Det är länge sedan jag har väntat på en roman med lika stor iver som denna – Vi behöver nya namn – av NoViolet Bulawayo, pseudonym för den zimbabwiska författaren Elizabeth Zandile Tshele. Redan i våras, då jag läste ett kort utdrag ur boken i den litterära tidskriften Granta, förstod jag att det var något utöver det vanliga. När jag i samma veva fick veta att det var en debut, som dessutom nominerats till Bookerpriset 2013, blev jag ännu ivrigare. Och nu har jag äntligen fått lägga tassarna på romanen i sin helhet.
Vi behöver nya namn är berättelsen om nioåriga Darling, som bor tillsammans med sin familj i ett plåtskjul i kåkstaden Paradise i Zimbabwe. Förut hade de ett riktigt hus, men de tvingades flytta därifrån efter att president Mugabes krigsveteraner kommit och förstört allting.
Landets politiska konflikter pågår i bakgrunden – trots att Darlings barnperspektiv är begränsat så skildras situationen med hjärtskärande tydlighet – hon hör de vuxna prata om förändring, ser dem gå och rösta, vänta, slutligen förlora hoppet och återgå till att sitta under jakarandaträdet och göra ingenting. Eller som Darlings pappa – åka till Sydafrika för att jobba. Men han har inte hörts av på länge. Kanske kommer han aldrig tillbaka.
Då det varken finns mat eller någon skola att gå till längre, så sysselsätter sig Darling mest med att stjäla guavafrukt tillsammans med sina kompisar: Chipo, Sbho, Gudvet, Horungen och Stinez. Elvaåriga Chipo brukade vara snabbast av alla, men kan inte springa lika fort längre för hon har ett barn i magen som ingen vet var det kommer ifrån.
Ibland kommer ”hjälpmänniskorna” till Paradise och delar ut mat och leksaker. Barnen har lärt sig exakt hur de ska bete sig för att göra dem nöjda, det är viktigt att inte röra vid dem, till exempel, och att låta dem ta många fotografier. Inte börja hoppa och skrika som djur, men det är svårt när hungern sliter i kroppen.
Darling drömmer om att få åka till sin moster Fostalina i ”Detrångtmishigan” i USA, som Darling menar ett ”riktigt” land – inte ett trasland där ”folk bara svälter och allt går sönder”. Till min stora förvåning sker det; andra halvan av boken skildrar Darlings exilvistelse, inte i Detroit, men likväl i Kalamazoo, Michigan.
Och där tappar romanen tyvärr något av sin nerv, kanske är det för att Darling har blivit äldre och börjar betrakta världen istället för att uppleva den på sitt omedelbara barnvis som det uppstår en distans mellan henne och mig. Hon längtar hem, efter sin mamma och sina kompisar, och känner sig främmande i det nya landet med dess utseendefixerade invånare. (Uppenbar författarintention: bantningshets framstår som än mer absurd om den kontrasteras mot svält.) Den skarpa kritik som tidigare gripit mig så starkt eftersom den skildrats mellan raderna försvagas då den nu blir övertydlig. Men det spelar mindre roll. Vi behöver nya namn är fortfarande en av de bästa böcker jag har läst det senaste året. Prosan är så melodisk att den borde högläsas, helst sjungas fram. Så om du bara hinner med en bok i höst – ta den här.