Man får aldrig bli för bortskämd, tänker jag då min källare svämmas över av avloppsvatten. Då och då behöver man påminnas om hur tacksam man ska vara. Sådant som tas för givet kan mitt i allt försvinna, och då sitter man där i skiten.

Här i Lansjärv påminns vi rätt så ofta, ja ungefär varje gång vädret inte är helt stabilt, om hur det skulle vara om elektriciteten inte fanns. På köpet får vi vid dessa tillfällen också lära oss att man inte kan ta rinnande vatten för givet.

När byns avlopp nu passerar genom min källare, när jag vadar runt med toapapper mellan tårna och ser andras bajskorvar flyta omkring och försvinna bakom tvättmaskinen, undrar jag vad det är tänkt att jag ska lära mig av detta? Kanske har jag inte fått ta nog med skit i mitt liv, och därför behöver jag få göra det i ordets rätta bemärkelse.

Visst, det kunde det ha varit mycket värre. Jag kunde exempelvis ha varit allvarligt sjuk, och det enda som betyder något för den sjuke är att bli frisk. Att allt ska återgå till det normala, så att säga. När en närstående går bort kommer också tankarna; varför visade jag inte min uppskattning oftare? För tänk så lycklig jag var då, innan allt det jobbiga hände.

När jag var yngre föraktade jag det normala. Helst ville jag ha roligt hela tiden. Det är inte så det fungerar, sa mamma. Livet är mestadels tråkigt. Man måste ha tråkigt för att kunna uppskatta det roliga. På den tiden råkade jag sällan ut för några bakslag, allt flöt på av sig själv och jag hade höga krav på livet. Idag när jag sänkt mina krav är det normaliteten, det händelselösa, jag uppskattar mest.

Jag kan inte använda mitt avlopp, men alla andra i byn kan, och utspätt med sjövatten tränger avföring in i mitt hus. Misären är stor. Jag kan inte duscha, och ett smutsigt klädberg växer sig högre och högre. Diska får jag göra utomhus. Var jag utför mina behov är en annan historia.

Man saknar inte kon förrän båset är tomt, har jag fått höra. Ett ordstäv lämpligt för många situationer, men just i detta fall var det jag som var kon. Ofta kan det normala återställas, men när det gäller människor går skador inte alltid att reparera, och en kossa som fått smak på grönbete går inte frivilligt in i ladugården igen.

Snösmältningsvattnet drar sig tillbaka. I avloppsanläggningen finns det äntligen plats för det som ska vara där och mina golvbrunnar sväljer den sista sörjan. Huset återfår sin värdighet och äntligen kan jag duscha, diska och tvätta igen. Allt är normalt, och normalt är fantastiskt.