Bilderboken som medium är fenomenal med sin förmåga att redan via förpackningen, bokkroppens utformning, påbörja och locka till bläddrande in i berättelsen...

Omslaget är blått, framsidan som blåbär. Där sitter den lilla ljuslockiga huvudkaraktären, omgärdad av blåbärsrankor, i randig pyjamas, i famnen på en stor mörk björn och läser sagobok tillsammans med en liten björnkompis.

Vi får tillsammans med den lilla huvudkaraktären som är sjuk och inte kan gå på dagis veta vad som händer på natten, när inga barn eller pedagoger är på dagis. Då förvandlas det till björnarnas dagis.

Björnarna har det ungefär som barnen; de leker och busar, klättrar, pysslar, sjunget, äter lunch och vilar.

Men lite annorlunda är det i alla fall. Myrstack och blåbär till lunch, och vilan.

Sovstunden som aldrig vill ta slut. Björnarna sover tungt. De tänker sova hela vintern.

Katarina Strömgård står för både text och bild. Någonting som i sig är intressant. Bilderna är välgjorda, intressanta perspektiv gör att bläddringen förstärks och rörelser uppstår. Den blå tonen och den flödiga bildtekniken skapar igenkänning. Säg den som inte rört samman fil och blåbär och fascinerats.

Visst tycker jag att bilden ibland säger tillräckligt. Texten behöver inte upprepa exakt det ögat redan ser. Uttrycken tenderar att krocka med varandra. Men vi njuter av de stora utfallande bilderna där de korta textsjoken är rytmiskt placerade. På vissa sidor i vitt, annars svart.

Treåringen är andäktig. En gång till vädjar han.

"Björnarnas dagis" är en tacksam bok att läsa i höst- och blåbärstider när skogens nallar börjar förbereda sig för vintersömn.

Eva Stina Sandling