Hello from the other side, I must have called a thousand times.

Ja, det kan man verkligen säga att Adele har gjort, ropat ut sitt Hello i radion, tusentals gånger på de två år som låten har funnits, ibland flera gånger i timmen. En trafikfara är vad det är. Att frenetiskt sitta och blippa mellan radiokanalerna för att undkomma de värst uttjatade låtarna är jag nog inte ensam om.

Jag kör bil till jobbet, jag kör bil i jobbet och jag kör bil hem från jobbet. Många mil per dag och många timmar radio blir det. I Överkalixtrakten går det inte att få in så många kanaler, och av musikkanalerna är det bara en som låter sig höras.

”Den bästa blandningen av gamla och nya låtar” är nog en slogan som de flesta känner igen. Likaså ”den perfekta mixen”. Men varför är det alltid samma nya och gamla låtar, och för vem är deras mix perfekt? Ja, kanske för den som vill bli hjärntvättad. Till slut sitter man där och sjunger med i reklamen, och då vet man att det börjat gå för långt.

”Deee-spaaa-cito”, jag måste säga att denna sommar har varit rätt så outhärdlig vad gäller radions musikurval. Mer än en gång har jag dunkat huvudet i ratten då den välbekanta latinotakten dragit igång. Halvgalen har jag sjungit med och översatt refrängen till ”Less på skiten”, bara för att en kvart senare återuppleva samma sak. ”Deee-spaaa-cito”.

Det går bara runt, runt. Runt och runt! År ut och år in. Även de gamla låtarna varvar på, samma hela tiden. ”Wake me up before you go-go” med Wham, ”Sweet Dreams” med Eurytmics, för att inte tala om Madonnas ”La Isla Bonita”. Hör man någonsin en annan låt av lite äldre snitt reagerar man med förskräckelse och tror att nu måste artisten ha dött.

Det finns så mycket bra musik, gammalt och nytt, svenskt och utländskt. Någon variation borde man väl kunna åstadkomma? Fast så enkelt är det säkert inte. Det finns nog någon ekonomisk förklaring där i bakgrunden. Låtarna köps väl in till paketpris och blir billigare ju mer frekvent de spelas.

Trots att jag allt oftare tar min musik från andra källor än radion vill jag inte ge upp hoppet om att urvalet en vacker dag ska bli bredare. Risken med egna spel-listor på Spotify är att tjata ut sina favoriter. Hemska öde. Det får ju inte bli för mycket av det goda. Dessutom, till de rätta tongångarna trampar jag lite för hårt på gasen.

Det är nog bara att försöka stå ut, att låta ”Despacito” och ”Hello” skvala på, och spara den fina musiken till speciella tillfällen. Alternativt lära sig njuta av tystnaden.