Kriget i Syrien är en av vår tids stora tragedier. Ett uppror inspirerad av den arabiska våren och gled över i inbördeskrigets galenskap. 200 000 människor har dödats och miljoner har drivits på flykt.

Varför har det blivit så såhär? Och vilka är huvudaktörerna bakom detta blodiga drama?

Lilla Verbal förlag har gett utrymme till tio personer som ger sin syn på tragedin i Syrien.

Syrien är “ett slagfält för regionala och globala stormakter”, skriver Kjetil Selvik, forskare med bas i Bergen. Just inblandningen av många intressen är återkommande i flera skribenters texter, fast det lokala heller aldrig får glömmas. Selvik lyfter bland annat upp Assad-regimen och dess lojalitet med landets alawitiska minoritet, klanen Assads egna gren av islam. Plus ett fast grepp om militären och säkerhetstjänsten.

Det sönderfallande Syrien och det trasiga Irak, är jordmån för IS och likartade grupper. Dess terror och brutalitet har upprört en hel värld. Kapitlet De heliga krigarna, av författaren Aron Lund, är en initierad text om extremisternas framväxt som maktfaktor och dess roll som “perfekt fiende” för Assad-regimen. Lite konspiratoriskt framhävs hur regimen en bit in på upproret släppte extremistfångar för att splittra motståndet och göra väst ambivalent i frågan om vem man skulle stödja i konflikten.

Kanske ska hoppet sättas till kurderna som befriat staden Kobane från IS, en seger som internt benämns som Kobanegrad. Frilansjournalisten Joakim Medins text gav mig flera aha-upplevelser. De “befriade områden”, likt kantoner, som kurderna skapat inne i Syrien försöker hitta en tredje väg i kampen, mot Assad-regimen och religiös fanatism, och med kvinnor i kampens centrum. Texten är den mest upplyftande i en annars mörk-mörk botten på frågan om Syriens framtid.

Den syriska tragedin har många aktörer; Ryssland, Kina, USA, Turkiet med flera. Saudiarabien är kanske den största genom dess geografiska läge och ekonomiska muskler. Enligt Bitte Hammargren, före detta utrikeskorrespondent på Svenska Dagbladet, handlar det om Saudis “mångtydiga politik”, som bland annat stavas stöd till salafism, men fördömande av IS utropande av kalifatet. Och om att, överordnat det mesta, förhindra Irans inflytande varthän tillfälle kan ges. Hammargren skriver om ett “slagfältets darwinism” där all heder och moral ligger i grus.

Jag lärde mig en hel del av Syrien – revolutionen, makten och människorna, vilket förstås också är syftet med boken. Och det är väl ett betyg gott som något.