg till det svaret redovisas. Begreppet ”Zeitgeist” används av författaren för att fokusera på politiska och andliga/religiösa strömningar i samhället, som de uppfattas av författaren i till exempel Uppsala 1968, eller som präst runt 80-talet.

Pohjanen skildrar sitt yngre jag som övertygat troende, säker på sin teologiska kunskap, och med en mycket tydlig etisk och moralisk kompass. Han hatar översittare, lögnare och hycklare, och vill inte foga sig i vad någon tycker att han ska göra om han vet att det är fel. Prästutövningen blir därför mer och mer en tvångströja, medan hans egen andliga övertygelse växer alltmer.

Överlämnandet av den kortfattade avskedsansökan just den där dagen i februari 1984 sätter punkt för en profession, men öppnar också vägen mer för författandet. Mellan raderna anas att författaren ångrar att han inte satte ner foten tidigare, men utifrån rådande omständigheter med till exempel försörjningen, och även omsorg om sin församling, fick beslutet anstå tills situationen blev ohållbar.

Historien om Bengt Poh-janens uppgörelse med kyrkan har vi ju hört förut, men aldrig berättad på det sätt han gör nu. Kombinationen av essä och dramadokumentär är otroligt tilltalande och intressant, och det känns faktiskt som om man får vara med i händelsernas centrum, och känna och förstå författarens drivkrafter och livshistoria. Att Pohjanen dessutom berättar med så obefintligt ego eller vilja att stå i centrum gör självbiografin desto mer imponerande. Självdistans och självironi förekommer ofta, och lägger även humor till den excellenta berättarförmågan.