Ovisshet. Slitningar. Hot. Fara. Det är fyra bärande beståndsdelar i Mikael Strömbergs ”De förjagade”. Det är en roman som utspelas hundra år tillbaka i tiden, när Finland precis fått sin självständighet i och med den ryska revolutionen. Det är med andra ord en orolig tid när en grupp människor, svenska soldater av olika rang och en vetenskapsman, får ett hemligt uppdrag att transportera någon typ av gods till ryssarna nära den finska gränsen.

Resan upp till gränstrakterna sker med tåg och godståg och sista biten till lägret vid gränsen, med släde. Karlstad, Luleå, Haparanda, Svanstein är orter som passeras. Och på Haparanda stadshotell smörjer de kråset rejält innan civilisationen ska lämnas för en tid.

Midvinternattens köld är hård och stjärnorna gnistra och glimma för de åtta, där ingen av de tidigare varit så långt norrut.

Mikael Strömberg, kanske mest känd som skräck och sci-fi-författare, är skicklig att skildra stämningen i den egentligen rätt disparata grupp människor där alla är utvalda, men inte vet om det från början.

Vän av ordning undrar dock, varför ger sig dessa män iväg i det okända för att, som det sägs, ”genomföra en hemlig transaktion med Ryssland”. Jag menar, innan de ger sig av. Någon borde undrat lite i alla fall, tycker jag.

I mina anteckningar har jag efter kapitel fem skrivit, med stora bokstäver: Vad har hänt i lägret? Alltså med dem som varit där innan, och precis verkar ha lämnat brådstörtat, som efter strid. Prologen har redan gett oss lite, men de åtta vet förstås inte.

I lägret under bitande kyla och under känslan av ett oprecist hot mejslas gruppens karaktärer fram, och det bildas grupper inom gruppen. Hierarkier blir synliga, och bottnar ofta i soldaters rang. Och vetenskapsmannen Klefbäck tycker sig ofta stå över dem alla. Varför han är med överhuvudtaget i den utvalda gruppen förstår jag dock lite mer allteftersom ”De förjagade” löper. Strömbergs prosa är varken hård- eller löskokt, utan rak, enkel och klar. ”De förjagade” är inte alltigenom en berättelse som griper tag. Jag tycker den blandar och ger, men när den ger känns det i solar plexus. Som till exempel när det går upp för gruppen att ”lådorna till ryssarna” inte var uppdraget, utan att det består i att fånga människoliknande varelser, neanderthalis kallade av Klefbäck, som finns där ute och delta i ett experiment med oklart syfte. Och, som Wickman i gruppen säger, inse att ”vi är förbrukningsbara” då ingen i den utvalda gruppen har barn eller andra täta mellanmänskliga kontakter.

Det hela klargörs än mer av en härjad Maria, som tillhört en tidigare grupp och som flytt och kidnappats om vartannat, och som berättar att experimentet upprättats av krigsmakten och att de så kallade vildarna endast tjänar som drogad föda för experimentet. Och att det startade för tolv år sedan.

”De förjagade” avslutas som en spänningsroman med politiskt-sociala förtecken, och osökt tänker jag på andra fritagningar av fångläger och fängelser där människor oskyldigt suttit och sitter inlåsta. Och på andra Aaron Groth, som lägerchefen i De förjagade heter. Var-ifrån fick han sin männi-skosyn?

”De förjagade” är ojämn, och jag hade ibland svårt att förstå boken, men likafullt kommer jag nog att reagera med nyfikenhet när den Norrtäljefödde författarens nästa alster dyker upp.