Ända sedan 70-talet har samma typ av manipulerande retorik använts i Jokkmokks kommun. Om man var en så kallad ”nej-sägare” till ytterligare vattenkraftutbyggnader då, så utmålades de personerna som bakåtsträvare, knätofsar och fiender till bygdens utveckling. Argumentationsknepet som användes då bestod av att ställa upp ”ett falskt dilemma”, det vill säga att den som till exempel vill ha vattenkraftutbyggnad utmålar det som det enda möjliga valet: ”Om vi inte bygger ut vattenkraften, vad ska vi ha i stället då?” Det sättet att argumentera skrämde många på den tiden, och ställde bygdens invånare mot varandra i ett ofta hätskt ställningskrig. Samma gällde på den tiden också skogen och skogsbruket. ”Får vi inte bespruta skogen med avlövningsmedel så går skogsindustrin under och ni tappar er försörjning i Jokkmokk”.

Känns det igen från gruvdebatten? Ja, det gör det, och med råge. Gruvförespråkarna vill ställa medborgarna inför valet att antingen vilja ha en gruva, eller i princip tyna bort, utan arbete eller utveckling. Retoriken är starkt besläktad med ”argument med hot”, givetvis. ”Om vi inte öppnar gruvan, finansierar och bygger Vattenfallshuset, hugger ner den sista fjällnära skogen, så har kommunen ingen framtid”. Detta är naturligtvis rent retoriskt nonsens, men skrämmer säkert många än idag till att hålla med kommunstyrets bild av ”vad som måste göras”.

Sanningen var förstås då, och är det nu, när argumentation om skogsbruk eller gruva eller huvudlösa investeringsprojekt är på tapeten, att det handlar om bolagens vinster, inte lilla kommunens invånares eventuella jobb.

Det retoriska knepet ”falskt dilemma” låtsas vältra över ansvaret på att lösa det hot som det falska dilemmat ställer upp: om vi inte ska ha en gruva, vad har ni för lösning då? Detta sätt att argumentera är djupt omoraliskt och manipulerande. Det största felet i argumentationen är att man ställer upp felaktiga premisser som om de vore de enda existerande. I Jokkmokks kommun har vi redan en starkt växande turist- och besöksnäring, med många små entreprenörer, en rennäring som kämpar på trots alla ingrepp i skog och vatten, och många andra företag inom kulturella och kreativa näringar, inte minst slöjd och hantverk. De näringarna är miljömässigt hållbara, och också hållbara över tid.

Nej, vi behöver ingen gruva i Jokkmokk, och inte heller någon kommunfinansierad lokal för Vattenfall. Jokkmokks kommun är fortfarande, precis som på 70-talet, spelplats för kapitalistiska och kolonialistiska intressen, som sätter råvaruutvinningen före miljö och hållbar utveckling. Den som med egna ögon vill se hur skogsbruket ser ut i fjällnära trakter, behöver bara ta en biltur upp mot Kvikkjokk och skåda de nya kalhyggena, eller i Karatstrakten. I vår kommun är dessutom ledningen emot bildandet av nya naturreservat. Argumentet emot detta är samma som inledningsvis nämndes här: ”Om vi inte kan hugga ner skogen, vad ska vi göra då?”.

Jag hoppas och tror att kommunstyrets miljöfientliga och osakliga retorik genomskådas av medborgarna. Vi sitter inte på den yttersta grenen, men det utmålas som om vi måste såga av den för att överleva.